Ojämlikhet i cancervården

Fru talman! Camilla Waltersson Grönvall har frågat mig vilka nya konkreta nationella åtgärder jag avser att vidta i syfte att tydligt minska de långa väntetiderna inom svensk cancervård, vilka nya konkreta nationella åtgärder jag avser att vidta i syfte att minska de stora omotiverade regionala skillnaderna inom svensk cancervård samt hur jag avser att uppdatera den nationella cancerstrategin så att den fångar in alla relevanta perspektiv som finns gällande svensk cancervård.

Cancervården utvecklas snabbt vad gäller patientcentrering, diagnostik, bättre behandling och användning av digitala stöd. Samtidigt insjuknar fler i cancer, och tack vare bättre behandling lever fler med cancer. Det här måste samhället ge cancervården förutsättningar att svara upp mot. Bland annat därför har regeringen bestämt att den nationella cancerstrategin ska uppdateras årligen genom överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner.

Dessa årliga överenskommelser har slutits sedan 2015 i syfte att öka jämlikheten och korta väntetiderna i cancervården. Överenskommelsen för 2020 omfattar huvuddelen av de totalt 500 miljoner kronor som regeringen årligen investerar i cancervården. Fokus för överenskommelserna har varit att införa standardiserade vårdförlopp.

År 2015 infördes de första standardiserade vårdförloppen, och 2018 hade totalt 31 standardiserade vårdförlopp införts. Tillsammans täcker dessa över 95 procent av alla cancerdiagnoser.

De standardiserade vårdförloppen syftar till att patienter med misstänkt cancer ska få en högkvalitativ och jämlik utredning, oavsett var i landet man bor.

Målet för 2020, att minst 70 procent av dem som insjuknar i cancer ska vara utredda enligt ett standardiserat vårdförlopp, uppnåddes 2018. Färsk statistik från SKR visar att siffran har nått 74 procent. Det motsvarar över 100 000 personer, och från enkätundersökningar vet vi att cancerpatienternas nöjdhet med vården har förbättrats i flera avseenden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Inom ramen för de standardiserade vårdförloppen finns ambitiöst satta så kallade maximala ledtider. De utgör ingen utlovad vårdgaranti, utan är mycket högt ställda mål om hur lång tid de olika momenten minst behöver ta för att kunna utföras med god kvalitet.

Trots att målen är högt satta ska samhället förstås sträva mot att nå dem. Mellan 2017 och 2019 var väntetidsläget på nationell nivå avseende cancer generellt sett oförändrat. Här har vi alltså mer att göra.

Regeringen kommer därför fortsatt att stärka cancervården. Det framgår bland annat av januariavtalet. Utöver arbetet med att korta väntetiderna handlar det om att stärka patienten med bättre rehabilitering, uppföljning och palliativ vård. Men det handlar också om att minska behoven av vård och behandling av cancer genom förebyggande åtgärder. Ytterligare ett viktigt område är barncancervården, som tillsammans med rehabilitering och uppföljning får 80 miljoner kronor 2020.

Vidare görs det insatser för att utveckla och effektivisera metoder för tidig upptäckt och behandling av cancer. Tidig upptäckt är viktigt för att öka överlevnaden. Som ett exempel avsätter regeringen 5 miljoner kronor till Regionalt Cancercentrum Norr under 2020. Pengarna går till att med hjälp av biobanker identifiera blodprov som kan användas för att upptäcka flera cancerformer tidigare.

Den insatsen är en del i regeringens arbete med att stärka life science-området och den nationella strategin för life science, som regeringen presenterade i december 2019. Regeringen vill att Sverige fortsätter att ligga i framkant vad gäller utvecklingen inom hälso- och sjukvården - liksom att patienter får del av nya behandlingsmetoder, nya läkemedel och ny teknik. Under 2020 kommer regeringen dessutom att presentera en ny forskningspolitisk proposition.

Avslutningsvis kommer regeringen att fortsätta och intensifiera den strategiska utvecklingen av såväl cancerstrategin som arbetet mot cancer i övrigt. Svenska folket förtjänar en ännu bättre och mer jämlik cancervård med kortare väntetider.

Fru talman! Jag tackar socialministern så mycket för svaret.

Det är förvisso en stor glädje att leva i ett land där vi har så hög medicinsk kvalitet och där vi ser att utvecklingen är väldigt positiv när det gäller allt från behandlingar och ny diagnostik till exempelvis precisionsmedicin.

