Öppenheten i EU-arbetet

Fru talman! Leif Jakobsson har frågat mig hur jag avser att agera för att regeringen i framtiden ska hantera EU-frågor med den öppenhet som jag sagt mig eftersträva men som enligt Leif Jakobsson hittills inte har präglat arbetet. Regeringen har högt ställda ambitioner när det gäller öppenheten. Öppenhet och transparens skapar förtroende och tillit, vilket är grundläggande för den politiska legitimiteten. Leif Jakobsson gör i sin interpellation ett antal påståenden om hur regeringen hittills skött öppenheten. Jag vill gärna ta tillfället i akt och bemöta dessa påståenden. Det är riktigt att EU-kommittén lades ned vid årsskiftet, vilket vi talat om i 40 minuter. Av vad som kan utläsas i den förra regeringens budgetunderlag hade man då inga planer på att förlänga kommitténs uppdrag när dess mandat löpte ut den sista december. Såsom Leif Jakobsson framhåller har Riksdagskommittén tagit fram ett ambitiöst förfarande för hur EU-frågor ska behandlas i riksdagen. Regeringen står till riksdagens förfogande vid genomförandet av detta förfarande. Det är de nuvarande regeringspartierna som drivit fram reformerna, vilka syftar till att öka öppenheten i EU-arbetet. Regeringen kommer naturligtvis - och gör det redan - att på föreskrivet sätt fullt ut samråda med riksdagen i frågan om EU:s framtida fördrag. Så kallat saksamråd ska enligt den nya ordningen ske på riksdagens begäran av berörda utskott. Inför den resa till Berlin som Leif Jakobsson hänvisar till gjordes ingen sådan begäran. Företrädare för regeringen tog initiativ till samråd men fick beskedet att avrapportering skulle ske i efterhand. Avrapportering till konstitutionsutskottet gjordes den 1 februari, mindre än ett dygn efter resan till Berlin. Jag vill också peka på statsministerns återrapportering efter toppmötet i Lahtis som ett gott exempel på regeringens ambitioner. Det var första gången en statsminister gjort återrapportering från ett informellt toppmöte sedan denna mötesform återupptogs. Vad gäller utlämnande av det brev som Leif Jakobsson nämner kan jag meddela att regeringen i går fattade beslut om att lämna ut brevet. Regeringen kommer fortsatt att arbeta för ökad öppenhet i EU-politiken. Vi vill på alla sätt uppmuntra en bred EU-debatt i Sverige, och vi vill själva delta i den mer aktivt än tidigare regeringar. EU är en självklar del av vår vardag, och det är därför naturligt att EU-politiken ses som en integrerad del av samhällsdebatten i stort. Regeringen avser, som jag framhållit flera gånger tidigare, att vara en aktiv part i Europasamarbetet. Det handlar om politiskt ledarskap, att tydligt visa på olika EU-frågors betydelse för Sverige och Europa i dag.

