Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

minröjning

Interpellationsdebatt 7 mars 2003
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Jan O Karlsson (S)

Anf. 30 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Lars Ångström har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Sida inte ska minska sitt stöd till humanitära minröjningsprojekt utan leva upp till regeringens uttalanden och ambi- tionsnivåer. Därtill har Lars Ångström frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att FOI ska kunna upprätthålla sin minröjningsrelaterade forskning och utveckling samt för att Räddningsverket ska få möj- lighet att agera som Sveriges operativa aktör vid humanitära minröjningsinsatser. Slutligen har Lars Ångström frågat vad jag avser att göra för att under- lätta för minröjningsorganisationer att använda de mest kostnadseffektiva maskinerna, exempelvis den svenska Scan-Jack. Låt mig inleda med att understryka det allvarliga med det mänskliga lidande och de hinder för utveck- ling som orsakas av antipersonella minor och oexplo- derad ammunition. Mycket arbete har gjorts. Samti- digt återstår ett viktigt och långsiktigt internationellt arbete för att minska minornas förödelse i mindrab- bade länder. Sverige spelar en viktig roll i detta arbe- te. Stöd till humanitär minhantering är en viktig fråga för det svenska utvecklingssamarbetet. Som Lars Ångström riktigt påpekar har Sveriges stöd till min- röjningsprojekt mellan 1998 och 2001 pendlat från 75,3 till 107,9 miljoner kronor. Utbetalningarna under 2002 uppgick till drygt 70 miljoner kronor. Som jag nämnde i november då Lars Ångström ställde en likartad fråga i riksdagen finns det en rad faktorer som påverkar Sveriges faktiska åtaganden och utbe- talade belopp. De totala åtagandena kan variera från år till år be- roende på vilka insatser som påbörjas och avslutas. Detta kan leda till att det uppstår fluktuationer i ut- betalningsnivån på kort sikt. Under 2001 avslutades bland annat två större minprojekt i Nicaragua och i Moçambique, vilket delvis kan förklara nedgången under 2002. Som jag även nämnde i november ska vi heller inte glömma att det finns en hel del svenska finansie- rade mininsatser som inte redovisas som sådana. Sverige ger i ökad utsträckning icke öronmärkta ram- bidrag till internationella organisationer som Interna- tionella rödakorskommittén, UNDP:s trust funds, Unicef samt Europeiska unionens handlingsplan för minhantering. Då bidragen inte är öronmärkta har mottagarna ingen skyldighet att rapportera specifikt hur den enskilde givarens medel allokerats. Detta är ett medvetet agerande från vår sida då organisationer- na därmed får möjlighet att arbeta mer flexibelt och kan allokera medel till de områden som behöver det mest. Karaktären på svenskt humanitärt minhanterings- stöd har även ändrats de senaste åren. I enlighet med svensk politik på minområdet stöder vi i dag i större utsträckning mindrabbade länders egen kapacitet att hantera minproblemen, vilket i många fall på kort sikt är mindre kostsamt än de högteknologiska lösningar som tidigare finansierats. Att stödja uppbyggnad av den lokala kapaciteten och lokalt ägarskap är ytterst viktigt om vi ska bidra till att lösa minproblemet på ett bärkraftigt sätt. Av denna anledning valde Sida till exempel att finansiera uppbyggnad av Eritreas egen minröjningskapacitet genom stöd till FN:s lokala Mine Action Center i Eritrea framför finansiering av den Scan-Jack-maskin som Lars Ångström i sin fråga refererar till. Att fokusera debatten på utbetalningsnivåer kan av dessa anledningar ge en missvisande bild av Sve- riges åtaganden på det humanitära minområdet. Kva- litet och långsiktighet bör styra det svenska humanitä- ra minstödet! Som Lars Ångström påpekar tog regeringen i maj 2002 fram en samlad syn på minhantering, och en interdepartemental arbetsgrupp har börjat arbeta med uppgiften att samordna och effektivisera det svenska arbetet med minhantering. Det är regeringens avsikt att det samlade svenska engagemanget för humanitär minröjning ska ligga på en fortsatt hög ambitionsnivå. Vidare bör uppmärksammas att Försvarsmakten har fått regeringens uppdrag att inrätta en nationell samverkansgrupp för de myndigheter som arbetar med ammunitions- och minröjning. Gruppen ska bland annat arbeta med forskning och teknikutveck- ling, materielanskaffning, internationella aktiviteter, personalfrågor, utbildning och metodutveckling. Vad avser Räddningsverkets insatser för humani- tär minröjning vill jag framhålla att dessa är efterfrå- gestyrda och grundar sig ytterst på förfrågningar om svenskt stöd från mindrabbade länder och internatio- nella organisationer som arbetar med humanitär min- hantering. Som jag nämnde ovan kan åtagandena variera beroende på vilka aktiviteter som påbörjas och avslutas ett visst år. Sammantaget kan detta leda till fluktuationer i Räddningsverkets totala åtaganden. Räddningsverkets ställning som svensk operativ aktör för humanitär minröjning ligger dock fast. Upp- gifterna att främst svara för ledning, utbildning och kvalitetssäkring av insatser kommer att fullföljas av Räddningsverket också under 2003.
Lars Ångström (Mp)

