Nedläggningen av Myndigheten för skolutveckling

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för svaret! Jag uppskattade svaret mycket, och jag uppfattade det som positivt. Men däremot när jag sedan läser själva propositionstexten förstår jag inte riktigt hur detta går ihop. Ministern sade i sitt svar att man ska fortsätta att satsa på skolutveckling, forskning och så vidare. Där är vi helt överens. Det behövs inte mindre utan mer pedagogisk forskning, framför allt spridning av resultaten i svensk skola i dag. Propositionstexten är full av begränsningar. Man ska hålla sig till kärnuppgifter. Där framgår att skolsystemet ska förtydligas, renodlas och begränsas till sådana kärnuppgifter som följer av ansvarsfördelningen. Man menar att ett mål- och resultatstyrt skolväsen och kvalitetsutveckling på lokal nivå först och främst är ett ansvar för varje huvudman, skola och verksamhet. Man upprepar gång på gång att det blir mindre. På Myndigheten för skolutvecklings hemsida finns siffror. Man menar att de resurser som följer med inte är de 98 miljoner som finns i dag utan 74. Det betyder 24 miljoner mindre i resurser, vilket innebär en minskning på ca 25 procent. Även om jag kan helt hålla med om att jag föredrar verksamhet framför byråkrati, tror jag inte att det är fråga om motsvarande 25 procent byråkrati på Myndigheten för skolutveckling. Vid upphandlingar av en verksamhet brukar man prata om en kostnad för byråkratin motsvarande 10 procent. Inte ens det skulle gälla i det här fallet. Jag måste ställa en konkret fråga till ministern. Vad ska bort? Det här går inte ihop. Vi kan inte först säga att vi ska satsa på skolutveckling och sedan dra ned på densamma. Någonting försvinner. Är det arbetet för hållbar utveckling, inflytande, kultur, demokrati, jämställdhet eller utsatta barn? Någonting måste försvinna - om jag ska ta propositionen på allvar. Statsrådets svar på min interpellation är snarare att vi ska fortsätta att satsa. För min och Miljöpartiets räkning är inte organisationsformen viktig, om det ska vara en egen myndighetsform eller ett framtida större skolverk i en ändrad uppdragsbeskrivning. Det är inte det fundamentala. Min oro handlar om att det går att ha en fortsatt stark satsning på forskning, utveckling och nätverksbygge för Sveriges skolor så att de bästa resultaten från hela landet kommer alla skolor till del.

Herr talman! Tack för interpellationen, vill jag också säga. Jag tycker att detta ämne är centralt. Det är fullt med knepiga målkonflikter i detta med en kommunal skola - vad ska statens roll då vara? Det räcker inte att läsa just den sida som Mats Pertoft har läst, utan man måste nog läsa lite mer för att förstå vad staten satsar på skolutveckling. Den enskilt största satsning på skolutveckling som staten nu kommer att göra under kommande år är ungefär 1 miljard varje år i Lärarlyftet. Det är skolutveckling - att lyfta kvaliteten på svensk lärarkår. Det är den största insatsen. Mats Pertoft talar om att det fattas några tjugotal miljoner på just det där kontot, men man kan inte bara stirra på det. Staten kommer att satsa väsentligt mycket mer på skolutveckling sammantaget under kommande år än vad som gjordes under föregående mandatperiod. Lärarlyftet och en ny rektorsutbildning är de stora satsningarna. Vi satsar 40 nya miljoner på forskning om mobbning som ska föras ut till skolorna - en satsning som aldrig någonsin tidigare i svensk historia har gjorts när det gäller att ta reda på hur man bäst bemöter och bekämpar mobbning. Det går inte att bara stirra sig blind på just de 20 miljonerna som dras ned, utan man måste se på helheten. Det satsas mer än någonsin på statlig skolutveckling i Sverige. Men vi gör det på definierade uppgifter. Vi försöker inte skjuta en hagelsvärm mot precis allting, utan vi bestämmer oss för att det centrala nu är Lärarlyftet, lärarkvaliteten, rektorernas utbildning och kompetens, mobbning och ett antal andra saker. Det kommer alltså att satsas väsentligt mer på skolutveckling än under den tid som Miljöpartiet var delansvarigt för Sveriges utbildningspolitik. Men det är bra att vi kan vara överens om att det är en bra utveckling.

