miljöansvar för förorenad mark

Fru talman! Inger Lundberg har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att staten ska ta sitt miljöansvar för den miljöskuld som åvilar staten för förorenad mark av det slag som Kvarntorpsområdet utgör. Sedan 1999 beslutar riksdagen årligen om medel för sanering av förorenade områden på anslaget Sanering och återställning av förorenade områden. Det här anslaget disponeras av Naturvårdsverket. Under perioden 1999-2003 fördelade Naturvårdsverket totalt 561 miljoner kronor i bidrag till saneringsåtgärder och 206 miljoner kronor till inventeringar och undersökningar av förorenade områden. Anslaget uppgår år 2004 till ca 330 miljoner kronor, och enligt budgetpropositionen är medel beräknade till ca 555 miljoner kronor år 2005 och 2006. Bidrag kan beviljas om det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare som kan bekosta saneringen. Enligt 10 kap. miljöbalken är i första hand den som bedriver eller har bedrivit den verksamhet som orsakat föroreningen ansvarig för efterbehandling. Miljöbalkens regler innebär dock att ansvar endast kan utkrävas om den faktiska driften vid en miljöfarlig verksamhet har pågått efter den 30 juni 1969 och verkningarna av verksamheten fortfarande pågick när miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. Enligt miljöbalkens regler kan även den som förvärvar en förorenad fastighet bli ansvarig för sanering, om fastigheten förvärvats efter den 1 januari 1999. Detta är regelverket. Jag har full förståelse för de problem som Kumla kommun nu står inför. Samtidigt är det väsentligt att ärendet hanteras på ett genomtänkt sätt inom ramen för den långsiktiga miljöpolitiken. Regeringens utgångspunkt är att den som förorenat ett område också är ansvarig att bekosta saneringen av det, om verksamheten pågått efter 1969. Och för Yxhult gäller att statens verksamhet upphörde 1965. Trots att krav enligt gällande lagstiftning inte kan riktas mot staten vad gäller saneringen av marken i Yxhult har regeringen vidtagit åtgärder. Regeringen kan emellertid inte särbehandla enskilda fall på ett sätt som avviker från miljöbalkens ansvarsregler eftersom detta skulle kunna bli prejudicerande, utan regeringen arbetar i stället för en långsiktig lösning. År 2001 fick Sveriges geologiska undersökning (SGU) i uppdrag av regeringen att genomföra en nationell kartläggning av områden som förorenats eller misstänks vara förorenade genom statlig verksamhet och där den då verksamma statliga organisationen inte längre finns kvar. SGU identifierade fyra sådana områden: Kvarntorp, Kinne-Kleva, Stollberg och Yxsjöberg. SGU arbetar nu med fördjupade undersökningar och projekteringshandlingar för respektive område. Utredningen visar att ansvarsförhållandena på Kvarntorpsområdet är komplicerade eftersom många företag har varit, och är, verksamma inom området. På det område där Yxhult AB låg var det statliga Svenska Skifferolje AB verksamhetsutövare från 1941 fram till 1965 då Yxhults Stenhuggeri AB tog över det som återstod av verksamheten. Beträffande Kvarntorpsområdet har Kumla kommun i omgångar förvärvat stora delar av området. I samband med det har också kommunen erhållit medel av regeringen för sanering av marken. År 1985 fick Kumla kommun 10 miljoner kronor av regeringen för att använda till efterbehandlingsåtgärder. Vissa markanläggningsarbeten är utförda. Exempelvis har en golfbana anlagts och även vissa andra delar av slagghögen har täckts med jord och planterats. Kumla kommun har därutöver fått ca 30 miljoner kronor genom det lokala investeringsprogrammet för att restaurera ett dammsystem som avleder vatten. Kommunen har möjlighet att ansöka om ytterligare bidrag från anslaget för sanering och återställning av förorenade områden. För att komma till rätta med områden som förorenats genom statlig verksamhet görs redan stora insatser, både inom miljöpolitiken och inom andra politikområden. Utöver de medel som årligen anslås för att sanera och återställa förorenade områden där det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare bedrivs i Naturvårdsverkets regi bland annat ett systematiskt inventerings- och kartläggningsarbete. Sveriges geologiska undersökning har också sedan 1998 ansvar för att miljösäkra anläggningar som använts för statens civila