Ökat regelkrångel med godtyckliga regler

Fru talman! I ett avseende är Carina Adolfsson Elgestams kommentar på mitt svar förvånande och märklig. Det här är ett förslag som leder till att fler människor får arbete. EU-kommissionen har granskat det, och de skriver i sitt pressmeddelande att det kommer att uppmuntra arbetsgivarna att anställa fler arbetstagare i deklarerat vitt arbete. Det gäller framför allt arbetstagare som är särskilt sårbara - invandrare, lågutbildade, ungdomar och deltidsarbetande kvinnor inom vissa tjänstebranscher som är särskilt utsatta för skattesmitning. Kommissionen konstaterar också att sänkningen väntas höja sysselsättningsnivån i den formella vita ekonomin på bekostnad av svartarbete och uppskattar att åtgärden kommer att skapa omkring 17 000 nya arbetstillfällen på lång sikt. Logiken i förslaget är glasklar. Vi har i Sverige en extrem skattekil. Även för lågavlönade gör kommunalskatt, moms och arbetsgivaravgifter att skattebelastningen hamnar väl över 60 procent. Det här i kombination med att vi har en sammanpressad lönestruktur, generösa transfereringar och kollektivavtal gör att vi slår ut många jobb. Jag såg att McKinsey har beräknat att det rör sig om 580 000 jobb i servicesektorn om vi skulle ha samma servicesektor som man har i Storbritannien. Detta är ett av de grundläggande skälen till att Sverige har haft för låg sysselsättning och till att utanförskapet bland invandrare, lågutbildade och de grupper som EU-kommissionen nämnde har varit förskräckande. Detta är alltså en viktig åtgärd för att skapa fler arbetstillfällen. Det finns naturligtvis restriktioner. Varje finansminister har restriktioner i form av att vi måste se till att ha god ordning på våra offentliga finanser. Om vi vill komma åt skattetrycket - om man vill formulera det så att man vill kunna leva med ett någorlunda högt skattetryck som gör att vi klarar en god välfärd - måste vi hitta sätt att fila ned kanterna på skattetrycket så att inte fullt så många arbetstillfällen som i dag slås ut. Det märkliga med Carina Adolfsson Elgestams svar är att hon hänvisar till företagarna. Jag vet inte vad företagarna har haft för synpunkter på Socialdemokraternas idé att reversera de 17 miljarder i sänkta arbetsgivaravgifter som regeringen föreslog. Det är arbetsgivaravgifterna för ungdomar, för äldre, för nyanlända invandrare, i nystartsjobben och för tjänstesektorn. Vi sänker arbetsgivaravgifterna med 17 miljarder. Man kan naturligtvis argumentera för att vi borde gå vidare och göra ytterligare lättnader, som företagarna vill, genom att sänka arbetsgivaravgifterna. Men det föreslår ju inte Socialdemokraterna. Ni har inte föreslagit någon bred, omfattande sänkning av arbetsgivaravgifter. Det är en dyr åtgärd. Varje procentenhet kostar någonstans mellan 7 och 9 miljarder kronor. Jag kan inte i dagsläget förorda att vi ska genomföra stora ofinansierade skattesänkningar. De offentliga finanser vi har måste vårdas och tas ansvar för om vi ska klara välfärden. Just därför är det här ett väl avvägt förslag. Just avgränsningen - det som gör att vi tar ansvar för de offentliga finanserna - är det som gör att det också blir gränsdragningsproblem. Här har man bara två alternativ till vår hållning. Det ena är det socialdemokratiska - att bevara högskattesamhället, massarbetslösheten och utanförskapet. Det andra är kanske företagarnas alternativ, med mycket omfattande och ofinansierade skattesänkningar. Men ett sådant alternativ är naturligtvis inte detsamma som det socialdemokratiska, och det är inte ett alternativ som jag kan förorda eftersom jag vill att vi ska ha en generös och trygg välfärd som vi kan finansiera utan att undergräva stabiliteten i de offentliga finanserna.