Anf. 31 Lars Ångström (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tackar statsrådet Jan O Karlsson för svaret om Sveriges stöd till humanitär minröjning. Det är några saker som jag särskilt skulle vilja un- derstryka. I den senaste rapporten från den internatio- nella kampanjen mot landminor visar man på påtagli- ga resultat. Det är nu hela 143 stater som har skrivit under avtalet om att förbjuda landminor, alltså tre fjärdedelar av världens länder. Men trots detta har vi stora problem. 90 stater i världen är drabbade av minor och oex- ploderad ammunition. Varje år dör och lemlästas tusentals människor, och det är framför allt kvinnor och barn som sprängs i luften av dessa minor. I 69 länder skedde det olyckor under 2001 och 2002, och de flesta olyckor skedde i de hårdast drabbade stater- na Afghanistan, Tjetjenien, Kambodja, Angola, Ne- pal, Indien, Irak och Burma. Och det allra värsta i denna utveckling är att det i 23 väpnade konflikter som nu pågår har det lagts ut nya minor av regerings- styrkor och gerillaorganisationer. Problemet är alltså väldigt stort, och mycket åter- står att göra. Men som en följd av mediers och, ty- värr, politikers allt svalare intresse minskar anslagen till minröjning. År 2001 minskade anslagen för första gången på tio år. Det har lett till ett svårare arbete för minröjningsorganisationerna att skapa finansiering för nödvändiga insatser. Det behövs mer resurser för att röja miner, för att utveckla maskinella system och för att utbilda personal på de lokala platserna. Jag vill här inrikta mig på två områden. Statsrådet poängterade att kvalitet och långsiktighet bör styra det svenska humanitära minstödet. Jag har talat med minröjningsexperter som poängterar att det inte finns någon som helst motsatsställning mellan maskinell minröjning å ena sidan och nationell kapacitetsupp- byggnad å andra sidan, utan tvärtom. Ett svenskt maskinellt projekt skulle gå ut på att svensk personal utbildar lokal personal i att använda minröjningsma- skiner under en viss tid och att sedan under svensk övervakning få personalen att kunna hantera detta själv för att därefter lämna över hela projektet till de lokala minröjningsorganisationerna. Detta är verkli- gen en fråga om lokal kompetensuppbyggnad inom ett angeläget område. I regeringens samlade syn på minhantering sägs det också uttryckligen att humanitär minröjning är en långsiktig uppgift med mycket höga initialkostnader för materielinköp och uppbyggnad. Problemet i dag är att när anslagen minskar är det många som inte vågar satsa långsiktigt, vilket krävs vid maskinell minröjning där initialkostnaderna är väldigt höga men där resultaten är mycket goda. Därför måste Sida och andra givare våga satsa på minröjningsutrusning som på sikt leder till det mest kostnadseffektiva arbetet även om initialkostnaderna är höga. Det finns en stor efterfrågan från FN och från mindrabbade stater att få stöd för att genomföra kapa- citetsuppbyggnad avseende maskinell minröjning. Jag vill därför upprepa min fråga till biståndsmi- nistern: Vilka åtgärder avser biståndsministern att vidta för att underlätta för minröjningsorganisationer att använda de mest kostnadseffektiva maskinerna, till exempel den svenska Scan-Jack, för att därmed öka minröjningsinsatserna?
Jan O Karlsson (S)

