OSA för personer med tidigare missbruksproblem

Herr talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig vad jag avser att göra för att fler ska få stöd genom skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare. Ann-Christin Ahlberg menar att Borås stad inte har anvisats sådana platser på grund av att Arbetsförmedlingen inte har tillräckligt med resurser. De resurser som Arbetsförmedlingen förfogar över ska på ett flexibelt sätt prioriteras och fördelas där behoven finns. Det är Arbetsförmedlingen som svarar för att detta sker. Det är också myndighetens ansvar att främja andelen övergångar till arbete. Det gäller såväl övergångar till arbeten utan stöd som övergångar till andra subventionerade arbeten. Därigenom kan också fler få stöd genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, exempelvis genom skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare. Skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare och andra subventionerade arbeten i form av lönebidrag, utvecklings- och trygghetsanställning och Samhallanställning är alla viktiga för att bryta utanförskapet, skapa sysselsättning och ge möjlighet till arbete med eller utan stöd. Mot denna bakgrund avser jag att för närvarande inte vidta några ytterligare åtgärder.

Herr talman! Tack för svaret, Sven Otto Littorin! Efter mer än sju veckors väntan i stället för vanligtvis kanske två veckors väntan trodde jag faktiskt att det skulle bli ett mer positivt svar och kanske till och med något nytt som ministern skulle förmedla för dessa grupper. Denna interpellation skrev jag till ministern för att den fackliga organisationen bjöd in din partikamrat Jan Ericson och mig för att belysa detta problem. Arbetsgivare och individ- och familjeomsorgen var också inbjudna. Alla vara rörande överens om att det finns ett stort behov av att kunna erbjuda en OSA-anställning för tidigare missbrukare. Därför blir jag så besviken på ministern - att det är så lätt att säga att det är Arbetsförmedlingen som bestämmer! Det är ju trots allt regeringen som ger Arbetsförmedlingen vissa riktlinjer. I svaret får man en känsla av att regeringen faktiskt inte bryr sig om de här killarna och tjejerna. Det känns som att ministern inte riktigt vet vad det handlar om. Det här är en grupp kvinnor och män som står väldigt långt bort från arbetsmarknaden. Med sin missbrukarbakgrund behöver de lite extra stöd och hjälp att komma tillbaka. I min hemkommun Borås har man sedan en längre tid arbetat på ett mycket bra sätt för att hjälpa dessa personer. Arbetsförmedlingen, kommunen, IFO och Kommunal har arbetat fram ett bra och fungerande arbetssätt. Man har handledning med mycket bra kompetens och en upparbetad organisation som kan utveckla dessa personer. Men innan man får chansen ställs det också krav på de här personerna. De måste ha gått igenom sin behandling. De måste klara av att visa att de kan och vill gå vidare i livet och vill ha ett arbete. Då är det oerhört viktigt för dessa grupper att de får gå vidare och får ett arbete. Annars är risken stor att de trillar tillbaka i sitt tidigare missbruk. Lösningen för många är att kunna få en OSA-anställning, där det finns handledning som kan stötta, ställa krav och se till att man får ett meningsfullt och utvecklande arbetsliv men inte minst ett nytt socialt nätverk så att man kan börja försörja sig. En OSA-anställning innebär att man har kollektivavtalsenlig lön; det vet säkert ministern. Den är inte speciellt hög, men den ger möjlighet till en självkänsla. Man kan klara sig och kanske få förmågan att betala en hel del skulder sedan tidigare. Herr talman! Dessa kvinnor och män gör ett bra arbete i min hemkommun, bland annat i skogen, som kommer allmänheten till gagn. Det är allt från att rensa och gallra i kommuninvånarnas egen skog till att göra fina vindskydd och grillplatser som vi alla kan njuta av och använda oss av. Tyvärr är det nog många boråsare som inte vet vilka som gör dessa trivselinsatser för oss kommuninvånare. Men jag vet att de är väldigt uppskattade av många. Ministern säger i sitt svar att de här människorna kan få andra subventionerade anställningar. Då har han inte förstått vilka kvinnor och män jag pratar om. I nästa steg kan det säkert vara en möjlighet att använda sig av andra arbetsmarknadsåtgärder. Den fackliga organisation som bjöd in oss skrev också ett brev till Arbetsförmedlingens ledning för att belysa problemet och få till en förändring. Men även därifrån kom ett svar som liknade detta. Man tackar för brevet och engagemanget med en massa regelverk.