beredskapslagring av olja samt det statliga gruvfältet i Adak. Till denna verksamhet har för åren 1998-2003 anvisats 278 miljoner kronor. Sedan 1993 bedrivs en inventering av förorenade områden inom Försvarsmaktens ansvarsområde. Under en följd av år har Försvarsmakten också bekostat undersökningar och efterbehandlingsåtgärder av olika petroleumföreningar för ca 12 miljoner årligen och av kulfång för ca 20 miljoner per år. Banverket, Vägverket, Luftfartsverket och Statens järnvägar är andra myndigheter och företag som tar ansvar för att sanera förorenade områden. Vi har också genom de lokala investeringsprogrammen för ekologisk hållbarhet bidragit till att sanering och efterbehandling har kunnat genomföras i flera kommuner. Totalt beräknas insatserna leda till att ca 20 förorenade områden saneras inom ramen för lokala investeringsprogram. Sammanfattningsvis har staten tagit en lång rad initiativ för att förorenade områden ska saneras, bland annat genom att starkt utöka budgeten. Regeringen fortsätter det arbete som påbörjats, och det finns eventuellt skäl att ytterligare förstärka insatserna. Regeringen avser att återkomma med förslag avseende efterbehandling av förorenade områden i den planerade miljömålspropositionen under våren 2005.

Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret på interpellationen. Även om det inte ger en fullständig lösning när det gäller miljöproblemen i Yxhultsområdet i Kvarntorp uppfattar jag svaret som att ministern tar problemet på stort allvar. Det uppskattas säkert av Kumla kommun som tar ett väldigt stort ansvar i Kvarntorpsområdet. Det är en väldigt speciell problematik i Kvarntorpsområdet. 1941 började staten bryta alunskiffer i området av beredskapsskäl. Man tog fram olja, uran och andra mineral ur skiffer. Just det faktum att arbetet startade under kriget bidrog säkert till att man inte tog ansvar för miljön i framtiden. Senare har Kumla kommun efter överläggningar med staten tagit ansvar för en del av området, bland annat den stora Kvarntorpshögen. Men det var innan miljöbalken kom med det väldigt speciella ansvar som det lägger på markägaren. Det område som är bakgrunden till min interpellation har snart ingen ägare. Det handlar om ett tolv kvadratkilometer stort område där Yxhult AB tillverkat lättbetong sedan företaget köpte marken av staten 1965. Området gränsar till Kvarntorpshögen och andra kommunägda områden som miljöministern nämnde Det ligger också i ett väldigt stort och viktigt industriområde med många internationella företag. För en tid sedan gick Yxhult i konkurs. Efter sig lämnar man 140 duktiga människor som nu förlorat sina jobb. Men man lämnar också ett område som bär på en mycket stor miljöskuld. Skulden uppkom när staten var ägare, men eftersom staten sålde fastigheten 1965 är man formellt inte ansvarig för skulden. Problemet är att det inte finns någon som kan ta ansvar för miljöskulden i dag. Konkursförvaltaren kommer att få in ett antal kronor för inkromet i Yxhult AB. De pengarna hoppas jag att man kommer att använda för att städa efter Yxhultsverksamheten. Men det räcker ingalunda till att ta tag i den allvarliga problematik som finns i grunden från den statliga tiden. Det har också visat sig att inget privat företag är berett att köpa marken med den miljöskuld som följer med ett markköp. Ministern känner säkert till att kommunen ville att staten skulle ge garanti till eventuella köpare för att verksamheten vid Yxhult skulle fortsätta, men man avstod från att ge garantier just för att, som ministern sade i svaret, inte få prejudikat. Samtidigt står vi där med ett problem som inte är löst. Vi står med ett problem som vare sig stat eller kommun kan blunda för. Jag vet att staten engagerat sig med ganska stora pengar för att klara miljösanering av områden där det inte finns någon direkt ansvarig. Jag ser också i svaret att regeringen kommer att återkomma med förslag när det gäller efterbehandling av miljösanerade områden när miljömålspropositionen kommer till våren. Jag undrar om ministern räknar med att kunna pröva en lösning på problematiken med Yxhultsområdet i Kvarntorp i samband med att departementet arbetar med propositionen. Det är oerhört angeläget att det händer någonting och att man får i gång en ordentlig dialog i de här frågorna.

