Nedläggning av Norrsundets massabruk

Fru talman! Raimo Pärssinen och Ulla Andersson har i liknande interpellationer frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att ge direkt stöd till de anställda på massabruket i Norrsundet, vilka åtgärder jag kommer att vidta för att fler arbetstillfällen skapas i Norrsundet, hur jag tänker bistå Gävle kommun, om jag tänker ta initiativ till utlokalisering av statliga jobb, samt om jag tänker försöka påverka Stora Enso att sälja fabriken i stället för att lägga ned den. Raimo Pärssinen och Ulla Andersson ställer sina frågor mot bakgrund av att Stora Enso aviserat en nedläggning av massabruket i Norrsundet, vilket leder till att ca 325 personer förlorar sina jobb. Låt mig först understryka att jag känner starkt med alla dem som nu har drabbats av nedläggningen i Norrsundet. Regeringen har på ett tidigt stadium informerat sig om beslutet samt dess konsekvenser och har för avsikt att följa utvecklingen också framgent. Regeringen för en aktiv regional tillväxtpolitik som ger alla delar av landet möjligheter att utvecklas och en politik för fler och växande företag som har lett till att sysselsättningen ökar. Vår uppfattning är att en av de viktigaste åtgärderna för att stärka en regions konkurrenskraft är att öka det lokala och regionala inflytandet och möjligheten att växa utifrån sina egna förutsättningar. Det är genom egen kraft, byggd på de förutsättningar som kommuner och regioner själva är bäst på att analysera, värdera och utveckla, som man kan skapa en långsiktigt god jordmån för företag och jobb. Samverkansorganet och Länsstyrelsen i Gävleborgs län har tillsammans fått 89,3 miljoner kronor av regeringen för 2007 att användas till regionala tillväxtåtgärder. Länet är också en del av strukturfondsprogrammet för norra Mellansverige, som omfattar drygt 1,75 miljarder kronor för perioden 2007-2013. Jag tror att samverkansorganet tillsammans med övriga aktörer kan använda alla dessa resurser på ett bra sätt och genomföra ett utmärkt tillväxtarbete i länet. Det är viktigt att de statliga myndigheternas lokalisering i ökad utsträckning får en större spridning över landet. Det handlar om att noga pröva om nya myndigheter kan lokaliseras utanför storstäderna, i första hand till länscentrum. En utgångspunkt är att myndigheterna ska kunna utföra sina arbetsuppgifter effektivt. I detta fall kan självklart Gävleborg bli aktuellt, liksom andra platser i landet. Slutligen vill jag försäkra Raimo Pärssinen och Ulla Andersson om att regeringen är fullt uppmärksam på näringslivets och arbetsmarknadens utveckling i Gävleborgs län likaväl som i övriga delar av landet.

Fru talman! Beskedet om Stora Ensos nedläggning av massafabriken i Norrsundet kom som en total överraskning för väldigt många, allra mest för de anställda och deras anhöriga och för samhället Norrsundet. Det är många som ifrågasätter de förklaringar som getts beträffande nedläggningen. Fabriken är, som alla vet, lönsam, och den ger koncernen en god avkastning. Avkastningen är till och med bättre än vad många andra enheter inom Stora Enso förmår att ge. Prisbilden för massa är god. Ändå väljer man att slå igen fabriken. Det kan också tilläggas att fabriken är självförsörjande på energi och att den levererar ånga till det intilliggande sågverket. En nedläggning är väldigt svår att acceptera eftersom stora värden går till spillo. Vi vill nu försöka förhindra att så sker utifrån att det faktiskt finns en seriös investerare som vill få chansen att överta driften av fabriken. Därför tycker jag och många med mig att det måste ges en möjlighet här, att Stora Enso måste kunna ge den här investeraren möjligheter att inte bara fortsätta driften utan även utveckla den. Det behöver inte alls ske på ett sådant sätt att det konkurrerar med råvarutillgången när det gäller Stora Enso. Därför måste vi fråga om Maud Olofsson som näringsminister är beredd att ställa upp här för att hitta en bra lösning för Norrsundet. Det kan ju vara så att Maud Olofsson - om hon så vill och väljer, för politik är att vilja - är beredd att samtala till exempel med Stora Ensos ägare inom Wallenbergsfären och även med sin finske kollega Mauri Pekkarinen eftersom finska staten är en storägare av Stora Enso. Egentligen pekar allting uppåt vad gäller själva driften av fabriken, och det finns inget större investeringsbehov utan det går bra. Verksamheten ger 325 personer jobb direkt i fabriken. Räknar man in 100 entreprenörer och övriga blir det dubbelt så många - minst! Dessutom handlar det om en bygd, Norrsundet, och dess chans till ett gott liv också framöver. Men framför allt, Maud Olofsson: Kan näringsministern medverka till att hitta en rimlig lösning genom att låta en seriös intressent ta över? Det tycker jag är en viktig fråga. Jag vet att många väntar på ett svar på den frågan. Jag skulle också vilja fråga om Maud Olofsson är så pass intresserad av det som nu händer i Norrsundet att hon skulle kunna göra sig omaket att besöka fabriken, de anställda och dem som finns i bygden. Är det också så att Maud Olofsson skulle kunna tänka sig att lyssna på de argument som pappersindustriarbetarna här har? Jag vet att man har fått tillträde till Maud Olofssons statssekreterare. Men nog vore det väl rimligt att näringsministern själv mer engagerade sig i den här frågan. Jag frågar återigen så att vi inte glömmer det: Är Maud Olofsson beredd att medverka till att hitta en rimlig lösning som innebär att en seriös intressent och investerare kan ta över? Är Maud Olofsson beredd att föra samtal med sin finske kollega om detta? Och är Maud Olofsson beredd att göra så även på den svenska ägarsidan?

