Ökade klyftor i vården

Herr talman! Christina Zedell har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att minska klyftorna i vården samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att sjukvårdslagens intentioner om lika vård ska uppfyllas. Jag vill först och främst betona vikten av att alla som behöver hälso- och sjukvård, oavsett ålder, kön, socioekonomisk bakgrund och etniskt ursprung, ska kunna känna trygghet i att uppsöka vården. Målet för hälso- och sjukvården ska vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Frågan om utnyttjande av vården hos olika grupper i befolkningen är emellertid en fråga som på många sätt sträcker sig utanför den verksamhet som hälso- och sjukvården arbetar med. I praktiken är det ofta inte enbart vårdbehovet som styr vårdutnyttjandet. Även andra faktorer såsom ekonomi, utbildningsnivå, kunskaper och förväntningar på hälso- och sjukvården kan påverka benägenheten att söka vård. Dessa faktorer handlar om hur samhället fungerar i ett större perspektiv, vilka attityder som råder och vilka förväntningar som finns på det offentliga. Invånarnas förtroende för det offentliga samt deras delaktighet i samhället har därmed stor betydelse för i vilken grad de utnyttjar vården. En av hälso- och sjukvårdens viktigaste uppgifter är att garantera att personer som behöver vård lätt kan nå denna och att det finns god information om vad vården kan erbjuda och om vårdens tillgänglighet och kvalitet. Varje enskild person ska vid behov få individanpassad information om det egna hälsotillståndet och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Att medborgarna bemöts på ett bra och respektfullt sätt är också viktigt för att de ska känna ett fortsatt förtroende för vården. I oktober överlämnade regeringen en remiss till Lagrådet där vi föreslår att alla landsting ska införa vårdvalssystem. Därmed ges medborgarna rätt att välja mellan olika vårdgivare i primärvården. Avsikten är att stärka patientens roll i vården och att förbättra tillgängligheten. Jag är övertygad om att systemet med vårdval kommer att gynna alla grupper i samhället, oavsett utbildningsnivå och födelseland. Grundregeln i ersättningssystemet ska vara att pengarna följer patientens val och att offentliga och fristående vårdgivare behandlas lika. Utöver det beslutar landstingen själva om hur ersättningen för vården ska utformas. Förutom förslaget att införa vårdval har regeringen under de senaste två åren initierat ett omfattande förbättringsarbete inom hälso- och sjukvårdsområdet som ska stärka patientens ställning och skapa nya möjligheter att mäta vårdens kvalitet och effektivitet genom öppna jämförelser. Ny lagstiftning, ökade investeringar i kvalitetsregister samt nationella och regionala IT-stöd är exempel på insatser som möjliggör informationsutbyte samt förbättrar förutsättningarna för en stärkt uppföljning av såväl vårdkvalitet som väntetider. Utöver de här insatserna vill jag även nämna den särskilda satsning om 1 miljard kronor per år från och med 2010 som syftar till att stimulera en snabb tillgänglighetsförbättring liksom ett långsiktigt hållbart effektiviserings- och kvalitetsarbete för att åstadkomma bestående förbättringar av tillgängligheten. Herr talman! Genom dessa insatser har regeringen skapat goda förutsättningar att nå målet om att befolkningen ska erbjudas en behovsanpassad, tillgänglig och effektiv vård av god kvalitet. Då Christina Zedell, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Tommy Waidelich i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag tackar för svaret även om jag tycker att svaret har en lite väl passiv hållning till de växande orättvisor vi ser i sjukvården och till de växande klyftor som inte minst Socialstyrelsen i sin årliga rapport om läget i hälso- och sjukvården pekat på. Rapporten har överlämnats till regeringen. Socialstyrelsen pekar bland annat på att utbildningsnivå och födelseland har stor betydelse för tillgången till sjukvård och att betydligt fler lågutbildade till exempel dör i sjukdomar som kan förebyggas och behandlas. Jag skulle vilja säga att den borgerliga politiken, såväl på riksnivå som på landstingsnivå, åtminstone i Stockholm, bidrar till att öka dessa klyftor. Det vårdval som det borgerliga styret använt sig av i Stockholm är kombinerat med fri etableringsrätt. Effekten av de fördelningssystem man har, sättet att styra resurserna, har blivit att man tagit pengar från områden med sämre folkhälsa och flyttat dem till områden med bättre folkhälsa. Därmed missar man den slutsats som Socialstyrelsen drar, nämligen