Nationellt godkända idrottsutbildningar i gymnasieskolan

Fru talman! Ylva Johansson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att de nationellt godkända idrottsutbildningarna inom gymnasieskolan ska fungera bättre. Jag vill först och främst framhålla att det är viktigt att elitidrottande ungdomar ges tillfälle att förena sitt idrottsutövande med studier i gymnasieskolan. Därför finns det sedan lång tid tillbaka riksrekryterande idrottsutbildningar. Det gäller att skilja mellan riksrekryterande idrottsutbildningar och nationellt godkända idrottsutbildningar. Riksrekryterande idrottsutbildningar syftar till att hitta ungdomar som har förutsättningar att nå internationell elitnivå i vuxen ålder och genom våra riksidrottsgymnasier ge dem möjlighet att under gymnasietiden vidareutveckla sina talanger och intressen. Till riksrekryterande idrottsutbildningar gäller särskilda antagningsbestämmelser. För att ge fler ungdomar möjlighet att kombinera elitidrottande med gymnasieutbildning har vi i den nya gymnasieskolan nu dessutom infört nationellt godkända idrottsutbildningar. Det är någonting annat än riksrekryterande utbildningar. På dessa utbildningar får programfördjupningen och elevens individuella val användas för kurser i specialidrott. Men i övrigt går eleverna på dessa utbildningar på vanliga gymnasieprogram, samma program som alla andra elever i svensk skola. De nationellt godkända idrottsutbildningarna ska vara av tydlig elitidrottskaraktär och ha ett etablerat samarbete med ett specialidrottsförbund. De huvudmän som vill anordna sådana idrottsutbildningar kan ansöka om det till Statens skolverk, som prövar ansökan och kontrollerar att utbildningen håller godkänd kvalitet. Den sökande som anses ha bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen ska ges företräde vid urval till utbildningen. Om fler elever ansökt än det finns platser ska urval, antagning och fördelning av platser göras sakligt och opartiskt. Vid urval till en nationellt godkänd idrottsutbildning ska företräde ges åt den som har bäst idrottsliga förutsättningar för att tillgodogöra sig utbildningen, men vid eventuella urval till ett visst program eller inriktning ska platserna fördelas efter den fria kvoten och därefter med betygen som grund. Enligt skollagen ska eleverna lämna in ansökan till gymnasieskolan till sin hemkommun, men i övrigt finns det inte några statliga bestämmelser som anger till exempel när ansökningar ska lämnas in. Hur huvudmännen väljer att organisera utbildningen och urvalet till sina olika utbildningar är enligt skollagen inget jag som utbildningsminister kan ha synpunkter på. Enligt skollagen ska de utbildningar som kommuner erbjuder och antalet platser på dessa så långt som möjligt anpassas till ungdomarnas önskemål. En elev vars betyg inte räcker till för att komma in på det tänkta programmet kan förmodligen tas in på ett annat program som huvudmannen erbjuder och få sin idrottsutbildning på det programmet. Det gäller såväl för elever som fått en plats på en nationellt godkänd idrottsutbildning som för alla andra elever i det svenska gymnasiet. Vanliga regler gäller således. Jag avser inte att vidta några åtgärder för att ändra på det.

Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret. Fotboll är den ojämförligt största sporten i Sverige och den absolut största ungdomsidrotten alla kategorier. Det är den största pojkidrotten och den största flickidrotten. Det är den största idrotten bland både invandrarpojkar och invandrarflickor. Det är hundratusentals ungdomar som ägnar tre, fyra, fem, sex, kanske sju dagar i veckan åt fotbollen. Väldigt många slutar dock när de kommer upp i gymnasieåldern. Ungefär 60 procent slutar i åldern 15-18 år. Det beror säkert på att många andra intressen pockar på uppmärksamhet i den åldern. Men det beror också på, menar jag, att gymnasiestudier är och bör var krävande. För fotbollen, som är en lagsport som alla vet, har de riksrekryterande idrottsgymnasierna aldrig varit aktuella. Det är därför väldigt välkommet att det finns möjligheter med nationellt godkända idrottsutbildningar, för det är de som kan användas för fotbollens räkning. De här utbildningarna ska vara av tydlig elitidrottskaraktär och ska ha ett etablerat samarbete med ett specialidrottsförbund. Jag har förmånen att vara ordförande i ett sådant specialidrottsförbund, Stockholms Fotbollförbund. Vi har samarbete med tolv gymnasieskolor, så kallade NIU-gymnasier, i Stockholmsområdet. Några av dessa gymnasier har också ett etablerat samarbete med någon av de stora elitutbildande föreningarna i Stockholmsområdet. Bakgrunden till min fråga är den situation som var på Bromma gymnasium, där det fanns 24 platser på nationellt godkända idrottsutbildningar och där specialförbundet tog fram de ungdomar som hade tillräckliga idrottsliga meriter och förutsättningar för att komma i fråga för att bli antagna. Samtliga uppfyllde behörighetskraven för gymnasieutbildningarna. Ändå uppkom en situation där fotbollsungdomar kunde konkurreras bort av ungdomar med högre betyg. Resultatet blir då att det blir färre idrottsplatser på gymnasieskolan. Jag har förstått att detta är ett problem som finns framför allt i Stockholmsområdet, där det råder stor konkurrens till vissa gymnasieskolor. Resultatet blir att det inte räcker för en elitsatsande ungdom att både klara behörighetskraven och att i hård konkurrens bli utvald som en av dem som har förutsättningar att nå elitnivå - det är ju mycket hårda krav som ställs - utan man blir ändå bortkonkurrerad, och resultatet blir att färre ungdomar får gå en NIU-utbildning, alltså en utbildning där man kombinerar utbildning med sin specialidrott. Detta tycker jag är väldigt olyckligt. Därför skulle jag igen vilja ställa frågan till utbildningsministern: Var det meningen att det skulle bli så här?