Men vi lever också i ett land där vi ligger i botten när det handlar om sjukvårdsköer. Vi har under de senaste fem åren sett fördubblade sjukvårdsköer och tredubblade köer till barn- och ungdomspsykiatrin. Det som nu oroar mig och som vi ska diskutera i den här interpellationsdebatten är de ökade köerna till cancervården.

Bilden är dubbel. Samtidigt som det är en fantastisk medicinsk kvalitet har människor i Sverige en högst otillgänglig och ojämlik cancervård. Den är olika tillgänglig beroende på var någonstans i landet du bor, och det spelar också roll vilken socioekonomisk bakgrund du har. Vi ser att vårdköerna växer inom just cancervården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För ett par veckor sedan var jag och socialministern på en väldigt trevlig tillställning där vi firade att vi nu har tio år av nationell cancerstrategi att lägga bakom oss. Man visade där tre väldigt tydliga staplar. Det var tre staplar över 2017, 2018 och 2019. De gick åt helt fel håll, det vill säga: Våra köer ökar.

Jag är så glad att en del av den nationella cancerstrategin infördes av alliansregeringen. Standardiserade vårdförlopp är någonting som kommer därifrån och som den rödgröna regeringen har varit med att utveckla. Men det är tyvärr lika tydligt när vi tittar på dem.

Av de 29 standardiserade vårdförlopp som fanns på plats år 2017 har väntetiderna år 2019 ökat gällande 21 stycken och minskat avseende sju jämfört med 2017. Den statistiken är hämtad, så att alla kan läsa, från sammanställningar från Regionala cancercentrum i samverkan.

Vi ställer frågan hur regeringen i olika sammanhang kan hävda att svensk cancervård är relativt tillgänglig och jämlik när fakta, erfarenhet och kunskap pekar i en helt annan riktning.

Vi har mer att göra, säger socialministern. Jag skulle verkligen vilja understryka det. Det finns oerhört mycket att göra. Min önskan är att socialministern höjer ambitionerna när det gäller de svenska cancerköerna.

Min fråga till socialministern blir om man är beredd att ta ett större nationellt ansvar när det pekar så oerhört olika åt olika håll i olika regioner. Det är naturligtvis ett stort bekymmer.

Fru talman! Tack, Camilla Walterson Grönvall, för frågan!

Vi möts i många sammanhang och talar just om cancervård. Om det finns frågor som förenar kammaren och partier är det verkligen engagemanget när det gäller cancervård. Vi vet att de som drabbas av en cancer blir allt fler.

Inte minst i takt med att man överlever en cancer, att vi blir allt äldre och att vi botar andra sjukdomar blir det allt fler som kommer att få uppleva att man får en cancerdiagnos någon gång i livet och utan tvekan hos en nära anhörig. Vi berörs alla väldigt starkt av detta.

Därför har det varit så väldigt positivt att vi har haft en cancerstrategi under en längre tid. Jag känner verkligen inte behov av att tala om vilket parti och vilka majoriteter i regeringen som har fattat vilka beslut. Jag har upplevt en otrolig samsyn under hela den här resan.

Vid det tillfälle som Camilla Waltersson Grönvall hänvisar till fick Göran Hägglund, min företrädare som socialminister från Kristdemokraterna, ta emot ett pris för att ha tagit initiativet. Det är ett jätteansvar som jag verkligen tar på stort allvar att föra det arbetet vidare.

Det har varit ett väldigt stort fokus på standardiserade vårdförlopp. Man säger pakkeforløb i Danmark. Det var vi många som var och tittade på för ett decennium sedan och tänkte: Hur ska vi kunna göra likadant i Sverige?

Nu har vi standardiserade vårdförlopp. Det är ingenting som man sätter i stora rubriker. Det är inte så lätt att förklara. Vad betyder standardiserat vårdförlopp? Jag gjorde ett försök i mitt interpellationssvar att beskriva det.

Det är ett sätt för vården att beskriva vad som är minsta möjliga tid som man behöver för att med kvalitet kunna genomföra allt från att göra diagnos och få resultat till att komma igång med behandling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är ett arbete som bara har pågått under några års sid. En del standardiserade vårdförlopp har bara ett par år på nacken. När de nu är på plats och 95 procent av alla cancrar omfattas av standardiserade vårdförlopp måste arbetet sätta igång att få varje vårdförlopp att pressas ihop.

