Minskade utsläpp inom EU

Fru talman! Nu har vi återigen ett oerhört viktigt ämne i den här interpellationsdebatten - det är dagens tredje interpellation för min del. Jens Holm har frågat mig om jag delar synen att en skärpning av EU:s klimatmål kan leda till ökade investeringar och skapande av nya jobb samt om jag kommer att verka för att EU skärper sitt klimatmål till 30 procent och driva det inför toppmötet i Durban. Det är alltså FN:s klimatförhandlingar, för 17:e året i rad. Min uppfattning är att en skärpning av EU:s klimatmål kan leda till ökade investeringar och nya jobb inom vissa sektorer, exempelvis inom den växande miljöteknikbranschen. De miljöutmaningar som världen möter i dag utgör också unika affärsmöjligheter, inte minst för svenska miljöteknikföretag inom framtidsbranscher som förnybar energi och energieffektivisering. Jag anser vidare att ett högre mål innebär större drivkraft för utvecklingen av bland annat ny koldioxidsnål teknik och skapar förutsättningar för ökad energieffektivitet och försörjningstrygghet vad gäller energi inom EU. Regeringen är övertygad om att en progressiv klimatpolitik kan förenas med god ekonomisk tillväxt. Regeringen har hela tiden verkat för att EU ska ha höga klimatambitioner, och under det svenska ordförandeskapet lyckades vi faktiskt mot alla odds driva igenom att EU ska minska utsläppen med mellan 80 och 95 procent till år 2050. Nu driver vi på för att EU ska ta fram en plan för hur 2050-målet ska uppnås, inklusive bindande mål för 2030 och 2040. I det här arbetet verkar regeringen för att förutsättningarna ska öka för att EU ska kunna besluta om att minska utsläppen med 30 procent till 2020. Sverige tillhör de länder som varit och är drivande för att ytterligare underlag tas fram om konsekvenserna av att gå till 30 procent för att bidra till att skapa sådana förutsättningar. Det handlar bland annat om att analysera effekterna av en sådan skärpning på medlemsstatsnivå. Jag och regeringen med mig vill se EU ta steget till 30 procent, men vi är inte där ännu förhandlingsmässigt, eftersom en stor del av EU stretar emot. Många medlemsstater vill helt enkelt inte det här. Och det finns flera medlemsstater som till och med verkar för att låsa fast EU vid 20 procent. Sverige har varit och är en tydlig motvikt till de här länderna, och det ska vi fortsätta att vara. Om frågan om att gå till 30 procent skulle ställas på sin spets i dag kan jag bara konstatera att "status quo"-sidan inom EU skulle vinna, och det vill jag inte medverka till genom att kräva en omedelbar skärpning utan att de analyser som man nu är i färd med att ta fram föreligger. Det vore att agera otaktiskt, eftersom jag inte vill att EU ska låsa sig fast vid 20 procent. Jag vill att man håller diskussionen och analysen levande om hur det ska gå att ta ett steg vidare. Sverige har, som bekant, för egen del redan fastställt ett mer ambitiöst mål för utsläppen 2020, nämligen att utsläppen ska minska med 40 procent i den icke handlande sektorn jämfört med 1990. Naturvårdsverket har gjort bedömningen att det målet är mer långtgående än vad en bördefördelning inom EU av ett 30-procentsmål skulle innebära för Sverige. Vi förbereder nu också nästa steg. Naturvårdsverket har nyligen fått i uppdrag att analysera hur Sverige kan nå målet att bli ett land helt utan nettoutsläpp av växthusgaser år 2050, och SMHI har levererat en uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet, som vi nu analyserar.