Fru talman! Vissa besked kommer man alltid ihåg vare sig man vill eller inte. Man minns precis var man fick dem och vad man gjorde och även känslan. Så var det med beskedet om nedläggningen av fabriken i Norrsundet. Den dagen var som ett vakuum, en känsla av overklighet - ett försök att förstå varför och vad det är som sker. Jag tror faktiskt att jag ännu inte har förstått det. Frågan varför är fortfarande levande. Om jag reagerar så här hur ska då inte de berörda reagera - ett helt samhälle, alla anställda med familjer, underleverantörer och andra som är beroende av fabriken och dess omgivning? Många i samhället har arbetat på fabriken i generationer. Fabriken har påverkat hela samhället. Här har många slitit, lidit och glatt sig åt fabriken och dess framgångar och också lidit av bakslagen genom åren. Men utan detta engagemang, denna kunskap och dessa erfarenheter hade fabriken ingenting varit. Nu ska fabriken stängas, och trots att det finns en intresserad spekulant verkar företaget hellre vilja slå igen än att rädda jobb och investerat kapital. Det är en bristande respekt för det arbete som bedrivs i fabriken. Låt mig säga att det känns som ett cyniskt beslut av ägare och företagsledning. Den här fabriken går dessutom med vinst och har en bättre avkastning än vad många andra enheter har. Här har det nyligen gjorts investeringar i en ny verkstad. Precis som Raimo Pärssinen sade är man självförsörjande på energi. Det här är en god affär. För Norrsundet har fabriken haft en oerhört stor betydelse. Här lever i dag ca 1 100 personer. Det är en pärla i nordöstra delen av Gävle kommun. Här finns det goda fiskevatten, bad, god företagsamhet, många småföretag och stor föreningskreativitet. Det är ett engagerat samhälle som också är väldigt stolt över sin historia. Här pågår satsningar kring norsk turism. Det finns alltså goda krafter i samhället Norrsundet, och dessa goda krafter borde också fortsättningsvis få verka och få förutsättningar. Därför hoppas jag att Maud Olofsson skulle vilja besöka Norrsundet och träffa alla dessa som berörs, särskilt dem som arbetar på fabriken. Jag skulle också kunna rekommendera ett besök som turist så klart. Men om det vore en marknad där konkurrensen fungerade som den skulle så skulle inte den här fabriken behöva läggas ned. Då skulle det med sannolikhet gå att hitta en alternativ ägare, och en seriös sådan har redan anmält intresse. Men Stora Enso har en så dominerande ställning på sin marknad att för dem är virkespriserna viktigare än den vinst de får från en enskild fabrik, viktigare än produktionen av nyttigheter och viktigare än ett samhälleligt ansvar. De ryska virkesförsäljarna ska tuktas i prisförhandlingarna, om det så sker till priset av att en hel ort riskerar att slås ut. Fru talman! Näringsministern har stora möjligheter att försöka påverka fabrikens ledning och ägare såväl i Finland som här i Sverige. Som regering och minister har man stora möjligheter men också skyldigheter som inte andra i samhället har. Jag hoppas, trots att Maud Olofsson i sitt svar inte har givit uttryck för det, att hon skulle vilja bistå och ställa upp på ett sådant arbete. Därför ser jag fram emot Maud Olofssons svar på de här frågorna. Jag hoppas att det ska finnas en vilja från näringsministerns sida att försöka påverka, driva på och få till stånd en försäljning och ta vara på det investerade kapitalet, på det engagemang och den kunskap och kreativitet som de anställda på fabriken visat under årtionden.