Fru talman! Det är ett lite märkligt och förvånande svar som finansministern har avgett i det här perspektivet. Att det är finansministern som svarar beror väl på att frågan är av ekonomisk karaktär. Att man ska utvärdera efter två år gör mig lite fundersam. Det handlar om konkurrensneutralitet. Med tanke på den oro som finns i dag ute hos många småföretag kan man inte låta bli att ställa sig frågan: Vad hinner hända på två år i fråga om konkurrensneutralitet och att det påverkar olika branscher på olika sätt? Det känns lite grann som att svaret är givet utifrån någon form av bättre vetande om marknaden och de förhållanden som småföretagen arbetar under i sin vardag. Samma svar gäller den administrativa bördan. Det är ännu mer förvånande med tanke på att alliansen med Moderaterna i spetsen gick till val på enklare regler för företagen. Detta gör att det blir mer krångligt för företagen. Jag kan citera exempelvis Camilla Littorin, som är förbundssekreterare för Företagarförbundet. Hon säger: "Det blir svårt för företagarna med gränsdragningarna. Säljer man en kopp kaffe får man en lägre arbetsgivaravgift men för den som säljer en bulle i en påse blir det full avgift. Sedan ska skattemyndigheten kontrollera i efterhand. Då kan det bli en del obehagliga överraskningar." Detta är bara ett exempel. Det finns andra, exempelvis hamburgerkedjan Max, som får högre lönekostnader. Dess lönekostnader ökar med 20 procent. Vägg i vägg med den kan kanske McDonalds ligga och få sänkningar. På vilket sätt gynnar detta företagandet och konkurrensen mellan företag? Vi tror från oppositionens och Socialdemokraternas sida att sjysta spelregler på marknaden och för företagen är viktigt. Det är det man vill ha så att man känner att konkurrensen är på lika villkor. Utifrån de frågor som jag har ställt både om konkurrensneutralitet och om ifall vi kan vänta oss minskat regelkrångel säger inte svaret någonting. Vad har hunnit hända på två år med de olika företagen? Risken är att en del företag inte klarar den orättvisa konkurrensen. De kanske inte finns kvar om två år. Har inte själva syftet bakom det hela - att det ska bli fler företag - blivit helt förfelat? Jag upplever att de tre frågor jag ställde kvarstår. I det svar som finansministern har gett finns det inte något som jag uppfattar är en framkomlig väg.

Fru talman! I ett avseende är Carina Adolfsson Elgestams kommentar på mitt svar förvånande och märklig. Det här är ett förslag som leder till att fler människor får arbete. EU-kommissionen har granskat det, och de skriver i sitt pressmeddelande att det kommer att uppmuntra arbetsgivarna att anställa fler arbetstagare i deklarerat vitt arbete. Det gäller framför allt arbetstagare som är särskilt sårbara - invandrare, lågutbildade, ungdomar och deltidsarbetande kvinnor inom vissa tjänstebranscher som är särskilt utsatta för skattesmitning. Kommissionen konstaterar också att sänkningen väntas höja sysselsättningsnivån i den formella vita ekonomin på bekostnad av svartarbete och uppskattar att åtgärden kommer att skapa omkring 17 000 nya arbetstillfällen på lång sikt. Logiken i förslaget är glasklar. Vi har i Sverige en extrem skattekil. Även för lågavlönade gör kommunalskatt, moms och arbetsgivaravgifter att skattebelastningen hamnar väl över 60 procent. Det här i kombination med att vi har en sammanpressad lönestruktur, generösa transfereringar och kollektivavtal gör att vi slår ut många jobb. Jag såg att McKinsey har beräknat att det rör sig om 580 000 jobb i servicesektorn om vi skulle ha samma servicesektor som man har i Storbritannien. Detta är ett av de grundläggande skälen till att Sverige har haft för låg sysselsättning och till att utanförskapet bland invandrare, lågutbildade och de grupper som EU-kommissionen nämnde har varit förskräckande. Detta är alltså en viktig åtgärd för att skapa fler arbetstillfällen. Det finns naturligtvis restriktioner. Varje finansminister har restriktioner i form av att vi måste se till att ha god ordning på våra offentliga finanser. Om vi vill komma åt skattetrycket - om man vill formulera det så att man vill kunna leva med ett någorlunda högt skattetryck som gör att vi klarar en god välfärd - måste vi hitta sätt att fila ned kanterna på skattetrycket så att inte fullt så många