Fru talman! Låt mig tacka för svaret. Jag kan dock inte med bästa vilja i världen säga att jag är nöjd med det. Jag tyckte att interpellationen gav en möjlighet för statsrådet Malmström att ta plats i EU-debatten, att komma till kammaren och säga: Ja, det blev fel med hanteringen av brevet och det blev fel med samrådet och informationen till riksdagen, men det ska vi rätta till. I stället är svaret något slags kryptiskt, formalistiskt försvar för vad som hänt. Det är synd, för annars skulle jag ha kunnat säga: Välkommen in i matchen. Nu kan jag tyvärr inte säga det med tanke på svaret. Det är också synd då vi har ett gemensamt intresse av att vi får ett konstitutionellt fördrag, gärna före parlamentsvalet 2009. Vi har ett gemensamt intresse av detta, för vi delar synen att utvidgningen måste gå vidare. Det är därför vi är så upprörda över hur den här frågan har hanterats. Hemligstämpeln hävdes i går kväll. Det gav oss en möjlighet att se vad det var för fruktansvärda dynamitfrågor som fanns i brevet - det daterades den 3 januari, stämplades in den 17 januari, och hemligstämpeln hävdes i går, den 15 februari - och vad det var för enormt viktiga saker som behövde skyddas under denna en och en halv månad. Hemlighetsmakeriet och konspirationsteorierna kring EU fortsätter ju om man hanterar EU-frågor på det här sättet. Nu har statsrådet en möjlighet att berätta varför man har hållit på hemligstämpeln. Varför skulle detta brev, som inbjöd till en ny diskussion om det konstitutionella fördraget, inte komma till vare sig riksdagens eller allmänhetens kännedom? Detta gör också att samrådet med och informationen till riksdagen blir något av moment 22. Statsrådet sade i sitt svar att riksdagen inte hade begärt någon information. Nej, hur ska riksdagen kunna begära information om ett hemligstämplat brev? Det handlar ju om ett möte som var utlyst i brevet. Det är riktigt att det ställdes en fråga, och från den socialdemokratiska gruppledningen sade vi att det bara finns ett sätt att sköta det här, nämligen den väg som finns i riksdagsordningen: Samråd och information med de utskott som är berörda. Det skedde inte. Jämför detta med behandlingen av konventsförslaget och diskussionerna inför EGC, regeringskonferensen. Då tillsatte vi ett gemensamt, sammansatt utskott av utrikes- och konstitutionsutskottet innan regeringskonferensen startade för att regeringen skulle ha ett förhandlingsmandat från denna kammare. Vi voterade om det. Vi var inte ens överens i alla frågor. Vissa frågor blev stora, till exempel huruvida vi skulle ha en vald president eller inte. Det viktiga var att det fanns ett mandat innan regeringen satte sig i regeringskonferensen. Nu äger det rum något slags informell regeringskonferens där en enda människa åker till EU och diskuterar med någon sorts mandat från Statsrådsberedningen. Vi i riksdagen har ingen möjlighet att ge riktlinjer eller diskutera detta på ett vettigt sätt. Därför har vi socialdemokrater i dag på morgonen lämnat in en begäran hos talmannen om att man omedelbart ska sätta i gång förhandlingar med partierna om att få till stånd en organisation, så att vi får ett inflytande från kammaren och ett förhandlingsmandat som är demokratiskt förankrat i den fortsatta processen.

Fru talman! Anledningen till att jag har begärt ordet är att det här har riktats en del frågor som regeringen enligt min uppfattning egentligen inte har med att göra, utan de gäller riksdagens interna arbete. Eftersom jag har viss inblick i hur detta har gått till vill jag gärna redovisa det. Jag tycker att det är orättvist att puckla på statssekreteraren Nicola Clase på det sätt som man har gjort från socialdemokratisk sida. Nu pucklar man också på Cecilia Malmström. När det gäller mötet i Berlin tog Regeringskansliet genom Nicola Clase kontakt med talmannen för att få vägledning om hur det hela skulle hanteras. Man tog kontakt med konstitutionsutskottet och EU-nämnden. EU-nämnden skickade före mötet ut Nicola Clases instruktion. Det var fem punkter som hon tog upp. Det var tämligen okontroversiella punkter, men nu håller vi oss till det formella. Mötet ägde rum på en onsdag. KU erbjöds att få en föredragning av statssekreteraren på tisdagen vid utskottssammanträdet kl. 11. KU avböjde detta och föredrog att få en föredragning i efterhand. Det är knappast Regeringskansliets fel, utan ansvaret ligger hos organisationen inom konstitutionsutskottet. EU-nämndens alla ledamöter, inklusive de socialdemokratiska, fick alltså ett mejl om detta, om de fem punkterna, på tisdagsmorgonen. Det kom ingen reaktion på mejlet från de socialdemokratiska ledamöterna till EU-nämndens kansli. Vi ska naturligtvis strida om olika ideologiska frågor, Europapolitiken, EU-fördraget och så vidare, men den här typen av krypskytte på tjänstemän i Regeringskansliet är inte rätt. Det hela beror ju egentligen på att riksdagen ännu inte har funnit sina former för EU-samrådet enligt den nya modellen. Vad var det jag sade, kan jag säga, för jag har varit mycket kritisk mot detta upplägg. Men jag tycker att det är småaktigt att hålla på med denna fråga om inre brister i riksdagens arbete i en interpellationsdebatt. Det var ju tjusigt att Socialdemokraterna har begärt att det ska inrättas ett sammansatt utskott. Jag kan väl avslöja den revolutionerande nyheten att jag har talat om samma sak med ordföranden i utrikesutskottet, Göran Lennmarker. Vi är helt överens om att vi ska ta initiativ till att ett sådant utskott etableras redan innan det egentligen finns så mycket i sakfrågan att diskutera, för det gör det ju inte än.