Fru talman! I Raimo Pärssinens och Ulla Anderssons interpellationer frågas vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att fler jobb ska skapas i Norrsundet nu när Stora Ensos pappersbruk läggs ned 2009. Då tycker jag att det är bra att näringsministern i sitt svar trycker på vikten av att föra en aktiv regional tillväxtpolitik som ger alla delar av landet möjlighet att utvecklas. Det är bra att regeringen för en politik för fler växande företag som har lett till att arbetslösheten har minskat i Sverige. Det är också positivt att samverkansorganet och länsstyrelsen i Gävleborg tillsammans har fått 89,3 miljoner kronor av regeringen för att använda till regionala tillväxtåtgärder. Nedläggningen av Stora Ensos pappersbruk visar också hur sårbar en ort som Norrsundet är. En stor del av den arbetsföra befolkningen är helt beroende av hur det går för ortens stora arbetsgivare. Få alternativa arbetsgivare finns, och de som finns är ofta beroende av den stora industrin. Det som har hänt är förstås en personlig katastrof för alla de människor som nu kan mista sina jobb. Vi politiker måste hjälpa alla dem som kan förlora jobbet. Samtidigt måste vi blicka framåt. Företagsnedläggningar kommer att ske även i framtiden, och det är ingenting som vi politiker kan styra över. Visst vore det bra om Norrsundet kunde få ett antal statliga jobb. Det vore en mycket bra lösning om Stora Enso i stället för att slå igen sålde fabriken. Då kan man få möjlighet att fortsätta att jobba den dag man kanske förlorar jobbet på Stora Enso. Om det inte blir någon försäljning eller nya statliga jobb måste vi fundera över hur Norrsundets invånare ska få möjlighet att långsiktigt bo kvar på sin ort och ha jobb. Då anser jag att Norrsundet och Gävleborg i sin helhet behöver fler arbetsgivare. Vår arbetsmarknad i länet är alltför sårbar, i stor utsträckning uppbyggd kring stora industrier. Med ett dynamiskt och ständigt växande näringsliv skulle sårbarheten minska. Vi politiker styr inte över de enskilda företagens beslut. Vi kan däremot skapa förutsättningar för att fler arbetsgivare ska lockas till Gävleborg. Som riksdagspolitiker kan jag göra mycket, som politiker i ett av de regeringsbildande partierna desto mer. Men jag är inte ensam. Minst lika viktigt är att vi har en regering som har som mål att göra Sverige till ett av världens bästa länder att driva företag i och att de lokala politikerna har samma mål för sin region. Lokala förhållanden är ofta avgörande för företagens bedömningar och förutsättningar för ett aktivt entreprenörstänkande och nyföretagande. I kommunen krävs att politiker, myndigheter, skola och andra aktörer samarbetar med företagare. Det förutsätter en bred och djup förståelse i samhället för innebörden av vikten av ett gott företagsklimat. Det finns många goda exempel på vad en kommun kan göra för att förbättra företagsklimatet. Det kan vara att förkorta handläggningstiderna för kommunala tillstånd och att lägga ut kommunal verksamhet på entreprenad. Det är också viktigt för privata företagare att få bort den osunda konkurrens som alltför ofta förekommer i kommuner. Man ägnar sig åt tryckeriverksamhet, snickeriverksamhet, rörmokeriverksamhet och annat. Enligt en undersökning som gjordes av Svenskt Näringsliv 2007 anser företagarna att Gävle är en av de 30 kommuner i Sverige där konkurrensen från kommunens verksamheter är störst. För att komma till rätta med den här osunda konkurrensen i Gävle tänker Folkpartiet liberalerna i Gävle väcka en motion där de kräver att kommuner inför lokal utmaningsrätt i Gävle kommun. En sådan lokal utmaningsrätt ger enskilda entreprenörer eller anställda inom offentlig sektor rätt att tvinga fram en upphandling av delar av kommunens verksamhet. Lokal utmaningsrätt har redan införts i bland annat Enköping och Uppsala. Den som utmanar måste kunna visa att man har kapacitet att lägga ett rimligt anbud på den utmanade verksamheten. Om upphandlingen leder till att det lämnas externa anbud som är mer konkurrenskraftiga än den egna verksamheten ska kommunen vara skyldig att anta budet. Det här är ett konkret exempel på vad man kan göra i en kommun för att förbättra företagsklimatet.

Fru talman! Gävleborg, där Norrsundet ligger, har en väldigt hög arbetslöshet. Det gäller inte bara Gävle kommun, där Norrsundet ligger, utan hela länet. Samtidigt finns det en väldig framtidstro och optimism. Men när sådana här saker händer slås den optimismen naturligtvis i spillror. Strukturen i Gävleborg och Gävle är sådan att väldigt mycket centreras till staden Gävle. Det gäller inom kommunen - Norrsundet ligger lite utanför kommunen, ett par mil utanför. Men mycket centreras hela tiden till staden. För oss som bor på landsbygden - själv bor jag i området, inte i Norrsundet men i samma bygd - är det här en väldigt olycklig utveckling. Det innebär att också samhällsservice, kollektivtrafik och annat blir försämrat på grund av att det blir minskad befolkning. Folktandvården flyttar, och det är mycket som händer. Vi får hela tiden ett sämre utbud och sämre möjligheter att leva kvar på landsbygden. Det Hans Backman tog upp nyss, att man långsiktigt ska kunna bo kvar, handlar inte bara om att man långsiktigt ska kunna bo kvar i Gävle kommun någonstans, utan man ska också långsiktigt kunna bo kvar på landsbygden. Det är grunden för min uppfattning i den här frågan. Nedläggningen av Norrsundets bruk är ett väldigt hårt slag. En utlokalisering av en myndighet, som nämns i svaret, hjälper egentligen inte Norrsundetborna. Det är jättebra om vi får statliga jobb i Gävle därför att vi har en väldigt hög arbetslöshet i hela kommunen. Men de kommer knappast att förläggas till Norrsundet. Vi måste alltså hitta en annan lösning. Då är den bästa lösningen att man får en överlåtelse, att man kan sälja det här företaget till något annat företag så att arbetstillfällena blir kvar i Norrsundet, att människor slipper flytta därifrån, att bussarna slipper lägga ned linjer etcetera för att det inte finns ett underlag. Nedläggningen av de här 325 tjänsterna innebär att också många andra tjänster försvinner och att restaurangen till exempel inte har tillräckligt många kunder för att kunna drivas vidare, etcetera. Det är alltså väldigt mycket som är beroende av själva bruket. Ulla talade också om att det där är väldigt livaktiva föreningar etcetera. Det pågår ett demokratiarbete sedan flera år i Hamrångebygden där man går ut och diskuterar med de boende hur man ska kunna förbättra för hela bygden. Kommunen ska alltså fråga de boende när de ska fatta beslut om olika saker. Det fungerar ibland, men inte alltid. Det kan Ulla intyga. Vi har jobbat med den frågan under många år. En av de frågor som Hamrångeborna har fört fram är att man vill ha ett tågstopp i Bergby, som ligger väldigt nära Norrsundet. Det stöter på patrull på grund av att Banverket inte planerar in något sådant tågstopp. De vill inte lägga pengar på det och har inte prioriterat det. Där kan ändå regeringen hjälpa till. Även om man nu inte kan tvinga någon att köpa fabriken finns det vissa saker som regeringen kan göra, bland annat att ordna så att det blir ett tågstopp i Bergby. Det är också en fråga som Miljöpartiet och alliansföreträdarna i Gävle kommun tillsammans motionerade om under förra mandatperioden. Och jag vet att dina partikamrater i Gävle kommun driver det.

