osteoporos

Herr talman! Nyamko Sabuni har frågat mig hur jag ser på de osteoporosdrabbades villkor i vården och vilka åtgärder jag avser att vidta mot bakgrund av SBU:s rapport om osteoporos. Osteoporos eller benskörhet innebär en förtunning av benstommen, vanligtvis som en del av det biologiska åldrandet. Ett stort antal faktorer bidrar till att mängden benvävnad i skelettet minskar med åldern och ökar risken för frakturer. Osteoporos kan vara orsakad av naturligt åldrande, menopaus eller livsstil, men också vara orsakad av påvisbara sjukdomar eller vara en följd av läkemedelsbehandling. Osteoporos drabbar kvinnor i större utsträckning än män. En rad riskfaktorer för osteoporos kan således inte påverkas, som till exempel ålder, kön och genetiska förutsättningar. Viktiga riskfaktorer för osteoporosrelaterade frakturer, som är möjliga att påverka, är bland annat fysisk inaktivitet, rökning, alkoholkonsumtion, nedsatt syn och fallbenägenhet. Förekomsten av osteoporosrelaterade frakturer har de senaste decennierna ökat i takt med att den fysiska aktivitetsnivån i befolkningen sjunkit. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, publicerade i oktober 2003 rapporten Osteoporos - prevention, diagnostik och behandling . Det är en bred genomgång av det vetenskapliga underlaget för hur man kan förebygga osteoporos och frakturer, för hur man kan hitta individer med ökad risk för osteoporos och diagnostisera och behandla dessa samt bedöma de hälsoekonomiska och etiska aspekterna av olika åtgärder. Nyamko Sabuni hänvisar i sin interpellation korrekt till SBU:s rapport, dock inte fullständigt. Bland SBU:s slutsatser finns flera förslag till hur omhändertagandet kan förbättras både när det gäller prevention, diagnostik och behandling. För riskgrupperna är råden entydiga: rökstopp, fysisk aktivitet och bra kost. Det saknas dock vetenskapligt stöd för allmän screening genom mätning av benmassa. Bentäthetsmätning är däremot till nytta när det gäller enskilda individer som man vet har flera riskfaktorer. Det kan till exempel gälla kvinnor med ärftlig benägenhet för benskörhet och som tidigare har haft frakturer eller personer som har fått långvarig kortisonbehandling. Här kan mätningen användas för att avgöra hur stor frakturrisken är och hur intensiva förebyggande åtgärder som behövs. Som en följd av SBU:s rapport anordnade Läkemedelsverket redan i november 2003 ett expertmöte för att utarbeta rekommendationer för behandling av osteoporos. I april 2004 publicerade verket behandlingsrekommendationen Behandling av osteoporos för att förebygga frakturer . Den bygger på SBU-rapporten samt på nytillkommen dokumentation. Enligt vad jag har inhämtat har de nya behandlingsrekommendationerna medfört att ett betydande förändringsarbete påbörjats hos sjukvårdshuvudmännen för att utveckla osteoporosvården. Det finns exempel på bra fungerande samarbete mellan ortopedi och primärvård när det gäller omhändertagandet av patienter med benskörhetsfrakturer, men det finns också regioner där adekvata diagnostiska tekniker ännu saknas. Socialstyrelsen avser i kvalitetsregistret för höftfrakturer att tillföra bentäthetsmätning som en kvalitetsindikator, vilket ger en möjlighet att följa upp patienter med olika frakturer. Mot bakgrund av vad jag här har redovisat och det ansvar som sjukvårdshuvudmännen har för att ge alla, oberoende av kön, en god hälso- och sjukvård är jag nu inte beredd att föreslå några ytterligare åtgärder vad avser vård och behandling av osteoporos.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att jag inte riktigt har fått svar på mina frågor. Mina frågor var: Hur ser ministern på de drabbades villkor i vården, och vilka åtgärder ämnar hon vidta för att förbättra de drabbades livssituation? Förra ministern, Lars Engqvist, avböjde att svara på interpellationen på våren 2003 med hänvisning till kommande SBU-rapport. Nu har den kommit, och jag kan konstatera att regeringens svar, trots detta, verkar utebli. Rapporten från SBU är central, och den är glasklar på en punkt, nämligen när det gäller konstaterandet att patienter med osteoporosfrakturer är en underbehandlad grupp vad gäller läkemedel och andra åtgärder för att förebygga nya frakturer. Vidare konstaterar SBU att diagnosen osteoporos sällan finns med vare sig vid in- eller utskrivning av höftfrakturpatienter. Eftersom Läkemedelsverket redan har utarbetat rekommendationer för behandling av osteoporos är ministern inte beredd att vidta några ytterligare åtgärder. Vad ministern här missar är att det inte är mediciner eller kunskaper om hur man behandlar och förebygger osteoporos som saknas. Vad som saknas är att diagnosen sällan ställs. Redskap för att ställa diagnosen finns inte på vårdplatserna. Endast 15 % av patienterna med osteoporos erbjuds bentäthetsmätning - och endast 14 % av patienterna i riskgruppen. Hälso- och sjukvårdsministern nämner i sitt svar att det finns exempel på att vissa sjukvårdshuvudmän har påbörjat ett förändringsarbete. Det är mycket positivt, och jag är mycket intresserad av att få reda på var detta sker och vad det är för positiv utveckling som här avses. Vidare nämner ministern i sitt svar exempel på bra samarbete mellan ortopedi och primärvård. Vad är det mer precist som här avses? Läkemedelsverket, precis som SBU, skriver i sina behandlingsrekommendationer att farmakologisk behandling av osteoporos i det fall patienten löper stor risk för frakturer är kostnadseffektiv. Det innebär inte bara att vi, om vi kan diagnostisera osteoporospatienter så att vi kan ge dem adekvat vård, sparar på mänskligt lidande, utan det är också bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Återigen undrar jag hur ministern ser på de osteoporosdrabbades situation inom vården och vilka åtgärder hon ämnar vidta för att skapa förutsättningar och möjligheter för fler att få rätt diagnos på sin åkomma, så att de kan få behandling därefter.

