ohälsans obalans mellan könen

Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig vilken hänsyn jag tar till kvinnors och mäns olika livsförhållanden i det arbete som nu pågår, på vilket sätt jag kommer att verka för en fördjupning av kunskapen om kvinnors högre sjukfrånvaro under det nu pågående arbetet samt på vilket sätt jag kommer att ta till vara den kunskapen i de förslag som ska presenteras. Kvinnor är mer sjukskrivna än män i alla grupper oavsett ålder, utbildning, familjetyp, bransch och så vidare. Detta är allvarligt. Vi kan se att kvinnor ansvarar för en större del av hushållsarbetet och omsorgen om egna barn medan män tar ett mindre ansvar för detta. Det har sannolikt betydelse för kvinnors jämförelsevis höga sjuktal. Andra möjliga förklaringar är den könssegregerade arbetsmarknaden och försämringar i kvinnors arbetsmiljö. Det har lyfts fram i budgetpropositionen för 2004 (volym 6, utgiftsområde 10, bilaga). Det kan inte heller bortses från att kvinnor och män kan behandlas olika under själva sjukskrivningsprocessen - i möten med läkare, försäkringskassa eller arbetsgivare. Mycket tyder på att det finns oskäliga skillnader i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen mellan kvinnor och män. Vi kommer därför att lägga särskild vikt vid att ha ett jämställdhetsperspektiv när vi följer upp de åtgärder som syftar till att förändra och förbättra administrationens arbete med ohälsa. Vi kommer halvårsvis att följa upp effekterna på kvinnors sjukfrånvaro av det förnyelsearbete och den metodutveckling som nu pågår hos försäkringskassorna. Motsvarande uppföljning görs också för användningen av de resurser som tillförts försäkringsadministrationen. Dessutom kommer målet om halverad sjukfrånvaro att årligen följas upp i ett jämställdhetsperspektiv. Jag vill också nämna att könsperspektivet särskilt betonas i propositionen om finansiell samordning (2002/03:132). Genom denna proposition föreslås att budgeterade medel ska kunna användas för samverkan mellan myndigheterna inom rehabiliteringsområdet. Det anges att allt rehabiliteringsarbete, all planering och all uppföljning och utvärdering ska genomsyras av ett tydligt köns- och integrationsperspektiv. Som jag nämnt finns det flera hypoteser om varför kvinnor har högre sjukfrånvaro än män. Något entydigt svar på denna fråga har vi dock inte. För att öka kunskaperna om olikheterna i kvinnors och mäns sjukskrivning avser jag att under hösten lämna två uppdrag till Riksförsäkringsverket i enlighet med vad som aviserats i regeringens skrivelse 2002/03:140 Jämt och ständigt . Det ena uppdraget innebär att en kartläggning av kunskapsläget om skillnaderna i kvinnors och mäns sjukskrivning genomförs. Det andra uppdraget innebär att jämställdhetsperspektivet för politikområdet analyseras. Med denna analys som grund kommer sedan jämställdhetspolitiska mål och indikatorer att identifieras för politikområdet. Såväl jämställdhetsanalysen som kunskapsgenomgången kommer att vara viktiga underlag i det fortsatta arbetet att minska ohälsan.

