offer för människohandel

Herr talman! Cecilia Magnusson har frågat justitieministern vad han avser att vidta för åtgärder för att offer för människohandel får ett sådant omhändertagande som deras tillstånd kräver. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara frågan. Människohandel är ett ökande problem såväl globalt som nationellt. Problematiken har fått ökad uppmärksamhet och har prioriterats av regeringen under senare år. Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Ansvaret omfattar även personer som utsatts för människohandel. Den 1 oktober 2004 träder en lagändring i kraft som innebär en möjlighet för kommunerna att ansöka om ersättning för uppkomna kostnader i samband med omhändertagande av offer för människohandel. Socialstyrelsen har tagit fram ett underlag rörande socialtjänstens ansvar för de personer som utsatts för människohandel, både vad gäller barn och vuxna. Materialet kan användas som ledning för socialtjänsten vid möte med offer för människohandel. Inom ramen för samarbetet om barn i utsatta situationer i Östersjöstaternas råd pågår ett projekt för att förbättra förhållanden för barn som korsar gränserna utan vårdnadshavare. Barn som är offer för människohandel är en mycket viktig grupp i detta arbete. Målet är att skapa ett gott omhändertagande av barnen och om möjligt hjälpa dem att på ett säkert sätt kunna återvända hem. Svenska myndigheters rutiner och samordning för handläggning av ärenden med anknytning till människohandel har i vissa fall varit bristfällig. Jag vill därför särskilt lyfta fram ett regionalt projekt som utgör ett gott exempel på området. Åtta myndigheter i Stockholm - bland annat Socialstyrelsen, landstinget, socialtjänstförvaltningen och polismyndigheten - har under perioden april 2003 till mars 2004 arbetat tillsammans i ett projekt i Stockholmsregionen som kallats Samverkan för stöd till personer utsatta för människohandel. Arbetsgruppen har utarbetat samordnade rutiner som har presenterats i en samverkansplan. Projektet finansierades av Europeiska Flyktingfonden samt de medverkande myndigheterna och har samordnats av Stiftelsen Kvinnoforum. Projektet har också knutit till sig enskilda organisationer i Stockholmsregionen. Det övergripande syftet med projektet var att förbättra stödet till de kvinnor, män, flickor och pojkar som utsatts för människohandel. Projektets huvudmål var att utforma en handlingsplan för samordnad hantering av fall av människohandel i länet. Denna plan ska främja de utsatta personernas mänskliga rättigheter och behov av stöd och råd, skydd, boende, hälsovård, juridisk hjälp och stöd inför återvändande. Ett annat syfte var att samordna myndigheters och organisationers insatser för personer utsatta för människohandel. På respektive myndighet ska problem och behov identifieras och rutiner utvecklas för att möta behoven. Projektet i Stockholmsregionen är ett utmärkt exempel på hur myndigheter kan finna metoder och en tydlig struktur för att ta om hand offer för människohandel på bästa sätt. Andra regioner i Sverige bör också använda detta exempel som föredöme för att förbättra stödet till offer för människohandel.