Anf. 32 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag är väldigt tacksam för att jag har fått tillfälle att diskutera den här frågan. Den inne- håller nämligen några saker av principiellt oerhört stor betydelse i vår framtida biståndspolitik eller utvecklingspolitik. Och jag kan försäkra Lars Ång- ström att vårt engagemang i minröjningen som en del av vårt utvecklingssamarbete med de drabbade län- derna inte bara kommer att fortsätta och också att intensifieras utan att vi också allt starkare kommer att understryka frågans egentliga utvecklingsaspekt. Jag ska till att börja med säga att min egen personliga erfarenhet från detta område så gott som uteslutande är från Afghanistan. Men jag hoppas att jag under min tid som biståndsminister ska skaffa mig mer kunskap på platsen i Moçambique, Angola och på andra håll som jag räknar med att besöka. Jag vill varna för att man drar för hårda växlar på indikatorn anslagsutveckling. Detta är ett utveck- lingspolitiskt åtagande. Och som jag påpekade i mitt interpellationssvar är vi på väg bort från den särredo- visningsmetodik eller öronmärkningsmetodik som vi ofta har haft i biståndspolitiken både i EU och i Sve- rige. Det är oerhört viktigt att de internationella organ som arbetar och de samarbetskonstellationer som från tid till annan utvecklas i länder där man gör stora satsningar har fria händer. Det gäller för länderna där att ta ett steg tillbaka. Det viktiga är inte de tre kro- norna som sitter på en apparat, utan det viktiga är att minorna försvinner och att de försvinner på ett sådant sätt att kvinnorna kan ta sig fram från sin nyodling till sjukhuset eller till barnavårdskliniken, för att ta Af- ghanistan som exempel, alltså att vi får en så nära integration som möjligt. Om vi alltför mycket öron- märkningsvägen vill försäkra oss om att just Sverige och svenska maskiner tas i anspråk finns det en risk. I vår insats ingår naturligtvis forskning. Forskningen ska fortsätta annars blir vi ingen aktör på sikt, och vi ska fortsätta att forska om minröjning. Vi ska fort- sätta att stimulera framtagningen av nya och ännu bättre maskiner. Men låt oss inte i en politisk debatt så att säga hamna i en apparatfälla utan se frågan i ett utvecklingspolitiskt perspektiv. Jag håller med om att om vi inte gör sådana för- troendeskapande deklarationer som också följs upp i praktisk handling finns det naturligtvis risk för att våra forskare och experter drar sig tillbaka, och det får under inga omständigheter ske. Därför kommer vi också i utvecklingspropositionen att behandla denna fråga i samband med att vi också kommer att aktivera oss i hela konfliktlösningspanoramat i svensk bi- ståndspolitik i framtiden. Jag vill gärna återkomma till det i mitt nästa inlägg. När vi går in och arbetar med stöd, kapacitetsupp- byggnad och underlättar för ett minröjningsarbete kommer vi också att föra in det i hela utvecklingspa- noramat. Jag ska ta Angola som exempel. Jag har tydligt och klart sagt till de länder som vi samarbetar nära med, framför allt Storbritannien och Norge, att jag inte vill ha någon mer donors conference i Angola. Jag vill ha en doers conference där vi också skaffar en sådan transparens i den angolanska regeringens olje- och diamantaffärer så att vi har klart för oss att vi kommer dit med teknologin, med forskningen och med engagemanget men att det är Angola som äger detta. Och det finns finansiella resurser i Angola för att också ta ledningen och finansiellt stå för detta. Vi är med humanitärt, men vi måste också pressa fram ett sant ägarskap hos dessa länder. Och detta ansluter precis till hela vår fattigdomsstrategi och utvecklings- filosofi, och där har minröjningen sin givna och vik- tiga roll.
Lars Ångström (Mp)

