Nedläggning av den nationella hjälplinjen

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Acko Ankarberg Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta med anledning av nedläggningen av den nationella hjälplinjen.

Hjälplinjen har drivits av Inera med finansiering av regionerna. Det är regionerna som har fattat beslut om att lägga ned Hjälplinjen. Nedläggningen är en följd av regionernas prioriteringar kring vilka tjänster Inera ska förvalta. Det här är regionernas eget beslut. De har inte inkommit med någon förfrågan eller för regeringen antytt att det skulle vara en fråga om finansiering från staten.

Regeringen förutsätter att regionerna kommer att integrera stödinsatserna i regionernas reguljära vård. Syftet som anges med att regionerna tar över vårdgivaransvaret är att skapa bättre förutsättningar för patientsäkerhet, kvalitet, dokumentation och uppföljning.

Under 2020 ökar regeringens satsningar på det suicidpreventiva arbetet. Totalt avsätter regeringen 50 miljoner kronor att fördela till organisationer som bedriver främjande eller förebyggande arbete inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Bidraget får delas ut till rikstäckande organisationer som riktar sig till utövare på regional och lokal nivå och till organisationer som är av riksintresse. Bidraget syftar till att stödja ideella organisationer som arbetar främjande och förebyggande inom området psykisk hälsa och suicidprevention, inklusive med barn och unga i migration. Ett annat syfte är att förstärka organisationernas utvecklingsarbete och kompetensuppbyggnad.

Regeringens nuvarande strategi inom området psykisk hälsa gäller mellan åren 2016 och 2020. Syftet med regeringens strategi är att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och strategiskt arbete, med ett gemensamt ansvarstagande inom ordinarie strukturer. Målet är att främja psykisk hälsa, motverka psykisk ohälsa, förstärka tidiga insatser till personer som drabbas av psykisk ohälsa och förbättra vården och omsorgen för personer med omfattande behov av insatser.

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Det här är en ganska speciell situation. Vi har haft en väl fungerande nationell hjälplinje. Sedan har den lagts ned, inte på grund av politiska beslut eller överväganden utan på helt andra premisser. Det gör att ansvarstagandet blir svårt. Vem är ansvarig för detta? Situationen är alltså knepig. Men icke förty är det viktigt att lyfta fram konsekvenserna av det och fundera på hur vi nu ska tänka.

Den nationella hjälplinjen startade för ungefär 20 år sedan. Det var brukarrörelsen som själv tog initiativ och sa att man här behöver någonting. Hjälplinjen har nu funnits under lång tid. De senaste tio åren har Sveriges Kommuner och Regioner härbärgerat den. Den har varit öppen varje dag kl. 13-22. Den som ringer har kunnat göra det anonymt. Även den som har tagit emot samtalet, det vill säga den profession som funnits där, har varit anonym. Det handlar om professionell, legitimerad personal. Det har upplevts som en poäng med att man från båda håll har kunnat vara anonym. Vårdpersonal har själv kunnat söka, så det har varit en poäng med detta. Väldigt många delar har varit riktigt bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När linjen nu är nedlagd visar det sig att när man går in på 1177:s hemsida blir man hänvisad till sida upp och sida ned av organisationer som man i stället kan ringa till. När jag skrev ut det kunde jag räkna till tre helsidor med organisationer. Helt plötsligt står den hjälpsökande där och undrar: Var platsar det jag känner just nu och akut? Vilka symtom har jag? Vilken diagnos?

Helt plötsligt blev det här något helt annat. Poängen med den nationella hjälplinjen var att den var öppen varje dag. Man kunde ringa för någon annans skull, någon som stod i begrepp att ta sitt liv; ungefär två sådana samtal per dag har det varit. Även sådana som själva har behövt samtala med någon har ringt. Man vet att samtalet till hjälplinjen har gjort att människor känt att de mått bättre och inte har behövt söka mer vård. Hela skalan av insatser har funnits. Nu står vi utan en bred första tidig insats.