Fru talman! Jag vill tacka Leif Jakobsson för att vi får möjlighet att ha den här diskussionen och för att jag får möjlighet att utveckla mitt svar, som han uppenbarligen inte var nöjd med. Jag får också möjlighet att avdramatisera en del av de här frågorna, som kanske bygger på missförstånd. Regeringen och jag själv står helt till riksdagens förfogande för att diskutera den här typen av frågor. Carl B Hamilton har redogjort för en del processfrågor i riksdagen. Jag hoppas att det ska bli ett så bra samarbete som möjligt. Datumet för Berlinresan bestämdes med mycket kort varsel, men procedurerna för hur det skulle göras redogjorde jag för i EU-nämnden i ett mycket tidigt stadium - alldeles i början av januari, inför det första allmänna rådsmötet. Då kände jag ännu inte till brevet. Jag redogjorde för procedurerna, och de finns också i protokollsanteckningarna. Det handlade just om att man ville göra en första sondering om Berlindeklarationen, som är ett politiskt dokument. I ett senare skede kommer man att gå över till frågor som rör det konstitutionella fördraget. Vad som sades vid mötet har efteråt redovisats till konstitutionsutskottet, utrikesutskottet och EU-nämnden, och det har också kommit papper. Jag beklagar att det har tagit så lång tid att offentliggöra brevet. När en regeringschef skriver till en annan regeringschef finns det procedurer för sekretesshantering i administrationen. De gällde i det här fallet. Det var ett brev från Angela Merkel till statsminister Fredrik Reinfeldt. Det stod inget politiskt i det, utan det var bara en redogörelse för procedurerna och ett antal datum. Brevet har också kunnat läsas på ett antal hemsidor den senaste tiden, och där har Leif Jakobsson kunnat se att det inte finns några hemligheter, konspirationer eller mygel i detta. Det är en tidtabell och en procedur. När det gäller den vidare hanteringen av detta träffade jag beredningsgruppen i EU-nämnden i onsdags kväll. Där redogjorde vi både för Berlindeklarationen och för den fortsatta tidsplanen för det konstitutionella fördraget. Jag vill understryka att det inte pågår några förhandlingar. Vi har bara meddelat vad Sverige tycker. Det har vi stämt av med Socialdemokraterna. Vi står bakom det förslag till konstitution som lades fram. Vi ser ogärna att det sker alltför stora förändringar i detta. Under våren kommer vi att gå in i ett nytt skede, och då kommer vi självfallet att samråda med riksdagen. Jag var med vid det möte då man sade att man skulle bilda ett sammansatt utskott. Det är riksdagen som bestämmer de bästa formerna för detta. Vi står till förfogande och kommer att samråda med såväl regeringspartierna som oppositionen och med företrädare för de olika utskotten på det sätt som ni finner lämpligt. Precis som Leif Jakobsson säger är det viktiga att vi får till stånd ett bättre regelverk för EU, så att vi kan möjliggöra en fortsatt utvidgning - vilket vi ju är överens om - att vi kan möjliggöra att EU-arbetet fungerar bättre, att vi kan fatta beslut på ett bra sätt och att det blir tydligare för medborgarna hur EU fungerar. Det är min absoluta ambition att vi ska försöka stödja det tyska ordförandeskapet här under våren, under en resa som är kantad med svårigheter, och att vi tillsammans kan lämna ett starkt svenskt förhandlingsmandat som är väl förankrat i en bred majoritet i riksdagen. Jag ser fram emot fortsatta diskussioner på det här området.

