Ökade kostnader med anledning av höjd a-kasseavgift

Därmed är dagens frågestund avslutad, och jag ber att få tacka ministrar och statsråd för medverkan.

Fru talman! Ulla Andersson har frågat kommun- och finansmarknadsministern om han har gjort några beräkningar på hur stora kostnadsökningarna blir för kommunerna med anledning av att flera behöver söka försörjningsstöd när a-kassan, aktivitetsersättningen och sjukpenningen sänks och om kommunerna kommer att kompenseras för detta. Ulla Andersson påtalar också att kommunens skatteintäkter minskar när ersättningsnivåerna sänks. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen får begränsad effekt på kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd. Att effekten blir begränsad beror på att nästan alla som får arbetslöshetsersättning kommer att få högre ersättning än vad som betalas ut i ekonomiskt bistånd även när ersättningsnivåerna sänks. Det förhöjda finansieringsbidraget får också begränsad effekt på kostnaderna för ekonomiskt bistånd. Det beror på att det enbart är ett fåtal av dem som får ekonomiskt bistånd som är medlemmar i en arbetslöshetskassa. Regeringens politik är dessutom inriktad mot att antalet personer som lever på transfereringar ska minska. Att gå från bidrag till arbete är nyckeln till en förbättrad ekonomisk situation för arbetslösa och sjukskrivna. Att bryta utanförskapet på arbetsmarknaden är regeringens viktigaste uppgift. När flera får arbete ökar kommunernas skatteintäkter. Att skatteintäkterna från transfereringarna minskar blir med detta perspektiv inte ett problem för kommunerna.

Fru talman! Jag är lite förvånad över att du, arbetsmarknadsministern, svarar på en fråga som rör kommunernas ekonomi, men jag är glad att du är här! Jag har skrivit en interpellation där jag medvetet har valt bort en hel del av de förändringar som föreslås i den budgetproposition vi nu har framför oss, förslag som får konsekvenser, självklart framför allt för den enskilde men också för kommunernas ekonomi. Jag gjorde det därför att jag trodde att jag skulle kunna få ett konkret och väl underbyggt svar, men ack vad jag bedrog mig. Vad har jag då utelämnat? Jo, jag har utelämnat slopandet av studerandevillkoret, som drabbar 38 000 personer. I Gävle kommun tror man att det är ungefär 150 personer till som kommer att behöva försörjningsstöd av den anledningen. Jag har inte tagit med neddragningen av komvux. I Gävle är ungefär halva komvux borta snart, och i många kommuner runtomkring också. Framför allt gäller det då rekryteringsstödet. Man kunde nyligen läsa i Göteborgs-Posten att man räknar med att det är ungefär 200 personer som behöver avsluta sina studier på grund av detta, och man tror att 600 personer som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden inte kommer att kunna påbörja studier. A-kasseavgiften höjs, anställningsstödet slopas och vi får en bortre gräns för a-kassan. Allt det här påverkar den enskilde, och det påverkar kommunernas ekonomi. Från Vänsterpartiets sida brukar vi säga att rättvisa är produktivt. Knapphetens tyranni finns det en utredning som heter, som mycket tydligt visar att människor i ekonomiskt utsatta situationer får ett eftersatt konsumtionsbehov. Man kan alltså inte köpa det man egentligen behöver mer än mat och kläder och att betala hyran. Det är ganska tydligt att regeringens politik går ut på att man ska piska dem som är ekonomiskt utsatta, och det ska vara morötter till dem som redan har det gott ställt. Det visar bland annat det så kallade jobbavdraget. Jag skulle ha kunnat ta med siffror som visar att kommunernas skatteintäkter minskar med 1,9 miljarder kronor, som riksdagens utredningstjänst sagt. Det finns också andra siffror som talar för 3 miljarder. I Gävle kommun räknar man med att kostnaderna för försörjningsstöd kommer att öka med ungefär 15 miljoner kronor. Vi brukar säga att vi är ungefär 1 % av Sverige, vilket skulle innebära en ökning med 1 ½ miljard. Risken är stor för att kostnaderna för kommunerna kommer att öka om man lägger ihop allt det här. Sven Otto Littorin, du säger i ditt svar att det inte är någon risk att kostnaderna ökar eftersom de människor som får arbetslöshetsersättning kommer att få högre ersättning från a-kassan än vad det ekonomiska biståndet är. Det är ju märkligt. Som ett exempel kan man ta en ensamstående kvinna med två barn. Hon kommer att från försörjningsstödet få 8 840 kr plus hyra, hemförsäkring, el och så vidare, men med er politik tvingas den kvinnan med 15 000 kr i heltidslön ta ett jobb till 8 775 kr, vilket efter skatt är 6 000 kr. Jag kan inte förstå er matematik där. Vidare påstår du att det är "ett fåtal av dem som får ekonomiskt bistånd som är medlemmar i en arbetslöshetskassa". Det är mycket märkligt, och jag undrar var du har fått den statistiken ifrån. I Gävle räknar man med att det kan röra sig om ungefär 600 personer till en kostnad av ungefär 2 miljoner kronor. Jag undrar alltså varifrån du har fått statistiken till det du påstår i de två fallen. Är det Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting, eller vad är det du bygger ditt svar på? Eller är det bara dina egna uppfattningar?