Utifrån det svar som socialministern ger, fru talman, blir jag väldigt osäker på om regeringen tycker att det är viktigt att fortsätta med något som detta. Får det bli som det blir när det nu har blivit så här? Sveriges Kommuner och Regioner har ju inte fattat något politiskt beslut om det hela. Jag tycker att det finns ett utrymme från både regeringens och Sveriges Kommuner och Regioners håll att titta på detta. Låt vara att Inera inte tycker att det passar i sin portfölj av it-tjänster, men det finns ett väldigt viktigt initiativ genom 1177 som ska vara en bred ingång.

Genom fortsatta överenskommelser och samtal mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner kan man kanske hitta tillbaka till den fusion som den breda hjälplinjen utgjorde. Den hade ett brett och öppet anslag, var öppen varje dag i veckan, hade professionen hos sig och klarade av samtalen men kunde också skicka dem vidare när så behövdes.

Jag blir lite tveksam när ministern redovisar vilka pengar man ger till den ideella sektorn. Menar hon att civilsamhället borde ta över?

Mina frågor blir därför: Tänker regeringen och socialministern att civilsamhället borde ta över med anledning av de utökade pengar som kommer? Eller tänker sig ministern att i de kommande samtalen med Sveriges Kommuner och Regioner ta upp diskussionen inom ramen för 1177-arbetet så att den nationella hjälplinjen kommer in där? Vilken väg tycker regeringen är lämplig att gå vidare på? Inte kan någon vara nöjd med att linjen försvinner och att det i stället blir många fragmentiserade vägar för människor som söker hjälp? Visst ska vi ha en bred väg in för dessa människor?

Fru talman! Hade vi suttit i bänkarna hade vi haft en knapp till förfogande där man kan trycka "Instämmer" när man lyssnar på talaren. Det hade jag gärna gjort nu om jag hade kunnat. Jag håller helt med Acko Ankarberg i precis vartenda ord i hennes inlägg.

Denna diskussion är otroligt märklig. Vi står här i riksdagen och diskuterar ett beslut som verkligen inte är fattat av vare sig riksdag eller regering. Det finns inga regleringsbrev bakom eller kommatecken som har strukits i någon förordning. Detta är ett beslut som har fattats av Inera, som skulle kunna beskrivas som ett bolag som regionerna äger tillsammans. Där sitter tjänstemän och beslutar om vilka tjänster man ska ha. Inera är dock också det verktyg som regionerna gemensamt äger. Jag föreställer mig att man faktiskt har kontroll över det och vet vad man gör.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är ledsen att behöva säga att det så här långt inte har varit någon kö till min telefon eller min mejl från upprörda regionpolitiker. Tvärtom tycker regionerna uppenbarligen att detta ska in i andra stödstrukturer. Sådana svar har jag fått. Det handlar om att det ska bli en naturlig del av det andra de gör inom 1177.

Regering och riksdag förfogar heller inte exakt över hur man jobbar inom 1177. Samma sak gäller där. Det är regionerna som är huvudmän, och de behöver ta ett ansvar. De behöver lösa detta gemensamt och hitta gemensamma funktioner för detta. Inera är en alldeles utmärkt sådan, om man använder den för att styra det som man gör mycket bättre tillsammans än var och en för sig.

Så sent som förra veckan träffade jag ett antal organisationer som arbetar suicidpreventivt. De arbetar också med anhöriga och efterlevande. Det gäller inte minst Mind, som jag vill nämna specifikt. Denna organisation har just olika hjälplinjer och sitter ideellt i telefon. Där har man redan kunnat konstatera - kanske inte under de senaste veckorna men väl det senaste året - att man får mer att göra. Under hösten har man märkt av det hela.

Min avsikt är inte på något sätt att säga att det ideella, föreningsliv eller ideella krafter ska ta över något så allvarligt som att möta människor som är oroliga för den psykiska hälsan hos sig själva, en anhörig eller en vän, som kanske är suicidal och kan behöva akut hjälp, stöd och vård. Det är dock svårt att se att staten ensidigt skulle öppna upp en nationell hjälplinje som man aldrig varit ansvarig för. Regionerna har inte uttryckt något önskemål om att regeringen ska bidra till att försöka behålla den.