Herr talman! Tack för svaret på min interpellation. Tyvärr blev jag inte trygg. Jag blev än mer oroad. Svaret från socialtjänstministern verkar vara tomt på beredskap för de offer för människohandel som finns här i landet. Jag anser att det här är regeringens ansvar. Vi kan inte skjuta över det enbart på kommunerna, utan vi måste ge dem stöd. När jag frågade justitieministern i frågestunden om just den här beredskapen hade han inget svar. Jag tycker att det är bra att socialtjänstministern nu har ett svar, men jag skulle önska att det var mer fullödigt än det vi har sett på papper. Men den här debatten kan kanske ge oss en bättre beredskap än vad som finns nu. Regeringen har avsatt 30 miljoner kronor för rättsväsendet att uppgradera kampen mot människohandel. Men detta verkar ha skett utan en tanke på brottsoffren när det gäller vad som kommer ut av den här förbättrade kampen. Det här sätter en käpp i hjulen i kampen. Varför det då? Jo, när man avslöjar ett exempel på människohandel upptäcker man ett antal kvinnor som är väldigt sårbara. De kommer från ett annat land och har tvingats hit. De har drogats, misshandlats, våldtagits och sedan tvingats till prostitution. De förstår inte språket, är utsatta för hot om att gärningsmän som ännu inte är anhållna ska komma antingen för ta livet av dem för att tysta dem eller för att sälja dem vidare till ett annat land. Därför behöver de ett tryggt boende. De behöver omvårdnad, vård, behandling och kurativa insatser. För offrens egen skull, för att de ska återupprättas som människor, behöver samhället sätta in åtgärder. Men det behövs också för att det ska kunna byggas upp en tillit till de polisutredare som faktiskt försöker binda en gärningsman till brott. Polisarbetet för att nysta upp nätverk och vidta viktiga utredningsinsatser försvåras av att polisutredarna i stället får syssla med att hitta ett boende åt de här kvinnorna och någon som kan ta hand om dem. Det som finns i dag är Migrationsverkets förvarsenheter. Det är inte särskilt lämpliga ställen för utsatta människor. Dessutom finns hotell där de här flickorna lämnas ensamma - flickor som många gånger har smärtsamma minnen från tidigare vistelser på hotell. Därtill kommer kvinnojourerna, som säger sig inte ha kompetensen. Därför måste vi ha ett alternativ. Av detta syns ingenting i svaret. I svaret säger socialtjänstministern att Socialstyrelsen har tagit fram ett underlag, men det finns inget sådant. Jag pratade med företrädare för Socialstyrelsen så sent som i förmiddags, och den har inte tagit fram något underlag. Vad man har är något litet papper om kommunernas betalningsansvar. Vad gäller samarbetsprojektet har hittills inga operativa resultat uppnåtts, och det gäller bara för Stockholm. Det händer mycket i Stockholm, men vad beträffar människohandel är inte Stockholm värst drabbat. Jag skulle gärna vilja att socialtjänstministern utvecklade detta litet.

Herr talman! Jag delar helt Cecilia Magnussons problembeskrivning, men det är precis den problembeskrivningen som har varit grunden för att vi nu gått fram med en proposition om möjligheterna att få till stånd ett tillfälligt uppehållstillstånd. I den propositionen skrev vi också in vem som skulle ha ansvar för betalningen av detta. Det är den lagstiftning som Cecilia Magnusson hänvisar till och som träder i kraft den 1 oktober. Jag skulle faktiskt vilja säga att det som vi har gjort under senare år för att lyfta fram människohandelsfrågorna faktiskt på många sätt har varit banbrytande, inte bara i vårt land utan också i Europa i stort. Jag satt med i den sexualbrottskommitté som föreslog det särskilda brott som infördes för några år sedan och där hela kedjan kriminaliserades, från rekryteringen till försäljningen och köpet av de sexuella tjänsterna. Det omfattade hela rekryteringsprocessen och hela brottskedjan. Riksdagen beslutade för några år sedan att hela den kedjan skulle vara kriminaliserad och medföra ganska stränga straff. Dessutom har vi nu tagit fram den lag som fokuserar på brottsoffrens ställning. Jag vet inte om Cecilia Magnusson är inläst på hur den lagstiftningen ska fungera, men det är precis de problem som hon nu tar upp som där ska lösas, nämligen frågan om ett tryggt boende under den tid som rättsprocessen pågår och att då kunna känna sig säker. Det gäller naturligtvis att då få stöd och hjälp, också med kurativa inslag. Här som alltid ligger det grundläggande ansvaret för dem som vistas i en kommun på socialtjänsten. Det ligger så att säga i vistelsebegreppet. Men vad vi nu inför är också en möjlighet för kommunerna att när det gäller de här fallen kunna få betalt av staten för de insatser som man har gjort i de här fallen, och det har man faktiskt inte haft tidigare. Cecilia Magnusson säger vidare att det inte finns någon utredning eller något underlag för detta. Jag har faktiskt med mig de två promemorior som Socialstyrelsen har skrivit och där man reder ut vilket ansvar socialtjänsten har i förhållande till dem som har utsatts för människohandel. Detta ansvar gäller både för vuxna och alldeles särskilt när det gäller barn. Jag vill alltså säga att det nog finns en vägledning från Socialstyrelsens sida i den här frågorna. Låt mig sammanfattningsvis framhålla att vi har tagit fram en ny lagstiftning om människohandel. Vi har tagit fram en ny lag för att stödja dem som har utsatts för människohandel medan de vistats i Sverige. Vi har också tagit fram råd och anvisningar från Socialstyrelsen. Det ligger för övrigt redan från början i dess informationsansvar. Vi har faktiskt också från statens sida tagit fram en finansieringsprincip om pengar som Migrationsverket ska kunna stå för i detta arbete. Jag tycker att det är en ganska bra grund för att visa vilken prioritet regeringen har givit de här fallen.

