Migrationsverket

Herr talman! Jag ber att få fästa talmannens upp- märksamhet på att jag ännu inte har blandat ihop några av interpellationerna, vilket jag vet har inträffat någon gång i riksdagens historia. Det var Olof Palme för övrigt. Gunnar Axén har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att lösa situationen för de statslösa palestinier som inte har något land att avvisas till. Regeringen arbetar aktivt för att andra länder utan tidsbegränsning ska återta dels sina egna medborgare som fått avvisningsbeslut, dels personer som varit bosatta på dessa länders territorium innan de kom till Sverige. Sverige driver frågan både genom bilaterala kontakter och inom Europeiska unionen. Den folk- rättsliga principen om rätten att återvända till sitt land gäller landets medborgare. Enligt regeringens upp- fattning bör principen också omfatta statslösa perso- ners rätt att återvända till det land de varit bosatta i. Det är också orimligt att sätta en snäv tidsgräns för när dessa personer ska ha rätt att återvända till det land de varit bosatta i. Tyvärr gäller problemet med verkställighet av av- visningsbeslut beträffande personer som bedömts sakna skyddsbehov eller andra skäl för uppehållstill- stånd inte bara personer med tidigare hemvist i Gulfstaterna. Det gäller även medborgare i andra stater. Frågan är därför principiellt viktig. Jag anser dock inte att denna fråga löses genom införande av en regel som automatiskt ger asylsökan- de permanent uppehållstillstånd om myndigheterna inte avgjort asylärenden inom en viss tidsgräns. En starkt bidragande faktor till långa handläggningstider hos utlänningsmyndigheterna är att en mycket stor andel av alla asylsökande har avhänt sig identitets- handlingar och pass när de söker asyl. Detta försvårar och fördröjer utredningen om resvägar, tidigare vis- telseland och frågan om eventuellt första asylland. Jag vill också understryka att den enskilde som har fått ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut förväntas rätta sig efter svenska myndigheters beslut och aktivt medverka till att verkställighet av beslutet sker. Vid sidan av dokumentlösheten har verkställighetspro- blemen ofta sin orsak i den enskildes vägran att sam- arbeta. Regeringen tillsatte en särskild utredare den 4 april 2002 med uppgift att se över regler och praxis vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbe- slut. Utredaren ska se över om nuvarande regler på området är ändamålsenliga, särskilt när det gäller ärenden där utlänningens identitet är oklar. Uppdraget ska redovisas senast den 20 mars 2003. Jag vill inte föregripa vad utredaren kommer fram till. Statslösa palestinier från till exempel gulfstaterna har en särskild problematik. Uppehållstillstånden för dessa personer, som lämnat sitt bosättningsland, blir ogiltiga om de vistas utanför bosättningslandet mer än sex månader. Ansvaret ligger på myndigheterna att, så långt det är möjligt, fatta beslut innan denna tidsfrist går ut för att underlätta en eventuell verkstäl- lighet av avvisningsbeslut. Jag kan konstatera att Utlänningsnämnden nyligen beviljat uppehållstillstånd efter ny ansökan i några ärenden beträffande personer med lagakraftvunna avvisningsbeslut där verkställighetshinder åberopats. I två fall ansåg nämnden att personerna i fråga inte skulle kunna återvända till det land som de tidigare varit bosatta i. Bedömningar gjordes beträffande sannolikheten för att personerna skulle kunna åter- vända och få arbete i det tidigare bosättningslandet. I ytterligare ett fall fann nämnden att den enskilde visserligen inte uttömt alla möjligheter att återvända men att det inte var rimligt att vidhålla tidigare avvis- ningsbeslut på grund av den långa vistelsetiden i Sverige sammantaget med situationen i Mellanöstern. Nämnden hade initierat noggranna utredningar i nämnda ärenden för att få klarhet i verkställighetsfrå- gan i de enskilda fallen.

Herr talman! Jag ber att få tacka migrationsmi- nistern för svaret, även om ministern inte svarade på min fråga om vilka åtgärder han vill vidta för att lösa den hopplösa situation som flera hundra statslösa palestinier i dag befinner sig i. Det enda positiva i interpellationssvaret är att migrationsministern note- rat att tre personer efter tre, fyra eller fem års väntan - eller vad det nu är - har fått uppehållstillstånd. Det ligger säkerligen hårt arbete bakom detta. Men det finns alltså flera hundra statslösa palestinier som väntar, och som har väntat i många år - i vissa fall uppemot fem år. Bakgrunden är att de sitter fast i en hopplös situation på grund av att de svenska mi- grationsmyndigheternas byråkratiska kvarnar malt alldeles för långsamt. De har ansökt om asyl i Sverige därför att de inte får bli medborgare i de gulfstater som de kommer från. Att de inte får bli medborgare där innebär bland annat att de inte får passhandlingar utfärdade. På grund av att migrationsmyndigheterna inte har behandlat deras ansökningar inom sex månader har de här människorna fastnat i Sverige. De är ju inte välkomna tillbaka till de länder där de tidigare bott. I flera år har dessa människor bollats mellan Migra- tionsverket och Utlänningsnämnden eftersom man inte vetat hur man ska hantera de här ärendena. Det är nu ett år sedan migrationsministern senast var här och diskuterade frågan och utlovade någon form av lös- ning. Men någon sådan lösning har vi ännu inte sett till. Migrationsmyndigheterna har själva uppgett att ingen statslös palestinier har kunnat avvisas till Sau- diarabien under de senaste fem åren. Saudiarabiens ambassadör i Stockholm har uttalat att ingen av de här statslösa palestinierna under några omständighe- ter är välkomna tillbaka. Det borde stå ganska klart både för migrationsmyndigheterna och för migra- tionsministern att de här människorna inte har något land att återvända till. De har fastnat på svenska flyk- tingförläggningar. Trots detta envisas migrations- myndigheterna med att acceptera dessa faktum. Migrationsministern säger i sitt svar att man aktivt arbetar för att få bort den här tidsbegränsningen på sex månader i gulfstaterna och tydligen också i några andra stater. Jag skulle vilja veta på vilket sätt regeringen och migrationsministern arbetar för att de här länderna ska ta bort sexmånadersgränsen. Jag skulle också vilja veta vilka andra länder det handlar om förutom gulfstaterna. Och anser migrationsministern att de här statslösa palestinierna ska tvingas sitta kvar på svens- ka flyktingförläggningar till dess att regeringen nått framgång i sitt arbete med att få de här staterna att avskaffa tidsbegränsningarna? Slutligen undrar jag om migrationsministern är medveten om att de här gulfstaterna inte har under- tecknat Genèvekonventionen. De asylsökande som vi nu talar om omfattas i många fall av Genèvekonven- tionen och har därför faktiskt rätt att få betraktas som flyktingar även när de har kommit hit till Sverige. Migrationsministern talade i tidigare debatter om en human flyktingpolitik. Han har gärna fokuserat på alla de miljoner flyktingar som finns runtom i vår värld. Men här har migrationsministern en möjlighet att göra någonting för de flera hundra statslösa pales- tinier som tvingas sitta fast i svenska flyktingförlägg- ningar och bara se åren passera, något som är fruk- tansvärt fördärvande för dessa människors hälsa och välbefinnande.