Så sent som nu kommer vi att fatta gemensamma beslut om en överenskommelse om psykiatrin. Där finns det många olika insatser. Jag ska inte ta talartiden i anspråk till det. Många olika insatser behöver dock göras för att man tillsammans ska kunna utveckla den psykiatriska vården och öka den psykiska hälsan. Till detta har stora medel avsatts.

För åtminstone mig framstår det som att nedläggningen av den nationella hjälplinjen inte har handlat om ekonomi, utan att man har ett annat sätt att se på hur man vill lösa vården till denna målgrupp.

Om man som statsråd får vara personlig vill jag säga att den nationella hjälplinjen har varit alldeles utmärkt. Jag förundras över hur man kan lägga ned något som fungerar väl. Men om man har en mycket bättre idé är det svårt för mig att sätta mig över det. Än så länge tycker jag inte att regionerna har visat på något som fungerar bättre. Det bekymrar mig.

Fru talman! Det är gott att höra att socialministern beklagar det som har hänt. Det värsta som kan hända är om vi bara säger att det här kan hända och sedan inte bryr oss om det.

Men jag är förvånad över att socialministern tror att telefonen bara går åt ett håll. Socialministern kan lyfta luren och säga: Hur tänker ni göra det här?

Om man nu tänker ingå en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner om psykiatriska insatser borde väl det här ingå. Det borde finnas i socialministerns papper inför mötet: Hur tänker man om det? Är det en pengafråga? Jag tror inte heller det - jag gör samma bedömning som socialministern. Men hur ska vi göra detta framöver?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker inte att vi bara kan låta detta ske utan att lyfta ett finger. Det har inte fattats några politiska beslut, och det är ett skäl för politiken att nu gripa in. Politiken kan inte bara säga: Vi låter det ske.

Jag förutsätter att regeringen och socialministern på något sätt hittar vägar att kunna påverka. Frågan kom upp i socialutskottet, men i nuläget tycker jag ändå att det är regeringen som har de största möjligheterna att tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner hitta vägar för att göra detta. Att gå omvägen över ett tillkännagivande i riksdagen känns både långsamt och onödigt, eftersom engagemanget uppenbarligen finns hos socialministern.

Min förhoppning är att aktiviteten kommer från båda håll och att man inser att den lösning vi har haft har varit kostnadseffektiv. Det har kostat 10 miljoner att ha öppet varje dag i veckan, vilket måste ha varit fantastiskt kostnadseffektivt. Att man kan göra det billigare kan jag inte tänka mig, om man ska ha det på 21 olika sätt.

Den som är hjälpsökande och förväntar sig att kunna hitta rätt i djungeln av telefonnummer har verkligen inte den bästa situationen. Det ska vara så enkelt och smidigt som möjligt. Det är därför detta har varit så bra. Det har också varit kvalitetssäkrat. Man har dock inte kunnat ta emot mer än kanske hälften av alla som har önskat det, så det finns ett större behov än vad man har kunnat härbärgera.

Jag hoppas att socialministern går vidare med den ansats som jag hör om i talarstolen i dag och som jag blir väldigt glad över - det måste ske någon förändring. Jag hoppas att socialministern använder telefonen och även låter den gå åt andra hållet i samtalen med Sveriges Kommuner och Regioner eller regionala företrädare.

Fru talman! Jag kan försäkra Acko Ankarberg Johansson om att telefonen inte går i bara en riktning vare sig nu eller i andra sammanhang. Det är klart att det sker en dialog.

Det har inte uttryckts några önskemål. Det handlar inte om finansiering. Det är klart att samarbete och överenskommelser bygger på att man är två parter som vill lösa någonting som man upplever vara ett gemensamt problem. Jag har inte upplevt att Sveriges Kommuner och Regioner har sökt stöd och velat hitta en lösning. Kanske har de inte upplevt detta som ett problem. Kanske blir det så att den uppmärksamhet som kommer när den nationella hjälplinjen väl läggs ned får Sveriges Kommuner och Regioner att reagera. Det återstår att se. Men kompromisser och överenskommelser av olika slag bygger på att man ser ett gemensamt problem.