Herr talman! Håller mitt skelett livet ut? Ja, den frågan kan jag inte begära att vare sig talmannen eller ministern ska kunna svara på, även om jag skulle vilja ha svaret i min hand. Osteoporos, herr talman, betyder skört ben. Det är en beskrivande term som sammanfattar en rad olika tillstånd där skelettet försvagas och bryts ned. Den direkta orsaken till nedbrytningen är att de celler som omsätts i skelettet successivt hamnar i obalans, så att mer ben bryts ned än vad som byggs upp. Resultatet innebär en drastiskt försvagad hållfasthet, och benskörhet är en riskfaktor för frakturer. Dessa frakturer medför lidande och är oftast resultat av en kombination av låg bentäthet och ett fall. Osteoporos utvecklas som regel under många år. Men det är en tyst sjukdom, och oftast märker man inte något förrän man råkar ut för ett benbrott. Därför är det naturligtvis viktigt att man kan ställa diagnos så tidigt som möjligt innan det gått så långt som till fraktur. I dag finns ju läkemedel som kan bromsa nedbrytningen. Herr talman! Ett starkt skelett i tonåren fungerar som en bank under äldre dagar. Vi måste be våra ungdomar att sätta in regelbunden motion och kalk- och näringsrik mat på benbanken. Men med mycket hård träning eller hårdbantning kan det skyddande östrogenet förloras. I Sverige är, som sagts tidigare, kvinnorna särskilt utsatta. Närmare varannan kvinna över 50 kan räkna med att drabbas av osteoporosfrakturer. Benskörhet drabbar i betydande utsträckning också män, så hittills har vi bara sett toppen av ett isberg. I värsta fall tål skelettet inte ens kram från barnbarnen. Problemet kommer att öka med den ökande andelen äldre i befolkningen. Om patienterna lämnas åt sitt öde riskerar osteoporos att utvecklas till en gökunge som tränger undan andra vård- och samhällsbehov. Hur många som är sjukskrivna eller förtidspensionerade på grund av benskörhet finns ingen statistik på, men för ett par år sedan upptogs oerhört många sjukhussängar inom EU av osteoporospatienter. Siffran 500 000 har nämnts. Om antalet stämmer är det förfärligt. I en rapport från en expertgrupp inom EU konstaterades att de ekonomiska kostnaderna för osteoporos är enorma. Beslutsamma och brådskande åtgärder krävs alltså för att förebygga benskörhet och för att ge hjälp till de mest utsatta. Herr talman! Förhållandet att vårt land är värst drabbat av osteoporos borde ha medfört ett särskilt stort intresse för att ta vara på de tekniska och medicinska möjligheterna att bemästra situationen och motverka den ökning av antalet osteoporosrelaterade frakturer som vi riskerar att få. Tillgängligheten av bentäthetsmätare hör till de sämsta i Europa. Oroar det här inte ministern? Flera oberoende studier har visat att benskörhet, oavsett frakturer, är relaterat till en ökad dödlighet. Är ministern verkligen inte beredd att vidta åtgärder för att få till stånd en mer effektiv osteoporosvård så att den alarmerande utvecklingen av osteoporosrelaterade frakturer begränsas? Är inte ministern beredd att vidta åtgärder för att förbättra patienternas tillgång till tidig diagnos och behandling? Troligen är, som sagts tidigare, benskörhet fortfarande den mest underdiagnostiserade och underbehandlade folksjukdomen i Sverige. Det kan gå år från den första frakturen tills man konstaterar benskörhet. Tänk hur mycket lidande och hur många sjukhussängar som skulle kunna sparas, för att inte förglömma alla sjukskrivningar! För övrigt ställer jag mig bakom de tidigare ställda frågorna.