Anf. 33 Lars Ångström (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag håller med statsrådet Jan O Karls- son om att man inte ska stirra sig blind på anslagsni- våer. Men det är ju ett faktum ett det finns ett sam- band mellan hur stora anslagen är och hur mycket minröjningsorganisationer runtom i världen vågar satsa. Allt minröjningsarbete är beroende av långsik- tig planering på grund av höga initialkostnader för att man ska veta att man sedan kan fullfölja projekten. Om anslagen krymper är det allt färre som vågar göra de stora och nödvändiga initiala satsningarna för att just få långsiktig effekt. Jag håller också med statsrådet om att man inte ska stirra sig blind på huruvida de maskiner som används är svensktillverkade eller inte. Självklart finns det många minröjningsmaskiner i världen som håller hög kvalitet. Scan-Jack i Sverige är bara en av dem. Rimligtvis bör man välja den som är lämpligast, men det krävs att organisationer har ekonomiska förutsättningar att satsa på de investeringar som krävs. Maskinell minröjning är nämligen en oerhört effektiv metod i ett långsiktigt minröjningsarbete. Statsrådet sade också att det är viktigt att vi fort- sätter och fullföljer forskningen på det här området, och jag kan inte annat än hålla med vad gäller forsk- ningens vikt. Men jag känner en stor oro. I min inter- pellation konstaterar jag att Totalförsvarets forsk- ningsinstitut, FOI, riskerar nedskärningar i sin min- röjningsrelaterade forskning och utveckling. Anslaget till denna forskning har redan minskat kraftigt. Under förra året hade FOI tre minröjningsrelate- rade forskningsuppdrag, ett från Försvarsmakten, ett från Försvarsmaktens hundtjänstenhet och ett från Räddningsverket, men enligt nuvarande planer kom- mer endast Försvarsmaktens uppdrag att finnas kvar 2003. Det skulle innebära en ytterligare nedskärning, från 26 miljoner till 10 ½ miljon, alltså mer än en halvering av minrelaterad forskningsverksamhet. Skälet till den här nedskärningen under 2003 är bland annat att Räddningsverket har aviserat att forskningsanslagen kommer att dras in till följd av verkets ansträngda ekonomi samt prioriteringen av att kunna fungera som en operativ aktör. Vi ser här väl- digt tydligt kopplingen mellan de ekonomiska anslag som ges och den verksamhet som faller ut som ett resultat. Krymper anslagen måste i det här fallet Räddningsverket göra en prioritering; man får välja bort någonting. Det är då här - som Jan O Karlsson själv underströk - den viktiga forskningen som prio- riteras bort. Jag tror att det är oerhört olyckligt om vi inte fort- sätter att hålla en hög nivå på de svenska forsknings- insatserna på det här området. Jan O Karlsson och jag är helt eniga om att det är oerhört viktigt att fortsätta detta humanitära biståndsarbete från svensk sida. Jag vill därför mot bakgrund av de nedskärningar på det här forskningsområdet i Sverige som jag nu har redo- gjort för upprepa min fråga: Vilka åtgärder avser biståndsministern att vidta för att FOI ska kunna upprätthålla sin minröjningsrelaterade forskning och utveckling?
Jan O Karlsson (S)

Anf. 34 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är klart att det finns ett samman- hang, men jag vill säga att det är vidare, vilket jag lite grann kom in på i min förra replik. När det gäller utvecklingen av anslagen blir till att börja med sig- nalverkan hos olika aktörer beroende av om man stirrar sig blind på vissa anslag. Sidas och regeringens engagemang när det gäller minröjning tar sig inte bara uttryck i öronmärkta tydligt angivna insatser anslagsvis utan också i insatser genom flera interna- tionella organisationer som, vilket jag sade redan i mitt svar, är relevanta för detta därför att de går till minröjningsändamål. Det finns här ett ännu mera komplicerat samman- hang. Låt mig ta Afghanistan som exempel. Vi arbe- tar i Afghanistan tillsammans med Svenska Afghani- stankommittén framför allt med hälsocentraler och skolundervisning. Men vi deltar också personalmäs- sigt, men det är när det gäller Afghanistan danskarna som sitter i förarsätet. När vi har gått in i arbetet på att gradera upp vårt stöd till Afghanistan är det inte i varje givet läge nödvändigt utan en ren effektivitets- fråga om vi ska engagera oss där med - som vi också gör - större insatser för minröjning. Men jag tror alltså till att börja med inte att an- slagsgivningen är en indikator på det långsiktiga engagemanget, utan det ingår i vår fastställda grund- läggande politik att det här är en väldigt viktig del av vårt humanitära bistånd, och vi kommer också att se till att det fortsätter. Jag ger vidare Lars Ångström rätt i att man i och för sig kan se en uppdragsfinansierad forskningsverk- samhet av det slag som det här rör sig om - den är alltså inte anslagsfinansierad - som ett slags risk. Det betyder samtidigt en vitalisering, för det innebär ock- så en möjlighet att konkurrera med andra forskare. Men det finns en kritisk massa som vi måste se till att ha kvar, så att vi förblir en aktör på området, just därför att vi vill kunna fortsätta att integrera detta i det som vi åtminstone hittills har kallat vårt bilaterala humanitära bistånd. Jag vill också vidga det här ytterligare med att säga att jag inte är så säker på att man ska vara så hård i gränsdragningen om vad som är humanitärt bistånd och vad som är utvecklingsbistånd. Är det humanitärt bistånd eller utvecklingsbistånd att ha en hälsoklinik? Det betyder överlevnad för barn som ska arbeta. Också det är utveckling. Är skolutbildning humanitärt bistånd eller är det utvecklingsbistånd? Minröjningen är ju en del av ett utvecklingsarbete. På Shumalislätten runt Kabul röjer man minorna så strategiskt som man kan för att få till stånd jord- bruksproduktion. Samtidigt är detta när det fungerar bra integrerat med flyktingåtervändande. Jag vill inte heller för vår framtida diskussion - jag skulle förmoda att vi kommer att diskutera detta vid något enstaka tillfälle även i framtiden - insistera på att det här uteslutande rör sig om humanitärt bi- ståndsarbete utan att övergången mellan det humani- tära och det utvecklingsmässiga är väldigt flytande. Det viktiga är att det fortsätter och sammanlänkas med den faktiska utveckling som ska äga rum. I Afghanistan handlar det med nuvarande takt om sju års arbete innan de ur ekonomisk synpunkt strate- giska områdena är röjda. Det görs mycket effektivt. Jag kan försäkra att det här kommer att ligga fast som ett tydligt politiskt åtagande för oss i vår framti- da utvecklingspolitik, också därför att vi vill sätta press på våra samarbetspartner att även de engagerar sig. Ett land som Indien bör inte bara utveckla sin kapacitet när det gäller förstörelsevapen - för att nu säga någonting riktigt olämpligt - utan också lägga en del av sina pengar på att samarbeta med oss om min- röjning i Indien. Jag vill därför i min försäkran om att detta kom- mer att fortsätta att vara en viktig del av vår utveck- lingspolitik säga att detta inte bara är humanitärt utan också är utveckling och att vi måste sätta press på våra partner.
Lars Ångström (Mp)