Fru talman! Jag ska be att få tacka arbetslivsministern för detta svar som jag uppfattar som ett enda stort "jaha". Vad ska hända? Det är det som jag skulle vilja få reda på. Jag vill påstå att vi vet en hel del om hur det ser ut. Vi vet att det spelar roll att kvinnor tar en större del av hushållsarbetet och omsorgen om barnen. Vi vet att försämringar i kvinnors arbetsmiljö genom nedskärningar och besparingar naturligtvis spelar roll. Vi vet att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ser olika ut för kvinnor och män. Det finns redogjort i det utmärkta särtrycket till budgeten. Vi vet alltså en väldig massa saker redan. Därför är det lite förvånande med alla dessa "följa upp" som står här. Jag har räknat, och det står fyra gånger att det ska följas upp. Sedan står det att det ska betonas, att det ska kartläggas och att det ska analyseras. Jag menar att det nog finns tillräckligt med kunskap om hur det ser ut. Kunskapen säger oss just att det inte finns något entydigt svar. På s. 2 i svaret står det: Något entydigt svar på denna fråga har vi dock inte. Nej, det finns inget entydigt svar. Det är just i det sammansatta som vi kan skönja ett mönster och en ordning som gör att kvinnor råkar ut för en stress och en press som resulterar i sjukskrivningar. Det finns inget entydigt svar. Jag skulle vilja att regeringen slutar att leta efter något entydigt svar och i stället fördjupar kunskapen om hur den maktordning ser ut som vi har i samhället där man ser kvinnor och kvinnors arbetsmarknad på ett helt annat sätt än männen och männens arbetsmarknad. Vi vet att det är stora skillnader, inte bara i sjukskrivningstalen utan också i lönekuverten. Det är den kunskapen som jag trodde redan fanns i regeringen och som jag trodde att arbetslivsministern skulle utveckla i det här interpellationssvaret, framför allt i fråga om hur den kunskapen skulle omsättas i konkreta förslag. Det gäller till exempel hur man ska titta på arbetsplatserna. Det handlar om att jämföra vården med verkstaden, till exempel. Hur kommer det sig att en mellanchef i vården inte har någon assistent, inte har någon administrativ hjälp och så vidare? Hur kommer det sig att hemtjänstpersonalen ska dela på en bil och en mobiltelefon när de är ute och åker medan en man som är ute och åker och ska reparera telenätet har både bilar och telefoner till sitt förfogande? Det finns mängder av sådana exempel. Det kan inte regeringen vara ovetande om. Jag vill verkligen fråga arbetslivsministern: Är det så illa ställt med kunskapen i regeringen om att detta är en sammansatt fråga som alltså inte har något entydigt svar? Man måste titta på mönstret och strukturen och fråga sig: Vad ska vi göra åt det faktum att vi har ett manligt maktmönster som präglar hela arbetslivet?

Fru talman! Man kan förundras över att Sverige, som är ett land med världens högsta skatter, en väldigt hög levnadsnivå och trygga omständigheter, har ett så högt ohälsotal. I Sverige har de allra flesta människor bostad, mat, kläder och värme. Ändå är vi så drabbade. Det är en paradox som jag, precis som Gudrun, menar beror på en mängd olika saker, olika förhållanden. Jag tror att en orsak är att det är en massa fel i det system som vi har. Utöver att dagens exploderande sjukskrivningstal håller på att rasera statsfinanserna, vilket är illa, håller de även på att rasera väldigt många människors liv, vilket är ännu värre. Utöver den sjukdom eller de symtom som är orsaken till sjukskrivningarna leder långa perioder av frånvaro från arbetet till att man saknar och förlorar arbetsplatsens gemenskap - det handlar om sociala förhållanden och positiva egenskaper. De sjukskrivna får sämre och sämre självkänsla och mer och mer urholkad ekonomi. Ganska snart blir de helt bortglömda på arbetsplatsen. Arbetskamrater och chefer har inte tid, eller tar sig inte tid, att ringa och höra av sig. Det kommer ingen inbjudan till julfesten och inte någon annan information heller. Steget att komma tillbaka till arbetsplatsen ökar alltså mer och mer. Det blir en rädsla för att ta sig dit. Arbetet finns kanske inte alls kvar i den form som det var när man lämnade arbetsplatsen, och kanske har en vikarie tagit över. Alltför många av de här personerna går till doktorn för att förlänga sitt sjukintyg och för att få sin medicinburk. Jag undrar vilket ansvar sjukvården tar och hur ofta doktorn frågar patienten: Hur mår du egentligen? Hur har du det? Då menar jag inte bara hur det är med den här sjukdomen eller de symtom som finns. Jag menar att man måste fråga om patientens hela livssituation. Det är ju ofta de olika bitarna som bildar en helhet och som kan vara