Näringslivets behov av utbildad arbetskraft

Fru talman! Mikael Damberg har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att omvärdera regeringens neddragning av antalet utbildningsplatser på högskolan mot bakgrund av att en undersökning visar att arbetsgivare gör bedömningen att behovet av högskoleutbildade kommer att växa ytterligare i framtiden. Mikael Damberg har även frågat mig vilket ansvar jag och regeringen bär för att ungdomar i dag uppfattar det som mindre lönsamt att studera vidare på universitet och högskolor jämfört med tidigare år. Låt mig börja med ungdomars uppfattning om lönsamheten av högre studier. De undersökningar som Mikael Damberg hänvisar till gjordes under sommaren 2006. Det rör sig med andra ord om attityder bland ungdomar som uttrycktes under den förra regeringens mandatperiod. Jag delar dock Mikael Dambergs uppfattning att den attitydförändring han beskriver är bekymmersam, och jag känner ett stort ansvar att vända denna utveckling. Det är viktigt att i sammanhanget framhålla att man med en högskoleutbildning har en stark ställning på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland personer med högskoleutbildning är, oberoende av konjunkturläge, generellt lägre än bland personer utan högskoleutbildning. Den starkare ställningen på arbetsmarknaden för högskoleutbildade visar sig också genom en större rörlighet på arbetsmarknaden. Samtidigt som högskoleutbildade oftare avslutar en anställning, får de också snabbare en ny anställning jämfört med personer utan högskoleutbildning. Det är självklart positivt att arbetsgivare ser framför sig att flera högskoleutbildade kommer att behövas i näringslivet i framtiden. Det är ett gott betyg på de svenska universiteten och högskolorna. För att möta dessa förväntningar är det än mer viktigt att fokusera på utbildningens kvalitet och vad studenterna har med sig från de slutförda utbildningarna i form av kunskaper och färdigheter. Regeringen följer noga utvecklingen av efterfrågan på högskoleutbildade på arbetsmarknaden och kommer bland annat att ge Högskoleverket i uppdrag att tillsammans med lärosätena utveckla uppföljningen av studenternas etablering på arbetsmarknaden. Jag kommer att föreslå att ytterligare åtgärder vidtas om så behövs. När det gäller antalet utbildningsplatser har jag redan tidigare i interpellationsdebatten denna dag diskuterat detta med Mikael Damberg. Regeringens hållning i den här frågan är att kvaliteten i högre utbildning och forskning måste prioriteras framför en fortsatt utbyggnad av antalet utbildningsplatser. Åtgärder för att förbättra kvaliteten kommer enligt regeringens bedömning att främja rekryteringen till högskolan. Jag vill även upprepa att utrymme fortfarande finns för fler att söka sig till högskolan, men att det är ojämnt fördelat mellan olika utbildningsprogram. Varje år finns platser över på till exempel lärarutbildningar med inriktning mot tidigare år och civil- och högskoleingenjörsutbildningar. Samtidigt är det troligen så att den goda arbetsmarknaden för tillfället leder till att fler ungdomar får jobb och att färre därför söker sig till högre studier.