Fru talman! Jag ställde den här frågan nyss till finansministern också, nämligen om detta var i linje med finansieringsprincipen. Svaret tycker jag väl är ganska nöjaktigt. Jag har varit med i den här debatten långt tidigare om hur oerhört viktigt det var när man belastade kostnader till andra nivåer i samhällsapparaten att det skulle finansieras fullt ut i sig. SKL själva är mycket oroade för det här och säger att det här kommer att belasta de olika socialbudgetarna. På nationell nivå har man gjort beräkningar. Jag såg en siffra i dag. Man gick fram med 500 miljoner. Det varierar lite beroende på hurdant det är. Problemet är väl att detta inte är jämnt spritt över landets kommuner. Vi vet att det här kommer att falla ut väldigt olika beroende på hur det ser ut i landet. Arbetsmarknadsministerns svar är det som vi alltid får i den här debatten. Det är färre som ska vara arbetslösa och flera som ska ha jobb. Jag är ju den förste att skriva under på något sådant. Jag har tolkat det paket på arbetsmarknadsområdet som levererats från regeringen så att det i mycket är av nationalekonomisk karaktär där man jobbar med modeller. Man stoppar in något i ena ändan och sedan kommer det ut något i den andra enligt en viss beräkningsmodell. Beräkningsmodellen här är att de åtgärder som vidtas innebär att arbetslösheten ska sjunka och flera få jobb. Det problem som vi nu diskuterar och som arbetsmarknadsministern, liksom andra ministrar i regeringen, ständigt undviker att prata om är att inne i beräkningsmodellen mal kugghjulen och mellan kugghjulen kommer enskilda människor i kläm. Det är Kalle Karlsson som inte får ett jobb trots det som varit. Han får sänkt ersättning. Eller det kanske är en deltidsarbetande kvinna som med de nya reglerna inte får sin a-kassa just på grund av att reglerna som styr ersättningen faller ut så att det inte blir någon ersättning. I stället kan hon tvingas till försörjningsstöd. De svar som Littorin ger kan han ge så länge vi befinner oss på det här stadiet, men efter årsskiftet dyker dessa personer upp - de som måste söka försörjningsstöd, de som måste gå till kommunen och prata med socialbyrån eftersom ersättningen försvann och de inte får något jobb. Vad gäller de nya jobben har vi vid en rad tillfällen ställt frågan: Var finns de? Vad säger man till den person som vid årsskiftet oroligt säger: Nu minskar min ersättning radikalt. Någon kanske till och med förlorar sin ersättning. Vad säger vi till dem? Jo, att det är bättre att han eller hon har jobb än är arbetslös. Javisst, men det hjälper ju inte den som inte får ett jobb. Vi är dem svaret skyldiga. Regeringen är dem svaret skyldig. Ni måste kunna leverera svar. Det går inte att ha detta övergripande perspektiv, flyta i väg och säga att det ger mer jobb och att det är bättre att ha jobb än att vara arbetslös. Visst, men hur är det i det konkreta fallet? Jag har full förståelse för att Sveriges kommuner är bekymrade, för de om några vet hur den specifika situationen ser ut i kommunerna. Hur ser den kategori ut som riskerar att förlora sin ersättning? Hur stor är potentialen att de kommer ut på ett jobb, ut på marknaden och så vidare? Vi hoppas naturligtvis att de ska göra det. Ingen hoppas mer än jag att de verkligen ska det, men om de inte gör det, vad händer då? Vilka får ta ansvaret? Vad tänker regeringen göra för att ta ansvar för dem? Eller är det något som helt och hållet ska vältras över på Sveriges kommuner?