Fru talman! Min poäng i den här frågan är just detta att hanteringen av den här frågan hittills har varit sådan att det ser ut som om det finns rökridåer, dolda agendor och annat. Det är alldeles riktigt att brevet inte innehåller någonting mer än just datumen och att man ska dra i gång processen. Det fanns ingen anledning att hemligstämpla det. Den långdragna processen kring brevet gör att många som redan är skeptiska till ett konstitutionellt fördrag alltmer börjar undra: Vad är det här för konstigheter? Det är där jag menar att statsrådet har ett ansvar för att det har skett på det sättet och att det ser ut så här. Att det därutöver har sjabblats med samråd och information i riksdagen gör det naturligtvis ännu värre. Det är så. Vi kan diskutera den ena eller den andra paragrafen. Riksdagens ledamöter upplever att regeringen här har kört ett eget spår utan att försöka att på ett vettigt sätt förankra sin linje. Vad hade hänt om inte hemsidan hade publicerat brevet? Hade då regeringen varit beredd att ge en information? Det var ju hemligt att mötet skulle ske. Det var på det sättet som i varje fall vi socialdemokrater fick reda på att mötet var det här datumet. Det är illa nog. Men det gäller också själva innehållet. Den här processen är ändå i gång. Oavsett vad statsrådet säger diskuteras det nu runt om i Europa. Vad ska man göra? Ska det vara ett minifördrag? Ska det till ett socialt protokoll? Ska man gå på det nuvarande fördraget? Det gäller allt detta. Regeringen har sagt att man vill tillhöra EU:s inre kärna och att man ska vara väldigt pådrivande. Jag undrar då: Vad är regeringens linje? Vi hörde nu att vid beredningsgruppens möte i går eller i förrgår hade statsrådet sagt att det finns en bred uppslutning kring det nuvarande fördraget i den här kammaren och att det gäller. Vi har hört intervjuer med statsråd och statsministern där man har sagt: Det blir nog någonting annat. Statsrådet Malmström säger nu själv här: Vi står vid fördraget, men det blir nog lite ändringar. Vilka ändringar är det? Vad är det Sverige säger då? Ska man lyssna av vad de andra säger och sedan komma tillbaka och fråga: Hur ska vi förhålla oss till det här? Det är en reaktiv linje. Vad är uppdraget i diskussionerna? Vad är Sveriges linje? Jag ska åka till Berlin och träffa alla de socialdemokratiska gruppledarna och diskutera den här frågan. Vad kommer jag att få höra att svenska företrädare har sagt i diskussionerna? Det vet inte jag, eftersom det än så länge bara är någon allmän diskussion. Det är därför vi har tagit det här initiativet för att få en organisatorisk och politisk plattform för diskussionen här i kammaren. Som jag sade lämnade vi in det i morse. Det är bra att andra talar om det, men vi har gjort det. Det är otroligt viktigt att fortsätta arbetet med att få fram ett konstitutionellt fördrag. Jag uppmanar också statsrådet att använda det uttrycket och inte uttrycket konstitutionen, eftersom det är ett konstitutionellt fördrag vi talar om. Det arbetet ska präglas av samma öppenhet som den förra regeringen och den dåvarande majoriteten hade när vi gick till regeringskonferensen. Även om det inte är en formell regeringskonferens som kommer att ske under det här halvåret och kanske längre fram måste det arbetet, i varje fall om fördraget ska få någon acceptans bland svenska medborgare, också vara genomskinligt och transparent. Där har statsrådet ett oerhört ansvar för att förbättra situationen.