Frågan kommer att kunna diskuteras, men den är väldigt bekymmersam. Vi får väl på var sin kant fundera på vad det beror på att sådana här beslut kan fattas och att Sveriges Kommuner och Regioner, som är en politiskt styrd organisation och äger ett bolag som ska samarbeta och samverka för jämlik vård, likvärdiga lösningar och smarta och effektiva lösningar på gemensamma problem, hamnar i en sådan här situation och uppenbarligen inte är så bekymrade. Det bekymrar mig faktiskt väldigt mycket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klokt, tycker jag, att Acko Ankarberg Johansson ställer en interpellation, så att vi kan diskutera frågan vidare och kanske ta den ytterligare ett steg på var sitt håll.

Tillkännagivanden från utskott brukar handla om frågor som mer explicit gäller regeringens agerande och frågor som ligger på regeringens bord. Det märkliga i den här situationen är att frågan inte ligger på regeringens bord. Det är svårt att ta en fråga till sitt bord om inte den som äger frågan vill lägga den där. Detta är kanske lite kryptiskt för någon som lyssnar. Men om den nationella hjälplinjen läggs ned av regionerna och de inte tycker att det är ett problem hoppas jag verkligen att de har en annan lösning. Jag följer gärna frågan och har ingenting emot att ta upp den i olika sammanhang. Men än så länge verkar inte Sveriges Kommuner och Regioner tycka att de har ett problem.

Fru talman! Såvitt jag har förstått har ändå frågor ställts inom Sveriges Kommuner och Regioner, men inte ens regionråd vet till vem frågan har gått regionalt. Det har varit väldigt oklart hur man har gjort.

Det är klart att bristande ägarstyrning av bolag inte är bra. Men det är inte bara Sveriges Kommuner och Regioner som har problem med det. Jag tror att även staten har en del att göra när det gäller styrning av bolag som till exempel köper in sig i tjänster på ett sätt som jag inte tror att man borde göra. Jag tror att både Sveriges Kommuner och Regioner och staten behöver titta på ägarstyrning av bolag, så att de agerar på det sätt som man själv önskar.

Den nationella hjälplinjen är väldigt speciell. Den har ett brett anslag. Jag uppfattar att det finns en bred samsyn hos alla partier om att det ska vara enkelt att få ringa och prata med någon när man känner att man mår dåligt. Den här fina funktionen som man har haft under lång tid kommer från brukarrörelsen och har sedan härbärgerats hos Sveriges Kommuner och Regioner. Det skulle vara så sorgligt om vi lät den gå ur händerna bara för att den har funnits i ett bolag som ingen har haft kontroll över vad gäller den här beslutsdelen.

Jag uppfattar det goda intresset från socialministern. Min förhoppning efter den här interpellationsdebatten är att man kommer att göra vad man kan från regeringen. Annars skulle jag bli ohyggligt besviken.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att påminna sig om att Inera inte är ett bolag på marknaden som ska agera bland andra, utan ett bolag som är regiongemensamt och har till uppgift att utföra regiongemensamma tjänster och uppdrag som ingen annan än SKR ger. Det är verkligen en stor skillnad mot företag på en marknad. Det vore väldigt synd, tycker jag, om Inera skulle utvecklas åt det hållet eller om någon skulle se på Inera på det sättet, för då blir det inte alls så användbart som det skulle kunna vara.

Sveriges Kommuner och Regioner måste ta kritiken på allvar och svara på den. Det går inte att lägga frågan i knät på någon annan, utan Inera styrs av Sveriges Kommuner och Regioner. De har valt att lägga ned den nationella hjälplinjen. Ingen hand har sträckts ut. Inget intresse har visats för att lösa någonting som skulle kunna vara ett problem. Detta har fungerat väl till den dag då man beslutade om stängning. Ingen lösning har sedan visats. Jag tycker att det är ett ansvarslöst sätt att hantera den vårdpersonal som har gjort ett fantastiskt jobb. Framför allt är det ansvarslöst gentemot alla dem som har tyckt att den nationella hjälplinjen varit en fantastisk väg in för att åstadkomma den tillgängliga hälso- och sjukvård som vi alla vill ha.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.