Fru talman! Skillnaden, Sven Otto Littorin, mellan oss två är kanske att jag nyligen kommer från en kommun och har därför många kommunalpolitiska kontakter och även kontakter med tjänstemän. Därmed har jag också ganska väl underbyggda siffror med mig. Jag har, för att försöka förstå svaret, tagit kontakt med Sveriges Kommuner och Landsting, Socialstyrelsen och Stockholms kommun och frågat dem hur många det är som är medlemmar i en arbetslöshetskassa och även får ekonomiskt bistånd. Enligt dem finns ingen statistik på det. Ändå påstår du, Sven Otto Littorin, att det bara är ett fåtal. Är din politik i övrigt lika väl underbyggd, undrar jag. Hur kan du lägga fram ett svar som det över huvud taget inte finns en möjlighet att få fram statistik på i Sverige? Jag undrar hur du egentligen agerar politiskt. Sedan säger du att det är mycket få som kommer att behöva försörjningsstöd och att det är fråga om väldigt låga belopp. Jag sade nyss att en kvinna med två barn kommer att få 8 800 kr, och om hon enligt era nya regelsystem tvingas ta ett jobb kommer hon att ha en inkomst på 6 000 kr. Då ska vi komma ihåg att dessa 8 800 är utom hyra, hemförsäkring och el. Vi har i dag 150 000 kvinnor, eller till och med 170 000, som är ofrivilligt deltidsarbetslösa, och vi vet att just visstidsanställningarna ökar kraftigt på arbetsmarknaden, vilket främst drabbar kvinnor. 20 % av de anställda i privat sektor har visstidsanställning. Självklart får detta konsekvenser för ekonomin, men framför allt får det konsekvenser för dessa människor. Sedan säger du att studerandevillkoret är ett sätt att göra arbetslöshetsförsäkringen till det som den ska vara, en omställningsförsäkring. Det du säger är alltså: Gå och studera, och om du sedan inte får ett jobb direkt får du faktiskt gå och söka ekonomiskt bistånd. Vad är det för signalsystem? Tycker du att det är värdigt ett välfärdssamhälle att så tydligt signalera att studier inte är viktigare än så? Jag måste säga att jag är mycket bekymrad över regeringens politik, och jag tror att den här debatten kommer att fortsätta. Dessutom tror jag att kommunerna själva har det bästa underlaget i den här politiska frågan. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern, eller om det är kommunministern eller finansmarknadsministern, kan ta kontakt med kommunerna för att få fram lite bättre siffror och se vad det hela handlar om. Moderaterna är ju ett parti som hela tiden drivit frågan att kommunerna ska få ersättning för det som de åläggs att göra. Helt plötsligt avviker ni från den linjen. Det tycker jag är intressant. Ni ändrar er en hel del till det sämre. Sedan hade ni redan tidigare en dålig politik.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern säger "massarbetslöshet". Det är väl det nya tema som mejslats fram från de moderata kampanjorganisationerna, alltså att försöka sätta den stämpeln. Om man kallar arbetslösheten i Sverige för massarbetslöshet vet jag inte hur man i så fall ska uttrycka det beträffande många andra länder. Det finns knappast vokabulär nog för det. Vår modell har inte fungerat, säger arbetsmarknadsministern. Samtidigt ser vi att sysselsättningen just nu ökar mer än någonsin. Jag tror knappast att det beror på att arbetsmarknadsministern och hans kolleger funnits någon månad i kanslihuset, utan det är naturligtvis ett resultat av den tidigare förda politiken - finanspolitiken, men också arbetsmarknadspolitiken. Jag träffade i dag företrädare för Saco som berättade att deras medlemmar nu får sysselsättning på löpande band ute i landet och på många olika sätt. Det är en skev beskrivning, en förfalskning av historien, att påstå att det varit så här. Man kan titta på hur det är här och jämföra det som ni kallar utanförskap med andra länder. Låt oss räkna som ni gör när ni kommer till en och en halv miljon. Om