Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig om jag avser att utreda vad ett obligatorium kommer att innebära för den svenska modellen och den ordning som råder på svensk arbetsmarknad. Sven-Erik Österberg menar att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring raserar kopplingen mellan facket och arbetslöshetskassan, vilket i sin tur urholkar kollektivavtalsmodellen och skapar en låglönepress på arbetsmarknaden. Arbetslöshetsförsäkringens utformning har stor betydelse för hur arbetsmarknaden och lönebildningen fungerar. För att se till att utformningen av försäkringen har en så positiv effekt som möjligt på sysselsättningen ska frågan om ett obligatorium utredas under hösten. Alla som förvärvsarbetar ska ha rätt till inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet. Min avsikt är inte att rasera kopplingen mellan fackliga organisationer och arbetslöshetskassan. Jag anser att den nuvarande arbetslöshetsförsäkringens struktur, med självständiga arbetslöshetskassor, fungerar väl och effektivt. Dessa fördelar ska tas till vara vid införandet av en obligatorisk försäkring. Vidare håller jag inte med Sven-Erik Österberg om att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skapar en låglönepress på arbetsmarknaden. I stället anser jag att förändringen av arbetslöshetsförsäkringen - inklusive ett obligatorium - leder till att möjligheter skapas för varaktigt högre sysselsättning. En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring måste ses i ett större sammanhang. Regeringens politik för varaktigt högre sysselsättning och minskat utanförskap har en bred ansats och en långsiktig inriktning. Ekonomins olika delar hänger samman, och reformer på ett område får större genomslag om det samtidigt genomförs reformer inom andra områden. Jag har i olika sammanhang uttalat mig om värdet av att ha en arbetslöshetsförsäkring, och det är en åsikt som jag står fast vid. Arbetslöshetsförsäkringen är en grundläggande och viktig del i det svenska välfärdssystemet. Behovet av ett gott ekonomiskt skydd vid arbetslöshet gäller alla på arbetsmarknaden. Utifrån ovanstående anser jag inte att ett obligatorium skulle innebära några negativa konsekvenser för den svenska modellen och den ordning som råder på svensk arbetsmarknad. Jag ser därför inte skäl att låta utreda denna fråga.

Fru talman! Jag ska inledningsvis ta tillfället i akt och konstatera att det är glädjande att arbetsmarknadsministern ger beröm till Mikael Sjöberg. Jag märkte i början av interpellationsdebatterna att det fanns en viss irritation hos arbetsmarknadsministern över att frågor kommer tillbaka. Det var precis vad det gjorde under den tiden när jag var statsråd och interpellationerna kom om inte minst Mikael Sjöberg, därför att det ansågs att han var utnämnd på grund av att han var kusin med förre statsministern. Vi hävdade att det var förtjänst och skicklighet som låg till grund. Det har nu verifierats av arbetsmarknadsministern, vilket jag förmodar att hela regeringen står bakom. Det är en glädjande tillnyktring på det här området, just vad gäller Mikael Sjöberg - kanske också andra så småningom när det har gått ett tag. Det som oroar mig med den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen och det som har sagts är det som arbetsmarknadsministern sade inledningsvis när han tillträdde, att hans syfte var att åstadkomma en sådan. Jag har fått det verifierat igen. Arbetsmarknadsministern säger att han tycker att löntagare ska vara med i a-kassan - kanske företagare också enligt de regler som finns där. Jag har noterat att arbetsmarknadsministern står bakom den svenska modellen och tycker att löntagare ska vara med i facket - det har han sagt. Han tycker att vi ska slå vakt om den svenska modellen och att det är kollektivavtalen som ska styra reglerna på arbetsmarknaden, inte att vi ska lagstifta mer än vad som är nödvändigt. Jag har noterat i debatt efter debatt att arbetsmarknadsministern säger detta. För mig är det ganska starkt kopplat att en hög anslutningsgrad