att betydligt fler lågutbildade dör i sjukdomar som kan förebyggas och behandlas. Den neddragning som gjorts vid vårdcentraler i mer utsatta områden, med sämre folkhälsa, har bland annat lett till att sjuksköterskor och annan personal inom förebyggande vård försvunnit. Vi har också sett exempel på att familjecentraler lagts ned. Det beror på att man i Stockholm inte längre fördelar efter behov, utan man får en peng per skalle och får sedan så att säga röra sig fritt. Därmed får vi detta problem som bidrar till att de klyftor som Socialstyrelsen pekar ut förvärras. Det är inte den modell man valt ute i landet. I många landsting har man gjort upp över blockgränserna i form av olika vårdvalssystem, och man styr fortfarande efter behov. Det förslag som regeringen nu lägger fram, med fri etableringsrätt i hela landet, innebär att det inte längre går att styra efter behov, något som även era borgerliga partivänner reagerat mot. Vi har hört kommentarer från Halland, som är borgerligt styrt. Henrik Hammar, landstingsråd i Region Skåne och ordförande i Sveriges Kommuner och Landstings sjukvårdsdelegation, sade senast under Almedalsveckan i somras att han var emot förslaget. Per-Olof Jacobsson, ordförande i Gotlands hälso- och sjukvårdsnämnd, instämde och ville ha så lite tyglar som möjligt. De goda valfrihetsexempel som finns ute i landet, och som är kombinerade med rättvisa, slås nu sönder av den fria etableringsrätt som den borgerliga regeringen vill införa i hela landet. Vi ser konsekvenserna av den i Stockholmsregionen, inte minst gäller det konsekvenserna av en modell där man inte låter resurserna styras efter behov utan låter dem följa individen rakt av. Det medför ökade klyftor i vården. Socialstyrelsen har konstaterat detta. Ernst & Young har i sin första utvärdering av den modell som finns i Stockholm, Vårdval Stockholm, konstaterat att den medicinska kvaliteten i områden med dålig folkhälsa på sikt riskeras med dagens system. Jag skulle vilja fråga socialministern om han inte tar intryck av Socialstyrelsen, Ernst & Young och egna partivänner runt om i landet vad gäller den här frågan.

Herr talman! Jag ska börja med att uppfylla mitt konstitutionella ansvar genom att kommentera svaret från socialministern och säga att jag är mycket tillfreds med svaret som belyser hur mycket alliansregeringen sätter patienten i centrum. Det gör man genom att visa på en behovsanpassad vård utifrån individens unika behov. Den tidigare socialdemokratiska majoriteten, nuvarande oppositionen, förstår inte detta med behovsanpassad vård - utifrån ett kollektiv som ju är en omöjlig ingång i en diskussion om något så unikt som det egna hälsoproblemet. Jag vill därför tacka socialministern för svaret och fylla på med alla de kloka åtgärder som nu kommer som ett radband från regeringen för att hanteras i framför allt socialutskottet. Interpellanten själv är inte närvarande. Jag måste ändå ta upp en fråga på det tredje stycket som interpellantens ersättare här betonade som en konsekvens och något slags bevis för tesen som Socialdemokraterna enligt mitt tycke helt har missat: Införandet av vårdvalet i Stockholms län har starkt bidragit till den negativa utvecklingen. Hur vet man det? Det regnar mycket i april, och det regnar ute i dag. Alltså befinner vi oss i april månad. Det är precis samma resonemang. Det finns ingen som helst koppling mellan att införa ett vårdvalssystem och de konsekvenser som man påstår att detta visar i dag. När det handlar om gräddfiler, herr talman, har även där Socialdemokraterna på ett traditionellt socialistiskt manér missförstått att om man har ett konkurrensbefriat utförande av vården leder det med nödvändighet till en monopolistisk problematik i utförarledet, nämligen ett passiviserande av intresset att göra lite bättre än någon annan. När också Socialdemokraterna har nått upp till skattetaket övergår man som traditionen bjuder i de monopolistiska systemen till en ransoneringssjukvård under förespeglingen att ett kollektivs behov ska vägas mot ett annat kollektivs behov och så ska hela tiden någon individ få ramla ifrån. Det är klart, herr talman, att i ett sådant system kommer alltid den starkaste fram. Paradoxen har infunnit sig, nämligen att Socialdemokraterna som påstår sig värna de svaga har en politik som gynnar de starka. Det är framför allt genomgående på välfärdsområdet när vi nu har en parlamentarisk samsyn kring att den ska vara offentligt finansierad. Det finns också anledning att ta upp frågan om den regionala skillnaden och igen påtala det som jag nämnde vid den