Fru talman! Jag tror att jag ska börja med några utgångspunkter. Det är företagen själva som fattar beslut om både investeringar i och nedläggningar av företag. Jag tror att vi ska vara glada över att det inte är politiker som driver de här företagen, därför att företagarna är duktigare än vi på att driva sina egna företag. Framför allt är det aktieägarna som är ansvariga för företagen. När jag lyssnar till både socialdemokrater och vänsterpartister i den här debatten blir jag ännu mer övertygad om att det är den uppdelning som vi ska ha mellan politiker och företagsledare. Jag tror också på ett underifrånperspektiv och att det ligger mycket i diskussionen som handlar om större diversifiering, mer blandning av stora och små företag, ett byggande som skapar långsiktighet och stabilitet i jobbskaparpolitiken. Det är en viktig utgångspunkt som vi i regeringen har när vi tillför resurser. Vi ger makt och mandat till regionerna själva att fatta beslut om och jobba med tillväxtpolitiken. Jag kan också komma ihåg den dag då jag fick beskedet om Norrsundet. Det var ett mycket ledsamt beslut. Ledningen tog kontakt med mig och berättade det. Det är klart att det är lätt att förstå varenda familjs och varenda anställds känsla när ett sådant här nedläggningsbeslut fattas, särskilt med tanke på att Norrsundet har varit så uppbyggt kring den här fabriken. Vi har ett arbete framför oss, om Stora Enso nu inte vill sälja, med att hitta en ny framtid för de här människorna. Men det ska vi hjälpas åt att klara av. Jag har haft en diskussion med Stora Enso, naturligtvis. Jag har ställt frågan, naturligtvis. Men om företaget självt av olika skäl inte vill sälja kan ingen regering, ingen riksdagsledamot, ingen av oss, påverka företaget, för det är företagets ansvar att fatta det beslutet. Det förutsätter då att bolaget vill sälja. Det som jag har försäkrat mig om är att Stora Enso vill vara med i omställningen, att man är beredd att satsa resurser för att hjälpa människor till andra jobb, inom Stora Enso eller någon annanstans. Jag har nu noterat att man diskuterar med facket om hur man ska investera i framtidssatsningar. Man beskriver också att det finns många idéer om hur man ska göra det framöver. Ni beskriver Norrsundet, ett engagerat samhälle där det finns en stark företagsamhet. Låt mig säga att det är en otroligt bra grund för att kunna klara ett omställningsarbete. Också andra orter kan vittna om hur viktig inställningen är till detta. Jag tror att det är viktigt att vi hjälper till med de resurser som vi har ställt till förfogande. Det är en arbetslöshet i dag på 3 ½ procent i Gävleborg. Det är en otroligt låg arbetslöshet. Det löfte som vi gav till väljarna när vi fick regeringsmakten var att vi skulle minska utanförskapet och arbetslösheten. Det har vi levererat till Gävleborg. Det går att göra ännu mer, men 3 ½ procent är ingen hög arbetslöshetssiffra i Gävleborg. Vi ser nu hur arbetsmarknaden blomstrar, hur vi får nya företag och hur nya jobb kommer till. Det innebär att det blir en något enklare situation än när man blir uppsagd i lågkonjunktur. Från regeringens sida kommer vi naturligtvis att ha dialogen med Stora Enso. Vi har den hela tiden. Vi kommer att hjälpa till med resurser och annat, vilket vi gör genom anslagen, och också stimulera regionen och det lokala att själva hitta nya framtidslösningar för de människor som nu har blivit uppsagda.

Fru talman! Jag vet inte vad jag ska säga om Maud Olofssons svar. Hon säger att företagen gör som de vill, samtidigt som jag säger att politik också är att vilja. Det är bra att näringsministern har haft samtal med Stora Enso, men då är frågan om näringsministern har framfört och känner till att det finns ett seriöst alternativ till en total nedläggning, till ett utsopande av en god fabrik med många anställda med hög kompetens, med god avsättning för produkterna, med bra prisbild och med bra avkastning. Då står näringsministern här och säger att det är klart att de gör som de vill. Frågan är då: Vad vill näringsministern? Att långsiktigt bygga ett företagsklimat som är jättebra vill vi väl allihop. Men just nu är det ett knivskarpt läge som handlar om ett direkt avgörande för Norrsundet och för massafabriken där. Då är frågan som jag ställde om Maud Olofsson är beredd att försöka påverka så att man hittar en rimlig lösning, det vill säga att man kan fortsätta driften på fabriken men ändra lite grann när det gäller produkten och dessutom inte alls konkurrera när det gäller råvaran. Samtidigt som det sker ska vi naturligtvis bygga ett gott samhälle med massvis av företag som gör att fler får jobb. En diversifierad arbetsmarknad och så vidare är jättebra. Men frågan i dag är om Maud Olofsson är beredd att medverka till en sådan här lösning. Då tycker inte jag att det duger att svara att de gör som de vill. Jag frågar vad näringsministern vill. Då säger hon att nej, regeringen är tandlös i detta fall, att regeringen inte har någon vilja. Jag ställer då de andra frågorna återigen: Skulle det inte kunna vara lämpligt att ha en diskussion med den finske kollegan? Vi vet att Stora Enso är ett samägt bolag med både svenska och finska intressen och att det också händer saker i Finland med omstruktureringar och nedläggningar. Samtidigt smyger det sig in en känsla av att det kan finnas en spänning eller ett spel här mellan de två länderna, och då handlar det om politik. Då vore det väl väldigt lämpligt om Maud Olofsson tog ett samtal med Mauri Pekkarinen för att klargöra detta. Är det så att det finns finska krafter som kräver att det ska finnas en ansträngning på den svenska sidan, som i sin tur skulle innebära att man lägger ned en lönsam fabrik som ger god avkastning, som inte står inför stora investeringsbehov, som klarar sin energiförsörjning, som levererar ånga till sågverket bredvid, som har en jättefin hamn, som dessutom har en seriös intressent som skulle kunna vara beredd att gå in och utveckla? Då blir min fråga: Varför kan då inte Maud Olofsson säga att det är klart att den svenska regeringen ska göra ett försök att hitta en rimlig lösning och inte bara stå här i kammaren och säga att de gör som de vill, att det har inte politiken att göra med? Det svaret tycker inte vi socialdemokrater är tillräckligt. Politik är att vilja. Politik är att utveckla. Politik är också att våga och ha modet. Och politik är faktiskt att ställa upp för olika bygder när det så behövs.