Herr talman! Nej, Morgan Johansson, jag tycker inte att det duger. Jag tar gärna en debatt med socialtjänstministern om rättsperspektiven och själva brottet människohandel eftersom det bara finns en lagakraftvunnen dom vad gäller det nya brottet. Det finns att göra i hemläxa, och regeringen fick så sent som i förra veckan en hemläxa av riksdagen i det här fallet. Men det är inte det som vi ska fokusera på nu utan på brottsoffren. Jag tycker att vi kan uppehålla oss vid denna viktiga punkt. Det är ju så som socialtjänstministern säger att regeringen har tagit på sig betalningsansvaret. Då måste väl regeringen också se till att det fungerar i kommunerna från och med den 1 oktober. Som jag avslutade mitt förra inlägg med är man kanske en bit på väg efter ett års arbetande med den samverkansplan som Stiftelsen Kvinnoforum har lett, men man har väldigt långt kvar i de delarna eftersom man inte har kunnat arbeta praktiskt med den här planen. Man har kommit en bit på väg men är inte färdig. Jag tar gärna emot de underlag som man i dag inte kunde hitta åt mig på Socialstyrelsen, så att jag kan studera dem. Men jag skulle samtidigt också vilja föreslå socialtjänstministern ett sätt att förbättra stödet för brottsoffren. Regeringen har anslagit 120 miljoner kronor under en treårsperiod för skyddat boende för flickor eller pojkar, barn och ungdomar i patriarkaliska situationer med hedersrelaterat våld. Varför inte använda en del av den satsningen? På länsstyrelserna säger man att man kan använda det här bredare. Många av de flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld - det är nästan bara flickor - har en liknande problematik som offren för människohandel har. Skulle man inte kunna använda en del av den kunskapsbas som man har byggt upp och fortsätter att bygga upp i olika delar av landet, så att den kommer fler till del? Det är väldigt viktigt att man när polisen får tag i en människohandlare kan gå fram i en trygg kedja av insatser, så att man slipper boenden på Migrationsverkets förvarsenheter eller hotellboende som bryter ned flickorna ännu mera. Min tanke är att man inom länsstyrelserna kunde ha samordnare som utgör den jour eller beredskap som polisen kan vända sig till när man upptäcker sådana här fall. Det gäller ju inte enstaka flickor. Rikskriminalpolisen har uppgett att det är ungefär ett trettiotal offer för varje människohandlare som man får fast. Det är alltså ett antal flickor som man då måste ta hand om på ett bra sätt. Vad tycker socialtjänstministern om en sådan idé? Skulle man inte kunna bredda den stora satsning som man har gjort och agera för att snabbt få en lösning på ett mycket svårt problem?

Herr talman! Vi håller på att genomföra en stor satsning som bland annat handlar om att inrätta skyddade boenden. Jag utesluter inte alls att det, när de väl är på plats, rent praktiskt kan vara där man så småningom kan placera de flickor som varit utsatta för människohandel. Men det får kommunerna ta ställning till i varje enskilt fall, beroende på vilka andra möjligheter de har. Ibland kan det kanske vara den bästa lösningen för den enskilde, och i andra fall kan det kanske vara andra lösningar. Min poäng är att det är kommunerna som har det grundläggande ansvaret för att se till att det här verkligen blir gjort inom ramen för vistelsebegreppet. I de fall då man är i Sverige under den tid som brottsundersökningen pågår och får det tillfälliga uppehållstillstånd som vi nu inrättar kan kommunerna dessutom få kostnaderna täckta av staten. Jag tycker nog ändå att när man ser på vad vi har gjort - den nya lagstiftning som finns kring människohandel, de lagar som nu träder i kraft den 1 oktober som fokuserar just på brottsoffrens situation, de råd och anvisningar som finns från Socialstyrelsens sida och som man också är skyldig att informera kommunerna om vad gäller hur man ska hantera dessa fall och de pengar som kommunerna nu kan få för att täcka kostnaderna - så finns det säkert mycket mer kvar att göra. Men det är ju ändå en ganska stor sak att vi har lyckats täppa till stora brister som tidigare har funnits med den här lagstiftningen. Sedan vill jag ändå fråga Cecilia Magnusson en sak. Hon tar nämligen, om jag tolkar hennes interpellation rätt, nästan lite avstånd från den lagändring som vi nu genomför 1 oktober, som ju faktiskt ger brottsoffren en mycket starkare ställning. Hon skriver att nu träder lagändringar i kraft som tvingar kommunerna att stå till tjänst med boende och omvårdnad. Det är till att börja med inte rätt i sak. Kommunerna har det här ansvaret redan från början enligt socialtjänstlagens vistelsebegrepp. Det som nu inträffar är att vi också ger dem möjlighet att få pengar från staten för de kostnader som uppkommer. Det är ju inte så att vi tvingar kommunerna att göra någonting nytt, utan vi förtydligar det ansvar de redan har, och dessutom får de betalt. Jag vill bolla vidare frågan: Är det så att Cecilia Magnusson i själva verket inte tycker att den här lagstiftningen skulle finnas över huvud taget, och att den medför något slags tvång för kommunerna? I så fall skulle hon försvaga brottsoffrens ställning väsentligt, menar jag.