förra interpellationen, nämligen att Hallands läns landsting - återigen som borgerligt styrt - inte bara har lyckats med bedriften att ha den bästa tillgängligheten och den största patientnöjdheten i så måtto utan också den lägsta landstingsskatten. Det innebär att man i princip inte har kopplingen mellan resurser på det sättet och kvalitet. Precis som socialministern betonade handlar det mycket om att titta på kvalitetsaspekter. Då kommer vi tillbaka till politiken igen. Tror vi att alternativet är den lösning som Socialdemokraterna har föreslagit under väldigt lång tid? Då talar vi inte om år utan om decennier. Den har lett till fram till en situation med både dålig tillgänglighet och den typ av klassklyftor i en offentligt finansierad vård som mycket riktigt strider mot hälso- och sjukvårdslagens intentioner. Det är gräddfiler som skapas utifrån en socialistisk föreställning om motsatsen. Alternativet kommer nu i ett radband av kloka reformer från alliansregeringen som vi kommer att kunna utvärdera när vi närmar oss valet 2010. Jag ser fram emot, herr talman, att titta på dessa förhoppningsvis väldigt positiva resultat om ett antal år.

Herr talman! Jag ska påminna om de siffror som jag nämnde tidigare, där det visar sig att bland patienterna i Stockholm anser en andel att väntetiden i vården är rimlig. Andelen har ökat från 76 till 82 procent på bara ett halvår. Andelen som har ett stort förtroende för vården har på ett halvår ökat från 63 till 66 procent. Jag tycker också att det är alldeles fantastiskt att man i primärvården har lyckats ta emot ytterligare 200 000 patientbesök. Det handlar om personer som tidigare har tvingats söka upp en tungt belastad akutvård eller som har blivit helt utan läkarkontakt. Det är något som i sig är väldigt betydelsefullt. Som minister tror jag mig ibland vara förflyttad till landstingshuset i Stockholm för att ständigt diskutera den politik som bestäms av politiker i Stockholm. Ibland diskuterar jag även andra landstingsområdens angelägenheter. Ändå vill jag med några ord säga något om det som Tommy Waidelich tar upp. När vi ser på till exempel mödravårdscentraler kan väl knappast Tommy Waidelich vara särskilt upprörd över att det har tillkommit en ny sådan i Rinkeby-Kista eller vara särskilt arg över att det har tillkommit en ny barnavårdscentral i Farsta, Rinkeby-Kista eller Södertälje. Jag tror att det är sådant som bidrar till att öka tillgängligheten. Sådana uppgifter tar jag naturligtvis till mig. Jag har talat om från början att jag är en varm anhängare av vårdvalssystem eftersom jag tror att det bidrar mycket till en kvalitetsutveckling och en tillgänglighetsutveckling som är väldigt positiv. Det inkluderar den fria etableringsrätten. När det gäller ersättningssystemen som är nyckeln till effekterna av vårdvalssystemet - vårdvalssystem kan ju se ut på många olika sätt - har allianspartiernas företrädare här i Stockholm skrivit artiklar där de har beskrivit att de vill förstärka när det gäller till exempel invandrares behov av vård för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Man säger att man sannolikt har underskattat enskilda patienters faktiska vårdbehov. Man vill förstärka när det gäller invandrares ålderssjukdomar. Det gäller till exempel diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Man har beskrivit att man bättre ska uppmärksamma medelålders invandrare och ge en högre ersättning till mottagningar i kommuner som Botkyrka, Upplands-Bro och Nykvarn. Man höjer tolkersättningen med 50 procent, vilket innebär betydande förbättringar för till exempel Skärholmen, Tensta och Rinkeby. Nu lämnar jag Stockholm för ett ögonblick och pratar lite i stort. Vi kanske missar den väldigt viktiga diskussion som jag var inne på lite i mitt svar. Hur möter vi den utmaning som ligger i att människor som kanske har kommit från ett annat land, som kanske har en lägre utbildningsnivå än de flesta, som kanske drabbas av ett slags stigmatisering i form av arbetslöshet ändå vänder sig till vården när de har behov? Och hur får vi vården att möta dem och deras behov på precis samma sätt som man möter alla andra människor? Här fordras säkert en hel del forskning och en hel del diskussioner inom professionen för att hitta nya vägar men också att vi som politiker funderar på det här. Vi kan ta ett enkelt exempel som mammografi där vi vet att vissa inte kommer på kontrollerna. Det gör det svårare att uppnå den tidiga upptäckt som är jätteviktig för att man ska kunna bekämpa den cancer som några av dem som inte är undersökta tyvärr drabbas av.