Fru talman! Tack, Lena Ek, för svaret! Ja, att EU skalar upp sina klimatambitioner är helt avgörande av flera skäl. Vi i Vänsterpartiet driver att EU ska minska sina utsläpp med 40 procent till år 2020, men om EU åtminstone kunde minska med 30 procent tycker vi att det är ett bra steg framåt. Med dagens politik, med dagens mål, nämligen att EU ska minska sina utsläpp med bara 20 procent till 2020 kan EU jogga in i mål. EU behöver inte göra någonting alls, i princip. Utsläppen har redan gått ned med ungefär 16 procent sedan 1990, detta som en följd av den ekonomiska krisen. Det är inte jag som har räknat ut det här, utan det är EU-kommissionen själv som konstaterar det i sin färdplan för ett konkurrenskraftigt och utsläppssnålt samhälle. Det behövs också nya klimatmål av etiska skäl. Det är vi i den rika världen som har ställt till det här problemet, men det är den fattiga världen som får betala priset. Det är just nu det är översvämningar i den södra delen av halvklotet. Det är just nu som öar norr om Australien och Nya Zeeland håller på att sjunka under havsytan på grund av havsnivåhöjningen. Det är hela länder i Afrika söder om Sahara, där öknen breder ut sig på grund av att det blir varmare och varmare. Vi har alltså också ett moraliskt ansvar. Men det finns även ett egenintresse för oss här. Vill vi ha ökade investeringar i förnybar energi, hållbara transporter och klimatsmarta lösningar är det bra om vi har högre klimatambitioner. Enligt en rapport som kom i våras från ett tyskt klimatforskningsinstitut skulle ett höjt klimatmål till 30 procent leda till kraftigt ökade investeringar och 6 miljoner nya jobb. Det var faktiskt inte jag som hittade den rapporten, utan det var Lena Ek själv som refererade till rapporten i våras i en debattartikel i Göteborgs-Posten, där hon just pläderar för att EU borde skala upp minskningskraven till 30 procent. Nu är Lena Ek miljöminister och har chansen att verkligen göra skillnad. Då svarar Lena Ek mig att EU-kommissionen ska få utreda och inte agera. Vi ska utreda vidare, säger Lena Ek. Men om vi inte agerar nu, när ska vi då agera? Om inte Sverige tar tag i den här frågan, vem ska vi då lägga ansvaret på? Andra länder i EU, till exempel Storbritannien och Danmark, driver ett 30-procentskrav. Sverige borde självklart ansluta sig till dessa länder om vi verkligen vill ta klimatförändringarna på största möjliga allvar. Jag uppmanar därför miljöministern att återgå till den position hon tidigare drev som EU-parlamentariker - att EU ska minska utsläppen med 30 procent - och också göra det till den svenska positionen. Om vi kan resa till Durban om några veckor och säga att vi driver på för att EU ska minska sina utsläpp med 30 procent är jag helt övertygad om att mängder av länder, inte minst utvecklingsländerna, skulle lyssna på Sverige på ett mycket mer aktivt sätt. Man skulle ta oss på mycket större allvar än i dag när Sverige är passivt och bara väntar på att andra länder ska göra jobbet.

Fru talman! Miljöministern och kolleger! Normalt sett tillhör jag inte dem som tycker att det var bättre förr. Många saker är faktiskt bättre nu. Men jag undrar om inte Lena Ek var bättre förr. När Lena Ek satt i EU-parlamentet och företrädde Centerpartiet hade hon den position som refererades nyss i samband med debattartikeln om att EU måste höja miljöambitionen till att minska utsläppen av växthusgaser med minst 30 procent. Nu är Lena Ek miljöminister i den borgerliga alliansregeringen, och hon är inte beredd att föra fram detta förslag. Jag skulle därför vilja fråga miljöministern Lena Ek om centerpartisten och EU-parlamentarikern Lena Ek hade fel. Eller är det i själva verket så att centerpartisten och EU-parlamentarikern Lena Ek hade rätt men att man som miljöminister i en borgerlig regering, som pratar klimat men inte gör speciellt mycket, inte längre har utrymme att säga det man egentligen tycker? Min första fråga är alltså: Anser miljöminister Lena Ek att Lena Ek hade fel eller rätt när hon var EU-parlamentariker och centerpartist? Det vi talar om är någonting djupt allvarligt och brådskande. Nästan alla vetenskapliga studier vi tar del av nu visar att klimatproblematiken är allvarligare än vi trodde, att vi har mindre tid än vi trodde, att tvågradersmålet sannolikt inte räcker utan borde skärpas och att målet när det gäller andelen koldioxid i atmosfären också är för lågt satt om vi inte vill bidra till enorma konsekvenser för mänskligheten på vår planet. Sett i det perspektivet är en skärpning av EU:s utsläppsmål till 30 procent ganska modest. Det är också någonting som EU skulle kunna klara till 2020. Ser man även till det mycket ambitiösa mål som finns för 2050 skulle det vara ett nödvändigt steg på vägen om vi ska klara målet till 2050. Om vi inte klarar 30 procent till 2020 faller vår trovärdighet lite grann. Här menar jag att