Missbruk av dopningspreparat

Herr talman! Lars Lilja har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att stärka kampen mot missbruk av dopningspreparat. Missbruk av dopningsmedel har med rätta uppmärksammats alltmer under de senaste åren. Av olika riksrepresentativa frågeundersökningar framgår att omkring 1 procent av manliga ungdomar någon gång har provat androgena steroider, AAS, som är de vanligaste dopningspreparaten. Denna andel har varit i stort sett oförändrad sedan 1993. Den kartläggning av gymbesökare som nyligen har genomförts av Stadsektionen på Beroendecentrum Stockholm visar att ca 5 procent av de manliga besökarna någon gång hade använt anabola steroider, men hela 9,4 procent av männen hade någon gång använt narkotika. För båda typerna av preparat innebär detta en överrepresentation jämfört med jämförbara grupper i den övriga befolkningen. Av olika studier framgår vidare att de allra flesta som använder dopningsmedel missbrukar också andra droger såsom alkohol och narkotika. Den grupp som enbart använder dopningsmedel är troligen relativt begränsad. Jag säger detta för att peka på att vi måsta söka lösningarna på dopningsproblemet inom samma ramar som insatserna mot alkohol- och narkotikamissbruk. Vi måste utveckla insatser som så långt som möjligt täcker hela området. Det är också skälet till att dopning ingår som en del i de nationella narkotikahandlingsplanerna. Redan i dag har en rad insatser kommit i gång mot dopning inom ramen för den nationella narkotikahandlingsplanen. Det är också inom den ramen som jag vill se fortsatta insatser på området. Jag menar att man ska vara försiktig med särlösningar utifrån enskilda preparat. Som svar på Lars Liljas fråga vill jag därför svara att jag har för avsikt att stärka kampen mot missbruk av dopningsmedel inom ramen för de fortsatta insatserna mot missbruk av alkohol och narkotika. Skälet till att Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika nu ersätts med en ny organisation är bland annat att vi vill integrera arbetet som rör alkohol, narkotika, dopning och tobak. Det är dock viktigt att understryka att handlingsplanerna mot alkohol och narkotika ligger fast och att ekonomiska resurser i samma utsträckning som tidigare har avsatts för dessa ändamål. Kommittéerna har gjort ett mycket bra arbete och lagt en grund för det fortsatta arbetet. Deras erfarenheter ska självfallet ska tas till vara, men det måste också till en långsiktigt hållbar lösning inom den ordinarie statliga verksamhetsstrukturen. Den samordningsfunktion som nu håller på att etablera sig inom Socialdepartementet har därför som uppdrag att fortsätta att driva insatser mot narkotika, dopning samt alkohol och tobak. Den ska samordna de olika myndigheternas arbete över hela detta område. Det fortsatta arbetet måste självfallet bygga på de erfarenheter som Mobilisering mot narkotika och andra har tagit fram. Att begränsa både utbud och efterfrågan av dopningsmedel liksom att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter och mellan myndigheter och organisationer kommer att vara vägledande i det kommande arbetet. För att börja med de grundläggande regelfrågorna har regeringen tillsatt en utredare för att göra en översyn och analys av nuvarande regelsystem beträffande kontroll av narkotika, dopningsmedel, hälsofarliga varor och lösningsmedel. Utredarens uppgift är att se över hela lagområdet och bedöma om det finns behov av förbättringar av lagen eller tillämpningen av lagen. Utredaren kommer att presentera sitt betänkande i slutet av året. Ett specifikt problem rör definitionen av vad som är dopningsmedel. Här har Statens folkhälsoinstitut tagit ett initiativ och bildat en grupp med ledande experter som kommer att följa och analysera eventuella nya preparat som kan dyka upp på den illegala marknaden. När det gäller kontrollinsatserna måste självfallet insatser för att begränsa den illegala handeln med dopningsmedel hanteras inom det ordinarie arbete som polis och tull utför i sitt arbete med att bekämpa alla illegala droger. Ett projekt som har direkt konsekvens också för dopningsproblemen är Rikspolisstyrelsens särskilda projekt med att utveckla insatserna mot olaglig handel med droger på Internet. Vård och behandling för personer med missbruksproblem måste kunna erbjuda adekvata insatser mot ett dopningsmissbruk. Utöver detta behöver vi också mer kunskap om frågan och ta reda på om det behövs specifika insatser för den grupp som enbart använder dopningsmedel. Ett sådant utvecklingsarbete pågår i dag på flera håll i landet. Vi behöver också genomföra informationsinsatser som når olika målgrupper. På nationell nivå har Dopingjouren en viktig uppgift i att förutom att stödja missbrukare och deras anhöriga också kunna föra ut sin samlade kunskap och erfarenhet. Jag har med glädje noterat det starka intresset från gymkedjornas sida. De har med stöd av Mobilisering mot narkotika förstärkt sitt arbete med syftet att få alla gym dopningsfria. Jag kan försäkra Lars Lilja att jag har för avsikt att även fortsättningsvis driva på insatserna mot dopningsmissbruket.