Herr talman! Det är inte diskussionen om det fria valet som är min poäng och som är problemet, att vi som patienter får välja. Det har vi haft under en längre tid. Problemet är den fria etableringsrätt som ni vill införa för producenterna i hela landet och som finns i Stockholmsregionen. I Stockholmsregionens fall är den kombinerad med en omfördelning av resurser som visserligen leder till att det öppnas en del vårdcentraler, som socialministern säger. Men det dras ju ned på resurser i många områden. Jag kan ta flera exempel på vårdcentraler som har fått dra ned med flera miljoner. Det handlar om Hässelby vårdcentral, Fittja vårdcentral, Storvretens vårdcentral, Hallonbergen, Rissne. Det finns ett otal exempel. Det är en omfördelning av resurser där man tar från områden där folkhälsan är sämre och för över resurser till områden där folkhälsan är bättre. Detta kombineras med den fria etableringsrätten. De nya vårdcentralerna som har öppnats i Stockholmsregionen är 21 stycken. Av de nya mottagningarna ligger 9 i Stockholms innerstad. Det är det som är problemet. Den politiska styrningen där man kan styra efter behov och där det krävs förebyggande insatser för att förbättra folkhälsan slår ni isär. Finn Bengtsson pratar sig varm om modellen i Halland. Om den är så bra, varför vill du slå sönder den? Det är precis det som den fria etableringsrätten leder till och som också dina borgerliga vänner i Halland har motsatt sig. Så än en gång: Varför inte ta intryck av vad som sägs? Socialstyrelsen varnar för de ökade klyftorna. Ernst & Young har pekat ut den modell som finns i Stockholmsregionen och som ni nu försöker att införa i övriga landet, indirekt via den fria etableringsrätten, även om det fortfarande finns en annan ambition när det gäller fördelningspolitiken lokalt eller regionalt. Men det riskerar att slås sönder. Det handlar också om de egna borgerliga politikerna. Varför inte ta intryck av vad de säger och göra något åt det här? Det finns en annan kommentar när vi ändå är inne på det. Socialministern sade i ett annat inlägg att om vi har en överkapacitet kunde socialministern tänka sig att offentligt finansierade sjukhus fick sälja operationer till privata försäkringsbolag. Men problemet är att vi inte har överkapacitet. Vi har vårdköer som har ökat. Problemet blir då att om vi skapar en möjlighet att köpa operationer privat och samtidigt har köer finns det drivkraft för privata försäkringsbolag och också för människor som inte orkar vänta att betala lite extra för att få operationen. Det är då vi får den tudelade sjukvården. Det är då vi får gräddfilerna. Det är precis det som håller på att införas i Stockholms läns landsting. Det här var inte något som ni gick till val på, och därför hoppas jag att socialministern tar intryck även i den frågan och agerar för att göra något åt den tudelade vård och de gräddfiler som håller på att uppstå i Stockholmsregionen vid sidan av alla de klyftor som ökar och som förvärras av er fria etableringsrätt.