Fru talman! Hans Backman sade i sitt inledningsanförande att detta visar hur sårbart ett samhälle som Norrsundet är. Man kan också vända på det och säga: Tänk vad fabriken i Norrsundet och Stora Enso har haft tillgång till kompetent, utbildad och engagerad personal! Vad hade fabriken varit utan Norrsundet, dess invånare och de anställda? Då hade man inte stått här i dag med en lönsam fabrik som har gett god avkastning under många år. Det är också ett ansvar att ta som fabriksledning och företagsägare. Regeringen och näringsministern brukar tala om företagsamma människor, att man uppskattar dem och vill underlätta företagande. Här finns det en intressent med kapital, med en inriktning för framtiden, som kan ta vara på lokaler och anställda och möjliggöra goda förutsättningar för framtiden utan att konkurrera med det Stora Enso är orolig för, det vill säga virkespriserna. Ändå finns inte viljan hos Stora Enso. Det skulle vara möjligt för dem att inse sitt samhällsansvar i en sådan här fråga, för företagsledningar består av människor och är därmed påverkningsbara. Regeringen skulle kunna påtala detta ansvar för både finska staten och de svenska privata ägarna. Det är något man borde kunna lyssna på. Vi har ändå byggt det samhälle vi lever i på samverkan mellan samhälle och företag. Det är något som borde kunna finnas även i framtiden. Jag hoppas att näringsministern kommer att besöka Norrsundet, lyssna på facken som har goda insikter och kunskaper i frågorna och lyssna på de argument som finns för att en fortsatt drift är möjlig och varför och hur det skulle kunna gå till. Då kanske det skulle vara lättare att möta den finske kollegan och de privata ägarna här i Sverige. Maud Olofsson skulle kunna göra ett gott arbete om viljan funnes. Jag hoppas att viljan finns, för här finns goda möjligheter till fortsatt drift. LO-tidningen hade för någon vecka sedan en artikel om nedläggningen. En av de anställda, som hade jobbat på fabriken sedan 1974 - han hade slutat skolan på fredagen och på måndagen stod han på fabriksgolvet - sade att han skulle ha förstått det om fabriken hade gått med förlust. Tänk dig känslan att ha slitit i 33 år i en fabrik som går med vinst och där man har gett en stor del av sitt liv och engagemang, och sedan kommer förklaringen: Nej, vi lägger ned fabriken trots att det finns intressenter som vill köpa. För oss är virkespriserna det mest väsentliga. Det var så man förklarade det då. Nu börjar det låta som en annan förklaring. Det skulle vara bra för näringsministern att sätta sig in i dessa frågor mer på djupet, att också uttala en vilja att åka till Norrsundet och att vilja påverka de ägare som finns.

Fru talman! Det är klart att det är en svår fråga, för det drabbar människor. Det är en känslomässig fråga för alla oss som bor i regionen, för många andra och för alla oss som engagerar sig i människor såsom vi politiker gör. Vi måste ändå vara ärliga och konstatera att vi som politiker inte kan bestämma över vad ett företag ska göra eller inte göra. Ett sådant samhälle vill väl egentligen inte Socialdemokraterna och Vänsterpartiet heller ha. Företagen äger sina beslut. Men det är förstås viktigt att ha en dialog med företaget och Stora Enso och försöka se möjliga lösningar. Det förutsätter jag att Maud Olofsson har. Jag vill också nämna en bra sak i sammanhanget. Stora Enso har bestämt sig för att bekosta merparten av arbetet för en grupp som ska försöka skaffa fram nya jobb i Norrsundet. Den 21 november kom Gävle kommun och ett antal myndigheter överens med Stora Enso om att bilda en etableringsgrupp som nu ska starta sitt arbete med att ordna eventuella lokala konsultinsatser för att skapa nya jobb. Personalchefen på Stora Enso i Norrsundet, Marie Lyxell Stålnacke, har också sagt att det finns idéer som skulle kunna leda till nya företag. I gruppen som har bildats kommer Gävle kommuns näringslivsavdelning, arbetsförmedlingen, länsstyrelsen och Ockelbo kommun att ha representanter. Detta är en bra sak och ett gott steg för att nå framgång. Det är också viktigt med lokala initiativ. Jag vet att Carina Blank, kommunalråd i Gävle, jobbar med att få fram utbildningar och praktikplatser för dem som nu kan drabbas av arbetslöshet, och Gävle kommuns folkpartister försöker med sitt förslag om att stärka företagens möjligheter att få uppdrag genom den lokala utmaningsrätten att dra sitt strå till stacken. Min förhoppning är att vi tillsammans från riksdag, regering och kommun ska göra vad vi kan för att stötta dem i Norrsundet som drabbas av denna svåra situation.