Fru talman! Nej, problemet för det här speciella området är inte löst. Men som jag försökte göra klart i mitt första inlägg har staten under senare år verkligen tagit tag i marksaneringsfrågorna. Vi gör det på många olika fronter, genom Naturvårdsverkets arbete med att ge saneringsbidrag till områden där det inte finns någon ansvarig och också genom den speciella insats vi har gjort genom att gå igenom de områden där staten tidigare har haft en omfattande verksamhet. Det signalerar naturligtvis att vi från statens sida ser att vi har ett särskilt ansvar för dessa svårt förorenade områden. Det är så pass omfattande miljöproblem att de kan behöva en särskild hantering. När vi nu går vidare måste vi först se till att vi slutför inventeringen av områdena och får en bild av ansvarsförhållandena. Jag skulle gärna se att vi i särskild ordning kunde diskutera hanteringen av just de fyra områden som jag nämnde, Kvarntorp, Kinne-Kleva, Stollberg och Yxsjöberg. Här ingår Yxhult AB:s fastighet i Kvarntorpsområdet. I vad mån vi går fram med ett särskilt åtgärdspaket eller en särskild strategi för de här statliga områdena eller i vad mån vi arbetar vidare med dem inom ramen för den breda satsning vi har på sanering av mark är för tidigt att säga i dag. Det är helt klart att det är så pass omfattande problem och också så kostnadskrävande att de kräver en ordentlig behandling för att vi ska kunna gå vidare.

Fru talman! Jag ser väldigt positivt på att miljöministern säger att man är beredd att fullfölja den speciella analys som gäller Kvarntorpsområdet men också tre andra områden där staten har ett särskilt ansvar och där det har varit mycket allvarliga miljöproblem. Jag delar ministerns uppfattning att det är viktigt att man hittar en långsiktig lösning. Det som är besvärligt i Kvarntorpsområdet är att det finns ett antal problem som är väldigt akuta. Det har varit en konkurs. Det finns en konkursförvaltare som nu arbetar med området. Det finns en väldigt stor risk att området kommer att vara ägarlöst efter den 1 januari nästa år. Då finns det ett par direkta problem i området. Det första handlar om en gruva som omfattar mer än 40 kilometer utbrutna orter i ett plan och som delvis utnyttjas som lager för ett par företags verksamhet. Det är värdefulla lagerlokaler, och de ger också ett antal jobb. Denna verksamhet äventyras helt och hållet om inte gruvan länspumpas. Det sker med hjälp av konkursförvaltaren i dag, men det måste säkras också efter årsskiftet. Det finns också allvarliga miljörisker om man vattenfyller gruvan. Detta är en fråga som man någonstans måste ta tag i, men i dag finns det inte någon som riktigt gör det. Det andra akuta problemet är inte på samma sätt ett miljöproblem men är ett allvarligt problem ur sysselsättningssynpunkt. Det finns en ångcentral i området som betjänar två företag. För det ena företaget, Akzo Nobel, som är ett internationellt företag med ett tjugotal anställda i Kvarntorpsområdet, har detta avgörande betydelse för verksamheten. Om ingen tar ansvar för ångcentralen står företaget utan ånga. I dag är det konkursförvaltaren som driver ångcentralen. Någonstans måste man jobba vidare med detta. Jag har tagit upp de här två exemplen därför att de är väldigt akuta och också därför att de illustrerar att det blir omedelbara effekter i Yxhultsområdet om man inte kan hitta någon sorts lösning på miljöproblemen. Jag inser att det säkert är svårt att fullt ut lösa problemen före den 1 januari, men det vore bra om man ändå kunde se att någon tog i de här frågorna. Såvitt jag förstår finns det i nuläget bara två tänkbara ägare. Den ena är staten. Det är inte ministerns frågor att diskutera statens ägande, så det ska jag inte pressa ministern om, men det är naturligtvis ett alternativ om man inte kan lösa frågan. Den andra är kommunen, som när det gällt Kvarntorpshögen och annat har visat att man varit beredd att ta ansvar. Men man tar naturligtvis inte vilka risker som helst. Jag tror därför att det är absolut nödvändigt att det kommer till stånd någon form av dialog mellan stat och kommun om Yxhultsområdet och hur man ska se på miljöproblemen. Jag förstår att detta inte är enkelt. Men det allra sämsta är att området bara läggs för fäfot. Så får inte staten behandla ett område som har spelat en så stor roll för folkhushållet i en kritisk tid. Jag vill än en gång vädja till statsrådet att ni får i gång en dialog med Kumla kommun om hur man kan lösa problemen i Yxhultsområdet.