Herr talman! Det här är en i vissa stycken bedräglig interpellation av den anledningen att man använder sig ett retoriskt knep som har många namn. Ett av namnen är falsk auktoritetsförstärkning. Det innebär i det här fallet att man först hänvisar till Socialstyrelsens mycket riktiga iakttagelse att det finns orättvisor i vården som ska bekämpas och som också alliansregeringen har många goda förslag för att åtgärda. Vi påstår dock att många av dem är upplupna av en misskött sjukvård under tidigare regeringars försorg. Sedan knyter man ihop detta med att införandet av vårdval i Stockholms län starkt har bidragit till denna negativa utveckling. Jag frågade: Var visas detta orsakssamband? Jag kan inte föreställa mig att det är Socialstyrelsen som har påstått att det är så, utan här gör man alltså en överkoppling till den egna filosofin som vi menar inte är riktig. Därmed blir hela interpellationen ganska bisarr. Vi måste kämpa för att lösa ett problem, och det gör vi helst tillsammans men att peka ut en politik som har varit i kraft i två år som orsak till alltings elände finns det inget som helst stöd för. Går man över till den andra viktiga frågan som socialministern lyfter upp, nämligen vårt gemensamma intresse av ett vårdvalssystem som gagnar patientens fria val, har vi i dag preliminärbehandlat just denna proposition i socialutskottet. Till min förvåning finns det reservationer från vänsterblocket, och jag undrar i stillhet när jag läser reservationerna. Vänsterpartiet vill inte ha någon som helst valfrihet, utan man trycker hårt på den socialistiska knappen och säger att här bestämmer politikerna bättre vad folket vill ha. Miljöpartiet har i grunden ett stort intresse för en ökad mångfald vad gäller utförare i de flesta system - jag hoppas även inom hälso- och sjukvården. Var Socialdemokraterna kommer att landa i detta är för mig helt oklart, mer än att uppfattningen att man lutar sig åt vänster och motsätter sig vårdvalssystem kan vara förgörande för en bredare samsyn på en förändring som är så nödvändig för att patienterna ska få en bättre tillgänglighet.

Herr talman! Jag beskrev med några exempel nya kliniker som hamnar ute i områden som ibland beskrivs som lite tyngre. Jag tror inte att det är särskilt konstigt eller ens dåligt att det blir fler mottagningar i innerstaden. Många bor lite utanför staden och åker in till sitt arbete på dagen. För många passar det ganska bra att kila i väg från jobbet en stund för att träffa sin doktor, eller vad det nu kan vara, för att sedan kunna åka hem på kvällen. Det är en del av förklaringen till detta, och det tror jag ökar tillgängligheten, underlättar för människor och sänker tröskeln för det där läkarbesöket som annars kanske inte blir av. Tommy Waidelich undrar om jag tar till mig de kritiska synpunkter, de påpekanden och de förslag till förbättringar som dyker upp. Det gör jag alldeles självklart. Själva idén med en öppen debatt och med att ta in synpunkter från myndigheter och oberoende granskare är att genomföra det här ständiga förbättringsarbetet som behövs. Jag tror inte att det finns några väldiga alexanderhugg som kan möta varje problem vi har i vården, utan det handlar om ett gnetande och ett prövande, att man prestigelöst utvärderar och ser om det går att förbättra eller om något behöver justeras. Det är så jag tror att man åstadkommer de förbättringar vi alla vill se. Jag vänder mig också lite emot diskussionen. Jag hade hoppats att vi utifrån själva interpellationstexten skulle få en diskussion om sådana här viktiga frågor som handlar om hur vi kan underlätta för människor som kommer från en annan kultur, ett annat samhälle, till det svenska. Hur kan vi nå dem på ett bättre sätt? Hur kan vi tala ett språk som gör att de känner att detta är en vård även för dem? Hur kan vi förbättra när det gäller kallelser så att fler människor kommer för att få den nödvändiga eller viktiga undersökning som kanske gör att vi tidigt upptäcker det som kan åtgärdas enkelt i stället för att vänta tills det blir en väldigt stor operation som ibland tyvärr inte slutar lyckligt? Det finns stora saker att fundera över som den stora retoriken inte lyckats möta riktigt. Här blir det så att allt detta är ett resultat av de mått och steg som en ondskefull majoritet i riksdagen eller möjligen i Stockholms läns landsting har vidtagit i syfte att försöka försvåra för människor. Men jag kan försäkra Tommy Waidelich att ambitionen och arbetets inriktning är att förbättra för människor, att öka tillgängligheten, att kunna nå de grupper som tillhör de allra svåraste att nå för att de ska kunna få bästa möjliga vård och omsorg och att vi arbetar väldigt aktivt för att hitta de system som möter de behov som människor har i sin vardag. Det är det som är uppgiften för svensk hälso- och sjukvård.