Fru talman! Jag tror att det i huvudsak handlar om att man inte får förlora framtidstron. Risken är att man förlorar framtidstron om man nu helt och hållet lägger ned den verksamhet som är utan att ersätta den med något annat. Vi har också ett antal stora fabriksbyggnader som står där. Vilket ansvar har Stora Enso för dem? Vad kommer att ske där i framtiden? Ska vi ha ett antal mer eller mindre förfallna fabriksbyggnader som vi har haft på många andra ställen? Det andas inte framtidstro. Det var en bra idé som vi fick av Raimo, tror jag, nämligen att näringsministern besöker Norrsundet. Det skulle kunna ge människor i Norrsundet framtidstro att visa att det finns ett aktivt engagemang också från näringsministern. Stora Enso säger att de ska vara med i omställningen. Samtidigt säger de att de inte vill sälja fabriken och att de ska hjälpa till att hitta andra jobb i Norrsundet. Då är frågan vad som sker med lokalerna. Vad sker med fastigheten? Ska de nya jobben finnas i de befintliga lokalerna just för att slippa ett förfall av dem? Jag uppmanar näringsministern att inte bara besöka Norrsundet utan att också kontakta sina partikamrater i Gävle som naturligtvis har en hel del kunskap om hur det ser ut i vår hemkommun och vad som kan behöva göras. Då får hon det från det egna partiet. Jag menar att regeringen kan göra en hel del, bland annat det som jag tog upp tidigare om Banverket och möjligheten att göra tågstopp på fler ställen i hela vårt hemlän, bland annat i Bergby.

Fru talman! Det är värdefullt att vi får tillfälle att diskutera situationen i Norrsundet och Gävleområdet direkt med näringsministern. Uppslutningen av riksdagsmän från länet visar att det finns ett starkt engagemang i frågan från alla möjliga håll. Gävleborg har av tradition varit mycket utsatt när det gäller arbetslöshet och svårigheter på arbetsmarknaden. Nu har vi, som Maud Olofsson påpekade, börjat få näsan över vattnet. Därför kommer det som ett ganska hårt slag när Stora Enso varslar och över 300 arbetstillfällen är i fara. Då är bra att vi får diskutera hur man kan agera för att söka säkra möjligheterna till utveckling, arbete och försörjning också i framtiden i detta område. Alliansregeringen har, som Maud Olofsson visade, varit framgångsrik i att prioritera arbetslinjen och söka få fram nya arbetstillfällen runt om i hela landet. Men detta fall visar att små bruksorter är mycket sårbara när stora företag vill göra omstruktureringar. Norrsundet är utsatt; det är ett sårbart och typiskt, litet brukssamhälle. Samtidigt har vi en hygglig närhet till en större arbetsmarknad i Gävleområdet. Jag delar den uppfattning som har redovisats av ledamöterna från länet, nämligen att det är mycket viktigt att vi försöker att skapa alternativ sysselsättning i Norrsundet och i bästa fall rädda kvar verksamheten på bruket. Det är naturligtvis så, precis som Maud har sagt, att ingen regering kan kommendera fram någonting i sådana här lägen. Det kunde inte ens den gamla regeringen som Raimo Pärssinen och Ulla Andersson hade närmare kontakter med. Vi har till exempel sett hur Söderhamn i samma län hade stora svårigheter för några år sedan. Då levererades ett södra Norrlandspaket, som det hette, som dessvärre visade sig vara ett paket med mycket luft och lite substans. Söderhamn lider fortfarande oerhört svårt av de förändringar som blev när flyggflottiljerna lades ned och Ericsson avvecklade sin verksamhet. Man har fortfarande stora svårigheter trots att man har en kommunledning, vill jag säga, där både Centern och Socialdemokraterna är engagerade som gör sitt yttersta för att bejaka nytt företagande och nya jobb. Men det finns högre förväntningar, tror jag, på den här regeringen än på den gamla eftersom man har prioriterat jobb och näringsverksamhet så hårt. Jag har själv haft kontakter med företrädare för Norrsundet. Jag tror att de ringer till de flesta av oss. Det finns en konstruktiv grundsyn. Man vill verkligen vända på alla stenar för att i första hand naturligtvis få ha kvar verksamheten med de nya intressenterna. Jag hoppas att den dialog som Maud vittnar om har kommit i gång med ägarna möjligen kan öppna några dörrar i det avseendet också. Om jag har förstått situationen rätt är det alternativ virkesförsörjning det handlar om också. Det skulle kunna innebära att en ny intressent kan klara den här fabriken utan att det drabbar virkessituationen i regionen. Är det så föreställer jag mig att Stora Enso inte skulle ha några stora invändningar mot att en annan intressent får chansen att pröva. Om inte detta går måste naturligtvis stora ansträngningar till för att underlätta för andra verksamheter att komma i gång. Det tror jag att man ska göra oavsett om man kan klara fabriken den här gången. Det är aldrig bra med små, sårbara bruksorter. Där är man illa ute när det händer någonting. Det är viktigt att få i gång andra alternativa verksamheter oavsett om man - i bästa fall - klarar det här med fabriken. Det hoppas jag att den dialog som Maud har vittnat om nu är i gång kan bidra till. Jag ser fram emot att alla berörda parter, regering, kommun, ägare och fackliga organisationer, i sina olika roller bidrar till att hitta en bra lösning på detta.