Fru talman! Låt mig säga att vi redan har påbörjat en dialog med Kumla kommun, där flera departement har varit inblandade, för att se vad vi i detta läge kan göra. Precis som jag sade i mitt första inlägg är det väldigt svårt för staten att akut ingripa i ett sådant här skeende med en konkurs. Däremot har vi en långsiktig strategi. Vad som dock är angeläget också i det korta perspektivet är naturligtvis att se till att de miljörisker som här finns undanröjs. Att vi får en vattenfyllnad av gruvan som kan leda till att föroreningar rinner ut och kan skada grundvatten och annat är naturligtvis en risk som måste undanröjas. Ansvar här har tillsynsmyndigheter. Både kommun och länsstyrelse har uppgifter i tillsynen för att se till att den här typen av problem inte uppstår. Såvitt jag har förstått är det också möjligt att från Naturvårdsverkets saneringsanslag få bidrag för att förhindra att situationen i ett sådant här herrelöst område försämras i en situation där man har denna typ av överhängande risker. Det är alltså mitt råd. Här behöver vi naturligtvis gå vidare och se till att denna risk undanröjs. När det sedan gäller fortsättningen ska vi arbeta vidare med saneringsfrågorna. Det är min förhoppning att vi ska kunna fortsätta satsa kraftfullt på marksanering även i fortsättningen. Som miljöminister kan jag säga att detta är ett av de områden där vi i dag satsar allra mest resurser. Det är ett av våra allra mest kostnadskrävande områden. Jag tycker att det är bra att vi har insett de problem vi har i naturen och de miljöskulder vi bär med oss från industrisamhället. Jag brukar ofta berätta, när jag möter kolleger från andra delar av världen där industrialiseringen ännu inte har skjutit fart, vilka bekymmer vi i dag har med att städa upp det vi en gång smutsade ned. Nu har vi byggt upp ett regelverk som ska försöka förhindra att detta sker i framtiden. Det är också därför vi nu har lagt ett ansvar på verksamhetsutövare så att man under hela verksamheten vet att man har ett ansvar för att sanera. Vi kan få problem i enskilda fall, som när företag går i konkurs. Jag är dock övertygad om att vi ska komma framåt på det här området, även om Kumla kommun säkert skulle önska att det gick ännu fortare.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för diskussionen och också för ambitionen att långsiktigt söka hitta en lösning för Kvarntorp och de andra statliga områdena. Så har jag tolkat debatten. Jag vet också att regeringen prioriterar miljösaneringen. Jag har sett att det är ett betydande anslag. Det som är bekymmersamt är de här områdena av Kvarntorps typ som har extremt höga miljöskulder vilande på sig, där det inte finns någon rimlig möjlighet för någon enskild kommun att gå in och ta det ansvaret och där det innebär en risk att gå in och köpa ett sådant här område. I de fallen blir lagstiftningen tokig. Jag tycker att vi har en väldigt värdefull lagstiftning på det här området, men den slår väldigt tokigt i denna typ av fall. Jag har lärt mig att när verkligheten inte stämmer överens med kartan måste man göra någonting åt kartan och ändå försöka klara ut problemen. Jag är också glad att ministern tar de akuta problemen i Yxhultsområdet på allvar. Frågan om en kontakt med Naturvårdsverket ska jag naturligtvis ta med till Kumla kommun. Jag tänker också ta med till Kumla kommun den känsla jag fått av att ministern gärna diskuterar de här frågorna vidare med kommunen för att försöka hitta en lösning på ett svårt men väldigt angeläget problem.