EU behöver modiga länder som utgår från vad klimatet tål och inte från att man tror att polacker och tjecker kommer att säga nej. Det är ändå för klimatets skull vi driver det här och inte på grund av att vi är rädda för att förlora en votering i ministerrådet eller är rädda för att säga hur det faktiskt är. Men själva utgångspunkten för miljöministerns svar är att det inte är någon idé att vi säger det här, även om vi tycker att det är bra, för andra tycker inte som vi. Fru talman! Om alla länder tänkte så skulle inte mycket bli gjort i det internationella miljösamarbetet. Om man tar ut nederlagen i förskott och inte ens vågar slåss för sin uppfattning kommer inte mycket att ske. Det som gömmer sig bakom detta är att den svenska regeringen egentligen inte prioriterar frågan tillräckligt högt. Man tar inte strid internationellt, och man rustar också ned klimatpolitiken på hemmaplan. Man avskaffar ett framgångsrikt klimatinvesteringsprogram. Vi har ett järnvägssystem i Sverige som har en avgörande roll för att minska vägtrafiken för gods och personer men som tyvärr är i förfall på grund av underinvesteringar av denna regering. Jag menar att det här hänger ihop: Man talar klimat, men man investerar inte på hemmaplan, och man är inte beredd att driva det här offensivt internationellt. Men kan Danmark så kan väl Sverige. Om Danmark kan säga 30 procent borde vi i Sverige också kunna säga 30 procent. Då skulle vi dessutom kunna vara eniga i den här riksdagen om att bedriva en mer offensiv linje, för det är det klimatet kräver. Det kanske inte är det som går hem i alla länder i EU, men det är faktiskt det klimatet kräver. Jag skulle därför vilja återkomma till min fråga om miljöminister Lena Ek skulle vilja uttala sig om EU-parlamentariker Lena Ek. Hade hon inte rätt i själva verket?

Fru talman! Det här blir en lite rolig debatt med Lena Ek i olika skepnader. Det blir lite Ture Sventon av det: Ständigt denna Vessla! Jag tror att våra två partier faktiskt är väldigt överens om väldigt mycket när det gäller klimatmålen. Jag och regeringen med mig vill se att EU tar steget till 30 procent. Sverige har mer ambitiösa mål, nämligen 40 procent, vilket när Naturvårdsverket utvärderar motsvarar en tuffare ambition än EU-målet 30 procent. Det är bra. Sedan kan man alltid titta på hur vetenskapen utvecklas. Vi lär oss hela tiden, och jag tror att vi kommer att få anledning att diskutera även de här procentsatserna framöver. Men det är, fru talman, en avvägning när man skriver interpellationssvar om man ska stanna vid konstaterandet att vi vill att EU ska ta steget till 30 procent. Eftersom jag vet att interpellanterna är väldigt klimatintresserade är det frestande att utvidga svaret med ett resonemang om var vi står någonstans nu. Vad är det som händer i ministerrådet? Eftersom jag faktiskt har tillbringat två dagar med dessa diskussioner, även om jag bara har suttit som miljöminister i drygt tre veckor, vet jag en del om hur resonemangen går. Jag trodde därför att det var intressant också för Jonas Sjöstedt och Jens Holm att föra en del av den här diskussionen. Vad är taktiken, och vad är strategin för att vi ska få EU att höja sina ambitioner? När vi har konstaterat att vi till stora delar är mycket överens och att jag inte är schizofren tror jag fortfarande att vi skulle kunna resonera om strategin. Jag har varit i Bangladesh i två dagar just för att diskutera med detta land som jag tror kan ha lite samma roll som Sverige i klimatförhandlingarna i Durban - en lite medlande och resonerande roll, eftersom vi har goda kontakter och har den position vi har, och Bangladesh har en ganska speciell position i G77-gruppen som ju omfattar de fattiga länderna och emerging economies som det heter, alltså Indien, Brasilien med flera. Jag vill också tillägga att jag har varit på pre-COP, det vill säga, 40 regeringar samlades i Sydafrika för att förbereda Durbanförhandlingarna. Det var mer uppmuntrande att diskutera med Bangladesh om vad vi kan göra och vad vi kan hjälpas åt med rent konkret, måste jag säga, än vad det var att lyssna på en del av de inlägg som kom i Kapstaden vid förberedelserna för Durbanförhandlingarna. Här tror jag att det finns en framväxande allians mellan de mest klimatvänliga länderna i Europa, hela EU för den delen, och särskilt de afrikanska länderna, en relation som vi behöver vårda och bevara och som också känns viktig eftersom det är de länderna som drabbas mest av klimateffekterna. Mitt sätt att driva förhandlingar är att försöka skapa majoritet och i det här väldigt känsliga skedet undvika låsta lägen. Därför tror jag att det är viktigt att vara klar och tydlig när det gäller våra positioner men också att vara öppen för den medlande rollen. Det är en svår avvägning och jag diskuterar gärna den balansen med interpellanterna, eftersom jag vet att de är intresserade.