Fru talman! Tack för svaret. Jag skrev interpellationen mot bakgrund av att TCO, Lärarförbundet och SFS presenterade en rapport med namnet Jakten på anställningsbarhet . Den innehöll en rad frågor som man ställt till arbetsgivare om hur man såg på arbetslivet och högre utbildning och lite grann deras bedömningar inför framtiden. Det var intressant att man i rapporten konstaterar att många arbetsgivare tror att utbildningsbehovet kommer att öka de kommande åren. Man hade också kritik mot att högskolorna brister i kontakter med arbetslivet. Det är viktiga signaler för oss som håller på med utbildningspolitik att ta ad notam. Jag börjar med att ställa frågan till utbildningsministern: Delar han rapportens bedömning? I interpellationssvaret sägs: "Det är självklart positivt att arbetsgivare ser framför sig att flera högskoleutbildade kommer att behövas i näringslivet i framtiden." Är det högskoleministerns uppfattning att näringslivet och arbetsgivarna kommer att vilja anställa fler med högskoleexamen i framtiden? Är det regeringens uppfattning att det är så näringslivet och offentlig förvaltning ser på framtiden och de behov som finns då? Ett resonemang om det och en analys av detta borde ligga till grund för regeringens högskolepolitik. Jag är intresserad av och hade faktiskt förväntat mig att högskoleministern hade en analys och en egen uppfattning i denna fråga. Det finns en kritik i rapporten som går ut på att det finns en brist i arbetslivsanknytning. Jag tror att vi måste ta det på allvar. Det är bra att högskoleministern också säger i interpellationssvaret att han ska ge Högskoleverket i uppdrag att följa studenterna och deras etablering på arbetsmarknaden. Det är väldigt bra. Vi socialdemokrater har i vårt budgetalternativ ett sådant skarpt förslag som innebär att det blir en skyldighet att följa studenterna efter högskoleutbildning. Det handlar om att ta reda på vad studenten fick ut av sin högskoleutbildning i form av nytt jobb men också vad studenten tyckte om utbildningen, om den var tillräckligt arbetslivsanpassad, relevant och hade tillräckligt hög kvalitet. Jag tror att det kan bli ett viktigt kvalitetsmått men också en väldigt viktig signal till de unga som söker sig till högskolan. De ska kunna jämföra och titta på om en högskola eller teoretisk utbildning har en tillräckligt bra arbetslivskoppling. Så återigen till frågan. Ser högskoleministern inga som helst problem med bristyrken där vi i dag har för få högskoleutbildade och skulle behöva satsa mer på utbildning? Vi kan ta vårdyrket, som han själv nämnde. Vi socialdemokrater förespråkar i vårt alternativ en kraftigare utbyggnad. När det gäller läkare, tandläkare, specialistsjukvård och en lång rad andra områden vet vi i dag att Sverige underutbildar. Men det finns också en ganska stor kö till de utbildningarna som man skulle kunna gå vidare med och leverera. Jag tror att det är viktigt. Saco kom med en rapport för inte så länge sedan som heter Framtidsutsikter för akademikeryrken. Till skillnad från många andra rapporter som har beskrivit eländet för akademiker på arbetsmarknaden beskrev man framtidsutsikterna för olika branscher och yrken. Man konstaterade i rapporten att det är brist på arbetsterapeuter, arkitekter, agronomer, biomedicinska analytiker, brandingenjörer, datavetare, församlingspedagoger, högskoleingenjörer, kiropraktiker, läkare, matematiker, planeringsarkitekter, präster, psykologer, sjukgymnaster och sjuksköterskeyrken i övrigt, sjöbefäl, skolledare, systemvetare, tandläkare och en del andra. Här är en enorm möjlighet att rikta utbildningar. Det finns ett intresse hos många att studera. Det finns inte hos alla, men för ett antal av dessa utbildningar finns ett intresse hos studenterna att kunna utbilda sig. Det är ganska dyra utbildningar som vi borde ha råd att satsa på.