Fru talman! Jag vill på det bestämdaste ta avstånd från anklagelserna att regeringen har sjabblat. Hanterandet har skett fullkomligt korrekt. Vi har inte sjabblat. Att riksdagen inte riktigt har funnit sina former för hur samråd ska gå till kan regeringen inte ta ansvar för. Vi har ställt oss till förfogande vid flera tillfällen. Att brevet inte offentliggjordes hade ingen betydelse i det sammanhanget. Jag har sagt att det tog lång tid, och jag beklagar det. Men innehållet i brevet och procedurer har varit kända långt innan. De har redovisats på ett korrekt sätt i riksdagen, i EU-nämnden och i samtal med riksdagskansliet för att försöka röna ut var vi ska gå för att berätta om det detta. Vi har fått höra att vi inte behöver komma förrän efter att Berlinmötet hade ägt rum. Inför mötet har de ståndpunkter som Sverige har framfört gällande Berlindeklarationen delats ut till riksdagens ledamöter i EU-nämnd och på annat sätt. Det kanske vore bra om Socialdemokraterna talde med sina kolleger i de olika utskotten. Då skulle det bli tydligare vad som sker. Detta har hanterats fullkomligt korrekt. Det har redovisats i efterhand i konstitutionsutskottet, utrikesutskottet och inför EU-nämndens beredningsgrupp, där alla partier är representerade. Det finns inga oklarheter där. När det gäller sakfrågan finns det tre huvudalternativ i hanteringen av det konstitutionella fördraget. Det finns några länder som menar att man ska börja om från början och inte använda det. Det finns de som menar att man ska ha ett slags minifördrag, precis som Leif Jakobsson säger. Det finns en majoritet av länderna som menar att vi ska ta utgångspunkt från det konstitutionella fördrag som regeringscheferna var överens om för två år sedan och som har legat i frysen nu så länge. Sverige står på den linjen, vilket vi tydligt har deklarerat under lång tid också i riksdagen. Utöver det står det självklart för alla, eftersom både Nederländernas befolkning och Frankrikes befolkning har röstat nej, att det inte kommer att bli exakt samma variant som det som de röstade nej till. Det vore djupt odemokratiskt att förelägga det igen för de länderna. Det måste vi känna respekt för samtidigt som 18 länder har ratificerat det och därmed har indikerat sin inställning. Det kommer att bli någon form av omförhandling och revidering där man kanske lägger till vissa punkter och drar ifrån andra. Den förhandlingen har inte börjat. Sverige har inte framfört några som helst synpunkter på vad som bör dras ifrån eller läggas till. Vårt enda budskap så här långt har varit att vi ogärna ser att det sker alltför stora förändringar och att den institutionella balansen som kommit till uttryck i framför allt del 1 inte bör rivas upp. Då ser vi framför oss en ganska hätsk debatt mellan medlemsländerna där alla plockar ut sina hjärtefrågor. Vi rubbar då den balans som vi trots allt över partigränserna varit eniga om. Nästa steg i processen har ännu inte inletts. Man vill först från tysk sida klara av Berlindeklarationen, och sedan går man in i det. Det är inför det som vi har inlett samråd med riksdagen. Vi vill höra: Hur ser ni på detta? Hur ser Socialdemokraterna på det? Hur ser allianspartierna på det? Hur ser de övriga partierna i riksdagen på hur vi ska gå vidare? Det finns inte något sådant förslag. När vi går in i en mer konkret debatt är det självklart att vi måste försöka få riksdagens mandat för detta. När vi går in i en ännu mer formaliserad översyn i form av en regeringskonferens måste vi naturligtvis söka riksdagens mandat för detta. Detta är helt självklart. Men förhandlingen har inte börjat ännu. Sveriges regering har inte framfört någonting annat än det jag har sagt nu. Det är precis det som Leif Jakobsson kommer att få höra från sina kamrater i Berlin. Hanteringen av frågan vidare har jag redovisat här. Jag hoppas att vi kan få till stånd ett gott samråd i den konstellation som riksdagen önskar med mig, berörda statsråd och statssekreterare.