arbetstillfällen som i dag slås ut. Det märkliga med Carina Adolfsson Elgestams svar är att hon hänvisar till företagarna. Jag vet inte vad företagarna har haft för synpunkter på Socialdemokraternas idé att reversera de 17 miljarder i sänkta arbetsgivaravgifter som regeringen föreslog. Det är arbetsgivaravgifterna för ungdomar, för äldre, för nyanlända invandrare, i nystartsjobben och för tjänstesektorn. Vi sänker arbetsgivaravgifterna med 17 miljarder. Man kan naturligtvis argumentera för att vi borde gå vidare och göra ytterligare lättnader, som företagarna vill, genom att sänka arbetsgivaravgifterna. Men det föreslår ju inte Socialdemokraterna. Ni har inte föreslagit någon bred, omfattande sänkning av arbetsgivaravgifter. Det är en dyr åtgärd. Varje procentenhet kostar någonstans mellan 7 och 9 miljarder kronor. Jag kan inte i dagsläget förorda att vi ska genomföra stora ofinansierade skattesänkningar. De offentliga finanser vi har måste vårdas och tas ansvar för om vi ska klara välfärden. Just därför är det här ett väl avvägt förslag. Just avgränsningen - det som gör att vi tar ansvar för de offentliga finanserna - är det som gör att det också blir gränsdragningsproblem. Här har man bara två alternativ till vår hållning. Det ena är det socialdemokratiska - att bevara högskattesamhället, massarbetslösheten och utanförskapet. Det andra är kanske företagarnas alternativ, med mycket omfattande och ofinansierade skattesänkningar. Men ett sådant alternativ är naturligtvis inte detsamma som det socialdemokratiska, och det är inte ett alternativ som jag kan förorda eftersom jag vill att vi ska ha en generös och trygg välfärd som vi kan finansiera utan att undergräva stabiliteten i de offentliga finanserna.

Fru talman! Det är intressant att höra att finansministern säger att detta är ett väl avvägt förslag när det handlar om att man skapar en orättvisa mellan småföretag. Man sänker för vissa branscher och ställer vissa andra tjänstebranscher utanför. Det gäller exempelvis bemanningsföretag som jobbar inom restaurangbranschen. Ett annat exempel är Vendingföreningen, som jobbar med service till företag. Det handlar exempelvis om kaffeautomaterna vi har här. De ställs också utanför. Det är lite svårt, åtminstone för mig som socialdemokrat, att inse att detta är ett väl avvägt förslag med tanke på att många av de arbetstillfällen och företagare som finns hemma i Småland där jag bor, där vi har ganska mycket tillverkningsindustri, får höjd avgift. Det känns lite märkligt att det skulle vara ett väl avvägt förslag. Finansministern talar om vad Socialdemokraterna skulle ha gjort och inte gjort. Det som skiljer oss åt just nu är att det är alliansen och Moderaterna som har ansvaret i landet. Vi är tyvärr i opposition, vilket också en bred majoritet av svenska folket i dag beklagar. Det ser man om man tittar på opinionsundersökningar. Det borde göra att regeringen lite grann borde fundera över vad som är rättvist och rättvis politik. Det här, som handlar om sänkning för vissa tjänsteföretag, skapar en orättvisa mellan företagen. Vi tror inte att företagare vill ha en orättvis politik, utan man vill ha rättvisa och man vill ha tydliga regler. Man ska komma ihåg att det handlar om att regeringen lägger fram ett förslag. Det förslaget och dess innebörd har man inte förankrat vad gäller konkurrensen i EU. Under resans gång, sedan oktober månad, har man fått ändra förslaget flera gånger. För den lilla företagare som nu sitter och planerar nästa års arbete känns det nog lite osäkert: Hur blir det egentligen? Vad ska jag förhålla mig till? Jag tror inte att företagen vill ha det så, allra helst inte småföretagen. De vill ha tydliga regler. Jag kan inte låta bli att tänka på den hund, en terrier, som jag har hemma. Man kan inte det minsta lilla gå utanför tydliga regler. Då vet inte hunden hur den ska bete sig. Jag tror att det på somliga sätt känns så för en del småföretagare också nu. De vet inte hur de ska göra med sin budget och sin planering för nästa år. Det finns också en annan fråga som man slås av. Om man har 249 anställda och behöver anställa en till i sitt företag - vad händer då? Får man då betala den förhöjda arbetsgivaravgiften för de 249 första för att anställa den 250:e? Eller vilka regler kommer att gälla då?

Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam konstaterar att det är alliansen som har ansvaret nu. Jag kan inte låta bli att läsa upp det TT-telegram som inkom alldeles nyligen. TT skriver: Sällan har siffrorna under ett år pekat så entydigt och kraftigt positivt på arbetsmarknaden. Rekorden har tickat in på löpande band. Och det efter ett 2006 som var ovanligt starkt. Arbetslösheten har inte varit så låg sedan krisåren i början av 1990-talet. Och aldrig har så många jobbat så mycket, visar Statistiska centralbyråns mätningar som startades 1963. Och varslen om uppsägningar ligger på en lägre nivå än på länge. På område efter område ser vi att alliansens politik ger stora och betydande effekter som gör att människor kommer i arbete och rättvisan i samhället ökar. En del av detta är naturligtvis det här förslaget. Det är inte någon avgörande eller bärande del, men det är ett viktigt komplement. Vi har gjort beräkningar som tyder på att det är någonstans runt 10 000 jobb. Jag kommer ihåg att Dan Andersson, som utredde detta åt den tidigare socialdemokratiska regeringen - vi ska kanske minnas att Dan Andersson var statssekreterare på Näringsdepartementet vid sidan av att han var chefsekonom på LO - gjorde beräkningar som tydde på någonstans mellan 20 000 och 50 000 jobb. Dan har också sagt när han har fått frågor om vilka effekter förslaget får att det antingen leder till en rätt betydande mängd nya jobb eller så leder det till stigande lönenivå. Då ska vi komma ihåg för vilka det i så fall leder till stigande lönenivå, nämligen - som EU-kommissionen konstaterade - invandrare, lågutbildade, ungdomar och deltidsarbetande kvinnor. De grupperna kan antingen få mer arbete eller en något högre lön. För min del kan jag säga att båda konsekvenserna är något som jag skulle applådera. Det kanske är lite förvånande att det står en socialdemokrat och inte kan instämma i att detta är en åtgärd som kan hjälpa grupper som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Vi måste nog också erinra om att Socialdemokraterna här gömmer sig bakom företagarna utan att ställa upp sitt eget alternativ. Ert alternativ är höjda arbetsgivaravgifter. Jag är inte säker på om det handlar om 13, 14, 15 eller 16 miljarder i höjda arbetsgivaravgifter som Socialdemokraterna för närvarande förespråkar. Så tydlig är inte politiken. Men jag vet att om man lägger ihop de förslag som Socialdemokraterna har skulle det dämpa sysselsättningen med mellan 30 000 och 60 000 personer, precis som den politik som den socialdemokratiska regeringen förde dämpade sysselsättningen. Jag ska naturligtvis ge Carina Adolfsson Elgestam rätt i att det finns ett avgränsningsproblem. I politik måste man ibland göra avvägningar mellan olika målsättningar. Vi kan ha ett enkelt skattesystem, men då har vi ett skattesystem som är så enhetligt och tungt att det slår ut många jobb. Eller också kan vi välja att fila på kanterna och kunna behålla ett någorlunda högt skattetryck som gör att vi klarar en trygg välfärd för alla och goda offentliga finanser, men där vi filar bort en del av de negativa sysselsättningseffekter som den här enhetligheten annars leder till. En skattebelastning på Scania på 40, 50 eller 60 procent är inte så dramatiskt. Men vi vet att det är något mycket dramatiskt för restauranger, bilreparatörer och enklare service, där man inte har samma möjlighet att pressa upp produktiviteten. Vi ska också komma ihåg att Socialdemokraterna i regeringsställning själva valt att begränsa nedsättningen av arbetsgivaravgifter. Det var en klok åtgärd som genomfördes när Socialdemokraterna avskaffade arvs- och gåvoskatten. Då ville man ha en delfinansiering genom nedsättning av arbetsgivaravgiften. Det var därför att detta ansågs, vilket konstaterades i den dåvarande propositionen, som den kanske minst effektiva åtgärden i vår arsenal för att skapa sysselsättning. Här har vi en effektiv åtgärd. LO-ekonomerna säger att det blir 40 000-50 000 jobb. EU säger 17 000. Vi har beräkningar som säger 10 000. Siffrorna kan variera. Det är fler jobb, och det är naturligtvis tråkigt att vi inte kan vara eniga om att full sysselsättning är ett viktigt mål.