Fru talman! Det är verkligen inspirerande att höra en sådan lista över vilken dynamisk arbetsmarknad vi har här i landet efter ett år med alliansregeringen. Om jag ska vara helt seriös vill jag inte påstå att utvecklingen på arbetsmarknaden helt och hållet är ett resultat av alliansens politik. Den här typen av diskussioner har alltid förts. Hur ska vi utforma utbildningssystemet så att behovet av arbetskraft tillgodoses? Gång på gång tvingas man konstatera att man felbedömer saker och ting. Det är bara att erkänna att så har det alltid varit, och så kommer det alltid att bli. Ingen av oss har någon kristallkula som vi kan stirra in i och få ett helt korrekt svar på vilka yrken som kommer att efterfrågas i framtiden. Nu ställer Mikael Damberg frågan till mig: Kommer behovet av akademisk arbetskraft att öka? Man kan först konstatera att det har skett en enorm expansion av den akademiska utbildningen. Den har ungefär fördubblats på 15 år. Jag hade ett mycket trevligt uppdrag i fredagskväll. Jag var på Arlanda och tog emot det svenska yrkeslandslaget som hade varit på yrkes-VM i Tokyo. Det var murare, snickare, hudterapeuter, frisörer och alla möjliga yrkesskickliga svenska ungdomar. De hade vunnit ett par medaljer och fått många hedersomnämnanden. Jag sade till dem: Ni gör en jätteviktig insats. Det är viktigt i Sverige att de icke-akademiska yrkenas status uppvärderas. Nu har vi kommit till tisdagen. Jag får frågan i Sveriges riksdag: Tror jag att efterfrågan på akademisk arbetskraft kommer att öka i framtiden? Svaret på den frågan är ja. Jag har ingen kristallkula, men jag förmodar att den utveckling vi nu har sett under årtionden kommer att fortsätta. Därmed inte sagt att vi bara kommer att behöva akademiskt utbildade. Där kan jag återigen åberopa många insiktsfulla socialdemokrater som håller med oss. Vi tycker att Socialdemokraterna under lång tid försummade yrkesutbildningen i det här landet. Vi har nu ett starkt fokus på att förbättra högskoleutbildningen. Vårt fokus i högskolepolitiken är att förbättra kvaliteten. Vi har bakom oss en period av exempellös expansion. Det är läget. Under 2008 kommer det inte att ske någon expansion av antalet högskoleplatser. På längre sikt förmodar jag att antalet högskoleplatser kommer att öka. Men när en sådan expansion bör inledas är svårt att säga just nu. Det finns några akademiska bristyrken. Jag hade själv nämnt dem innan Mikael Damberg gjorde det. När det gäller läkarutbildningen har det skett en hygglig expansion de senaste tre åren. Jag talar om åren 2006, 2007 och 2008. Under de tre åren ökar antalet platser på läkarlinjen med ungefär 10 procent. Det är inte en helt försumbar ökning vi gör där.

Fru talman! Det är skönt att höra en ödmjuk högskoleminister säga att det inte helt och hållet är regeringens förtjänst att arbetsmarknaden tuffar på som tåget. Det är heller inte helt och hållet regeringens förskyllan att sysselsättningsökningen var större förra året än i år, utan det kan nog ha en del andra orsaker. Vi är överens om ett par saker. Den första är att man inte kan centralstyra detta och tro att vi har en exakt prognos om hur allting ska se ut i framtiden. Man kan inte exakt räkna fram behovet av varje utbildning runt om i landet för att möta framtidens behov. Det kommer att variera, det kommer att uppstå nya arbetstillfällen och gamla arbetstillfällen kommer att dö ut. Så sker en ekonomisk utveckling i världen. Min fråga till högskoleministern var: Hur ser han på behovet av akademisk examen på arbetsmarknaden i framtiden? Nu har vi fått ett svar. Han tror att det kommer att öka. Då kan man fundera på om regeringens politik går hand i hand med vad framtiden kräver. Jag menar att man skjuter sig i foten. I dag drar man ned på högskoleutbildningen trots att ministern själv säger att det finns brister inom vissa yrken. Det finns också en kö av unga människor som vill studera, som har behörighet, som har drömmar om att arbeta i de här sektorerna men som i dag inte får chansen. Det är klart att en svensk regering då borde se till att styra resurserna till de bristutbildningar som finns för att ge de här unga människorna chansen och stärka Sverige inför framtiden. Vårdutbildningarna är exceptionella på det här området. Både vi och ni har tagit en del steg. Men man ska ändå ha perspektivet klart för sig. Med de satsningar som ändå görs på läkarutbildningen, vilket är bra trots att det skulle behöva göras ytterligare satsningar, är det fortfarande så att ungefär 50 procent av dem som får ut en läkarexamen i Sverige i dag har fått sin utbildning i ett annat land. Jag har