man lägger den siffran över andra länder i Europa visar det sig att Sverige och Danmark ändå har den högsta sysselsättningsgraden. Jag tycker därför att det ger en skev historiebild att ständigt pumpa ut att det förts en misslyckad politik och att det råder massarbetslöshet. Det handlar också om dem som söker arbete och så vidare. Jag skulle känna mig lugnad, framför allt om man ser det hela från jämställdhetssynpunkt, om regeringen kompletterade genom att stärka de grupper som är svagast på arbetsmarknaden, de visstidsanställda, deltidsanställda. Jag ser ingenting sådant. Arbetsmarknadsministern har tidigare sagt att han gärna skulle vilja öppna för mer visstid eftersom det skulle stärka linjen. Det stärker knappast dem som redan finns i visstidsanställningar. De blir ännu sårbarare. Det är likadant när det gäller deltid. Det finns inga förslag från regeringen om att man skulle stärka dem som arbetar deltid och ge dem möjlighet att få heltid och på så sätt stärka sin egen position. Där är politiken tom. Det finns inga förslag. Allt ligger i den makroekonomiska, nationalekonomiska kalkylen, där allt handlar om att man ska stoppa in något för att det ska komma ut något. Man struntar i människorna som kommer i kläm.

Fru talman! När vi nu talar ideologi tycker jag mig kunna se en rätt obehaglig syn på våra medborgare och på vilken roll vi egentligen ska fylla i samhället. Ulla Andersson säger att man kan "tvingas att ta" ett jobb. För mig, för mina föräldrar och för mina morföräldrar har det alltid varit en självklarhet att man ska jobba. Man ska göra rätt för sig, och har man möjlighet att jobba så ska man göra det. I det perspektivet framstår det som märkligt att ett partis främsta företrädare i en debatt om arbetsmarknadspolitik säger att man tvingar folk att ta ett arbete. När man tar ett arbete får man en ekonomi. Man kan bygga sitt eget liv. Man får en ökad valfrihet och ökad kontroll över sitt liv. Har Vänsterpartiet lämnat linjen att man ska skapa arbeten för flera människor och i stället värna bidragssystemen - har man pratat sysselsättning så länge att man inte längre är fokuserad på det som är viktigt, nämligen att människor får möjligheten att ta ett jobb? Jag vill också fråga ministern: Gör vi inte en del skatteförändringar som faller ut ganska positivt för kommunerna i och med årsskiftet? Där har man kunnat garantera lägre skatt från statens sida och samtidigt kompensera kommunerna så att deras egentliga skatteintäkter ökar. Jag har inte heller kunnat se några siffror på hur förändringen av a-kasseavgifterna faller ut. Men om man för en politik som skapar flera arbeten behöver man inte heller vara rädd för att en del människor ska falla ut. Den retorik som används här bygger på att man vill skrämma dem som ser eller läser den här debatten. Visst, herr minister, är det ingen som den 1 januari kommer att falla ut ur socialförsäkringssystemen eller a-kassan som en följd av de förändringar som vi har för avsikt att genomföra? Visst kommer det att ta ett bra tag innan de nya reglerna får konsekvenser för någon människa, och då hoppas vi att vi ska skapa nya arbeten. När den första sänkningen av a-kassan enligt den borgerliga regeringens förslag kommer för den som är arbetslös har det gått 300 dagar, och den genomsnittliga arbetslöshetstiden i Sverige är i dag 90 dagar. Men när jag är ute och pratar märker jag att det finns en otrolig rädsla. Den rädslan grundas inte på den borgerliga politiken utan på er skräckpropaganda. Stämmer det inte, herr minister, att den skatteminskning som regeringens förslag kommer att innebära för en låginkomsttagare motsvarar åtminstone en, kanske flera, lönerörelser som skulle ha varit det enda sättet att stärka sin ekonomi som den andra sidan hade kunnat hänvisa människor till i stället för att låta dem leva på sin lön?