till den fackliga organisationen är grunden till att kollektivavtalen får den dignitet och den styrka som de har, att det finns en tilltro till systemet. Vi vet detta av erfarenhet. A-kassorna bildades av den fackliga organisationen en gång tiden, utan statsbidrag. Medlemmar samlade själva ihop resurser för att kunna hjälpa den kamrat som förlorade jobbet på ett eller annat sätt. Utvecklingen har sedan lett till att skattebetalarna har gått in och hjälpt till så att man har fått en bättre försäkring. Vi vet att kopplingen mellan arbetslöshetskassa och den fackliga organisationen har varit en viktig ingrediens i att se till att man har en hög anslutningsgrad. Det har uppfattats av medlemmarna som en avgift till a-kassa och till fackförbund. Det har varit ett ganska enkelt och rakt system. Vi har sett att länder som har brutit upp och tagit bort det här sambandet får en mycket lägre anslutningsgrad. Det blir resultatet av det här. Vi ser just nu att många fack tvingas skilja på avgifterna för att kunna definiera dem, inte minst genom den pålaga som regeringen lade på i inledningen av denna mandatperiod, de 10 miljarder som skulle inkasseras av finansministern för skattesänkningar - till exempel en direkt pålaga på arbetslöshetskassans medlemmar. Samtidigt har de regelförändringar som försämrat försäkringen gjort att vi har fått en ganska stark flykt från a-kassan. Bedömningen kanske är lite svår, som har sagts tidigare, men a-kassans samorganisation säger att kanske så många som upp till 330 000-340 000 kommer att lämna a-kassan under året på grund av högre avgift och sämre försäkring. Det får också till följd en lägre organisationsgrad. Det är det jag menar: Om arbetsmarknadsministern är så vältalig och står bakom den modellen är det han gör i handling och i praktiskt politiskt arbete att ta bort de ingredienser som har varit så viktiga i den svenska modellen, för att man ska kunna ha precis det som arbetsmarknadsministern står bakom. Inser inte Littorin att det här är en viktig del i att utsätta den svenska modellen för en fara?

Fru talman! Jag ska inleda med att säga att interpellationer är något roligare när man är i opposition än vad de kanske ibland kan vara när man är i regeringsställning. Nu har jag så bra motdebattörer att jag tycker att det här riktigt roligt, om jag ska vara helt ärlig. Och det är viktigt, för det är, precis som vi har hört förut, en riksdagens kontrollmakt som utövas. Låt mig ta tillfället i akt och säga att min utgångspunkt i själva sakfrågan är att det redan innan vi gjorde några förändringar var drygt 700 000 löntagare som inte hade en arbetslöshetsförsäkring. Jag tycker att det är ett problem, ur två synvinklar. Det är dels att det är så pass många löntagare på svensk arbetsmarknad som inte hade eller har en arbetslöshetsförsäkring, dels att det är så pass många som inte deltar i en solidarisk finansiering av de kostnader för arbetslöshet som uppstår. Då kan man naturligtvis fundera över om man tycker att det är fel. Jag har någon gång jämfört det, väldigt förenklat, med att man ska ha en trafikförsäkring om man har bil. Om man har ett jobb borde man ha en arbetslöshetsförsäkring. Det tycker jag fortfarande inte är orimligt. Då har det funnits en diskussion som har förts ganska offentligt om att man kanske borde ha en statlig arbetslöshetsförsäkring. Jag vet att den förra borgerliga regeringen 1991-1994 föreslog det och jobbade med det. Jag tycker att det är fel av just de skäl som Sven-Erik Österberg anför. Jag tycker att det är viktigt att vi har en hög organisationsgrad. Jag tycker att det är viktigt med den svenska modellen. Jag är också glad över att 94 procent av löntagarna på den svenska arbetsmarknaden omfattas av kollektivavtal. Det är viktigt - vi har diskuterat det flera gånger förut och jag kan understryka det igen - att konstatera att vad som är kännetecknande för den svenska arbetsmarknaden inte är konflikt. Detta behöver vi inte bråka om, för jag tror mig veta att Sven-Erik Österberg delar den uppfattningen. Det