inga problem med att vi importerar människor som blir läkare i Sverige, men det säger något om att vi kanske underutbildar en väldigt viktig grupp för samhället i Sverige. Där skulle vi kunna göra mycket mer. Det har vi möjlighet att göra i vårt budgetalternativ, och jag tror att det är viktigt att göra det. Ministern blir bara engagerad en gång, och det är när han säger: Det har varit en enorm expansion, det har varit en exempellös expansion av högre utbildning. Det vittnar om att det finns kritik. Vi skulle inte ha byggt ut högskolan i Sverige. Vi kanske inte heller skulle ha startat ett antal nya högskolor och universitet i Sverige. Ett tag var det mest moderaterna här i kammaren som talade om bygdehögskolor som någonting väldigt negativt och förklenande. I historiens ljus kommer vi att se att den satsning som Sverige har gjort på högre utbildning och forskning kommer att betala sig mångfalt i framtiden. Gör vi inte de här satsningarna nu kommer vi att bli förlorare i framtidens samhälle. Jag vet att högskoleministern själv har rest i Indien och Asien och sett hur många de utbildar på högskolenivå. Det är ingenjörer, matematiker och tekniker som kommer att konkurrera med oss. Där talar han inte om en exempellös utveckling som någonting negativt. Där är det någonting spännande. Det är länder som ser mot framtiden. Men när vi kommer till Sverige är det någonting märkligt, något exempellöst, en enorm utveckling av högre utbildning. Sverige har sett att det är det som kommer att krävas om vi ska klara den globala konkurrensen. Jag blir faktiskt, fru talman, lite orolig när högskoleministern gång på gång tonar ned behovet av högre utbildning och forskning i Sverige. Det är någonting viktigt som vi ska leva av. Sedan kan jag ge honom rätt i en sak. Vi behöver höja kvaliteten på yrkesutbildningarna, men det är en helt annan debatt än den vi har i dag. Då hade man inte behövt ta första steget och stoppa den gymnasiereform som vi hade på gång. Den skulle höja kvaliteten på yrkesprogrammen i gymnasieutbildningen och införa en modern lärlingsutbildning. Nu har ni skjutit det framåt i tiden, och det beklagar jag.

Fru talman! För dem som inte följer det här lika noga som jag och Mikael Damberg måste jag påpeka att "överproduktionen" av högskoleplatser, alltså erbjudande av platser som inte fylls med studenter, uppgår i år till ungefär 1 miljard. Det ska jämföras med ett totalt statsanslag för detta på 20 miljarder. Den besparing vi gjorde, som återfördes till kvalitetssatsningar, var 200 miljoner. Även med denna besparing kvarstår ett stort antal tomma platser. Möjligheterna för den som vill studera på högskola i dag är mycket goda. Det ska vi slå fast. Jag sade att vi har genomfört en exempellös expansion. Det låg absolut inte något negativt i det. Det var en borgerlig regering som 1977 lade fram den propositionen. En högskola för alla hette den. Jag vet för jag var pressekreterare i Utbildningsdepartementet då. Den gjorde många lärarseminarier och annat som vi hade runt om i landet till högskolor. Jag har alltid stött den politiken. Från borgerligt håll, eller i varje fall från Folkpartiets håll, har vi mycket länge bejakat en kraftfull platsexpansion i den svenska högskolan. Men någonstans når man en punkt där man måste fråga sig om vi erbjuder dem vi nu tar in en utbildning av rimlig kvalitet. När studentkårer från Uppsala och andra håll kommer till oss med utredningar som visar att en student på humanistisk eller filosofisk fakultet träffar en lärare kanske tre timmar i veckan måste man ta till sig den informationen och säga: Så här kan vi inte ha det. Vi måste ge dessa lärosäten möjligheter att erbjuda en mer kvalitativt högtstående utbildning. Eftersom vi alla lever under vissa statsfinansiella realiteter måste vi få fram de resurserna på något sätt. Vi hade dessutom ett läge där det fanns kanske 20 000 tomma platser. För mig var det ett ganska lätt val. Nu handlar det om att prioritera kvalitet framför kvantitet. Det kommer egentligen inte att stänga ute någon som vill plugga. Det finns platser på lärosäten i närheten. Vi kan använda pengar som annars skulle gå tillbaka till statskassan i största allmänhet till att satsa på kvalitet, vilket vi annars inte skulle kunna göra. Jag tycker att detta är en mycket rimlig politik. Jag vill än en gång säga att jag verkligen inte är emot att vi har fler högskoleplatser nu än för 15 år sedan. Jag tror att det är helt nödvändigt för ett land som vill vara en avancerad industri- och tjänstenation. Men det räcker inte att se på kvantiteten, utan vi måste också titta noga på kvaliteten.