Herr talman! Tack för svaret, ministern! Vi kan vara helt överens om fördelarna med Lärarlyftet och så vidare. Miljöpartiet har också stött den satsningen från regeringen. Men ministern svarade fortfarande inte på min fråga. Det är en sak att göra specifika satsningar, som Lärarlyftet och rektorsutbildning - jättebra. Men vad är det som ska försvinna av det arbete som i dag görs av Myndigheten för skolutveckling? Det som är viktigt är det som jag läste ur propositionstexten. Det som ligger som grund - som regeringen själv har skrivit och ministern själv har skrivit under - är den principiella utgångspunkten att man ska begränsa sig till kärnuppgifterna, att man ska lämna över mycket av det som görs i dag till kommunerna. Det är ju där jag blir orolig för att det finns för mycket Stockholmsperspektiv, att statsrådet lever kvar i sin roll som skolborgarråd i Stockholms stad. Jag är inte orolig för att till exempel Stockholms stad kommer att sluta att utveckla skolan, för här i huvudstaden finns det stora resurser. Men ute i landet, i skolorna i de mindre kommunerna, måste de få veta vad det är som är nytt och var det finns bra exempel. Man kan naturligtvis diskutera om det borde vara andra som har denna uppgift, att sprida de goda exemplen, att sprida exempel på hur man arbetar i invandrartäta områden etcetera. Detta har Myndigheten för skolutveckling skött. Man har byggt nätverk. Man har spridit kunskaper. Man har gjort det på ett sådant sätt att det har blivit erkänt. Man är känd i hela Skol-Sverige för att arbeta på ett lyssnande, bra och kommunikativt sätt och få ut exemplen. Det är där jag är orolig för vad som händer, särskilt när jag inte kan få något svar från statsrådet om vad det är som ska bort. Det är ändå 25 procent av verksamheten rent ekonomiskt som ska bort. Det här måste göra konkreta avtryck. Jag ställde denna interpellation eftersom jag är oroad över detta. Jag är oroad över att de bästa exemplen av Skol-Sverige inte når ut till de skolor ute i landet som behöver det mest. Det är de bitarna som jag skulle vilja ha svar om från statsrådet: Vad är det man tänker ta bort? Eller är det så att det inte ska bort någonting? I så fall undrar jag hur det är tänkt, när det ska vara 24 miljoner mindre.

Herr talman! Jag säger det en gång till: Det är mer miljarder än förut. Men att vi satsar 1 miljard på lärarkompetens verkar vara oviktigt för Mats Pertoft. Det är kvalitetsutveckling av svensk skola i verkligheten. Det är väsentligt mycket mer resurser än när Mats Pertofts parti hade ansvaret för skolutveckling under förra mandatperioden. Den totala volym som staten satsar på skolutveckling är mycket större än vad den har varit förut, och där är Lärarlyftet och rektorsutbildningen de två största komponenterna - det är två nyckelgrupper som vi investerar mycket resurser i. Inom ramen för den mycket utökade kakan sker omprioriteringar, där någonting tas bort och någonting nytt satsas. Så är det väl alltid. Om man påstår att staten inte skulle ansvara för skolutveckling menar man att Lärarlyftet inte betyder något. Det är ett ytterst märkligt påstående. Det var faktiskt inte under den förra regeringen med Miljöpartiets inflytande som Lärarlyftet kom till. Det var vi som gick till val på det och nu genomför det. Sedan finns det en annan intressant fråga. Jag representerar ett parti som anser att skolan ska förstatligas. Men det är inte Mats Pertofts åsikt, utan Miljöpartiet anser att skolan ska vara kommunal. Då funderar jag mycket på detta: Varför är ni så oroliga för att kommunerna ska ha inflytande? Det måste väl vara själva kärnan. Varför ska skolan vara kommunal om allting ska lösas av staten? Det är en intressant fråga. Jag för min del ser just detta att det är skillnad mellan Stockholm och småkommuner, och jag är fundersam och bekymrad över att många kommuner inte klarar av skolan - tycker jag. Därför har jag och mitt parti landat i att skolan borde återförstatligas. Men det tycker inte Pertoft, och då måste jag fråga: Varför ska skolan vara kommunal om statliga myndigheter hela tiden ska tala om för kommunerna hur de ska sköta allting?

Herr talman! Tack för detta inlägg, statsrådet! Om Folkpartiet fick som de ville och vi förstatligade det hela skulle staten verkligen behöva ha Myndigheten för skolutveckling. Man kan naturligtvis diskutera om det här ligger på stat eller kommun. Samtidigt skriver ni i propositionstexten om ekonomiska konsekvenser att hela propositionen inte innebär något ökat ansvar på kommuner och andra huvudmän, och man bedömer att det inte kommer att leda till några kostnader. Det är lite märkligt, med tanke på det som står tidigare i texten, att staten ska avhända sig sitt ansvar kring de utvecklingsbitar som man anser att kommunerna ska ha. Det finns motsatser där. Jag menar att man visst kan diskutera det här, men då måste det ske öppet. Då måste man diskutera med SKL, Kommun- och Landstingsförbunden, att man ska ta över utvecklingsarbetet inom det pedagogiska området. Jag vill också lägga till en sak. Som jag sade tidigare är Lärarlyftet en jättebra satsning, men det är något annat än att bygga nätverk kring pedagogisk utveckling. Det handlar om lärarkompetensen. Nätverket handlar om andra bitar, om att föra ut bra exempel - egentligen lite grann av det som SVT nu gör med sin jättefina serie om klass 9 A i Malmö. Det är lite grann av det arbetet som ni kommer att sänka när ni drar ned på de satsningar som myndigheten hittills har ansvarat för. Där saknar jag fortfarande ett svar från statsrådet: Vad är det som ska bort? Är det hållbar utveckling, jämställdhet, demokrati, invandrartäta områden? Eller vad är det som ni ska ta bort i ert regleringsbrev till det nya Skolverket, som tidigare Myndigheten för skolutveckling hade ansvaret för? Jag saknar fortfarande statsrådets svar på denna konkreta fråga.