har vi märkt inte minst under det här året, när vi nu har haft en lönerörelse som pågått. Jag tror att vi kan dra en slutsats av detta. När vi har haft denna lönerörelse som har pågått och dessutom haft diskussioner om den obligatoriska a-kassan kan jag inte omedelbart på grundval av resultatet av lönerörelsen dra slutsatsen att vi har hamnat i en låglönemarknad eller en utveckling dithän. Det tycker jag naturligtvis är bra. Grundläggande i Sven-Erik Österbergs fråga är naturligtvis att det här är ett komplicerat område. Det är en komplicerad utredning och en komplicerad materia. Det ska man naturligtvis ha respekt för. Men grunden för mitt ställningstagande är att vi vill se till att löntagare på den svenska arbetsmarknaden omfattas av en arbetslöshetsförsäkring och den andra grunden är att det är bra att vi inte har en statlig a-kassa utan att vi har den organiserad ungefär på samma sätt som i dag. Delvis är detta också för att jag tycker att kopplingen mellan de olika delarna på arbetsmarknaden och själva försäkringssystemets uppbyggnad är viktig. Därför gör jag en bedömning som är lite annorlunda än Sven-Erik Österbergs. Jag tror inte att man ska ha den stora oro som Sven-Erik Österberg ger uttryck för. Den svenska modellen kommer även med en obligatorisk a-kassa att stå sig väl av väldigt många olika skäl.

Fru talman! Det parti som Littorin tillhör brukar inte vilja förstatliga, så i den meningen finns det en logik i det hela. Men jag vet att den förra borgerliga regeringen hade planer på detta och utredde frågan. Jag upplevde att man den gången väl hade ganska djupa ideologiska skäl. Vi behöver inte fastna i det. Problemet för mig är inte att vi i ord i denna debatt står särskilt långt från varandra. Jag tycker också att de som är aktiva på arbetsmarknaden ska tillhöra en arbetslöshetsförsäkring, inte minst för deras egen skull. Det finns en solidarisk tanke i det också - man kan själv bli arbetslös, och därför ska man bidra till dem som råkar bli det, så att man gemensamt bär kostnaden. Det var en ganska het debatt om detta i slutet av 1990-talet, då de borgerliga motionerna på området just talade om ett förstatligande av a-kassan. Man menade att av föreningsrättsliga skäl borde ingen tvingas in i en facklig a-kassa. Vid det tillfället bildades Alfakassan som ett led i detta. Vill man inte tillhöra en facklig organisation står det var och en fritt. Även om jag tycker att man ska vara med kan jag respektera dem som säger att de inte vill vara med, av vilka skäl det nu kan vara. Detta hör till föreningsrätten, som ska vara otvungen från båda håll. Den socialdemokratiska regeringen skapade Alfakassan av precis det skälet att den inte är facklig. Den är en statlig kassa som man tillhör och försäkrar sig i. Jag tycker att det vore bättre om vi slog vakt om det system som har varit och i stället funderade lite över avgifter och regelverk för att göra försäkringen attraktiv, så att man vill vara med i den och tycker att det är värt att betala de pengar som det kostar. Littorins problem just nu är att många inte tycker att det är värt pengarna. Man tycker att försäkringen inte är så bra som den skulle vara i relation till vad den kostar. Man kan alltid diskutera detta, men jag tolkar läget på det här sättet. Man har lite grann tappat solidariteten i försäkringen. Alfakassan finns ju. Förbättra systemet och hänvisa till Alfakassan som en viktig del i systemet. Använd systemet i stället för att bryta sönder det och göra något obligatoriskt som ska läggas ut. Jag vet att Littorin har sagt att facken gärna kan vara administratörer av detta. Nu vill jag inte gräva för djupt i problemen, men jag kan se problem med att det ska vara obligatoriskt samtidigt som det är en facklig a-kassa som förvaltar det. Vi har debatterat detta förut, och jag tror att vi har en samsyn när det gäller att frågan inte är helt oproblematisk. Systemet har varit bra för den svenska modellen. Det har varit hög facklig organisationsgrad och hög tilltro till kollektivavtalen. Den svenska