Anf. 35 Lars Ångström (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tycker nog att statsrådet Jan O Karlsson inte riktigt förhåller sig till de frågeställ- ningar som har väckts i interpellationen och som jag har tagit upp här i debatten. Det finns inget motsats- förhållande i vår syn på vikten av minröjningsinsatser från svensk sida eller i huruvida man ska kalla det här för humanitära insatser eller biståndsinsatser. Det är inte det som är problematiken, utan problemet har i dag varit att vi har sett anslagsminskningar, vilket har fått till följd att flera organisationer inte vågar initiera de viktiga projekt som skulle behövas därför att man inte är säker på att man har finansiering för att full- följa dem. Sida tvingades att välja en prioritering på grund av sina resursbegränsningar, vilket ledde till att man inte investerade i maskinell minröjningsutrust- ning. Maskinell minröjning är en oerhört effektiv metod för att långsiktigt befria ett lands yta från allt fler minor. Detta är alltså ett dilemma, och jag hoppas att Jan O Karlsson håller med mig om att det är ett sådant när man inte kan finansiera initialt höga kostnader för att få en långsiktigt effektiv minröjning. Jag tycker heller inte, herr talman, att statsrådet förhåller sig till den oro som jag här uttryckt över att forskningen på det här området har minskat. Man riskerar att få mer än en halvering av anslagen på Totalförsvarets forskningsinstitut när det gäller min- relaterad forskning under nästa år. Det är en klar följd av en ansträngd budget där Räddningsverket tvingas prioritera och där vi ser att det finns fog för att befara att den här forskningen kommer att få stryka på foten. Jag tycker alltså att mina frågor står kvar utan svar från statsrådet. Vilka åtgärder avser biståndsministern att vidta för att FOI ska kunna upprätthålla sin min- röjningsrelaterade forskning och utveckling? Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att möjliggöra en sådan finansiering att flera organisationer kan satsa på långsiktig minröjning?
Jan O Karlsson (S)

