Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet

Fru talman! Lars Lilja har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för hur forskningen och den verksamhet som bedrivits inom ramen för Arbetslivsinstitutet ska bedrivas framöver. Med utgångspunkt i att forskning inom arbetslivsområdet fortsättningsvis ska utföras vid universitet och högskolor har jag redan vidtagit åtgärder för att underlätta en omställning. Bland annat har Arbetslivsinstitutet fått möjlighet att använda 70 miljoner kronor av sitt förvaltningsanslag i detta syfte. Arbetet har gått mycket bra, och de särskilda medlen har bidragit till att underlätta omställningen. Samtliga doktorander som önskat fullfölja sin utbildning har fått ny placering vid universitet eller högskola. När det gäller arbetslivsforskningen har intresset från lärosätena varit stort för att utöka sin verksamhet med sådan forskning som bedrivits vid institutet. Genom de särskilda medlen har det vid tolv olika lärosäten tillkommit ca 85 anställningar för forskare inom området. Arbetslivsinstitutets disputerade forskare har hög kompetens och står sig väl i konkurrensen om nya tjänster vid universitet och högskola. Vidare har Arbetsmiljöverket fått i uppdrag att överta Arbetslivsinstitutets toxikologiskt inriktade kriterieverksamhet. När det gäller andra delar av Arbetslivsinstitutets verksamhet kan jag berätta att arbetslivsbibliotekets samlingar flyttar över till Stockholms universitet. Flera av institutets publikationsserier kommer också att leva vidare i ny regi. Exempelvis tar Arbets- och miljömedicin vid Göteborgs universitet över utgivningen av Arbete & Hälsa , och Växjö universitet tar över utgivningen av Arbetsliv i omvandling . Arbetslivsinstitutet har även bedrivit utbildning av företagshälsovårdens personal, och med anledning av nedläggningen av institutet har en kommitté inrättats med uppdrag att utreda och lämna förslag på hur utbildningen ska bedrivas i framtiden. Fram till dess ny huvudman kan överta uppgiften ansvarar kommittén för utbildningen. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de åtgärder som vidtagits och som jag nu beskrivit har gett resultat. Min bedömning är att behovet av forskning och kunskapsförmedling inom arbetslivsområdet även i framtiden kommer att tillgodoses.

Fru talman! Även jag vill påpeka att det finns ett genuint intresse för oss att diskutera de här frågorna. Personligen lägger jag tolv timmar av denna dag för att resa hit och härifrån för att ta denna debatt under kanske 15 minuter. Regeringen hävdar många gånger att man ska ha en vetenskaplig grund för sina förslag. Det var något som hävdades när sänkningarna av a-kassan gjordes. Satsning på kunskap är också någonting som vi har hört från den här regeringen, kunskap i grundskolan, kunskap i gymnasiet och kunskap på universitet och högskolor. Arbetslivsinstitutets uppgift var just kunskap. Det var kunskap om arbetslivets villkor. De tittade bland annat på orsakerna till att så många människor blev sjukskrivna, och lång sjukskrivning leder utan tvivel till det utanförskap som regeringen säger sig vilja bekämpa. Enligt vissa siffror menar man att vi har haft ett framgångsrikt arbetsmiljöarbete i Sverige. De sammantagna ansträngningarna när det gäller arbetsmiljön påstås kanske ha betytt att vi har haft 30 000 olycksfall i stället för 80 000. På så sätt har vi sparat 2,2 miljoner frånvarotimmar till en kostnad av 4 ½ miljard. Regeringen erkänner också att det finns ett stort kunskapsbehov inom det här området men menar att det ska hanteras av universitet och högskolor och att det ska ske under konkurrens. Det finns väl en poäng i det, men problemet är att mycket av den arbetslivsrelaterade forskningen är tillämpad forskning. Det är inte universitets huvuduppgift. Universitetets huvuduppgift är ofta grundforskning. Det kräver andra finansiärer, till exempel Fas. Fas har fått ett mindre tillskott, och det räcker inte på långa vägar för att kompensera för det bortfall som nu sker genom att Arbetslivsinstitutet läggs ned. Visst är 70 miljoner till omställning bra. Avvecklingsmyndighetens anslag bidrar naturligtvis till att forskningen kan fortsätta i vissa delar. Ministern sade i sitt svar att 85 tjänster har tillkommit tack vare dessa pengar. Samtidigt hade Arbetslivsinstitutet 420 anställda. Det blir ett litet glapp, även om disputerade forskare naturligtvis har stora möjligheter att få jobb. Man kan naturligtvis fundera på vad forskarna kommer att göra nu. Arbetslivsinstitutets generaldirektör sade att de jobbar med nya lösningar och med nya arbetsuppgifter. Forskarna har visserligen fått jobb, men risken är stor att de kommer att jobba med andra saker än arbetsmiljöforskning. Det är ju precis som ministern säger, nämligen att de är duktiga. Även om det finns 70 miljoner för omställningen och för Avvecklingsmyndigheten hade Arbetslivsinstitutet en budget på 378 miljoner. Nu finns pengar för en överföring. Det intressanta är hur den arbetslivsinriktade forskningen ska finansieras långsiktigt.