Camilla Waltersson Grönvall talade förtjänstfullt inledningsvis om medicinska resultat, vilken fantastisk personal som finns, och så vidare. Det är viktigt att i sammanhang som gäller cancer börja tala om överlevnad och knyter den till detta.

Vi har en växande andel som överlever, vilket vi ser när vi tittar på femårsöverlevnaden. Det är förstås jätteväsentligt. Det är vad som verkligen spelar roll. Men varje dag av väntan när det handlar om cancer skapar en oro. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken medicinsk effekt som den i olika sammanhang har. Det är klart att det skapar väldig mycket av oro och psykisk stress. I vissa fall är det självklart så att en kortare väntan också förbättrar förutsättningarna för en överlevnad.

Det är för att man vill åstadkomma en mer jämlik cancervård som de standardiserade vårdförloppen har införts, som svar på Camilla Waltersson Grönvalls fråga, så att det ska kunna blir jämförbart över landet. Vi har saknat de möjligheterna.

Man har egentligen bara sett på cancervården som en del av övrig vård. Man kan titta på hur många som får vård inom vårdgarantin. Det är 98 procent som får det till skillnad mot en lägre siffra när det handlar om vården i allmänhet.

Kanske är det så att SVF ändå har skyddat cancervården på det sättet att man fortfarande gör sitt allra yttersta. Men vårdgarantins gränser blir inte ett begrepp som är riktigt relevant om man har SVF som är betydligt kortare än så. Jag vill ändå dela med mig av den kunskapen och den vetskapen.

Det handlar om allt arbete med regionala cancercentrum, resurser till cancercentrum och standardiserade vårdförlopp men också med de nya överenskommelserna där vi ska inkludera och titta på mer på detta.

Naturligtvis är barncancer en viktig del, liksom rehabiliteringen. Men det handlar också om hur man har tidig upptäckt och jobbar mer förebyggande. Allt detta handlar om att öka jämlikheten och minska risken för de socioekonomiska skillnaderna.

Fru talman! Jag delar naturligtvis i mångt och mycket det Lena Hallengren säger. Men samtidigt blir jag lite bekymrad när det låter som att det är de standardiserade vårdförloppen som är det som kommer att lösa situationen.

Det jag talar om för staplar är att köerna när det gäller standardiserade vårdförlopp inte har gått åt rätt håll under de år de har kommit på plats, utan det har snarare gått åt andra hållet. Det innebär att människor får leva i den oron.

Den nationella vårdgarantin är inte bärig på ett antal olika cancerdiagnoser, tvärtom. Det ser helt olika ut beroende på vilken slags cancer man får. Just där och då är det så viktigt att sjukvården kickar igång och fungerar precis när man som bäst behöver den.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Standardiserade vårdförlopp är oerhört bra. Men det är också där vi ser att köerna förlängs. Jag tror att det är svårt att föreställa sig om man inte har haft någon som är väldigt närstående eller kanske till och med själv har varit drabbad vad det betyder att befinna sig i en sådan kö. Det är fruktansvärt traumatiskt och ångestfyllt, eftersom man vet att det är en sjukdom som i allra värsta fall kan leda till döden.

När det gäller just pakkeforløb, som varit en form som vi har tittat på i Danmark och som också Norge har tagit efter, är inte standardiserade vårdförlopp och pakkeforløb samma sak. Det har varit en förebild. Men vi behöver ytterligare se hur både Danmark och Norge arbetar. De tar in en betydligt större del av vårdkedjan och inkluderar patienten på ett helt annat sätt.

Vi fick för bara en liten tid sedan en sammanfattning från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys som beskriver läget på ett mycket träffande sätt i sin titel: Omotiverat olika - Socioekonomiska och regionala skillnader i cancervården.

Blir inte socialministern väldigt orolig när man tar del av detta och ser hur olika det ser ut, hur omotiverat olika det ser ut? När det finns motiv och man förstår varför det ser olika ut är det en sak. Men det är omotiverat stora skillnader.

Jag vill ge några exempel på detta för att belysa det.