Herr talman! Jag kan också hålla med om att vi hela tiden behöver ha en diskussion om hur vi utvecklar sjukvården och hur vi gör den mer tillgänglig. Vi har också ute i landet, över blockgränserna, kommit överens om olika valfrihetsmodeller som kombinerar valfrihet med rättvisa. Men vi har inte det här i Stockholmsregionen. Jag betvivlar inte socialministerns engagemang i de här frågorna, men det är väldigt trist att se att Kristdemokraterna som står för etik och moral lägger sig platt för en moderatledd politik som vi har i Stockholms läns landsting när man i stället borde ha satsat på att hitta blocköverskridande lösningar där man styr efter behov och inte drar bort resurser från områden med sämre folkhälsa och öppnar för etableringar i innerstadslägen där det redan finns överetableringar. Jag har ingenting emot att folk ska kunna gå till läkare i innerstaden om man jobbar där. Det kanske till och med är bra att ha specialister i innerstaden. Jag har själv gått till specialister i innerstaden och är väldigt nöjd - privatpraktiserande dessutom även om Finn Bengtsson kanske tror något annat. Men det är inte det som är poängen här, utan poängen är det förebyggande arbete som bedrivs ute i bostadsområdena, inte minst det arbete som riktar sig till nya svenskar från andra kulturer och andra länder. Där krävs det också förebyggande resurser i närområdet. Då får man också ned trösklarna och kan öka tillgängligheten och kontakten med de här grupperna. Jag hoppas alltså verkligen att socialministern studerar det som nu händer i Stockholmsregionen och också tänker efter vad man håller på att genomföra här i riksdagen med den fria etableringsrätten. Man håller på att slå sönder valfrihetsmodeller runt omkring i landet som har tillkommit i blocköverskridande överenskommelser och där man kombinerar valfrihet med rättvisa. Det är inte konstigt att borgerliga politiker runt omkring i Landstings-Sverige protesterar. Jag hoppas att regeringen tar intryck av detta.

Herr talman! Vore det så att problemen löstes genom populism och demagogi från oppositionen skulle alla problem vara lösta vid det här laget. Jag tror att vårdvalsmodeller är en del av lösningen. Inte hela lösningen, för det kan se ut på väldigt många olika sätt, bland annat utifrån hur man ordnar ersättningssystemen, och det är en väldigt viktig nyckel i sammanhanget. Jag är väldigt glad över det arbete som pågår, såvitt jag förstår i samförstånd över blockgränser bland annat i Skåne. I Västra Götaland är det en socialdemokratisk ledning som, tror jag, tillsammans med Folkpartiet och Centerpartiet håller på att arbeta fram en vårdvalsmodell. Jag är väldigt glad över den här utvecklingen, för jag tror att detta stärker patientens ställning. Vi kommer alltid att behöva diskutera ersättningssystem, men jag tror att etableringsfrihet är ett viktigt led i att attrahera fler läkare till primärvården. Primärvården har nämligen traditionellt haft ett slags underläge gentemot den mer specialiserade sjukhusvården. Men detta ger en möjlighet att få fler läkare att söka sig till primärvården, se spännande uppgifter och utveckla verksamheter. Det ska alltid finnas en väldigt tydlig uppföljningsverksamhet, en tydlig tillsyn och kontroll och ett prestigelöst hanterande från landstingsledningarna som gör att man hela tiden justerar det som behöver justeras. Vi kommer nämligen inte att hitta det perfekta systemet omedelbart, kanske aldrig, men med de möjligheter som finns kan man ändra och anpassa så att man kan möta hela befolkningens behov. Det är så jag tror att vi utvecklar svensk hälso- och sjukvård.