Fru talman! Lena Ek har som bekant varit miljöminister bara några veckor, och det kan inte vara helt lätt att ta över den posten i en borgerlig regering. Hon ärver ju en politik där hon måste avveckla klimatinvesteringsprogrammet, den troligen största investeringsfond vi någonsin har haft i Sverige för klimatförändringar. Hon ärver också en budgetpost som innefattar stora nedskärningar. Redan nästa år kommer Lena Ek att tvingas skära ned miljö- och klimatbudgeten med över 90 miljoner. Det här kommer att fortsätta. Det blir ungefär 1 miljard kronor i nedskärningar under de närmaste fyra åren. Då ska man komma ihåg att det här är en budget där andra områden får expandera. Hon tar också över en politik där en tredjedel av våra klimatåtgärder inte görs i Sverige utan de görs genom billiga uppköp av så kallade CDM-krediter. Hon tar också över en politik där hon inte får några öronmärkta pengar från EU:s utsläppshandel för utsläppsrätter, trots att det står så i direktivet om utsläppshandel. Det direktivet känner både jag och Lena Ek mycket väl till eftersom vi båda förhandlade om det under vår tid i EU-parlamentet. Jag förstår att det inte kan vara enkelt, men just då det kommer till att Sverige ska visa lite ansvar på den internationella arenan tycker jag i alla fall att Sverige skulle kunna driva på lite mer än vad man gör nu. Att bara säga att EU-kommissionen ska utreda konsekvenserna av ett höjt klimatmål är ju inget nytt. Det sade Andreas Carlgren, Lena Eks föregångare, redan på sin tid. Jag vet inte vad det blev av de där utredningarna. Man står ju fortfarande och stampar. Sedan säger Lena Ek att det finns en jättestor risk med att Sverige ska kräva att EU skärper sitt utsläppsmål när det finns andra länder som till och med vill försämra EU:s utsläppsmål. Men det kanske är just då det krävs länder som kliver fram på arenan och säger: Nej, backa inte in i framtiden! Vi måste gasa. Vi måste bli bättre än vi är i dag. Storbritannien och Danmark, som tidigare har drivit det här kravet, kanske behöver stödet från just Sverige. Jag tror att man förväntar sig att Sverige ska vara ett land som vill skärpa EU:s klimatpolitik, inte att vi bara ska stå och stampa och passivt titta på andra. Jag måste ändå fråga: Om inte nu, när? Om inte vi, vem? Det är precis det den här frågan handlar om.