Herr talman! Vi är helt överens om allvaret när det gäller osteoporos. Det är uppenbarligen så att patienter med osteoporos är en underbehandlad grupp. Det är självklart helt oacceptabelt. Det är en väldigt vanlig sjukdom, ett vanligt tillstånd. Man räknar med att ungefär var tredje kvinna över 70 år är drabbad av benskörhet. Det har en väldigt stor utbredning. Självklart är det av yttersta vikt att vi kan få en förbättrad vård och behandling av dem som är drabbade av osteoporos. Det är också viktigt, utöver sjukvårdens arbete, att vi har ett folkhälsoarbete som påverkar i de avseenden man kan påverka risken för att senare utveckla osteoporos genom sin livsföring, sin fysiska aktivitet och vad man äter, röker och dricker. När det gäller att förbättra sjukvårdens insatser, som ju primärt är mitt ansvarsområde, är det min bedömning att mycket redan har skett i och med att vi har fått de nya behandlingsrekommendationerna. Jag räknar med att det kommer att leda till att man också förändrar, förbättrar och utvecklar behandlingen av och bemötandet av patienter med osteoporos. Att Socialstyrelsen kommer att skriva in bentäthetsmätning som en kvalitetsindikator i kvalitetsregister för höftfrakturer räknar jag med kommer att påverka hur ofta man använder sig av den mätmetoden när det gäller höftfrakturer och att man därmed oftare kan få med diagnosen osteoporos när man skriver ut en patient med höftfraktur. Det är självklart väldigt allvarligt att det mycket sällan finns med vid in- och utskrivningar av dessa patienter. Vi har den ordningen att mitt ansvar är att se till att det finns förutsättningar i sjukvården och att det finns ett regelverk och incitament som gör att sjukvården kan ta det här ansvaret. Vi har uppenbarligen en situation där vi har ett tillstånd som är underbehandlat. Det har uppmärksammats av de statliga myndigheterna som har vidtagit åtgärder. Jag förväntar mig att det kommer att leda till väsentliga förbättringar.

Herr talman! Det är oacceptabelt, säger Ylva Johansson. 70 000 människor drabbas årligen av sjukdomen. Jag skulle vilja att ministern var ännu hårdare och här gav uttryck för en otillfredsställelse med situationen, att ministern tydligt deklarerar att det finns en förväntan från regeringen på sjukvårdshuvudmännen att de ska se till att de som drabbats och lider av osteoporos får rätt diagnos och rätt behandling. I dag råder närmast en förvirring i Sjukvårds-Sverige. Det finns så många direktiv, råd och rekommendationer från olika håll. Läkemedelsförmånsnämnden, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, SBU och enskilda landsting har alla egna formuleringar. Vem ska den enskilda läkaren och patienten lita på? Vad är det som gäller? Det saknas en linje och konsekvens. Det är det jag menar kunde vara ministerns ansvar, att se till att det blir gjort. Patienterna kommer i kläm. Det är anmärkningsvärt att det är så passivt och sker så lite ute i vården när det rör osteoporos när vi vet att det finns så enormt stora hälsoekonomiska vinster att göra på att ge behandling och satsa mer på förebyggande arbete. Det är klart att man kan säga att folk borde dricka mindre, inte röka och motionera mer, men vi vet att det görs hela tiden. Folk motionerar inte, folk dricker och röker och vi kommer att få patienter med osteoporos. Då är det viktiga vad vi gör för dem som drabbas. Patienter har kunnat komma med både två och tre frakturer utan att de fått någon diagnos, det vill säga rätt namn på sin sjukdom. Anser ministern detta vara acceptabelt?