Fru talman! Det är inte utan att man blir bekymrad när man hör den här debatten. Det verkar som om statsrådet inte har läst på vad Sveriges Kommuner och Landsting konstaterar, nämligen att socialbidragsberoendet kommer att öka. För bara någon halvtimme sedan stod finansminister Anders Borg här och berättade att han vill minska inkomstskillnaderna i Sverige. Om man då ska sänka ersättningen både till de arbetslösa och till de sjuka måste man ju också minska löneökningarna eller sänka lönerna för dem som jobbar. Min fråga är: Vad är nästa steg i denna politik? Jag blir jättebekymrad när jag hör Fredrick Federley, som pratar om att inte ens han är säker på att regeringens politik kommer att leda till arbeten. Han efterfrågade ju mycket tydliga försäkringar från statsrådet om att den verkligen kommer att leda till jobb. Jag förstår att han är bekymrad, och det gör mig ännu mer bekymrad när inte ens regeringen är säker på att politiken kommer att leda till jobb. Frågan är hur du, Sven Otto Littorin, ska kunna trösta honom. Du pratade också om en så kallad ideologisk mössa. Jag tror att det var så du uttryckte det. Som tidigare partisekreterare för Moderaterna vet du säkert vad det är. Är det minskningen för de arbetslösa som du kommer fram till när du sätter på dig den där ideologiska mössan? Detta var min sista fråga till dig.

Fru talman! Jag ska försöka besvara de olika frågorna så gott det går. Ulla Andersson undrade om jag alls hade tillgång till någon information och vem jag hade ringt. När jag såg den första uppgiften från SKL om att det skulle kosta 1 miljard hörde vi naturligtvis av oss för att få beräkningsunderlaget. Svaret blev att det inte fanns något. Detta är ganska betecknande för det tyckeri som omgärdar den här frågan. Ulla Andersson hade för att få mer information med fördel kunnat vända sig till Statistiska centralbyrån, Regeringskansliet, riksdagens utredningstjänst eller andra källor till god statistik. År 2005 fick 225 000 hushåll ekonomiskt bistånd i form av försörjningsstöd och försörjning i övrigt. Då ingår också introduktionsersättning för flyktingar. Vi måste se hur stor denna grupp är. Därifrån kommer den uppgift som har behandlats i de två beräkningsmodellerna och den kostnadsuppskattning som faller ut av dem. Sven-Erik Österberg tog upp frågan om massarbetslöshet. Jag kan inte annat än att konstatera att var femte svensk i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden eller arbetar mindre än han eller hon skulle vilja. Det får ändå betraktas som massarbetslöshet. Sysselsättningen ökar nu. Det gör den verkligen, och jag håller med Sven-Erik om att jag naturligtvis inte kan ta åt mig av det. Men låt oss glädjas åt att den ökar. Problemet är att den ökar alldeles för lite. Den har ökat alldeles för lite med tanke på att vi nu befinner oss mitt i en högkonjunktur. Det är just därför vi vidtar den här typen av åtgärder - strukturella förändringar som innebär att vi går ned till 1997 års nivåer i arbetslöshetsförsäkringen för att se till att den ekonomiska forskning på området som finns och som debatteras så flitigt på landets debattsidor tas i beaktande, och det leder till att sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Jag håller också med Sven-Erik Österberg om att vi måste göra mer för dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Där finns funktionshindrade, långtidsarbetslösa och personer med invandrarbakgrund. Där vidtar vi en lång rad åtgärder, bland annat nystartsjobben. Vi kommer också i samband med att vi reformerar Ams och genomför enhetsmyndigheten att arbeta mer med styrmekanismerna. Vi ska se på hur vi kan hjälpa dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden. Där tycker jag att tidigare arbete har gett dåligt resultat. Till Fredrick Federley vill jag säga att prognoserna för kommunernas skatteintäkter år 2007 är 474 miljarder kronor. Det är en ökning med 19 miljarder jämfört med 2006. Då har hänsyn tagits till minskade intäkter från transfereringar. Ökningen beror på att sysselsättningen väntas öka. Skattebetalarnas löner innebär därmed skatteintäkter för kommunerna. Slutligen vill jag till Eva-Lena Jansson säga att problemet är att det inte fanns något beslutsunderlag från SKL när vi frågade om det. Den stora a-kassedebatten har vi haft flera gånger nu. Jag kan bara konstatera att den forskning som finns på området och som debatteras flitigt sammantaget visar att en kombination av åtgärder, där a-kassefrågan är en pusselbit tillsammans med jobbavdraget och de andra åtgärder som vi vidtar för att få flera i arbete, leder till ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet. Detta är precis vad vi sade före valet och vad vi hela tiden har sagt att vi ska åstadkomma, nämligen att få flera i arbete.