Fru talman! Jag tror att jag kanske mer än många andra har erfarenhet av att bo på orter där det har varit nedläggningar. Jag tror att jag har en stor förståelse för vad som kan hända och hur det känns. Det som är viktigt att ta fasta på, det tycker jag också, är att de bruksorter som vi har är otroligt sårbara. Det gäller inte bara den här orten utan också många andra runt om i Sverige. Där måste vi fundera över hur vi breddar näringslivet och arbetsmarknaden så att det inte är lika sårbart i framtiden. Det finns också ett annat problem i många av de här orterna - jag säger inte att det gäller Norrsundet. På många orter, och jag kommer själv från bruksområden, behöver vi också fundera på hur attraktiviteten i de här orterna ska öka så att också nya människor ska flytta in och bosätta sig där. Låt mig sedan upprepa: Jag har pratat med Stora Enso. Det är precis det jag har gjort. Jag har frågat dem om de är beredda att sälja. Jag kan faktiskt inte tvinga något företag att sälja. Jag kan bara konstatera att ingen socialdemokratisk regering heller hade kunnat tvinga något företag, för vi tror inte på planekonomi. Vi tror på marknadsekonomin, och vi tror på uppdelning av ansvar mellan politiker och bolag. Är det så att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en annan åsikt om vilket ekonomiskt system vi ska ha är det dags att säga det här. Det är väldigt viktigt att vi har en gränsdragning. Sedan för vi en dialog. Vi har en diskussion därför att vi är oroade från regeringens sida över vad som händer i Norrsundet. Och vi ställer naturligtvis höga krav på Stora Enso i den här omställningen för att de ska ta ansvar för sina anställda och se till att de kan få nya jobb på andra ställen. Man kan hjälpa till i den här omställningen; det är alldeles givet. Men vi har inga maktmedel. Det är det jag försöker säga. Jag har fört den här dialogen. Man är inte beredd att sälja, och jag kan inte tvinga dem. Det som skulle vara intressant att veta är om ni själva har haft någon kontakt med Stora Ensos ledning, om ni själva har fört den här diskussionen med vd och ansvariga. I så fall är det ju bra att få reda på vad era samtal med dem har resulterat i och vad ni har kommit fram till i det sammanhanget. Jag tror att det är så att vi har ett jättestort ansvar från alliansregeringen för att leva upp till de förväntningar som finns om sänkt arbetslöshet och ökade möjligheter att få inkomster på landsbygden, i småorterna och i hela Sverige. Och vi är ju på väg att minska de regionala klyftorna. Det är länge sedan vi hade så små skillnader mellan arbetslösheten i de mer utsatta regionerna och arbetslösheten i storstadsregionerna. En arbetslöshetssiffra på 3,5 procent är otroligt bra för att vara en region som har varit väldigt utsatt. Men vi är inte nöjda. Vi kommer att fortsätta med en politik som gynnar småföretagande, som minskar utanförskapet och som skapar möjligheter till utveckling också på landsbygden. Jag kan bara konstatera att de resurser som vi har tillfört inte är några småpengar. Och vi gör det för att det inte är vi i regeringen som ska sitta och berätta vad man ska satsa på i Gävleborg, i Norrsundet eller på andra ställen. Det ska man bestämma själv. Jag tror att det är viktigt att också prata om framtidstron. Det handlar naturligtvis både om att klara av att bearbeta det beslut som är fattat och om att skapa den här framtidstron. Det är därför jag tror att det är bra med den här gruppen som Stora Enso nu är berett att satsa resurser på. Jag har försäkrat mig om att de ska ta detta ansvar, för det tycker jag att de är skyldiga sina anställda som har funnits där i alla dessa år. Jag tror, och lyssnar på, vad man säger. Det finns en massa goda idéer som det går att jobba vidare med. Det är ju därför som strukturfondsprogrammen och allt det här finns till, för att vi tror på underifrånperspektivet. Vi tror på människornas förmåga. Men man måste ha verktyg för att kunna utveckla detta, och de verktygen har regeringen gett till människorna.

Fru talman! Jag tycker att det här är en ovanligt allvarlig interpellation, och det är en allvarlig frågeställning som jag tar upp här. Bruksorterna är sårbara. Det är bra att man funderar på vad man kan göra. Men just nu är det, som jag sade tidigare, ett skarpt läge, Maud Olofsson. Det är ett mycket skarpt läge. Nu säger näringsministern att hon har pratat med Stora Enso. Hon har pratat klart med Stora Enso. Kände hon till alternativen när hon pratade med Stora Enso? Är det också så att Maud Olofsson inte vill prata med sin finske kollega om detta? Jag har inte riktigt fått svar på det. Det kan faktiskt vara viktigt att göra det. Maud Olofsson försöker i retoriken framställa oss som att vi skulle stå för någon annan typ av ekonomiskt system och ett annat samhälle. Låt mig vara lika retorisk tillbaka och fråga: Vad tycker Maud Olofsson om kvartalskapitalism? Vad tycker Maud Olofsson om att man lägger ned en fabrik som fungerar jättebra? Är hon inte beredd att ta reda på riktigt vad som finns bakom detta? Är hon inte beredd att sätta sig in i att det finns ett fullgott alternativ, precis som Sven Bergström, partikamrat till Maud Olofsson, säger här? Varför inte undersöka detta riktigt rejält? Det är precis som jag säger. Det är ett skarpt läge. Man väntar på svar i Norrsundet. Det är många som förväntar sig någon typ av svar. Antingen säger Maud Olofsson att hon är beredd att medverka till att försöka hitta denna alternativa lösning eller också säger hon att hon inte är beredd att medverka till detta. Låt beskedet gå ut! Vad vi kräver, och ber ödmjukt om, är att man från regeringens sida ska vara beredd att försöka underlätta att driften kan få fortsätta och, inte nog med det, utvecklas också, så att bygden kan utvecklas. Gå inte bort och prata om olika ekonomiska system! Det är nästan så att jag blir upprörd.