Anf. 36 Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är alldeles riktigt att jag inte har besvarat frågorna. Eller rättare sagt: Jag tycker att jag har gjort det, men jag har besvarat dem på ett annat sätt än vad frågeställaren har velat eftersom jag vill sätta in dem i ett lite annat sammanhang. Än en gång: Anslag fluktuerar av flera olika skäl. Medelsåtgången i det fallet är inte bara en indikator på ett politiskt agerade utan även på en efterfrågesitu- ation. Man kan säga att där ligger ett politiskt beslut om det. Det betyder att det som interpellanten Lars Ångström kallar för anslag i själva verket är ett bud- getutfall. Då kan man i och för sig tänka sig att det finns en risk för att människor säger: Här satsar man inte mera. I själva verket är det så att efterfrågan på de tjänster och de insatser som vi gör har minskat, och det har fått till uttryck att verksamheten har minskat. Men jag gav ett väldigt tydligt och klart besked. Även om jag inte riktigt accepterar Lars Ång- ströms frågeställning därför att jag bekämpar anslags- och öronmärkstänkandet i hela utvecklingspolitiken, vill jag ge ett, som jag hoppas, lugnande besked. Det är att det finns en kritisk massa under vilken vi inte tänker låta utvecklingen gå. Vi måste se till att vi har en kapacitet för forskning och för faktiska insatser så att vi som aktör i ett alltmer multilateralt samman- hang också är en fullvärdig partner. Jag tror att det viktigaste vi kan göra för att skapa tillit och utvecklingsoptimism bland dem som arbetar med den här verksamheten är att vi gör klara och tydliga deklarationer, lägger upp en trovärdig och uthållig politik på minröjningsområdet. Jag kan för- säkra Lars Ångström att den utvecklingsproposition som kommer att ligga på riksdagens bord senare i vår kommer att innehålla sådana deklarationer och sådan politik. Jag är fast besluten att fullfölja och utveckla Sveriges insatser på detta område.

Dokument

den 30 januari

Interpellation 2002/03:148

 av Lars Ångström (mp) till statsrådet Jan O Karlsson om minröjning

Redan 1994 föreslog Sverige, som första land, att det skulle införas ett internationellt förbud mot personminor. En omfattande kampanj från ICBL (International Campaign to Ban Landmines) ledde till att ett sådant avtal kunde undertecknas i december 1997.

Den internationella kampanjens senaste årsbok, Landmine Monitor 2002, rapporterar om påtagliga resultat. Hela 143 stater, vilket motsvarar tre fjärdedelar av alla världens stater, har nu skrivit under eller anslutit sig till avtalet. Och detta har i sin tur fått konkreta följder:

  • Mer än 34 miljoner personminor, av totalt 230 miljoner, har förstörts.
  • Antalet stater som tillverkar personminor har minskat från 55 till 14.
  • Handeln med personminor har upphört nästan helt.
  • Antalet offer för minor har minskat från ca 26 000 om året till mellan 15 000 och 20 000.

Men under senare år har medier och politiker bytt fokus och personminorna står inte längre lika högt upp på dagordningen. Problemen kvarstår dock, och de beskrivs av Landmine Monitor 2002:

  • 90 stater i världen är mer eller mindre drabbade av minor eller oexploderad ammunition.
  • I minst 69 stater skedde det olyckor under år 2001 eller i början av 2002.
  • Flest olyckor skedde i Afghanistan, Ryssland (Tjetjenien), Kambodja, Angola, Nepal, Indien, norra Irak och Burma.
  • I minst 23 väpnade konflikter lades det ut nya minor av regeringsstyrkor eller gerillaorganisationer.

Kampanjen har misslyckats med att förmå ett antal betydelsefulla stater att ansluta sig till Ottawaavtalet, däribland USA, Finland (som är det enda EU-land som inte skrivit under avtalet), Israel, Indien, Pakistan, Kina och Ryssland. Kampanjen lyckades inte heller avhålla Indien och Pakistan från att lägga ut mängder med nya minor längs den spända gränsen mellan staterna.

Mycket arbete återstår alltså att göra. Men som en följd av mediers och politikers allt svalare intresse minskade världens totala anslag till minröjning och andra minrelaterade aktiviteter under 2001. Det är första gången på tio år som anslagen krymper. Det har lett till att det i dagsläget blivit svårare för minröjningsorganisationer att få finansiering till nödvändiga minröjningsinsatser.

Det behövs mer pengar, både för själva arbetet med att röja minor och för att utveckla nya system för att finna minfälten och röja minorna. Sverige har goda förutsättningar beträffande båda dessa områden. Nu krävs det att många olika parter agerar tillsammans mot personminorna.

Svensk minpolicy

Regeringen förtjänar beröm för att man utarbetat en samlad svensk syn på minhantering. Det är också mycket positivt att regeringen har annonserat bildandet av en interdepartemental arbetsgrupp som ska samordna det svenska arbetet med minröjning. Det är en klar fördel att arbetet ska ledas av Utrikesdepartementet eftersom det markerar vikten av humanitärt minröjningsarbete, som en del i en bredare strategi för utvecklingssamarbete.