orsaken till den här situationen. Kvinnor har en särskilt utsatt situation. Därför undrar jag om det inte måste till några andra regler eller åtgärder när det gäller att fråga om de olika bitarna i livet. Det kan till exempel vara frågor om hur det är med barnen och mannen. Det kan vara vårdnadsfrågor, frågor om gamla föräldrar, arbetsplatsen, ekonomin och så vidare. Där finns det väldigt mycket att göra. Den behandlande läkaren måste också, tycker jag, remittera vidare till samtalsterapi, kurator eller liknande när någon riskerar att få en lång sjukskrivning i stället för att bara ta den enkla vägen med ett recept och en förlängd sjukskrivning. Det går alldeles för fort. Jag menar att det är väldigt få av oss som kan rehabilitera oss själva hemma i vår ensamhet om det inte är fråga om att man till exempel har brutit foten eller någonting sådant. Jag tror också att det behövs ändringar på arbetsplatsen. Har man blivit sjuk på sitt arbete på grund av sådant som är arbetsrelaterat är det väldigt svårt att bli frisk i samma miljö. Rehabiliteringsåtgärder måste alltså sättas till. Det kan till exempel handla om att man i mycket högre utsträckning kan komma till andra verksamheter och andra företag och organisationer för att arbetsträna. Jag tror att den frivilliga sektorn skulle kunna vara ett bra komplement när det gäller att stärka individer som går sjukskrivna länge. Jag tror också att ändringar i LAS måste till. Jag tror nämligen att det ofta är så att man inte vågar söka ett nytt jobb för att man är rädd för att hamna längst ned på listan vid en eventuell arbetskraftsneddragning. Därför går man kvar i ett arbete som man inte trivs med, där man blir sjuk av miljön eller av de förhållanden som finns. Man vågar inte säga upp sig och pröva någonting nytt. Jag tror att sjukskrivningar måste kombineras med många andra åtgärder. Det man orkar göra ska man göra. Man ska delta i samtal, om man kan det, besöka arbetsplatsen, motionera, kanske få remiss till sjukgymnastik och massage och andra sådana saker. Jag undrar vad ministern konkret tänker göra förutom att följa upp, kartlägga och analysera, som man kan läsa i svaret.

Fru talman! Jag är glad över att arbetslivsministern delar min uppfattning att vi har en patriarkal maktordning som gör att arbetsplatserna är väldigt undermåliga för kvinnor. Det krävs ett omtänkande. Det handlar naturligtvis om pengar när man ska göra någonting åt det. Men det handlar kanske framför allt om vad vi har för föreställningar i huvudet om hur det bör och ska se ut. Även när ekonomin inte var så krisartad såg det väldigt olika ut beroende på om man var en mellanchef i vården eller en sådan ute på verkstaden. Fortfarande såg det väldigt olika ut beroende på om man var en manlig reparatör som skulle ut och laga elnätet eller om man var en kvinna i hemvården som skulle ut och besöka det nät av åldringar som finns i hemtjänsten. Det är olika status och olika möjligheter till hjälp, stöd och att ha bilar, telefoner och liknande. Det krävs ett omtänkande på det här området. Jag menar att det krävs att ni i regeringen kopplar ihop de här frågorna. Nedskärningarna och neddragningarna har inneburit urholkningar, försämringar och ökad stress. Det är vi helt överens om. Men det är inte bara det. Det börjar ju redan på morgonen. Dagen börjar med ont i magen för väldigt många kvinnor som går till dagis och lämnar barnen och möter en oro för att det är för lite personal, men man lämnar ändå. Sedan går man till pendeltåget om man bor i någon större stad, och så går inte det utan man kommer för sent. Sedan kommer man till sitt eget jobb, och där fattas det personal så det blir stressigt. Sedan ringer personalen från dagis och säger att nu har Lisa fått snuva så du får komma och hämta henne. Så går det på, och så finns gamla farmor inom äldrevården som inte fungerar och så vidare. Jag tror att arbetslivsministern känner till detta. Det är helheten som vi måste titta på. När man diskuterar sjukskrivningarna, ohälsan och dominansen av kvinnor, är man då i regeringen beredd att sätta sig ned och föra en departementsöverskridande diskussion om detta? Det går inte att göra bara en enda sak på ett enda ställe. Man måste ta upp alla de olika faktorerna och komma fram till förslag på lösningar på alla de olika ställena, lösningar som samverkar och går åt ett och samma håll, nämligen åt det hållet att vi måste förändra den maktordning som i dag styr våra liv, inte minst våra arbetsliv. Finns det sådana diskussioner i regeringen inom ramen för diskussionen om ohälsan och sjukskrivningarna? Om det inte finns det måste jag naturligtvis ställa frågan varför inte.