Fru talman! Lars Lilja pratade om vetenskaplig grund. Det är naturligtvis en viktig utgångspunkt. Det är därför det är så glädjande att se att alla doktorander och 130 av 140 disputerade forskare har hittat nya jobb. Det visar att arbetslivsforskningen i Sverige är vid god vigör. Jag vill passa på i kammaren - jag vet inte om det hör till kutymen - att ge en stor eloge till Mikael Sjöberg, generaldirektören för Arbetslivsinstitutet, som jag tycker har gjort ett oerhört förtjänstfullt arbete. Den senaste uppgiften jag har är att av dem som per den 1 oktober 2006 var anställda på Arbetslivsinstitutet, 422 personer, har för någon vecka sedan 342 personer fått nya jobb eller ny lösning. Det innebär att det har gått väl. Jag kan säkert återkomma i olika sammanhang med en sammanställning, men låt mig nämna några saker. Publikationen Arbete & Hälsa har övertagits av Göteborgs universitet. Arbetsliv i omvandling har övertagits av Växjö universitet. Arbetsmarknad & Arbetsliv har tagits över av Karlstad universitet. Arbetslivsrapporter har tagits över av Högskolan Dalarna. EU & Arbetsrätt har tagits över av Stockholms universitet. Perspektiv på arbetslivet har tagits över av Talentum. Arbetslivsinstitutets webbplats, Saltsa, tas över av Uppsala universitet. Internetportalen Forum för forskning om arbetsrätt har förts över till Stockholms universitet. Kemsajt tas över av Arbetsmiljöverket, som också tar över följande webbdelar: Arbetsplatsolyckor, Datorarbete, Ergonomi och belastning, Företagshälsovård och rehabilitering, Hot, våld och mobbning, Kemiska och biologiska hälsorisker, Kriteriegruppen, Organisationsförändring, Stress och utbrändhet, Unga i arbetslivet, Vibrationer, Äldre i arbetslivet och Nordiska expertgruppen. Arbetslivets många ansikten och Skolliv tas över av Göteborgs universitet. Delat ledarskap och Dialogkompetens tas över av Arbetsmiljöupplysningen. Det här var några exempel på hur väl jag tycker att Mikael Sjöberg och kollegerna på Arbetslivsinstitutet har hanterat den här avvecklingen. Den sista frågan får jag möjligen återkomma till, om det är okej med Lars Lilja.

Fru talman! Varken jag eller de jag träffade som jobbade på Arbetslivsinstitutet var väl särskilt oroliga för sin egen skull. Medarbetarna på institutet var kompetenta, och de var inte ett dugg oroliga över att de skulle få arbete eftersom de flesta har en gedigen utbildning. Vad de har varit oroliga för är det jag har frågat om, nämligen hur arbetslivsforskning ska bedrivas lika framgångsrikt i framtiden när dessa människor sprids ut på olika lärosäten och olika typer av jobb. I någon mening vill jag hävda att när institutet läggs ned dräneras svensk arbetsmiljöforskning på kompetens, eftersom många av dem får jobb inom andra sektorer och en del sprids ut på de olika lärosätena. De kan säkert också göra ett utmärkt arbete där. Under en övergångsperiod kan de med hjälp av de medel som finns fortsätta med det de har hållit på med, men sedan blir de tvungna att syssla med något annat. Jag kan ge ett exempel. I Umeå, en förort till Vännäs, har 9 av 14 forskare fått jobb på Umeå universitet, vilket i och för sig är bra. Men det beror på att Umeå universitets styrelse - den förra styrelsen som inte var tillräckligt kompetent - tillsammans med landstinget och Umeå kommun har finansierat forskarnas fortsatta arbete inom universitetet. Det sker under en treårsperiod. Sedan vet vi inte hur arbetet ska finansieras i fortsättningen. Det är alltså 9 av 14. Det är alltså 5 forskare som har fått andra arbetsuppgifter och som inte kommer att jobba med arbetslivsorienterad forskning. De kanske går över till något helt annat. Jag vill haka på lite grann av det Hillevi Larsson sade, nämligen att Arbetsmiljöverket ska ta över den toxikologiskt inriktade kriterieverksamheten. Ministern kanske kan förklara vad det är för något! Konsekvensen är ändå att ett verk som har fått kraftigt minskade anslag ska få ytterligare arbetsuppgifter. Hur ska verket klara av detta på ett rimligt sätt? Min huvudfråga, den jag ställde i slutet av mitt förra anförande, är hur den långsiktiga finansieringen av svensk arbetsmiljöforskning ska genomföras på sikt när vi faktiskt har dragit bort 378 miljoner. Det finns några hundra miljoner de närmaste åren - men sedan? Det är den springande punkten och den intressanta frågan i sammanhanget. I kombination med vad som händer på Arbetsmiljöverket blir jag lite orolig. Jag vill dessutom knyta an till vad Hillevi Larsson talade om, nämligen de internationella kontakterna i arbetsmiljöarbetet. De upprätthölls till stora delar av Arbetslivsinstitutet. Det är väl därför det finns en poäng med att ha ett statligt institut som kanske har ett samlat ansvar för verksamheten, delvis bedriver egen forskning men delvis samarbetar med andra högskolor. Hur ska detta långsiktigt finansieras?