Herr talman! Låt mig först hälsa till alla assistenter på Arbetsmarknadsdepartementet som sitter där uppe på läktaren. De är mina medarbetare, och jag hälsar dem särskilt välkomna. Det är oerhört lätt att hålla med Ann-Christin Ahlberg i grund och botten om allting hon säger. OSA är en god brygga in för många personer som har svag förankring på arbetsmarknaden. Jag skulle vilja säga att OSA tillsammans med lönebidragsanställning, utvecklingsanställning och trygghetsanställning egentligen är de former vi har för särskilda insatser för sökande med någon typ av funktionsnedsättning. Det glädjande är att regeringen har beslutat sig för att lägga ytterligare nästan 2 ½ miljard extra på Samhall- och lönebidragsanställningar under mandatperioden. Om vi räknar det antal personer som omfattas av lönebidrag, OSA, utvecklingsanställning och trygghetsanställning går vi från 61 841 personer år 2005 till 70 403 personer år 2008. Det är alltså en kraftfull ökning, och den största delen av den kom från 2006 till 2007. Det är naturligtvis glädjande. Man kan ställa sig en fråga. På nationell nivå är anslaget för särskilda insatser för funktionshindrade, där OSA finansieras, för närvarande fullt utnyttjat. Då inställer sig naturligtvis Ann-Christin Ahlbergs underliggande fråga: Det räcker inte - borde det inte vara mer? Jag kan säga att jag kan dela den bedömningen. Jag hade gärna sett att vi hade kunnat anslå mer resurser till anställningar, till exempel genom OSA. Det är ett bra sätt att hjälpa personer som har varit borta länge att få en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Därmed inte sagt att jag kan utlova att det blir så. I dessa tider är det många som slåss för olika typer av insatser i de offentliga finanserna. Men jag delar i grunden både Ann-Christin Ahlbergs beskrivning och hennes ambitionsnivå.

Herr talman! Tack för de orden, ministern! Det går ju bra att säga att man håller med, men man måste vilja också. De här personerna står långt från en reguljär arbetsmarknad. De har inte så många som vågar ta fajten för dem. En del av dem är unga människor och en del är lite äldre. Vi ser dagligen i tidningarna unga människor som mår dåligt och uttryckligen ropar på hjälp. Under den tid de inte får någon hjälp brukar de strula till det för sig själva, för sin familj, för sin omgivning och för samhället. Det är många som säger att de inte känner någon trivsel och trygghet när man ser dessa unga människor ute på stan. Därför är det så oerhört viktigt att hjälpa just de här grupperna. I det arbete som bedrivs hemma i min hemkommun har man faktiskt lyckats med mycket av detta. Ministern blandar in Samhall och lönebidrag. Det kan vara nästa steg, men det är OSA-anställningarna som jag pratar om nu. I vår kommun kan man ta emot 120 personer, varav 60 i det vi kallar för skogslaget. Det är väldigt uppskattade insatser men framför allt väldigt bra för den enskilde. Man kan också se hur de här människorna växer och lyckas i framtiden. Ministern vet säkert precis som jag att om man inte gör något för de här grupperna får vi ändå betala för dem med våra gemensamma skattemedel. Eftersom ministern höll med mig i en hel del tycker jag att om man har en vilja så måste man ändå tycka att det är bättre att betala med samma skattemedel för någonting som blir positivt och utvecklande och som är bra både för individen, individens omgivning och samhället och som faktiskt också gör det tryggare på stan. På så sätt slipper vi kanske att dessa personer blir förebilder som inte är de bästa. Jag tycker att det är bättre att man betalar för att lyckas och inte för att unga människor ska misslyckas. Det här är faktiskt just så: Den här hjälpen fungerar. Det känns så konstigt att inte vilja betala för något som är bra, för vi vet att det går in till kommunens socialbidragskassa. Det vet kommunen, det vet den fackliga organisationen, det vet individ- och familjeomsorgen, det vet Arbetsförmedlingen och det vet ministern och jag. Då borde man kunna erbjuda lite fler av de här platserna, för i dag står där en organisation som inte tar emot de här personerna på grund av att man inte har resurser på AF. Det kostar ju också att ha denna organisation som man har byggt upp, och den kompetens som finns står nu sysslolös. Det är endast några få i den här gruppen. Det är resursslöseri. Har vi helt enkelt råd att inte hjälpa de här tjejerna och killarna eller kvinnorna och männen? En del är unga, en del är gamla. Har vi det, ministern?