Fru talman! Jag förstår att man inte kan göra allting nu, att man behöver vissa utredningar, men jag tror ändå att man kan göra ganska mycket nu utan att förlänga den här tiden alltför mycket. Man måste kunna pröva nya metoder. Jag har ett exempel från Polismyndigheten i Halland. Där anställde man en massör. Jag vet inte om det finns ett samband eller inte, men Halland har polisens lägsta ohälsotal. Beröring utsöndrar hormoner som gör att det är stressreducerande, avkopplande och ökar välbefinnandet. Kanske är det en bra metod. Jag frågar mig hur en ensamstående mamma ska kunna ta sig råd att gå på massage när hon knappast har råd att köpa mat. Det finns också mycket som pekar på att kvinnor får en sämre rehabilitering, till exempel efter en hjärtinfarkt. Docent Karin Schenk på KS här i Stockholm menar att kvinnor har mycket sämre förutsättningar att bli friska efter en allvarlig sjukdom. Arbetsgivare och fack har ett stort ansvar. Jag tycker att de gör alldeles för lite. Nu ska man vara alkoholist för att få åka till något behandlingshem. Men om någon har en annan sjukdom, varför kan man då inte tänka sig att personen får en vecka eller två på ett rehabiliteringshem för att samla kraft och styrka och komma tillbaka? Jag har, liksom ministern, ett förflutet inom fackföreningsrörelsen. Jag tycker att vi har varit alldeles för dåliga på att sätta press och komma vidare. Jag har ett förslag. Efter tillväxtsamtalen som Göran Persson kallade till är det kanske dags att kalla till någon form av frisknärvarosamtal med privata och offentliga arbetsgivare, facken och så vidare. Jag vill slutligen ändå påstå att många kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn. Där har staten ett särskilt arbetsgivaransvar för ohälsan. Det tycker jag inte att regeringen kan springa ifrån.

Fru talman! Låt mig börja med att säga att det görs många bra saker ute på arbetsplatserna och i arbetslivet. Regeringen gör också en del, men jag kan lämna det därhän just nu. Det pågår väldigt konstruktiva projekt där man angriper den här problematiken på arbetsplatsen utan att bara sortera utifrån vad som är förorsakat i arbetslivet och ser att det finns möjlighet att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet om man går systematiskt till väga. Det förutsätter att den högsta ledningen tar ett aktivt ansvar, oavsett om det är ett privat företag eller om det är en offentlig förvaltning. Det ledningsansvaret kan regeringen inte ta åt någon annan, men regeringen kan underlätta och peka på nödvändigheten av en stärkt ledarfunktion som förstår att se människor utifrån de förutsättningar de som unika individer har, vare sig de är kvinnor eller män. En ledning som ser var människor befinner sig i sitt liv kommer också att kunna motverka "onödig" ohälsa som beror på att människor tappar kontroll i livet vare sig det beror på arbetet, fritiden eller hemförhållandena. Gudrun Schyman frågar: Finns det något arbete mellan departementen? Ja, det gör det. Men det kan säkert bli bättre. Att se den här frågan som en helhet är naturligtvis nödvändigt. Det första försöket till en nydaning gjorde statsministern när han satte ihop nuvarande ministerportföljer där arbetslivsfrågorna fick integreras med arbetsmarknadsfrågor och frågor om ohälsa och där det sker en gränsövergång mellan Socialdepartementet och Näringsdepartementet. Det går säkert att göra mer. Jag kan försäkra Gudrun Schyman om att den diskussionen finns levande i det dagliga arbetet i regeringen. Det är lätt att säga att det är på tiden att någonting görs och att det har sett olika ut i arbetslivet under långa tider. Det håller jag med om. Det ser olika ut. Trots att Gudrun Schyman har suttit i den här kammaren i varje fall i 20 år är det fortfarande mycket kvar att göra. Jag har haft ett år på mig, och naturligtvis har jag inte kunnat åstadkomma lika mycket som Gudrun Schyman har åstadkommit på 20 år. Men vi håller på. Sedan säger Gudrun Schyman att regeringen måste utforma en arbetslivspolitik och en politik mot ohälsan som verkligen attackerar den maktordning och de strukturer som finns. Jag kan upprepa igen att vi är överens om detta. Och vi har också en grupp tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som arbetar med frågor om ohälsa och som ska utforma en politik mot ohälsan. Jag kan försäkra Gudrun Schyman om att jag känner mig trygg med Vänsterpartiets närvaro i den gruppen.