modellen har fungerat väl. Det har varit hög fredsbenägenhet i avtalsrörelsen, inte minst detta år när ekonomin ändå går på högvarv och det har varit en rad olika indikationer som har kunnat reta upp inte minst den ena delen av arbetsmarknadens parter. Trots detta har avtal kunnat slutas på nivåer som ligger väl i nivå med vad Konjunkturinstitutet och andra har gissat. Den svenska modellen fungerar på det sätt som har varit. Här ser jag en koppling, och jag är rädd för att när den försvinner i och med en obligatorisk försäkring och man delar upp det hela kommer man att få en försvagning av den. Det är inte bara facket som blir svagare - det kanske Littorin kan stå ut med innerst inne när han kommer på sin egen kammare, även om jag naturligtvis oroar mig för det. Men försvagningen innebär också kanske att den modell vi har försvagas och vi får ökade strejker, ökade konflikter, starkare motsättningar mellan regeringar och arbetsmarknadsparter och mellan arbetsmarknadens parter, vilket inte gagnar det svenska samhället och tillväxten. Det är det som oroar mig och som jag tycker att också arbetsmarknadsministern borde fundera lite mer på.

Fru talman! Sven-Erik Österberg inledde med att säga att det är viktigt att man har ett skydd. Det är viktigt att man också tar ett solidariskt ansvar för finansiering. Jag delar den uppfattningen. Jag tycker att det är så. Därför blir min omvända frågeställning: Varför är man då emot ett obligatorium? Varför är man beredd att acceptera ett läge där man redan innan vi gjorde några som helst förändringar hade över 700 000 som stod utanför försäkringen? Sven-Erik Österberg säger lite retoriskt att det handlar om att göra försäkringen så attraktiv som möjligt. Ja, uppenbarligen var den inte det eftersom så många ju stod utanför. Då är min fråga: Finns det någon gräns för hur generös man ska vara? Man kan ge bort försäkringar förstås, men då är det ju en statlig försäkring. Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Vi tror att organisationsgraden, som jag också slår vakt om, inte avgörs av a-kassan utan snarare av den totala medlemsnyttan som man visar sina medlemmar. Där handlar det om möjligheterna och sättet på vilket man förhandlar. Det handlar om vad man i övrigt gör för att ta hand om, engagera och få fler medlemmar. Tyvärr har organisationsgraden sjunkit. Det gjorde den också under den tid då Sven-Erik Österberg var statsråd. Där finns det paralleller och likheter mellan fackföreningsrörelsen och partiorganisationerna, Svenska kyrkan och andra ideella organisationer i vårt land. Det ställer till lite bekymmer. Men det finns samtidigt ljuspunkter, tycker jag. Jag noterade inför TCO-kongressen i våras att Sture Nordh var väldigt engagerad i just diskussioner om hur man kan öka sin attraktionskraft och förnya sig så att medlemmar kommer till. Till exempel Sveriges Ingenjörer bedriver ett väldigt intensivt arbete för att locka till sig fler medlemmar och arbeta på olika sätt. En slutsats som man har dragit är policyslutsatsen att var fjärde medlem ska byta jobb varje år. Det har man som en målsättning, för man ser att det är positivt både för löneutvecklingen för den enskilde och för att det påverkar arbetsstimulans och erfarenhetsutbyte, det vill säga lärandet på jobbet. Som en följd av det resonemanget börjar man fråga sig vad man kan göra för medlemmarna för att detta ska ske. Det handlar både om utbildning och om att man tillsammans med några andra Sacoförbund startar en arbetsförmedling. Den typen av diskussioner som adderar medlemsnytta är nog definitivt viktiga för att hålla organisationsgraden uppe. Sven-Erik Österberg och jag har debatterat delar av den här frågan tidigare. Vi kommer säkert att återkomma framöver. Det är en viktig fråga, och jag har, precis som Sven-Erik Österberg säger, all respekt för att det är en väldigt komplicerad materia. Men jag delar inte uppfattningen att ett obligatorium skulle påverka den svenska modellens grundpelare negativt på det sätt som Sven-Erik Österberg har uttryckt.