Herr talman! Det här skulle kunna bli min kortaste interpellationsdebatt. Jag skulle bara kunna säga att jag håller med. Jag förtydligar det med att säga att vi har satt pengar och åtgärder efter orden. Det handlar som sagt om 2 ½ miljard extra under mandatperioden, 9 000 fler på arbetsplatser i skyddade anställningar. Sedan kan jag i grund botten bara hålla med om allt Ann-Christin Ahlberg säger. OSA-anställningar är ett väldigt bra sätt för många med just den typen av problembilder eller behov som Ann-Christin Ahlberg redogör för att komma in på arbetsmarknaden och därigenom både kunna få framtidstro, förhoppning, möjligheter och deltagande. Det är naturligtvis också ett sätt att begränsa kostnader i andra ändar. Men i grund och botten handlar det inte om det, utan det handlar om värdighet, om möjligheten att faktiskt efter ett tufft liv kunna vara med oss andra, att ha en arbetsgemenskap att gå till och känna trygghet i den. Det är oerhört viktigt. När vi löpande tittar efter hur de olika insatserna ska viktas är det klart att vi kommer att väga den typen av argumentation väldigt tungt in i vårt budgetarbete framöver. Jag kan egentligen inte säga mycket mer än så. Jag delar Ann-Christin Ahlbergs grundläggande uppfattning i den här frågan.

Herr talman! Det är positivt att ministern delar min grundläggande åsikt, men då hoppas jag också att även den organisation som har väckt den här tanken och inbjöd till det här mötet också kan få en framtidstro i att de kan hjälpa de här medlemmarna. Jag hoppas också att kommunen ska kunna placera fler kvinnor och män i det här OSA-laget, som vi kallar det för, och hjälpa dem tillbaka till ett värdigt liv så att de kan utvecklas och göra en samhällsinsats. Jag hade hoppats att ministern hade sett lika mycket som jag har sett av deras samhällsinsats när de får rätt förutsättningar. Det är beundransvärt, och det är bara tråkigt att det inte har lyfts fram tillräcklig bra för de här grupperna. Jag är inte riktigt nöjd med att ministern bara håller med. Jag vill ju veta om jag kan gå hem och säga så här: Ministern har lovat att ni kommer att kunna ha 60 OSA-anställda i skogslaget och 60 OSA-anställda i den övriga verksamheten i Borås kommun. Kan jag få ett sådant löfte vore det verkligen bra, och då vet jag också att ministern menar någonting med att hålla med.

Herr talman! Lova och lova. Det ska en hålla sig ifrån om en inte vet vad en gör. Så skulle man kunna säga. Jag vill säga så här: Det löfte jag kan ge är att jag är överens med Ann-Christin Ahlberg om den grundläggande inställningen till OSA-anställningar. Det är något väldigt bra. De som har den typen av anställningar gör ett väldigt bra jobb, och det är tur att de har möjlighet att den vägen vara med. Jag kan också lova att vi naturligtvis framöver i budgetarbetet ska se över möjligheten att öka antalet OSA-anställningar. Det är ett löfte.