Regeringen poängterar vikten av att myndigheterna samordnar sin minröjningsrelaterade verksamhet, vilket är positivt. Den process som har föregått utarbetandet av regeringens samlade syn på minhantering verkar också ha lett till en ökad samsyn mellan myndigheterna. Nu är det tydligare vem som ska göra vad. Försvarsmakten ska vara Sveriges operativa organ avseende militär minröjning, Räddningsverket ska vara det avseende humanitär minröjning, Swedec ska vara totalförsvarets samlade kompetenscenter och FOI ska fortsätta med sin forskning och utveckling på uppdrag av de berörda parterna.

De svenska myndigheternas verksamheter kommer att samordnas om bara möjlighet därtill ges, men dessvärre hotas den svenska minröjningskapaciteten av budgetproblem inom Räddningsverket och FOI. Dessutom ser det samlade svenska stödet via Sida ut att minska, åtminstone under innevarande år.

Sida

I ett frågesvar till undertecknad påpekar biståndsministern att Sverige 1991@2000 var den fjärde största givaren i världen till humanitär minhantering. "Sverige avser att bibehålla denna höga ambitionsnivå", skrev biståndsministern också.

Men samtidigt ser det ut som om Sidas stöd till minröjningsprojekt faktiskt kommer att minska betydligt under 2002. I ett svar på en enkät från Miljöpartiet till berörda myndigheter uppger Sida att deras utbetalningar till stöd för humanitär minröjning mellan 1998 och 2001 varierat från 75,3 till 107,9 miljoner. Ingen klar tendens har kunnat urskiljas. Under de tre första kvartalen 2002 har dock Sida betalat ut bara 46,6 miljoner kronor och för 2003 har Sida, via avtal, hittills förbundit sig till endast ett stöd om 30,4 miljoner kronor.

"Jag skulle vilja understryka att det inte råder någon nedåtgående trend i det svenska humanitära minstödet", skrev biståndsministern i ett svar på en skriftlig fråga från undertecknad. Jag får hoppas att ministern lämnade ett korrekt svar, att de låga nivåerna är tillfälliga och att Sida fortsätter att prioritera stöd till minröjningsprojekt.

FOI

Också Totalförsvarets forskningsinstitut FOI riskerar nedskärningar av sin minröjningsrelaterade forskning och utveckling. Anslaget till denna forskning har redan minskat kraftigt.

Under 2002 har FOI tre uppdrag för minröjningsrelaterad forskning, värda totalt 14,6 miljoner kronor. Ett uppdrag är från Försvarsmakten (10,6 miljoner kronor), ett från Försvarets Hundtjänst Enhet (1,5 miljoner kronor) och ett är från Räddningsverket (2,5 miljoner kronor).

Enligt nuvarande planer kommer endast Försvarsmaktens uppdrag att finnas kvar år 2003. Det skulle innebära en nedskärning från 26 miljoner kronor 1999 via 14,6 miljoner 2002 till 10,6 miljoner under 2003.

Skälet till nedskärningen under 2003 är bland annat att Räddningsverket har aviserat att forskningsanslagen kommer att dras in till följd av verkets ansträngda ekonomi samt prioriteringen av att kunna fungera som operativ aktör.

Sammantaget befinner sig FOI:s minröjningsforskning i ett allvarligt läge. Det är av stor vikt att FOI får ekonomiska möjligheter att bibehålla sin kompetens och åtminstone driva vidare sin minröjningsforskning på nuvarande nivå.

Räddningsverket

För drygt ett år sedan uttalade riksdagen @ som respons på en flerpartimotion om minröjning @ att "kapacitet för genomförande av minröjning måste byggas upp och Räddningsverkets främsta uppgifter i detta sammanhang blir ledning, utbildning och kvalitetssäkring av insatser".

Denna inriktning bekräftades våren 2002 av regeringen som slog fast att Räddningsverket ska vara Sveriges operativa aktör avseende sådan minröjning. Stödet ska i första hand avse ledning, kvalitetssäkring och utbildning. Det är, enligt min och riksdagens mening, mycket positivt att Sverige, via Räddningsverket, får en operatör som kan bidra till FN:s minröjningssamordning och dessutom leda minröjningsinsatser i drabbade stater.

Räddningsverket har genomfört minröjningsinsatser i bland annat Kosovo, Eritrea och Libanon. Nu senast har verket röjt oexploderad ammunition på Västbanken. Räddningsverkets insatser har varit mycket uppskattade.