Fru talman! Låt mig först tacka Lars Lilja för engagemanget. Det är en lång resa i solskenet för att komma hit. Det ska inte underskattas utan uppskattas. Jag fick två frågor. Den ena rörde den toxikologiska kriterieverksamheten. Jag ber att få återkomma till de exakta delarna i detta! Sedan var det finansieringsfrågan. I vårpropositionen föreslog regeringen - det har också beslutats - att 2,6 miljoner ska överföras för att finansiera övertagandet. Därmed kan jag lugna både Lars Lilja och Hillevi Larsson i den delen. Jag är ledsen att jag inte svarade på den frågan i den förra debatten med Hillevi Larsson. Den andra frågan som Lars Lilja ställde gällde hur arbetslivsforskning ska kunna bedrivas lika framgångsrikt i framtiden. Min bedömning är att eftersom fyra femtedelar av forskningen redan tidigare bedrevs på universitet och högskolor, och eftersom övergången har gått så pass väl - mycket tack vare Mikael Sjöbergs utmärkta arbete, jag vill gärna understryka det en gång till - har alla doktorander och så gott som alla disputerade forskare kommit vidare i forskningsmiljöer som är lite bredare än vad den kanske var på Arbetslivsinstitutet. Det visar först och främst på det som Lars Lilja nämnde, nämligen att den här forskningen står sig väl i den akademiska konkurrensen. Med dessa saker som utgångspunkt är det min bedömning att den här forskningen kommer att kunna bedrivas lika framgångsrikt i framtiden och kommer att stå sig väl i den finansieringsdiskussion som ju alltid uppstår när det gäller forskning vid universitet och högskolor.

Fru talman! Jag kan meddela statsrådet Littorin att det var lika soligt hemma i Vännäs. Jag tycker att det är bra att Mikael Sjöberg, som kanske har fått ta emot en del kritik för sitt släktskap med en före detta statsminister, nu får ett erkännande för att han har gjort ett mycket bra arbete. Det fanns förmodligen en diskussion om att det var en politisk tillsättning - vilket det i någon mening var, eftersom det är regeringen som tillsätter generaldirektörer. Det är naturligtvis trevligt att en tidigare statssekreterare kan få beröm för ett gott arbete. Jag delar naturligtvis inte statsrådets uppfattning att den här forskningen kommer att bedrivas lika framgångsrikt i framtiden, med tanke på det jag har sagt tidigare, nämligen att resurserna totalt sett kommer att minska och att det på lång sikt inte finns någon finansiering på samma sätt som vi har haft tidigare. Det jag också tycker att man kan nämna i sammanhanget är hur den här nedläggningen har gått till, och det är lite trist. Man fattar ett snabbt beslut, sannolikt mer på ideologiska grunder än på sakliga grunder. Sedan inser man att det kanske inte var så bra, och så får man ta till en avvecklingsmyndighet och får skjuta till mer pengar. Andra samhällssektorer, till exempel landstinget hemma, Umeå kommun och andra, får gå in och täcka upp för de misstag som regeringen har begått i det här sammanhanget. Jag tror tyvärr inte, som sagt var, att svensk arbetslivsforskning kommer att stå sig lika starkt om några år, även om vi kanske klarar de närmaste åren.

Fru talman! En nedläggning är naturligtvis alltid väldigt trist för den enskilde. Därför är det glädjande att så många av dem som har varit anställda på Arbetslivsinstitutet har hittat vidare. För det andra när det gäller släktskap: Jag tycker inte att släktskap ska ligga någon till last, utan man ska bedömas efter förtjänst och skicklighet. Där tycker jag att Mikael Sjöberg visat sig väl förtjänt av det beröm som vi kan ge honom. För det tredje och slutligen hoppas jag att Lars Lilja ska få en solig nationaldag i Vännäs eller varhelst det månde vara.