Fru talman! Det är precis här som problemet uppstår. Statsrådet säger att Sveriges linje än så länge är att vi står bakom det fördrag som regeringscheferna har skrivit under. Man ska då veta att det i stort sett är det en stor majoritet i kammaren också har ställt sig bakom. Det är den enda svenska ståndpunkt man kan ha om man inte förankrar någon annan. Hur kan då statsrådet lägga till "det får inte bli för stora förändringar"? Om man har sagt det blir det plötsligt en kvantitativ fråga om hur många meningar eller hur många paragrafer man kan tillåta sig ta bort. Det är en kvalitativ fråga. Vad är det i så fall för inriktning om man ska ge sin in i diskussioner om förändringar av fördraget? Ska man ge sig in i diskussioner om förändringar av fördraget måste det förankras i den här kammaren. Det är som att Sverige kommer till förhandlingsbordet och säger: Vi bryr oss inte om vad det är ni ändrar, bara ni inte ändrar för mycket. Det är väl ingen hållning? Den enda rimliga hållningen enligt mitt sätt att se är att det är det nuvarande fördraget som gäller för Sveriges del. Det är vad det finns stöd för i kammaren. Det finns inte stöd för en viss förändring åt det ena eller andra hållet, att dra bort eller lägga till eller någonting annat. Det finns inte diskuterat. Det tycker jag inte att regeringen kan säga. Man sätter sig i en väldigt dålig förhandlingssits genom att säga: Vi är beredda att acceptera lite hit och dit. Det är inte politik, det är något slags kvantitativ politik. Men frågan kräver att vi är mycket tydliga. Det måste naturligtvis föras diskussioner, men de diskussionerna måste i så fall vara av kvalitativ art. Vad är det för förändringar? Åt vilket håll vill de länder som vill förändra gå? Tills detta är tydligt ska statsrådet hålla sig till att det finns ett förslag.

Fru talman! Leif Jakobsson och jag är egentligen överens, men man får väl inte vara det i en interpellationsdebatt mellan opposition och regering. Vi är överens om att vi med stor majoritet i kammaren stod bakom det konstitutionella fördraget såsom det lades fram. Det är precis det som vi har sagt. Vi är överens, och detta stod vår riksdag i sin dåvarande form och står i sin nuvarande form bakom, som vi bedömer det. Jag tror också att Leif Jakobsson och jag är överens om att med tanke på de folkomröstningar som var kommer det inte att bli exakt det fördraget som går igenom. Det vore fruktansvärt odemokratiskt och främmande för oss att köra över det franska och det nederländska folket på det sättet. Det kommer deras regeringar inte att acceptera, och därför kommer det att bli någon form av förändringar. Pressade på vad vi tycker har vi, just med hänvisning till riksdagen, sagt att eftersom det var detta som regeringen och riksdagen stod bakom vill vi ogärna att det förändras för mycket. Vi har inte sagt något om innehållet eftersom det är precis den processen som snart börjar. Då vill vi utforma våra positioner i samråd och samarbete med så stor majoritet i riksdagen som möjligt. Någon form av förändringar kommer det att bli. Det vore naivt att tro att så inte ska ske. När man ska förhandla i EU-sammanhang måste alla ge och ta för att vi ska komma fram till en lösning som känns acceptabel för så många länder som möjligt. Det vet Leif Jakobsson. Vissa länder kommer att folkomrösta igen och andra ratificerar inom sina respektive nationella parlament. Vad förändringarna ska bestå i har vi varken sagt bu eller bä till, annat än att vi har lämnat en öppenhet för att vi naturligtvis ser att det kommer att bli en förhandling där vi ämnar vara en konstruktiv part. Vad vi ska förhandla om kommer i en senare fas. Där har vi ännu inget att komma med. Vi förbereder en position i regeringen som vi kommer att diskutera och förankra tillsammans med riksdagen och Socialdemokraterna.