Herr talman! Jag tackar folkhälsoministern för ett mycket ambitiöst svar på min fråga. Tyvärr tycker jag att svaret är ganska innehållslöst just när det gäller konkreta åtgärder. Det första som har hänt sedan vi debatterade frågan i våras är att den så kallade Stadsektionen har börjat genomföra sitt projekt med de dopningsfria gymmen i Stockholmsområdet. Det är naturligtvis mycket bra att det har kommit i gång. Det andra som har hänt är att det har bildats en samordningsfunktion inom departementet för att jobba just med dopningsfrågor. Men jag har några funderingar när det gäller samordningsfunktionen. Vad har den för direktiv? Vad har den för initiativrätt? Vilka krav kan den ställa på myndigheter att på allvar jobba med frågorna? Finns det inte en risk att allas ansvar blir ingens ansvar när man gör en sådan här organisation? Statsrådet säger i svaret att en rad insatser har kommit i gång när det gäller kampen mot dopning. Vilka insatser är det förutom dem som jag nyss har nämnt? Är det inte så att det under det senaste året i princip inte har hänt någonting vare sig när det gäller arbetet mot dopning eller när det gäller arbetet mot narkotika över huvud taget? Den aktionsplan som den förre narkotikasamordnaren Björn Fries presenterade den 13 december 2006 är nu över ett år gammal. Där fanns ett stort antal förslag för att motverka användningen av dopningspreparat inom åtta olika områden. Nu har det gått ett helt år, och jag kan inte se att det har hänt särskilt mycket utifrån de förslagen. Jag vill att ministern berättar för mig vad som konkret kommer att hända det närmaste året. Vad kommer konkret att ske förutom att arbetsgruppen ska fortsätta att fundera? Hur ska ni göra? Vad ska ni göra? När ska ni göra det? Det tycker jag är relevanta frågor. Att detta är viktigt framgår inte minst av en artikel i DN som publicerades i höstas. Precis som ministern säger ser man nu en annan bild, nämligen att de som missbrukar dopningspreparat också missbrukar olika narkotikapreparat. Dopingjouren säger att detta inte alls stämmer med den bild man har haft tidigare. Enligt polisen finns missbrukarna i alla områden - innerstaden och förorterna. De anabola androgena steroiderna - som det rätta namnet är, vilket för övrigt inte står korrekt återgivet på något ställe i svaret - är den fjärde största drogen i Sverige. Det är vanligare än både kokain och heroin. Polisen säger att den gör stora beslag, ofta i samband med narkotikabeslag. Psykologer och rättsmedicinare oroar sig kraftigt för kombinationsmissbruket, som kan leda till extrema våldshandlingar. Vi har sett ett flertal sådana under tidigare år. Än en gång: Vad kommer i praktiken att hända det närmaste året? Vi har redan nu förlorat ett år i praktisk handling.