Herr talman! Mats Pertoft vet ju att utvecklingsanslagen till Myndigheten för skolutveckling har fördelats på två sätt. Det ena är att staten har gått in och sagt: Nu ska ni göra det här. Och så får de en summa pengar för det. Dit hör nu Lärarlyftet, som är en del i skolutvecklingen för 1 miljard varje år ungefär, och rektorsutbildningen. Sedan har Myndigheten för skolutveckling haft en egen liten pott, och det är den som Mats Pertoft talar om. Där har myndigheten själv fått bestämma vilka initiativ man ska ta. Den potten minskar nu något - det är helt korrekt - därför att vi fördelar om pengarna bland annat till Lärarlyftet, som vi anser vara viktigare. Då frågar Mats Pertoft mig vilka projekt som utgår. Men det är precis det som är poängen, att varken regering eller riksdag har lagt sig i hur de pengarna har använts utan skolutvecklingsmyndigheten har själv fått bestämma vilka projekt man ska använda dessa resurser till. Hur den potten bestäms i fortsättningen tänker jag inte heller lägga mig i, utan det är de behov som myndigheten upplever som får tillgodoses med den potten. Däremot tillförs de pengar som minskas i den potten i stället Lärarlyftet. Om Pertoft påstår att Lärarlyftet inte är en pedagogisk utvecklingsinsats tror jag att han behöver tänka om. Jag kan säga att Lärarlyftet kommer att vara en mycket större pedagogisk utvecklingsinsats än något av de andra projekt som Myndigheten för skolutveckling har hållit på med. Det kan jag lova.

Herr talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig vilka initiativ jag vill ta för att motverka att regeringens förslag till ny diskrimineringslagstiftning blir ett bakslag för jämställdhetsarbetet på de svenska arbetsplatserna. Bakgrunden till hennes fråga är att de tidigare reglerna om att arbetsplatser med minst tio anställda årligen ska upprätta en jämställdhetsplan i förslaget ändras till att gälla arbetsplatser med minst 25 anställda och vart tredje år. Enligt regeringens förslag i lagrådsremissen Ett starkare skydd mot diskriminering ska alla arbetsgivare, liksom i dag, vara skyldiga att bedriva ett målinriktat arbete för att främja jämställdhet i arbetslivet, att vidta åtgärder för att arbetsförhållandena ska lämpa sig för alla oavsett kön, att förebygga sexuella trakasserier, att underlätta för både kvinnor och män att förena förvärvsarbete med föräldraskap med mera. Kravet på arbetsgivare att upprätta planer föreslås gälla även i fortsättningen. Däremot föreslås, som Ann-Christin Ahlberg nämner i sin interpellation, ändringar när det gäller periodiciteten på upprättandet av planer och vilka arbetsgivare som ska undantas från skyldigheten att upprätta planer. Jag bedömer att jämställdhetsarbetet inte blir lidande av dessa förändringar. Jämställdhetsplaner kan i många fall vara ett bra verktyg, framför allt för arbetsgivare med ett större antal anställda, men det är inte uteslutet att vissa arbetsgivare i dag tvingas lägga ned alltför stor tid och resurser på att uppfylla formella krav i stället för på sakfrågorna. Vår kunskap om i vilken utsträckning just upprättandet av planerna verkligen leder till ökad jämställdhet på arbetsplatserna är nämligen alltför begränsad. Jag har därför för avsikt att låta frågan om aktiva åtgärder, däribland frågor om jämställdhetsplaner, utredas vidare. Jag vill också betona att regeringen lämnar andra förslag i lagrådsremissen som väsentligt ökar skyddet mot diskriminering på grund av kön. I förslaget föreslås att tillämpningsområdet för diskrimineringsgrunden kön utökas till samhällsområden där det saknas ett skydd i dag. Det gäller inom områdena socialtjänst, hälso- och sjukvård, offentlig anställning och värn- och civilplikt. Regeringen skapar också bättre förutsättningar för högre ersättningsnivåer vid diskriminering. Det ska kosta att diskriminera. Förslaget innebär också ett mer heltäckande skydd mot diskriminering. Till exempel föreslås att inhyrd eller inlånad personal, till skillnad från i dag, ska omfattas av förbudet mot trakasserier på grund av kön eller sexuella trakasserier. Frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män är och förblir en central och prioriterad fråga för mig och för regeringen. Frågorna kommer även i fortsättningen att drivas med samma tyngd och kraft. Det finns därför ingen risk för ett bakslag för jämställdheten så länge vi är i regeringsställning.