I Östergötland får åtta av tio kvinnor inte sin operation inom utlovad maximal väntetid. Det är ganska många. Detta kan jämföras med situationen i Kronoberg, där åtta av tio kvinnor som får bröstcancer får sin operation inom utlovad tid. Bor man i Östergötland, är kvinna och får bröstcancer har man alltså väldigt stor anledning att känna sig orolig, i jämförelse med om man bor i Kronoberg.

I Västerbotten får nio av tio män med prostatacancer inte sin strålbehandling inom utlovad maximal väntetid. I jämförelse får i Västernorrland närmare tre av tio män med prostatacancer sin strålbehandling inom utlovad tid.

Jag kan reagera på att siffrorna inte är ännu högre där det ser som bäst ut, men det rör sig om omotiverat stora skillnader som bör föranleda att regeringen tittar på detta och ser vad man kan göra.

Varför, socialminister Lena Hallengren, har regeringen så låga ambitioner? Jag kan tycka att det ser väldigt allvarligt ut när vi ser hur siffrorna ser ut runt omkring i Sverige. På vilket sätt ser socialministern att det skulle gå att ta ett större nationellt ansvar?

Fru talman! Jag inser att det är en oppositionspolitikers roll att hela tiden påstå att regeringen inte vill någonting och inte har några ambitioner, men jag tycker faktiskt att det passar ganska illa på detta område. Det finns högt ställda ambitioner.

Man skulle kunna skruva ned siffrorna över hur många som ska genomgå ett SVF eller hur många som ska göra det inom maximala ledtider. Man skulle kunna ifrågasätta de resurstillskott som görs. Det skjuts till resurser till den samlade vården, och det är klart att det spelar roll även för cancervården. Den har inte ett helt eget spår utan är förstås en del av att vården i övrigt fungerar när det handlar om operationer, diagnostisering, röntgen och mycket annat. Resurser spelar alltså stor roll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det nationella vårdkompetensrådet, som är på plats sedan bara några veckor tillbaka, kommer också att spela stor roll. Det är inte bara fråga om resurser eller vilja, utan det handlar inte sällan om behovet av specialistutbildad kompetens. Då är det bra att det finns utbildningsplatser och resurser att anställa, men det behövs en ännu bättre samordning - det är inte bara min utan, tror jag, branschens gemensamma uppfattning - för att se till att det finns specialistkompetens över hela landet.

En bättre tillgänglighet behövs i den samlade vården. Camilla Waltersson Grönvall sa att mycket mer ingår i till exempel de danska pakkeforløben. Jag kan ge ett exempel där det skiljer sig åt andra hållet. Primärvården är inte en del av de danska pakkeforløben, men det är den i Sveriges motsvarighet. Det tror jag är väldigt bra, för det är där mycket av den tidiga upptäckten sker. Det är viktigt att kunskapen finns redan där.

Men det är klart att vi hela tiden kan göra det bättre. Jag förstår inte hur Camilla Waltersson Grönvall kan uppfatta regeringens hållning på något annat sätt än att vi ska skruva upp ambitionerna.

Jag vill också påminna om att om man har infört pakkeforløb de senaste tre fyra åren är det klart att jämförelser av statistik och väntetider borde ta sin tid. Men det handlar också om att det, om man gått från 14 622 patienter som genomgick ett SVF 2016 till 41 000 patienter 2019, rör sig om en väldigt stor omställning av vården. Det handlar om att få strukturer på plats och att få hela vården att arbeta på ett mycket mer systematiskt sätt. Jag ser framför mig att vi enklare kan göra jämförelser mellan regioner och över tid när SVF:erna nu är på plats. Det har dock gått väldigt kort tid.

Camilla Waltersson Grönvall nämner också Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som har lagt fram en rapport om omotiverade skillnader i cancervården. Oavsett den rapporten är jag väldigt väl medveten om att socioekonomiska skillnader spelar roll i det här landet. Oavsett om vi talar om sjukvård, hälsa, skolresultat, sysselsättning eller ekonomiska förutsättningar spelar socioekonomi stor roll. Vården är inget undantag.

Men analysen från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys grundar sig på kvalitetsregisterdata för perioden 2010-2016. Det ligger en tid tillbaka och innebär ett gemensamt ansvar för både Camilla Waltersson Grönvalls och mitt eget parti. Införandet av standardiserade vårdförlopp kom egentligen därefter. När det gäller Myndigheten för vård- och omsorgsanalys är det absolut väsentligt att ta till sig vad de säger, men de har egentligen inte kunnat väga in de standardiserade vårdförloppen som en aspekt.