Herr talman! Problematiken är allvarlig, och arbetet - framför allt det preventiva arbetet - när det gäller alkohol, narkotika, dopningsmedel och tobak måste pågå intensivt hela tiden. Det är en oerhört viktig prioritering för regeringen. Det är därför vi för första gången har avsatt pengar för en hel treårsperiod framåt. Vi har anslagit 260 miljoner kronor till det drogpreventiva arbetet. Det har aldrig gjorts en sådan treårssatsning tidigare, utan det har ofta varit ett eller två år i taget som arbetet har funnits och varit prioriterat också i ekonomiska termer. Det känns tryggt och bra att vi kan arbeta utifrån de omständigheterna. Jag beklagar att Lars Lilja inte tycker att det hände någonting förra året. Mobilisering mot narkotika fanns som organisation kvar till årsskiftet. Jag måste nog säga att också Björn Fries som narkotikasamordnare gjorde en hel del. Jag vill därför inte riktigt hålla med om kritiken. Men det finns naturligtvis mycket mer att göra. Vi har nu omorganiserat detta. Målsättningen är att få en verksamhetsstruktur som kan vara långsiktigt hållbar. Det är bra en tid att jobba med en projektorganisation, men sedan måste det hela in i en ordinarie myndighetsstruktur. Det arbetet håller vi på med nu. Vi har tillskapat en organisation inom departementets ram som ska kunna samordna myndigheterna på ett bra sätt och göra en hel del av det utåtriktade arbetet, det samordnande arbetet och samarbetet med Organisations-Sverige, som inte är det minst viktiga. Det arbete som har lagts ned tidigare i form av projekt inom Mobilisering mot narkotikas ram tas till vara. Jag har inte med mig direktiven här och nu, men målsättningen är till exempel att vi här i riksdagen ska presentera årliga planer för vad som ska komma det närmaste året. Här ska hela riksdagen, inte bara en projektgrupp, involveras i arbetet och kunna ta ställning till prioriteringarna. Det tycker jag är en väldigt viktig nyordning. Det kommer också att sätta det här arbetet i fokus på ett annat sätt än det har varit hos det stora flertalet folkvalda. Jag tror att det är en stor fördel. Det görs också en hel del utvecklingsarbete i landet. Det pågår utvecklingsprojekt som vi följer med stort intresse och där vi funderar på fortsättningen. Vid Beroendecentrum i Örebro och vid Resurscentrum för hormonmissbrukare vid Sahlgrenska har man till exempel inrättat specialistbehandlingar för personer med just dopningsmissbruk. Vi följer detta med stort intresse för att se hur det resultatet faller ut. Dopingjouren här i Stockholm har inlett ett samarbete med Maria Beroendecentrum som också handlar om specialiserade behandlingsprogram. Just nu pågår, som Lars Lilja säkert vet, diskussioner i Stockholm om det är möjligt att utveckla ett kompetenscentrum. Jag är naturligtvis positiv till att titta på en sådan idé förutsatt också landstinget är med eftersom det här måste bygga på ett samarbete mellan de olika parterna. Det har kommit en ansökan till regeringen. Jag vet dock inte om den har kommit till landstinget ännu. Det är en intressant tanke att se om vi kan öka vår kunskap ytterligare på det här området samtidigt som vi måste söka lösningarna både i det preventiva arbetet och i det behandlande arbetet inom ramen för att det ofta handlar om ett blandmissbruk.