Fru talman! Den statistik jag efterfrågade och undrade om den var dåligt underbyggd även i andra frågor gällde just ministerns påstående att det bara är ett fåtal av dem som får ekonomiskt bistånd som är medlemmar i en arbetslöshetskassa. Någon sådan statistik finns inte. Jag vill kommentera några andra saker som har varit uppe i debatten. Jag blev ifrågasatt eftersom jag talade om att man tvingas att ta ett jobb. Det är ju det man blir. När man har utbildat sig och haft en lön på 15 000 kr är det en kränkning om man sedan tvingas att ta ett jobb som ger 8 700 kr och utföra samma arbetsuppgifter. Det är vad er ändring i arbetslöshetsförsäkringen faktiskt innebär. Att ha ett arbete är inte att ha en vara till salu vilken som helst. Det påverkar hela ditt liv, ditt sociala liv, din utveckling, och så vidare. Därför måste man resonera om arbete på ett helt annat sätt än vad du gör som om det vore en vara till salu. Det är också ett resursslöseri med människors resurser. Man har en hög utbildning men tvingas ta ett jobb på en helt annan nivå just för att era regelverk säger det. Nu är du tvungen att ta ett jobb till mindre än 65 % av den ersättningsnivå du hade i a-kassan. Du talar om sänkt skatt. 42 % av skattesänkningarna går till dem som tjänar över 300 000 kr eller mer. Det är en tydlig politik och visar vad det handlar om. Arbetsmarknadsministern säger att det finns forskning om a-kassan. Det finns en väldigt väl underbyggd forskningsrapport som säger att länder med höga ersättningsnivåer i trygghetssystemen har en mer villig arbetskraft. Det är flera som står till arbetsmarknadens förfogande, och man ser också omstruktureringar på arbetsmarknaden som mindre oroande. Jag ska till slut läsa ur Moderaternas budgetmotion: Högre ersättning i sjukförsäkringen gör det mer lönsamt att inte arbeta. Det driver upp lönekraven och ökar frånvaron, vilket leder till lägre sysselsättning och högre arbetslöshet. Det man säger är mycket tydligt: Vi ska ha en låglönemarknad. Det är vad ni försöker skapa.

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa till Eva-Lena Jansson att hon inte behöver vara det minsta orolig för att jag inte tror på regeringens jobbpolitik. Det handlar snarast om att jag har suttit här i kammaren hela eftermiddagen och hört retoriken från den svenska politiska vänstern, och jag känner inte igen verkligheten över huvud taget. Det byggs upp fantasimonster som inte alls finns. Det är på samma sätt som vuxna i alla tider har försökt att skrämma barnen för att hålla dem i sängkammaren. Jag är fullkomligt övertygad om att regeringen kommer att lyckas med sitt uppdrag att skapa flera arbeten. Därmed borde vi inte behöva vara oroliga för vare sig kommunens eller statens intäkter. Det talas om statistik här. Statsrådet berättade precis hur väl underbyggd statistiken från Sveriges Kommuner och Landsting tyvärr var. De brukar annars ha en god statistik, men kunde i dag inte hänvisa till något beräkningsunderlag. Till Ulla Andersson vill jag säga att det som hänt under de senaste åren har varit att vi har fått en enorm arbetslöshet. En stor del av arbetskraften har stått helt utan jobb. Det som har skapats i stället har varit någon mystisk pysselsättningsform i form av plusjobb och annat. Det har definitivt inte kunnat garantera att människor har haft samma lön som tidigare. Det är inte heller så att man i ett socialdemokratiskt Sverige har kunnat garantera att människor aldrig skulle bli utförsäkrade, utan de uppfyller inte de krav som finns för att vara i en försäkring. Det som sker nu är de sista bittra ryckningarna efter det att man förlorade makten. Man försöker att skapa dessa monster och skrämma allmänheten. Jag vill försäkra den som eventuellt läser detta protokoll att det kommer att ske en ändring på svensk arbetsmarknad. Det handlar inte om att skapa låglönejobb, utan det handlar om att skapa nya riktiga jobb som ger alla en förutsättning att växa där de finns och skapa sig en tryggare framtid.