Fru talman! Jag blir också väldigt oroad när jag hör rapporter och ser i skrift vilken dålig lärarledd tid en del studenter får, särskilt på vissa utbildningar. Jag blir också oroad när jag ser att andelen disputerade lärare är väldigt låg på vissa lärosäten. Det är saker och ting som vi måste reagera på från politiskt håll och ställa tuffa kvalitetskrav, men vi måste också tillföra resurser, precis som vi gjorde under den förra regeringsperioden och som den nuvarande regeringen har gjort i viss utsträckning. Det jag reagerar mot och det jag bygger den här interpellationen på är att man säger: Vi tar bort lite platser och satsar på kvaliteten. Men högskolor och universitet har inte sett några kvalitetspengar. Det blir fortfarande minus. Man kan vända på det hur man vill. Ministern säger att man tar 200 miljoner, och sedan ger man tillbaka 240 miljoner. Det blir ett netto på 40 miljoner kronor. Sedan har högskolorna kostnader på 480 miljoner kronor bara i löneökningskostnader. Vi kommer inte att ta några jättekliv mot fler lärarledda lektioner och fler disputerade lärare med den politiken. Det enda resultatet av detta är man tog bort ett antal platser. Det var det som blev kvar. Kvalitetssatsningarna har inte slagit igenom. Då kan man säga att allting beror på statsfinansiella realiteter. Men vi har lite olika statsfinansiella realiteter, Lars Leijonborg och jag. Vi har 3 miljarder mer till forskning och högskola under de här tre åren än vad den borgerliga regeringen har. Varför har vi det? Jo, därför att vi tror att det är viktigt för Sverige att vi har både kvalitetsambitioner och platsambitioner för att ge unga människor samma möjligheter att studera på högskolan och förverkliga sina livsdrömmar. Den borgerliga regeringen har valt en annan väg. Man har använt de här pengarna till annat. Det är väl jättebra att en liberal utbildningsministern hyllar ett avskaffande av förmögenhetsskatten och avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Men frågan är: Bygger det Sverige starkare? Ger det fler unga människor chansen att förverkliga sina drömmar? Det handlar ju inte bara om att få gå på högskolan. En del unga människor drömmer kanske om att bli läkare också och inte bara om att gå på en fristående kurs i statsvetenskap.

Fru talman! Jag har rätt hög uppskattning av Mikael Dambergs fattningsförmåga. Jag tror egentligen att det är av rent politiska skäl som han vägrar att ta till sig de klara fakta och tydliga argument som jag nu i två veckors tid - jag syftar både på våra debatter förra veckan och på den föregående debatten i dag - har informerat honom om. Men jag repeterar: Enligt gällande regelsystem skulle högskolorna ha återbetalat inte bara 200 miljoner utan mycket mer därtill. Av regeringen har de fått beskedet: Ni behöver inte betala tillbaka de pengarna. Ni får i stället 40 miljoner till, alltså har ni 240 miljoner som ni annars inte skulle ha haft. Ja, men pris- och löneuppräkningen är för dålig; den är bara 0,77 procent, säger Mikael Damberg. Ja, det är den enligt ett av Socialdemokraterna infört system som, enligt min mening fullt rimligt, syftar till att också offentlig verksamhet ska vara underkastad ett rationaliseringskrav. Hade inte denna operation genomförts skulle högskolorna ha haft 240 miljoner mindre nästa år. Om jag till det lägger de 120 miljoner som på mitt förslag tillfördes i år är det alltså 360 miljoner mindre. 360 miljoner är ändå en hygglig summa som kan användas till exempel till ökad lärartäthet. Enligt min mening är det just nu största behovet inom högskolan att få sådana kvalitetsresurser. När det sedan gäller den långsiktiga dimensioneringen av högskolan är det en intressant fråga som vi får återkomma till.