Herr talman! Jag tycker också att det är bra att man nu gör en treårssatsning och att det preventiva arbetet sker på längre sikt. Däremot handlar det om ungefär lika mycket pengar per år som Mobilisering mot narkotika hade. Det är inte mer pengar i kronor och ören, men satsningen är däremot lite långsiktigare. Det tycker jag är mycket bra. Jag tycker också att det är viktigt att vi har kunskap sådana här gånger. Det är viktigt att vi jobbar med kunskapsinhämtning. I andra sammanhang vill den här regeringen gärna fatta beslut på vetenskaplig grund. Jag tror att det är minst lika viktigt i de här sammanhangen. Kunskapsbehovet är oerhört stort i de här sammanhangen. Vi vet otroligt lite om behandlingsmetoder och metodutveckling. Vi har inga bra sätt för kunskapsspridning. Det förekommer en bra verksamhet i Örebro, Göteborg och Stockholm, precis som statsrådet säger, men det är där. Och det sker inte på regeringens initiativ, utan det är på intresserade personers egna initiativ som detta händer. Det är en av de saker som bekymrar mig i det här sammanhanget. Björn Fries gjorde ett bra arbete och presenterade aktionsplanen mot missbruk av hormonpreparat, precis som statsrådet säger. Men den presenterades den 13 december 2006. Det har gått 13 månader sedan dess. Det fanns ett antal förslag, och jag kan inte se att några av dem har blivit verklighet sedan dess annat än det här gymprojektet, som jag tycker är oerhört viktigt. Om man famlar i mörkret lite grann och inte riktigt vet var man ska börja hade man faktiskt kunnat satsa på kunskapsinhämtning. Man kunde ha avsatt lite forskningsresurser för att försöka ta reda på hur man jobbar effektivt med prevention och framför allt hur man jobbar med behandling. Det är också avgörande för de personer som hamnar i det här missbruket. En annan fundering som jag har är om statsrådet har några kontakter med Justitiedepartementet när det gäller straffsatser och liknande för illegal hantering av dopningspreparat. Vi vet att polisen ser att mängden dopningspreparat ökar väsentligt i tillslagen, men det är inte tillräckligt prioriterat därför att straffvärdet är för lågt. Här kommer vi in på kriminella ligor och kriminella gäng som använder den här typen av preparat när de ska begå våldsbrott och annat. Här är vi fortfarande inne på kunskapsinhämtningen. Jag tycker att man borde ha kunnat komma i gång med det betydligt tidigare. Sedan inser jag naturligtvis att det tar tid att få fram resultat. Men jag hävdar ändå att vi har förlorat minst ett helt år när det gäller att skaffa oss kunskap för att kunna bedriva ett effektivt antidopningsarbete.

Herr talman! Lars Lilja och jag är fullständigt överens om att det behövs mycket forskning, kunskap och evidens i de här frågorna. Kunskapsläget har varit alldeles för bristfälligt när det gäller metodutveckling och verksam behandling. Vi börjar få en del på bordet. Då handlar det också om att kunna föra ut det som vi får på ett bra och effektivt sätt så att det får spridning i landet. Vi jobbar med allt detta. Mobilisering mot narkotika fanns, som sagt var, fram till den 31 december. Forskningssatsningar gjordes under hela förra året också. Det är ingenting som avslutades i samband med årsskiftet. Forskningen har självfallet en fortsatt viktig plats, men vi befinner oss också i ett läge där vi på ett strukturerat och effektivt sätt måste föra ut det som vi har fått fram forskningsvägen. Det handlar om sådant som har evidens och som kan vara användbara metoder i det preventiva arbetet och också i det behandlande arbetet. Det kommer vi att storsatsa på. Målsättningen är att vi, med det kunskapsläge som finns, ska kunna använda oss av det som är evidensbaserat. Det är oerhört viktigt att vi fortsätter utvecklingen mot alltmer evidensbaserade metoder som vi vet har avsedd effekt. Lars Lilja säger att beslagen ökar. Det är alldeles riktigt. Beslagen ökar och är större till sin omfattning. Däremot visar CAN:s data ingen större ökning i konsumtion eller förbrukning. De uppgifter som vi har visar att läget är ungefär detsamma som 1993. Ökade beslag verkar så här långt inte ha något samband med ökad konsumtion, men målsättningen är ändå att nedbringa konsumtionen till noll. Det här är en polisiär uppgift som är väldigt viktig och central. Det är många frågor som inte löses inom enbart ett departement. Behovet av samarbete över departementsgränser är väldigt stort, inte minst i olika typer av drogfrågor. Här finns det pågående samtal på en mängd olika plan mellan Justitiedepartementet och Socialdepartementet. Det finns också fler involverade departement. Det är oerhört viktigt att det finns en samsyn och ett samarbete mellan departementen. Det finns inga som helst hinder för detta i den här regeringen. När det gäller de planer som lades fram vill jag säga att vi har haft den nya organisationen sedan årsskiftet. Fram till dess hade vi Mobilisering mot narkotika. Vi arbetar med de förslag som är framlagda. En del av dem var ganska kostnadskrävande. Jag tror att Lars Lilja har erfarenhet från sitt eget partis regeringsarbete att man inte alltid kan omsätta allting i praktiken omedelbart. En hel del kan behöva utredas ytterligare. Man kan behöva titta, vända och vrida på det. Jag kan trösta Lars Lilja med att det kommer att presenteras årliga planer, som naturligtvis ligger i linje med den övergripande handlingsplanen för narkotika och alkohol, som riksdagen kommer att diskutera och ta ställning till. Här kommer de konkreta förslagen att finnas. Det pågår ett intensivt arbete på departementet med alla de förslag som lagts fram och också med en hel del andra saker som vi ser som viktiga och prioriterade i det framtida arbetet. Det handlar mycket om att arbeta på ett preventivt sätt och även på ett effektivt sätt när det gäller behandling.