Fru talman! Jag måste också konstatera att det här är en väldigt viktig interpellation, och det är ett oerhört viktigt och avgörande skede för de boende i Norrsundet och de anställda på Norrsundets fabrik. Därför väntar jag mig inte en politisk pajkastning i debatten, utan jag ställer höga krav på den debatt som förs i det allvarliga läge som råder. Maud Olofsson pratar om regionala utvecklingsmedel. Låt oss konstatera att det inte är några nya pengar från regeringen efter att det här nedläggningsbeskedet har kommit. Det är tidigare pengar och även EU-pengar. Då har vi avfört det från samtalet. Sedan är vi helt överens om att vi ska bredda arbetsmarknaden och jobba för att minska arbetslösheten. Vi är överens om att det inte är bra för ett samhälle att vara så beroende av enskilda stora arbetsgivare. Det är vi överens om. Maud Olofsson står här i talarstolen och säger att hon inte kan kommendera fram. Nej, det vi vill är att du ska vilja fortsätta att föra ett samtal nu när du kanske också har fått ny information om att det finns en intressent, en intressent med kapital, en intressent som inte ens har för avsikt att konkurrera med Stora Enso om virket. Det borde vara viktigt även för en näringsminister att se att det finns en alternativ lösning, en möjlighet att rädda ett stort antal av jobben i det här samhället. Det borde vara av intresse för en näringsminister och en regering. Det kanske också vore värt att besöka Norrsundet och hämta kunskaper och erfarenheter att ha med sig i samtalen. Jag har inte hört om näringsministern har fört in det i samtalen med ägarna och om näringsministern över huvud taget har haft ett samtal med sin finske kollega. Om du har haft det, hade du då med dig detta om en alternativ intressent? Det har jag fortfarande inte fått något svar på. Jag kanske får det i näringsministerns sista inlägg.

Fru talman! Mycket har sagts här som är viktigt. Det är som många talare har framhållit en akut och besvärlig situation för Norrsundet och Gävleregionen. Många arbetstillfällen står på spel. Jag utgår ifrån att vi alla på olika sätt försöker använda de kontakter vi har och pratar med de människor vi känner. Jag hade själv tillfälle att träffa vd:n på Stora Enso när Skogsindustrierna förra veckan hade en samling med riksdagsledamöter här i Stockholm. Jag tog då upp Norrsundets situation. Jag utgår ifrån att det väger betydligt tyngre om näringsministern också lägger kraft i samtalen. Det utgår jag ifrån att hon gör. Det är riktigt att bredda arbetsmarknaden. Vi ska ställa krav på alla parter, men naturligtvis särskilt stora krav på en stor arbetsgivare och aktör som Stora Enso. Jag är övertygad om att Stora Enso tänker affärsmässigt också i den här situationen. Om det skulle dyka upp en bra möjlighet att slippa kostnaderna för avveckling och alternativa jobb genom att en alternativ aktör kan erbjuda möjlighet att driva verksamheten vidare utan att det drabbar råvarusituationen i regionen är jag ganska säker på Stora Enso tar det på mycket stort allvar. Jag kan inte några detaljer i detta, men det är den bild som det förefaller finnas viss substans i. Nu är det ett tillfälle och en möjlighet för Maud Olofsson och regeringen att visa att den här regeringen inte bara är bättre på att driva jobbskapande politik och skapa ett bra företagarklimat utan att man också kan hantera akuta krissituationer. Jag har stora förhoppningar om att det ska kunna landa bra. Jag ser fram emot den fortsatta utvecklingen av det här ärendet och att vi gemensamt ska kunna trycka ned arbetslösheten och främja företagandet i Gävleborgs län.

Fru talman! Diskussionen handlar ju om huruvida jag har samtal med Stora Enso eller inte. Jag vet inte om jag är väldigt otydlig när det gäller att beskriva det. Jag har samtal, och jag har haft samtal med högsta ledningen. Jag har ställt frågan. Jag gör det därför att jag bryr mig om Norrsundet. Jag bryr mig om vad som händer där. Jag håller mig informerad därför att jag tycker att det här är en väldigt viktig fråga. Det är därför vi har den här diskussionen. Jag har fått till svar att man inte är beredd att sälja. Om det kommer något nytt kommer jag naturligtvis att föra in det i informationen. Den information som jag har här har jag gett till bolaget. Vi har fört den diskussionen. Det är viktigt att tala om att det inte är något som ni har kommit på i er interpellation att näringsministern borde prata med Stora Enso. Det är en självklar rutin för regeringen att vi har den dialogen när det händer stora viktiga saker för människor. Jag har försäkrat mig om att Stora Enso måste ta ett ansvar för sina anställda. Man måste se till att det finns en möjlig omställning till nya jobb och andra jobb om det slutar med att man lägger ned. Så är beslutet. Jag kan inte gå in och styra Stora Enso. Jag drar bara slutsatser av det resonemang som ni själva för. Om man fortsätter det resonemanget leder det till planekonomi. Jag är inte intresserad av att ha en sådan ekonomisk situation i landet. Jag vill ha marknadsekonomi. Då är det en tydlig rågång mellan politikernas ansvar och bolagens ansvar. Vi för en dialog om hur vi ska kunna utveckla alla företags möjligheter att finnas kvar här i Sverige och utvecklas här. Något annat som jag tycker är viktigt att säga är att vi nu tillför regionen resurser, även om det inte är fråga om några nya pengar. Regeringen har lyft ut pengarna till regionen för att man ska kunna ta det här ansvaret. Vi lyfter ut resurser så att det skapas nya jobb. Hittills har ju arbetslösheten sjunkit. Det växer fram nya jobb inom det privata näringslivet som ökar människors möjligheter att få nya jobb. Det vi har lovat levererar vi. Vi kommer att fortsätta att följa utvecklingen i Norrsundet. Var så säker.