Fru talman! Jag får hoppas att arbetslivsministern ser den här debatten som en inspiration till det fortsatta arbetet som ni ska göra i den gruppen. Det som oroar mig är just att man departementsvis håller isär frågorna och inte riktigt ser att man för att angripa den här patriarkala maktordningen, som vi är överens om existerar och som gör sig väldigt tydlig på många sätt just inom arbetslivets område, behöver titta på hela systemet, hela mönstret. När man diskuterar frågan om sjukskrivningarna och ohälsan måste man också ta in en diskussion om hur balansen mellan det betalda och det obetalda arbetet ser ut. Det är nödvändigt att ta in en sådan diskussion. Då handlar det mycket konkret om föräldraförsäkringen. Vilken inverkan har den för att upprätthålla den här maktordningen inom arbetslivet? Om det visar sig att den göder och stöder en sådan maktordning måste man naturligtvis ifrågasätta den. Det gäller också diskussionen om pengar till kommuner och landsting. Det är riktigt att staten inte är direkt arbetsgivare på många håll, men staten har ändå ett ansvar för välfärdspolitiken. Det handlar då naturligtvis om pengar till kommuner och landsting så att man har någonting att förhandla om när man ska rusta upp den del av arbetsmarknaden som är kvinnors och förse den med samma administrativa och tekniska uppbackning och stöd som finns inom den manliga sfären. Så visst finns det mycket ansvar hos regeringen. Avslutningsvis vill jag säga att nästa gång jag ställer en interpellation till arbetslivsministern i detta ärende, vilket jag säkert kommer att göra, hoppas jag att jag får ett svar som inte handlar om att man ska följa upp utan som handlar om att man har en ambition att förstå maktordningen och se komplexiteten och inte leta efter några enskilda lösningar. Ett brett samarbete är vad som krävs också i regeringen i dessa frågor.

Fru talman! Med risk för att Gudrun Schyman blir besviken tänker jag återkomma när det gäller behovet av att följa upp, därför att om vi inte förstår resultat och effekter av det som vi gör kan vi gå vilse. Och vi ska både följa upp, attackera och angripa både maktstrukturer och inte minst dåliga arbetsmiljöer. Det är inte bara maktstrukturer. Det handlar om ren och skär dålig arbetsmiljö för enskilda individer som i det dagliga jobbet utan hjälpmedel står och lyfter på gamla människor och inte orkar med det helt enkelt därför att det fysiskt är för tungt. Får man dessutom inte möjlighet att ta paus och återhämta sig blir det övermäktigt. Ja, detta hänger ihop - hur föräldraförsäkringen är utformad har säkert betydelse för hur arbetslivet fungerar för enskilda människor. Hur kommuner och landsting finansieras har naturligtvis betydelse för hur enskilda människor kan fungera bättre i sitt arbete. Och jag är alldeles övertygad om att vi nu har sett och ser den första generationen kvinnor inom vården som i verklig mening har dubbelarbetat, som både har haft ett heltidsjobb eller ett deltidsjobb och förvärvsarbetat ett helt liv och också haft huvudansvaret hemmavid och att det nu har satt sina spår i form av både utbrändhet och belastningssjukdomar och skador som har drabbat kvinnor. Det som var männens stora skador på 60-, 70- och 80-talen finns nu hos kvinnor i form av utslitna axlar och nackar. Detta hänger naturligtvis ihop. Vi kommer säkert att återkomma, Gudrun Schyman, och jag ser fram emot dessa interpellationsdebatter.