Fru talman! När jag lyssnade på Lena Ek kom jag osökt att tänka på den tjeckiske författaren Jaroslav Hasek som är mest känd för boken om den tappre soldaten Svejk. Det är lite mer okänt att Hasek också ett kort tag var partiledare för ett mindre allvarligt menat parti som hette Partiet för måttliga framsteg inom lagens gränser. Jag tycker att det på något sätt sammanfattar regeringens politik. Här ska minsann inte satsas någonting eller stickas ut på något sätt. Om vi utgår från vad klimatet behöver, och vad annat kan vi utgå från när det här är så akut, är 30 procent försiktigt. Då är 30 procent för lite. Då vet vi att det brådskar ännu mer. Jag önskar att vi hade en regering som har klimatet som utgångspunkt, som vågar vara precis så obekväm som den smygande katastrofen kräver av oss att vi ska vara. Hade vi haft en rödgrön regering hade vi haft en sådan regering. Då hade vi höjt ambitionsnivån. Vi hade krävt att EU skulle göra det och vi hade satsat betydligt mer på hemmaplan för att minska utsläppen av växthusgaser. Även det hade höjt vår trovärdighet i internationella sammanhang. Jag tycker också att den här debatten pekar på en av svagheterna med EU-systemet. Det är att vi inte längre har en egen röst i de internationella klimatförhandlingarna, att vi även om vi vill inte får säga vad vi tycker därför att Europeiska unionen talar med en röst. Det världen behöver akut är rika länder som är beredda att driva på också i de internationella klimatsamtalen. Jag kan ändå inte tolka Lena Ek på något annat sätt än att hon tycker att den gamla Lena Ek hade rätt. När Lena Ek som miljöminister säger att man vill ta steget till 30 procent tror jag på miljöministern. Men uppenbarligen är det någon som bromsar, någon som inte tillåter att vi får ha den mycket rimliga klimatpolitiken. Det kan jag inte annat än beklaga.

Fru talman! Det här artar sig nästan till en kulturdebatt. Det är roligt, tycker jag. Jag skulle kunna nämna en annan bok: På västfronten intet nytt . Men jag ska inte gå vidare på den linjen. Däremot vill jag påpeka igen att jag, och regeringen med mig, vill se att EU tar steget till 30 procent. Men fundera över hur det var på rådsmötet i somras! Då hade klimatkommissionären lagt fram ett förslag om en färdplan till 2050, hur vi ska klara målen till 2050, ett dokument som jag faktiskt tyckte var ganska bra i min position som EU-parlamentariker men också i min position som Centerpartiets miljöminister och alliansregeringens företrädare i den här debatten. Förslaget var uppdelat i sektorer. Det var mål, det var strategier och det fanns en plan för hur man successivt skulle nå fram till målen. Man kan alltid tycka att de kan vara skarpare, men det var strategiskt och organiserat. Sverige gav ett starkt stöd, liksom Storbritannien och de flesta andra länder. Några var lite mer passiva. Problemet var ju att det slutade med att det inte blev något beslut i ministerrådet därför att Polen lade in sitt veto. Det är den situation vi måste leva med, kanske inte acceptera utan försöka ändra, men det är den situation som vi har i rådet. Utan beslut i rådet har vi inga regler i EU som för frågan framåt. Därför måste vi se till att få fram de här besluten i ministerrådet. Polen är nu ordförande för EU-länderna, står för den här diskussionen och hävdar att det finns väldigt mycket kostnader - rätt eller fel - för de nya medlemsländerna från öst. Det som jag vet är att de för att komma upp till samma genomsnittliga levnadsstandard som vi har behövde dubbelt så hög tillväxt i 20 år när de kom in som EU-medlemmar för att levnadsstandarden skulle väga något så när jämnt och vara rättvis mellan de olika länderna. I en ekonomisk kris är det klart att de här argumenten blir svårare att tas med när man vill genomföra klimatåtgärder. En del klimatåtgärder ger ju vinster i förlängningen men kanske kostar i första skedet. Nu håller kommissionen på att syna de här korten. Det tycker jag är bra. Kunskap är en bra bas för diskussion och beslutstagande. Det kommer en rapport i december från kommissionen som synar just de ekonomiska argumenten och som gör att vi under det danska ordförandeskapet ska kunna ta ett steg vidare. Det tycker jag är oerhört bra. Kommissionen kommer också med en rapport som talar om vad olika länder har satsat och inte satsat när det gäller det här området. FN:s klimatsekretariat talade i torsdags, när jag pratade med chefen där, om att de också kommer med en officiell FN-statistik för att rensa en del i den här debatten och skapa en kunskapsbas som gör att det är lättare att ta sig vidare och lättare att ta diskussionen med de länder som inte vill vidta några klimatåtgärder eller de som sitter passiva. Det blir också lättare för oss som försöker driva de här frågorna aktivt att komma till tals med de här länderna. Det är en lång process. Det är 27 medlemsländer. Man blir ibland otålig. Särskilt med tanke på miljöläget blir man extra otålig. Men jag hävdar att det finns tillfällen när det är bra att vänta in mer kunskap för att få en bättre och mer sansad debatt. Det rör sig nu om inte mer än åtta veckor.