Herr talman! Statsrådet hänvisar till CAN:s statistik kring bruk av anabola androgena steroider. Här har vi ett metodproblem åter igen. Vi pratade om kunskapsinhämtning. Det visas, åtminstone i tidigare erfarenheter, att debuten när det gäller missbruk av hormonpreparat ofta sker i åldern mellan 20 och 30 år. CAN:s analyser grundar sig ofta på yngre åldersgrupper, alltså gymnasiet. Vi vet också att antalet män som numera mönstrar och gör värnplikten minskar kraftigt. Därför har vi ett metodproblem när det handlar om att få relevanta siffror på hur stort det här missbruket är. Jag skulle ändå vilja veta hur mycket pengar regeringen har avsatt för forskning kring de här frågorna under det gångna året. Statsrådet hävdar ju att det pågick en hel del kunskapsinhämtning. Då vill jag veta: Hur mycket har regeringen avsatt för att det ska bli resultat och bra behandlingsmetoder när det gäller missbruk av hormonpreparat? Visst är det så att man inte alltid har pengar att göra det man vill. Det känner vi till både statsrådet och jag. Däremot tror jag att man möjligtvis inom ramen för Mobilisering mot narkotika hade kunnat använda lite mer än 2 miljoner för att utveckla den verksamheten. Jag har ganska mycket kontakt med folk som jobbar med de här frågorna. Alla känner en frustration över att vi inte vet tillräckligt. Vi saknar kunskap, och vi saknar ekonomiska resurser för att kunna gå vidare. Man upplever helt enkelt en kraftig frustration över att ingenting har hänt på ett helt år.

Herr talman! Förra året var Mobilisering mot narkotika i full gång och delade också ut forskningsmedel, eftersom de ansvarade för den budgeten. Jag har inte i Socialdemokraternas budgetmotion sett skrivningar om en annan organisationsform. Det som Lars Lilja nu framställer finns inte i några skrivningar någonstans vad jag har kunnat se. Jag har inte heller sett någon annan ekonomisk satsning än de medel som nu regeringen avsätter för 2008. Inom ramen för det måste naturligtvis en mängd åtgärder rymmas. Det handlar om den sammanlagda summan till både alkohol-, narkotika-, dopning- och tobaksprevention. Exakt hur de siffrorna kommer att fördelas redogör jag inte för i dag, utan det kommer vid ett senare tillfälle. Det är precis det här som vi håller på att arbeta med på departementet just nu. Lars Lilja och jag är fullständigt överens om behovet av evidens, metodutveckling och statistikutveckling. Jag kan också se brister i statistikinhämtandet, att det handlar om olika åldersgrupper, samtidigt som de anabola steroiderna kan tänkas användas av yngre personer som befinner sig på gymmen. Så någon höjning i statistiken borde man ändå ha kunnat iaktta om det var mycket påfallande. Det finns skäl att utveckla kunskapen på det här området. Det finns också skäl att hela tiden ha en intensiv debatt och diskussion om vad som är rätt åtgärder, vad som är prioriterade åtgärder. Jag kan i alla fall avsluta debatten med att trösta Lars Lilja med att vi arbetar väldigt intensivt med frågeområdet på departementet just nu.