Samtidigt kan man i Räddningsverkets tidning Sirenen (nr 7/2002) läsa att verket begärde 49 miljoner kronor extra för att klara utökad verksamhet, främst med en ny utbildningsreform. I budgeten för 2003 fick inte Räddningsverket de önskade pengarna, och därför pågår hårda prioriteringsdiskussioner inom verket. Verkets överdirektör listar tre prioriterade kärnverksamheter: normgivning/rådgivning, tillsynsverksamhet och utbildning. Beredskapen för internationella katastrofinsatser, där också minröjning ingår, hör alltså inte till de prioriterade områdena. Och när det gäller just minröjning sökte verket, enligt Sirenen, extra anslag som inte beviljades.

Innehållet i artikeln förklarar det enkätsvar som Räddningsverket i höstas lämnade i anslutning till arbetet med att arbeta fram en flerpartimotion om minröjning.

Räddningsverket påpekade att regeringens nya inriktning för verkets minröjningsarbete egentligen kräver en budgetförstärkning. Denna uppfattning delas av Swedec, som i sitt enkätsvar skriver att Räddningsverket därför "borde öka sina ansträngningar också inom områdena utveckling och kompetensuppbyggnad". För att kunna verka som operatör krävs det bland annat att man har en beredskap med minhundekipage och minröjningsmaskiner, som kan användas vid insatser.

Räddningsverket anger dock i sitt enkätsvar att man som myndighet står "inför stora och resurskrävande förändringar, som gör att utrymmet för minröjning måste reduceras. Just nu övervägs inom verket vilka konsekvenser det får om minröjningsbudgeten minskas från 12,9 miljoner kr år 2002 till antingen 4, 6, 8, 10 eller 12 miljoner kronor under 2003". Verket skriver vidare att "det finns en uppenbar risk att Räddningsverkets beredskap för minröjningsinsatser och förmåga att med god kvalité leda sådana insatser försämras".

I ovan nämnda frågesvar skriver biståndsministern: "När det gäller Räddningsverkets och FOI:s prioriteringar av resurser vill jag framhålla att regeringen inte angett några förändringar av ambitionsnivån för svensk minhantering."

Det var en tydlig signal om att Räddningsverket och FOI inte ska skära ned sin minröjningsrelaterade budget, men varifrån ska pengarna tas? I sitt enkätsvar uppgav Räddningsverket att det fanns möjligheter att klara verksamheten, genom att överföra delar av kostnaderna till andra konton eller myndigheter. Det är allvarligt att riksdagens och regeringens inriktning för Räddningsverket äventyras av att verket tillförs en rad andra kostnadskrävande uppgifter. Det måste gå att finna möjliga lösningar på problemet.

Verktyg för minröjning

Den svenska minröjningsmaskinen Scan-Jack används kommersiellt i Kroatien och Försvarsmakten har efter omfattande utvärderingar beställt ett exemplar av samma maskin. Det är bra. Men trots att maskinen av minröjningsexperter bedöms vara den bästa i världen har den inte fått något genombrott på marknaden för humanitär minröjning. Förklaringen är bland annat att den kräver en stor engångsinvestering, som får finansiärerna av minröjning att tveka. Sida har exempelvis av ekonomiska skäl avslagit en projektansökan från Räddningsverket avseende minröjning i Eritrea. Arbetet skulle bland annat utföras med hjälp av en Scan-Jack.

I regeringens "samlade syn på minhantering" sägs uttryckligen: "Humanitär minhantering är en långsiktig uppgift med mycket höga initialkostnader för materielinköp och uppbyggnad. Verksamheten är och kommer att vara givarberoende för sin överlevnad."

Därför måste, enligt min mening, Sida och andra givare våga satsa på den minröjningsutrustning som på sikt leder till det mest kostnadseffektiva arbetet, även om initialkostnaden är hög.

Jag vill fråga biståndsministern:

1.Vilka åtgärder avser biståndsministern att vidta för att Sida inte ska minska sitt stöd till humanitära minröjningsprojekt utan leva upp till regeringens uttalanden och ambitionsnivåer?

2.Vilka åtgärder avser biståndsministern att vidta för att FOI ska kunna upprätthålla sin minröjningsrelaterade forskning och utveckling?

3.Vilka åtgärder avser biståndsministern att vidta för att Räddningsverket, i enlighet med riksdagens beslut, får möjlighet att agera som Sveriges operativa aktör vid humanitära minröjningsinsatser?

4.Vilka åtgärder avser biståndsministern att vidta för att underlätta för minröjningsorganisationer att använda de mest kostnadseffektiva maskinerna, exempelvis den svenska Scan-Jack?