Fru talman! Jag tror visst att vi kan vara eniga om att full sysselsättning är ett viktigt mål. Det är det viktigaste målet. Det vi är oeniga om är hur vi når det. Här är det en stor avgränsning. Jag skulle vilja börja med att säga att jag tycker att det är mycket intressant att finansministern här i kammaren läser TT-meddelanden och just framhåller året 2006 som ett väldigt bra år och tar åt sig äran för det för alliansregeringen. Ja, det är jättebra att människor kommer ut i arbete och att vi får fler företagare och så vidare. Det kan vi också vara överens om. Men såvitt jag kan erinra mig var det väl under ungefär de första nio månaderna av 2006 inte alliansregeringens politik som gällde. Det var väl först på slutet, från oktober någon gång. Man kanske ska ha respekt för att det var vår form av politik, den svenska modellen och våra värderingar som ändå har påverkat den sysselsättningsökning som vi nu har sett. Jag kan också konstatera att för arbete och sysselsättning för invandrare, lågutbildade och deltidsarbetande människor i Sverige ska man arbeta inom tjänstesektorn. Själv tillhör jag kategorin lågutbildade. Jag kommer från industrin. Jag och vi socialdemokrater tror att det viktigaste är att vi har en politik som är rättvis och inte skapar orättvisa, som detta förslag gör med sänkta sociala avgifter för vissa tjänsteföretag. Det blir inte konkurrensneutralitet på marknaden för företagen. Det skapar en osäkerhet. När osäkerhet råder i ett land ökar risken för att människor inte vågar göra investeringar och byta jobb. Jag upplever att det kommer att vara Skatteverket som kommer att få mest sysselsättning med det här förslaget.

Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam säger att vi kan vara överens om full sysselsättning. Det är en nyhet att Socialdemokraterna är intresserade av full sysselsättning. Jag kommer ihåg valrörelsen. Göran Persson samlade skarorna på första maj för att deklarera att sysselsättningen inte var en fråga man behövde diskutera. Här har vi hört socialdemokrat efter socialdemokrat deklarera att någon förnyelse av den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken inte behövs. Nu säger Carina Adolfsson Elgestam att vi kanske ändå borde se över om detta med full sysselsättning inte kunde vara intressant också för socialdemokrater. Det skulle jag i så fall välkomna. Sedan vill jag påpeka att i det TT-telegram jag citerade avsågs året 2007 som är ett rekordår även i jämförelse med det mycket starka året 2006. Här finns något som är viktigt att påpeka, nämligen att när olika bedömare och internationella organisationer värderar vad regeringen har gjort säger OECD att det är en betydande sysselsättningseffekt, KI har konstaterat det, Riksbanken har konstaterat det, IMF har konstaterat det och EU-kommissionen har konstaterat det. Alla gör en likartad bedömning: Någonstans runt 100 000-150 000 jobb skapas som en följd av regeringens åtgärder. Jag har läst de flesta internationella ekonomrapporter de senaste decennierna. Jag har aldrig sett någon som konstaterat att de socialdemokratiska regeringarna har vidtagit åtgärder som direkt kan leda till ökad sysselsättning. Man har konstaterat att den svenska modellen har fungerat väl, men det är väldigt sällsynt att de socialdemokratiska regeringarnas åtgärder har fått en så explicit koppling till ökad sysselsättning som de åtgärder vi vidtar. Just inom industrin är den socialdemokratiska visionen om en nedsättning av arbetsgivaravgifterna särskilt verkningslös. Huvuddelen av industrins anställda berörs inte av förslaget eftersom de jobbar i stora företag, och där överstiger lönesumman de 850 000-900 000 det är frågan om. Där är förslaget i allt väsentligt helt verkningslöst. Vill man ha industrijobb får man nog leta någon annanstans i verktygslådan.