Herr talman! Det är ju regeringen som har ansvaret för dessa brottsoffer. På så sätt tvingar man ju över ansvaret på kommunerna om man bara gör en lagstiftning och sedan lämnar kommunerna därhän. Kan socialtjänstminister Morgan Johansson ge mig ett exempel på en kommun som är beredd att fullt ut axla det här ansvaret från den 1 oktober, som kan åstadkomma ett skyddat boende med de riktlinjer som finns i dag och som kan se till att offren får den vård och omvårdnad som jag tycker att de har rätt till? När jag säger "tvingar" i min interpellation menar jag det, just på grund av att regeringen skjuter över ansvaret. Varför har man inte till exempel initierat att regeringen ser till att det som har kommit ut i samverkansplanen kommer ut i landet eller ger kommunerna möjligheter att förbereda en sådan här beredskap? Jag kommer från Göteborg, och där har man definitivt inte någon beredskap för detta. Man har inte heller sett de råd och anvisningar som Socialstyrelsen har gett ut. Tycker då regeringen att det här är en viktig fråga och att det måste bli ett bra omhändertagande så tycker jag att regeringen skulle göra lite mer, framför allt när polis och rättsvårdande myndigheter i rapport efter rapport ser det här som ett stort problem i kampen mot människohandeln och vad gäller hur man tar om hand offren för människohandeln. Dessutom: När socialtjänstministerns kollega, Inger Segelström, har som första prioritering i sin kampanj inför valet till EU-parlamentet att stoppa människohandeln så tycker jag att man skulle kunna kräva lite mer av regeringen än det som har redovisats i dag - tyvärr.

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Cecilia Magnusson far efter. Det låter ju nästan som om hon faktiskt tar avstånd från den lagstiftning som nu stärker brottsoffrens ställning väsentligt och som dessutom syftar precis till att ta itu med de problem som hon målar upp i sin interpellation. Vad vi säger är: Om du har blivit utsatt för människohandel kan du få tillfälligt uppehållstillstånd. Under det tillfälliga uppehållstillståndet ska du ha ett tryggt boende, du ska ha tak över huvudet, mat och försörjning tryggad, och du ska dessutom ha rätt till hjälp och stöd på alla möjliga sätt så att du kan klara av att fullgöra den roll som du har när det gäller bland annat att vittna mot dem som har utsatt dig för detta. Det är precis det som den här lagstiftningen nu syftar till. Jag känner att Cecilia Magnusson nu nästan tar avstånd från detta, och jag tycker att det är väldigt egendomligt, för är det något som stärker brottsoffrens ställning så är det just denna lagändring, som dessutom som sagt innebär att staten tar på sig kostnadsansvaret för de här fallen, vilket också är nytt. Kvar av Cecilia Magnussons interpellation och hennes klagomål finns egentligen bara att hon tycker att staten har varit för dålig på att informera kommunerna om vad som gäller. Då säger jag: Det finns ett grundunderlag. Det är ingen överraskning för någon, skulle jag vilja säga, att kommunerna har ansvar för alla som vistas inom kommungränsen. Det är det som ligger i vistelsebegreppet. Vistas man inom kommunens gränser och man far illa så är det socialtjänstens ansvar. Det är klart att vi alltid kan göra ökade informationsinsatser, men som jag säger ligger det faktiskt redan inom Socialstyrelsens grundansvar att göra detta. Jag blev ombedd att peka på en kommun. Mitt interpellationssvar gick till viss del ut på att faktiskt peka på ett par arbeten som man har gjort i Stockholmsregionen i projektform, men det är klart att detta måste fungera över hela landet. Det är därför vi antar den nya lagstiftning som nu träder i kraft den 1 oktober.