Fru talman! Dessvärre svarade inte statsrådet på min fråga. Man sänker ersättningen för de arbetslösa och de sjuka. Samtidigt säger man att man ska minska inkomstskillnaderna, och så tar man dessutom bort förmögenhetsskatten. Var ligger minskningen i inkomstskillnaderna? Jag fick aldrig svar på den frågan. Det är ingen skräckvision vi målar upp. Förra veckan var jag i Ljusnarsberg. Där har ett antal människor äntligen fått möjlighet att faktiskt göra någonting vettigt. Det har varit en riktig, ordentlig sysselsättning där de har varit med och utvecklat ett projekt som heter Bergskraft. Där har arbetslösa fått meningsfull sysselsättning till rimlig ersättning och på det sättet kunnat utvecklas. Den sysselsättningen tar ni nu bort, och ni sänker ersättningen för dem. Vad ska de göra i stället? Svaret är: Ingenting, vi återkommer år 2008 i vår nästa budget med saker. Hur kan de i Ljusnarsberg som tidigare haft plusjobb gynnas av sänkt förmögenhetsskatt? Det framgår inte. Det kommer heller inte att bli minskade löneskillnader. Det kommer att bli ökade skillnader. Det ni nu gör är att ni slår på de arbetslösa. Det ni säger är att det är kommunerna som ska ta smällen, eftersom ni avskaffar arbetsmarknadspolitiken och ser till att ta bort vuxenutbildningen. Jag tycker att det är cyniskt och oförskämt.

Fru talman! Ulla Andersson talar om låglönejobb och hotar med jobb på 8 000 kr i månaden. Den typen av jobb finns inte i Sverige, och det ska vi vara glada för. För att omfattas av arbetslöshetsförsäkringen måste man uppfylla ett arbetsvillkor. Som jag minns det från min tid i socialnämnden i Linköping uppfyller de allra flesta som uppbär ekonomiskt bistånd inte arbetsvillkoret. Därmed omfattas de ändå inte, precis på det sätt som står i det ursprungliga svaret. Eva-Lena Jansson säger att skillnaderna och klyftorna kommer att öka. Det stora problemet är den stora skillnaden och den stora klyftan som ligger mellan dem som har och dem som inte har, mellan dem som har ett jobb och dem som inte har ett jobb. Jag vill naturligtvis inte att människor ska ha vare sig 80 %, 70 % eller 65 % i ersättning utan 100 % av en lön. Jag har sagt det många gånger, som Luciano Astudillo noterar. Jag kommer att säga det igen. Det är precis på det sättet det är. Eftersom tolv år av socialdemokratiskt styre har misslyckats i den här delen måste vi ta till oss erfarenheter från omvärlden, från den aktuella forskningen på området, och se till att göra saker på ett bättre sätt. Syftet är att se till att människor i det här landet har en möjlighet att ha ett jobb att gå till. Aktivitetsgarantin kommer under nästa år att ersättas med en jobb- och utvecklingsgaranti. Den kommer att fyllas med det innehåll som jag försökte antyda förut. Det håller vi nu på att jobba med. Det handlar om att se till att de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden också får mer av individuell hjälp, coachning, handlingsplaner eller vad det nu kan vara, för att kunna möjliggöra en återgång till arbetet. Det är komplement till nystartsjobben och ett sätt att försöka hjälpa dem som befinner sig längst ifrån. Vi är skyldiga att göra allt vi kan för att de ska ha möjlighet att komma tillbaka.