Fru talman! Det senare beror naturligtvis på hur det utformas och hanteras. Det vet vi i dag ingenting om. Jag blev lite besviken när arbetsmarknadsministern för kanske någon månad sedan - tiden går fort eller sakta beroende på hur man ser på det - sade att det skulle vara en enmansutredare och att det hela var mest av teknisk karaktär. Jag tycker att det finns en massa ideologiska frågor som mycket väl skulle ha lämpat sig för en bredare utredning när man tittade på det här, hur det hade varit. Vi får väl se vad som händer. Sista ordet är kanske inte sagt. Sedan gällde det attraktionskraft. Det var inte tillräckligt attraktivt när arbetsmarknadsministern blev minister, så att säga. Det var fortfarande 700 000 som inte fanns där. Ja, om det hade varit viljan från regeringen och arbetsmarknadsministern hade man väl inte startat med att höja avgiften med 300 procent och försämra regelverket. Det är väl ingen som har trott att attraktionskraften skulle bli starkare hos a-kassan i det läget. Om det var meningen och vi ska anklagas för att vi inte hade gjort försäkringen tillräckligt attraktiv, så att alla var med, kan man ju säga att starten från den här regeringen verkligen inte gick åt det hållet. Det är väl där som jag tycker att jag har min poäng. Littorin är inte bara bekymrad över att det är 700 000 som inte är med. Han vill ha ett annat system. Det är det som ligger i grund och botten. Arbetsmarknadsministern startade sin karriär inom regeringen genom att säga att han ville ha en obligatorisk a-kassa av det skälet. Sedan har det naturligtvis blivit förtjänstfullt att peka på att man är orolig för att många lämnar och att inte alla omfattas av trygghetssystemet. Det har ju kommit in som senare argument. Det får väl vara som det är i den här diskussionen. Jag kommer i varje fall att fortsatt noga följa vad som händer med den svenska modellen och oron när det gäller detta. Jag tycker att vi har och har haft en modell i Sverige som vi ska se till att vara rädda om. Jag har sett de ingrepp som har gjorts på arbetsmarknaden som att regeringen egentligen bara har stökat till det här för att reta upp den ena parten. Nu är jag rädd att modellen också riskerar att rasa så småningom.

Fru talman! Jag kan möjligen glädja Sven-Erik Österberg med att jag har lyckats reta upp i princip alla. Fackföreningsrörelsen är naturligtvis irriterad på de förändringar vi har gjort i arbetslöshetsförsäkringen. Det har vi debatterat många gånger. Jag har full respekt för det. Jag har också lyckats reta upp arbetsgivarsidan genom att just säga nej till alla typer av försök att begränsa, med proportionalitetsregler och annat, den svenska modellen. Och de på ledarsidorna är som vanligt aldrig riktigt förtjusta i vad man håller på med. Själv tycker jag att det är ett ganska bra utfall. Det betyder förmodligen att man inte har hamnat i säng med någon och att man faktiskt har gjort någonting också. Jag minns under valrörelsen - jag var partisekreterare då - att Socialdemokraterna hade en väldigt fyndig slogan: Alla ska med. Problemet var att 700 000 inte var med. Vi tycker i grunden att det är fel, och det vill vi göra någonting åt. Det är därför vi vill återkomma med förslag om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.