Jag vill också passa på att säga att ett sätt att arbeta är med regionala cancercentrum - att tillsammans med dem uppdatera cancerstrategin och att se till att de har resurser att få strukturer på plats. Det är en sak att ha vårdpersonal, vårdplatser och utrustning i vården men en annan sak att se till att man verkligen jobbar systematiskt, att den kunskap som finns kommer alla till del och att man gör likadant över landet.

Vi håller på med detta arbete. Ännu mer behöver göras, och jag tror att vi kommer att se fler resultat, inte minst i takt med att de standardiserade vårdförloppen hinner verka i vården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! När vi diskuterar detta tror jag att det är viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den ena gäller vad Myndigheten för vård- och omsorgsanalys säger har skett under de här åren. Det handlar om den socioekonomiska skillnaden när det gäller tillgång till den svenska cancervården. Den andra gäller de staplar jag initialt talade om, där siffrorna ju kommer från de regionala cancercentrumen själva. Deras statistik visar att siffrorna inom de standardiserade vårdförloppen har gått åt fel håll. Hur mycket jag än skulle vilja att det inte var så finns det när staplar går åt fel håll en risk för att de socioekonomiska skillnaderna kvarstår, vilket innebär att samma människor har fortsatt att drabbas.

Det är denna situation vi befinner oss i just nu - jag som oppositionspolitiker och Lena Hallengren som ansvarig socialminister. Det duger inte att titta bakåt i tiden. Vi måste titta på hur utvecklingen ser ut just nu och gräva där vi står. Det innebär att det måste tas ett större ansvar.

Vi har från vår sida avsatt särskilt riktade resurser just för att komma till rätta med cancerköerna, därför att de oroar oss. Cancer är en folksjukdom som drabbar var tredje svensk, och vi ser tyvärr inga tecken på en minskning. Det innebär att vi måste rusta oss för en framtida sjukvård där vi kommer att ha betydligt fler människor som är sjuka i cancer.

När det handlar om att titta på de andra nordiska länderna vill jag påpeka att de har en annan organisation, vilket gör det svårt att jämföra till exempel primärvården.

Vi har mycket att göra. Jag skulle i mitt slutinlägg återigen vilja rikta frågan till Lena Hallengren: Är ni beredda att ta ett större nationellt ansvar, och hur skulle det kunna se ut?

Fru talman! Min uppfattning är att regeringen och staten tar ett stort nationellt ansvar för en viktig del av sjukvården. Att tillskjuta specifika resurser, ha regionala cancercentrum, arbeta med tillgängligheten, ge tillskott av resurser till vården i övrigt, ha ett vårdkompetensråd på plats - alla dessa saker samspelar förstås och bidrar till att vi får bättre förutsättningar.

Men när Camilla Waltersson Grönvall vid flera tillfällen säger "utlovad maximal väntetid" vill jag vädja till henne att också använda sig av maximala ledtider och försöka förklara och beskriva att det inte handlar om en utlovad väntetid. Det handlar om den tid man som ett minimum kan tänka sig att det tar att göra saker med hög kvalitet. Målen är otroligt högt ställda. Jag tänker inte förändra målen för att vi ska kunna nå dem. Men man måste vara medveten om att det är extremt höga mål vi har satt upp. Det handlar inte om en utlovad väntetid.

Däremot ska vi ha tillgänglighet. Vi ska jobba vidare med kontaktsjuksköterskor och andra insatser som gör att människor verkligen känner trygghet när de möter vården. Det visar sig i undersökningar att människor som genomgår ett SVF och också har cancer - det händer att man påbörjar ett SVF men det lyckligtvis visar sig att man inte har cancer - är mer nöjda, vilket jag tycker är ett gott och viktigt betyg.

Jag kan inte låta bli att också skicka med Camilla Waltersson Grönvall att det är synd att skattesänkningar står så högt upp på Moderaternas agenda. Om vi kunde avstå från dem är det klart att det blir resurser att skjuta till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det andra jag vill säga är att förebyggande arbete också är väldigt viktigt. Det gäller att man står upp för saker som rökstopp och andra insatser som gör att man minskar sådant som kan öka risken för att fler drabbas av cancer. Då räcker resurserna förstås mycket längre.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.