Fru talman! Huruvida det var meningen att det skulle bli så på Bromma gymnasium kan jag inte svara på. De här reglerna har ju riksdagen antagit i full enighet. Jag antar att även Ylva Johansson tryckte på ja-knappen, så vi har väl alla ett ansvar för att reglerna ser ut så här. Å ena sidan har vi riksrekryterande idrottsutbildningar på gymnasienivå. Där har man särskilda antagningsregler som man har gjort upp med Riksidrottsförbundet om. De är verkligen till för elitidrottens behov. Ska vi ha idrottsstjärnor i världsklass måste de få avsätta mycket tid till sin träning och skolschemat måste anpassas efter det. De utbildningarna är särskilt upplagda. Å andra sidan har vi de nationellt godkända idrottsutbildningarna. De är vanliga gymnasieutbildningar som man kompletterar med någon idrott. Där gäller naturligtvis vanliga regler för antagning och sådant. När jag lyssnar på Ylva Johansson inser jag att om man förlägger en sådan utbildning på ett gymnasium som har extremt höga antagningspoäng kan man hamna i den situation som hon beskriver. Om man lägger den på en skola med lägre antagningspoäng har man naturligtvis möjlighet att ta in fler elever med lägre betyg. Det är väl en diskussion som Stockholms Fotbollförbund får ta med Stockholms kommun och Stockholmskommunerna. Ni har lagt den här utbildningen på en skola med mycket höga antagningspoäng, och därmed får det denna effekt. Jag förstår problemet som Ylva Johansson beskriver, men konsekvensen av att ändra reglerna i skollagen på grund av detta exempel är lite för långtgående, bedömer jag. Man får fundera lite på var man lägger detta. Man har ju möjlighet att med kommunen komma överens om hur urval ska gå till. Som jag sade finns det en möjlighet för kommunerna att bestämma detta. Jag ser dock inte att vi av detta skäl skulle gå in och ändra lagstiftningen. Detta får man lösa i en överenskommelse mellan Stockholms Fotbollförbund och Stockholms kommun.

Fru talman! Det är olyckligt, tycker jag, att utbildningsministern inte är beredd att ändra i reglerna. Vi har särskilda regler för de riksrekryterande idrottsutbildningarna, men de inriktar sig framför allt på de individuella idrotterna. Vi har ju världsstjärnor också i idrotter som fotboll. Men fotboll, som är en av lagsporterna, har egentligen inga förutsättningar att vara bas för en riksrekryterande idrottsutbildning, utan det blir inom ramen för de nationellt godkända idrottsutbildningarna som den elitsatsningen kan ske om man ska vara realist. Det är orimliga krav som man ställer på dessa duktiga elitsatsande ungdomar som lägger ned så mycket energi, tid och talang på sin idrott och som bedöms ha förutsättningar att nå högsta nivå. Ändå ställer man krav på att de dessutom i betygshänseende ska slå ut alla andra elever för att komma in på det fåtal platser som finns. Det är redan hård konkurrens om att hamna bland dem som alls har möjlighet att komma in på NIU-gymnasierna. Det är klart att det ser olika ut över landet. Det är inte bara ett fåtal gymnasieskolor i Stockholmsområdet som har ett högt sökandetryck. Det vet Jan Björklund mycket väl. Där finns ett stort antal gymnasieskolor eftersom det är en mycket stor antagningsregion och det dessutom finns ett tryck utifrån. Det är alltså inte så enkelt som att bara flytta till en annan gymnasieskola. Det handlar också om närheten till de klubbar som man samarbetar med när man ska bedriva den här utbildningen.