Herr talman! Osteoporos spänner över i stort sett hela livscykeln. Insikten om att benskörhet är ett ökande hot mot folkhälsan ställer allt större krav på vård och omsorg. Köerna minskar inte, och praktiskt taget alla människor berörs någon gång i livet av osteoporos, som patienter, föräldrar, döttrar, söner, släktingar eller vänner. Med hänsyn till den omfattning och de effekter på folkhälsan och samhällsekonomin som benskörhet redan har är det nödvändigt att utan dröjsmål bromsa utvecklingen. Varje fraktur innebär i sig en ökad risk för ytterligare frakturer. Flera studier visar att behandling av högriskgrupper är kostnadseffektiv. Särskild uppmärksamhet måste ägnas patienter, däribland barn och unga, som tidigt riskerar att utveckla benskörhet som en följd av andra sjukdomar och av vissa läkemedel. Herr talman! Ska vi acceptera benskörhet som en del av ett naturligt åldrande? Nej, men osteoporos har tidigare framför allt setts som en oundviklig följd av just kvinnors åldrande. Det är dock riktigt att fler kvinnor drabbas. Osteoporos eller osteoporosrelaterade frakturer kostar den svenska sjukvården 3,5 miljarder per år. Förutom stora kostnader innebär det naturligtvis stort lidande för de drabbade och deras anhöriga. Det borde vara lika naturligt att utreda eventuell osteoporos som att utreda exempelvis högt blodtryck. Om de tidiga tecknen på benskörhet uppmärksammas är ju behandlingsmöjligheterna goda. Herr talman! "Är det inte bättre att bygga ett staket vid stupet än ett sjukhus nedanför? Ska ortopeder gång på gång skruva ihop en patient med ben som räkskal eller går det att förebygga frakturerna på ett tidigare stadium?" frågar sig professor Olle Svensson i Umeå. "Det borde vara mer logiskt att satsa på förebyggande vård" fortsatte forskaren i benskörhet enligt intervjun i tidningen Osteoporosnytt. För att få till stånd den minskning av antalet osteoporosfrakturer som numera anses möjlig krävs av riksdag och regering en uttalad ambition och en genomtänkt strategi. Därför frågar jag ministern om igen: Är det inte absolut nödvändigt att ministern omprövar sitt ställningstagande och medverkar till en plan för detta?

Herr talman! Vi är överens om vikten av att vi har en förbättrad behandling av den som är drabbad av osteoporos och ett förbättrat arbete för att förebygga oestoporos. Det är ett väldigt utbrett tillstånd. Det är inte bara så att 70 000 är drabbade, utan det är 70 000 som får frakturer orsakade av osteoporos. Det är ännu fler som är drabbade av osteoporos men som ännu inte har fått någon fraktur, dessbättre. Problemet är alltså av väldigt stor omfattning. Jag tror dock att vi borde kunna vara överens om att det inte är fler planer från riksdag och regering som är det stora behovet. Jag tror att det finns förutsättningar ute hos de professionella i vården och hos de ansvariga myndigheterna. De instrument som staten har är till exempel behandlingsrekommendationer. Jag tror också mycket på Socialstyrelsens arbete med kvalitetsregister, något som jag tror kan ha en betydande styrande effekt för att förbättra och höja kvaliteten generellt sett inom olika delar av vården. Naturligtvis ska vi dock också lägga till resurser till framför allt landstingen, till huvudmännen, så att det finns möjlighet att utveckla vården. Det är ju heller ingen motsättning mellan sjukvården för den som är drabbad och det förebyggande folkhälsoarbetet. Båda delarna behövs. Vi kan inte ersätta någon med den andra. Vissa delar i risken att utveckla osteoporos är påverkbara och andra delar är det inte, så även med det allra bästa folkhälsoarbetet skulle vi ändå ha en förmodligen ganska stor grupp med osteoporos. Båda delarna i arbetet behövs. Jag tror ändå, herr talman, att det arbete som är på gång och de insatser som har gjorts av de nationella myndigheterna är av sådant slag att vi kan förvänta oss en förbättring.

Herr talman! Det är jättebra att ministern nämner att det kommer att behövas mer resurser till vården för att kunna upprätthålla möjligheten att ge de drabbade diagnos. Som sagt är det i många landsting apparaterna för att diagnostisera som saknas, inte minst i Norrland. Avslutningsvis vill jag säga att när det gäller trafiken satsas det enorma pengar på förebyggande åtgärder för att minska olyckor och rädda liv. Statliga pengar går till annonskampanjer längs Sveriges motorvägar. När det däremot gäller fallolyckor gör man inte så mycket. Vi vet att flera gamla människor ramlar i sina egna hem, och dessa frakturer kostar samhället 5 miljarder kronor varje år. Det är också fler människor som dör av frakturer än som dör i trafiken. Ändå ser vi inga kampanjer för att förebygga dessa olyckor. Vad tycker ministern om det?

Herr talman! Jag tycker att det vore väldigt intressant om vi kunde förbättra arbetet, framför allt i hemmen, för att förebygga fallolyckor. Jag tycker att det arbete man har i till exempel Danmark och även i vissa kommuner och landsting är intressant. Man gör där hembesök hos äldre i förebyggande syfte, också kanske innan det finns behov av biståndsbedömd hemtjänst, för att se över hur hemmet är konstruerat, titta på eventuella risker som kan finnas och också diskutera vad den äldre ska göra ifall han eller hon blir sjuk eller om något händer. Jag tror att det finns mycket att förbättra när det gäller att förebygga fallolyckor. Det är också en av de delar jag tittar på i det viktiga arbete med att utveckla äldreomsorgen i dess helhet som är en av mina mest prioriterade frågor som minister.