Fru talman! Blir det lättare eller svårare att nå ett bra mål i Durban om EU skärper sitt utsläppsmål? Blir det fler eller färre jobb om vi skärper målet? Kommer utsläppen att bli större eller mindre om vi skärper målet? Både Lena Ek och jag vet svaren på de frågorna. Det blir bättre för klimatet om vi verkligen skärper EU:s utsläppsmål. Hur når vi dit? Kommer vi närmare en bättre klimatpolitik på EU-nivå om man vågar ta strid eller om man passivt avvaktar? Jag tror att EU-politiken utvecklas bäst genom att enskilda länder faktiskt törs ta strid för det de verkligen tror på. Sverige har visat detta på andra områden, men jag tycker att man prioriterar synnerligen dåligt. Sverige tar strid för att jägarna ska få jaga vargar i de svenska skogarna, trots att vargen i princip är utrotningshotad. Sverige tar strid för att vi ska kunna sälja snus i hela Europa. Vad är det för saker att prioritera? Vi måste prioritera klimatet. Det handlar om vår överlevnad. Det är precis som miljöministern säger, nämligen att det är ett synnerligen allvarligt läge. Vi ser vad som framkommer i forskarrapport efter forskarrapport och vad människor från syd berättar för oss om klimatet. Det är längre gånget än vad vi tidigare befarat. Vi kan inte vänta. Klimatet kan inte vänta. Vi måste agera, Lena Ek! Du sade att du ville prata strategi i klimatförhandlingarna. Då har jag en fråga under rubriken "Strategi". Vem är det som bromsar att Sverige ska skala upp klimatpolitiken på EU-nivå? Det är ingen i EU som hindrar oss. Då måste det vara någon här i Sverige som bromsar. Berätta det för oss, Lena.

Fru talman, ärade ledamöter och ärade åhörare på läktaren! Klimatfrågan är oerhört allvarlig. Vi ser varje dag effekterna i de fattiga länderna. Jag var alldeles nyss i Bangladesh. Ni vet att det är ett oerhört överbefolkat och fattigt land. Isen smälter i Himalaya och påverkar dricksvattnet i floderna som rinner genom Bangladesh. Översvämningar kommer in över den platta kusten. Man planerar nu hur man ska evakuera 25 miljoner människor inom 24 timmar inför nästa stora översvämning. Matproduktionen påverkas i världen. Hälsotillståndet påverkas i världen. Klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Det är därför, fru talman, som jag och regeringen vill se att EU tar steget till 30 procent. Vi i Sverige har redan fastställt ambitiösa mål för 2020 - vi har 2011 nu, och det är inte lång tid till 2020 - att utsläppen ska minska med 40 procent i den icke handlande sektorn jämfört med 1990. Det här är tuffa mål. Sverige driver på. Sverige går före. Men det måste bli en bra förhandling vid FN:s klimatförhandlingar i Durban, och står EU för en liten bit. Vi försöker nu få de afrikanska länderna att bli våra allierade. Tillsammans med dem har vi 16 procent av utsläppen. Resten är det stora problemet. Frågan är hur vi då försöker få de andra med oss. Vi jobbar med klimatfrågor, med teknikfrågor, med finansieringsfrågor och med så mycket kontakter vi kan få fram. Det sista är nu att vi jobbar särskilt med frågor om kortlivade klimatgaser, SLC, short-lived climate forces, i ett projekt. Där tror vi faktiskt att vi möjligen kan arbeta tillsammans med till och med USA för att förbättra situationen. Klimatet kräver stora arbetsinsatser. Jag hoppas vi kan arbeta tillsammans i frågan.