Fru talman! Jag har stor förståelse för Ylva Johanssons synpunkter, men man måste fundera på vad konsekvensen blir i andra ändan. På de populäraste gymnasierna i Stockholm slår man ut elever. Följden av en regeländring skulle bli att man slår elever som har höga betyg: En elev med lägre betyg som spelar fotboll ska slå ut en elev som har högre betyg. Det kommer inte heller att vara lättförsvarat när det kommer interpellationer om det systemet. Urvalsregler för populära utbildningar kommer alltid att vara kontroversiella. Går studierna eller idrotten i första hand? Min grundinställning är att studierna går i första hand. Vi har ändå gjort ett undantag för de riksrekryterande idrottsgymnasierna. Där kan man välja ut dem som man tycker är riktiga stjärnor. Detta görs i en överenskommelse med Riksidrottsförbundet, där Svenska Fotbollförbundet och andra är med. Så sent som för ett år sedan ställde sig riksdagens alla partier bakom antagningsreglerna i en omröstning. Det var ingen som då var kritisk till detta. Det har i alla tider varit så att det är de riksrekryterande gymnasierna som har undantag. Jag är inte utan vidare beredd att ändra detta på ett sådant sätt att vi på en lång rad populära gymnasier ska börja ta in elever som har lägre betyg men spelar fotboll och slå ut andra som har högre betyg. Jag är själv Brommabo och har två grabbar som spelar fotboll i Brommapojkarna. Trots detta får jag säga att jag tror att det skulle vara ett svårförsvarat system. Här i Stockholmsregionen finns mängder av skolor med lägre antagningspoäng. De finns också i Västerort. Förlägger man dessa klasser dit kommer man att kunna ta in alla man vill, för där är antagningspoängen mycket lägre. Men lägger man dessa utbildningar på en skola som har mycket högre antagningspoäng gäller den antagningspoängen även om man spelar fotboll. Det har riksdagen i full enighet beslutat, och jag står bakom det beslutet.

Fru talman! Det är ju inte specialidrottsförbunden som bestämmer vilka skolor som ska ha de här utbildningarna, utan det är skolorna själva som ansöker. Det bygger alltså på att det finns skolor som vill bedriva NIU-utbildning. Det är inget som Stockholms Fotbollförbund eller något annat specialidrottsförbund kan ålägga någon lämplig gymnasieskola att göra. Dessutom är reglerna sådana att det ska vara mellan 12 och 20 elever för att det ska bli en grupp som ska bedömas ha tillräckliga förutsättningar för att man ska kunna bedriva kvalificerad utbildning i specialidrott. Gruppen ska inte vara för liten och inte för stor. Jag tycker att det är rimligt att man har den typen av krav, både för ekonomiska förutsättningar och för att det ska finnas pedagogiska förutsättningar att lyckas. Om det då finns 20 platser som är avsedda för den här utbildningen och resultatet blir att det inte alls kommer in så många ungdomar för att de slås ut av andra skäl drabbar det också de ungdomar som har tagits in utifrån sina idrottsliga meriter och betygsmeriter. Om gruppen inte blir tillräckligt stor finns det risk för att utbildningen inte får fortsätta att bedrivas och det finns kanske inte ekonomiska och pedagogiska förutsättningar att uppnå tillräcklig kvalitet. Här finns ett inbyggt problem. Jag tror ärligt talat, utbildningsministern, att varken du eller jag kunde förutse att konsekvensen skulle bli att de platser som var avsedda för idrottsutbildning på nationellt godkända gymnasieutbildningar skulle försvinna på det sätt som nu har skett. Jag hoppas verkligen att utbildningsministern är beredd att följa den här frågan och inte utesluta att det kan bli förändringar i framtiden.

Fru talman! Jag är absolut beredd att följa både denna och andra frågor som gäller gymnasiet. Jag vill ändå framhålla att det inte är så enkelt att man nu bara kan ändra reglerna. Då är det ju några andra elever som åker ut ur de här skolorna i stället. Jag vill framhålla att det ändå finns möjligheter för ett regionalt idrottsförbund - Stockholms Fotbollförbund i det här fallet - att ta upp en dialog med Stockholms kommun och Kommunförbundet i Stockholms län om vilka skolor som bör ha dessa utbildningar. Jag är övertygad om att de flesta skolor är intresserade av att kunna profilera sig på det sättet. Jag tror inte att det är något problem. Men förlägger man den här typen av utbildningar till skolor som är väldigt populära och har mycket höga antagningspoäng är jag väldigt tveksam till att vi ska skapa gräddfiler så elever som har mycket lägre betyg ska komma in på dessa skolor genom att man går runt antagningssystemet för att de spelar fotboll. Jag är inte säker på att det antagningsystemet skulle få någon större legitimitet. Det är möjligt att det blir populärt hos dem som brinner för just det intresset. Men det är inte säkert att det skulle få någon större legitimitet i andra kretsar och hos de elever som slås ut. Jag är absolut beredd att följa detta och ta del av informationen om det skulle vara ett mycket utbrett problem i Sverige. Vi får i så fall fundera på i fall vi ska göra någonting. Men för dagen menar jag att de regler vi har antagit i bred enighet får gälla.