Herr talman! För en stund sedan hade Sven Brus och jag en diskussion om attitydfrågor i flyktingpoli- tiken. Det inlägg som vi nyss hörde är en oerhört intressant illustration till den diskussionen. Det är just det här som gör den svenska flyktingdebatten för oss som försöker att känsligt och varsamt arbeta för att få till stånd och utveckla en fungerande flyktingpolitik med en attitydbildning som inte fjärmar beslutsfattare och ansvariga politiker från människorna ute i vårt land som ju faktiskt är de som möjliggör att vi för denna politik - att erbjuda förföljda människor skydd och ett bättre liv i framtiden. Jag noterar att Gunnar Axén avslutar sitt inlägg med att tala om de stater som i dag inte har under- tecknat Genèvekonventionen när det gäller flyktingar - om de hade haft asylskäl och om de hade varit flyktingar hade de för länge sedan lämnat sina flyk- tingförläggningar och börjat bygga upp ett nytt land. Men situationen är ju den att de inte är flyktingar. En mycket vanlig glidning i diskussionen är just detta med att människor som kommer hit och söker asyl och som inte har asylskäl ändå betraktas som flyk- tingar. I min ungdom talade man, kommer jag ihåg, om människor som egentligen var flyktingar fastän de inte hade asylskäl men det språkbruket har vi lämnat. Det är klart att det blir mycket lättare för oss att dis- kutera om vi begreppsmässigt kan vara överens om att det handlar om människor som befinner sig i en fruktansvärd situation. Men det handlar inte om flyk- tingar. Dessutom är det kanske klargörande om vi i vår dialog kan vara på det klara med att många av de statslösa palestinier som befinner sig i vårt land inte har kommit hit från Saudiarabien eller gulfstaterna utan från Libanon och Syrien där de verkställighets- hinder varom här talas icke föreligger - de reglerna finns inte - och där det skulle vara möjligt att genom- föra avvisningarna därest vederbörande själv samver- kar just därför att där finns inte de här saudiska reg- lerna. Den diskussion som vi hade för ett år sedan här gällde i första hand de palestinier som kommit hit från Västbanken och Gaza. Sedan dess har Migra- tionsverket - den 29 november - offentliggjort vilken praxis och vilka bedömningar man där gör med tanke på det för närvarande aktuella läget i området. Dessa människor får alltså stanna av humanitära skäl. När vi försöker rensa i den här skogen av argu- ment har vi naturligtvis ett antal problem, som jag väldigt gärna diskuterar. Men det vore bra om vi kunde diskutera dem med begrepp som vi båda för- står och med syften som båda kan ha respekt för. Jag tycker nämligen att den här frågan är lite för viktig för att så att säga begreppsmässigt försvinna i en snårskog av argument som, uppriktigt sagt och med all respekt, inte har med diskussionen att göra. Jag skulle vilja rikta en vädjan till Gunnar Axén: Låt oss fortsätta att arbeta och tala om det här på ett sådant sätt att vi förstår varandra, vad vi talar om!

Herr talman! Jag ska vara riktigt tydlig: Jag talar om de statslösa palestinier som kommer från de gulfstater där man har en sexmånadersregel som gör att de här människorna inte längre kan återvända till de länder som de tidigare bott i. Det var också de statslösa palestinierna som Jan O Karlsson för ett år sedan debatterade här i kammaren. Exakt de palesti- nierna handlar det om. Jag kan förstå att Jan O Karlsson inte är medveten om att det faktiskt förhåller sig så att de svenska mi- grationsmyndigheterna inte tar hänsyn till att många av de här flyktingarna omfattas av Genèvekonventio- nen. Man tar alltså inte hänsyn till detta. Då tror och hoppas jag att migrationsministern är med på exakt vilka personer jag talar om. Det är de statslösa palestinierna som kommer från de Gulfstater där man har en sexmånadersregel som gör att de inte har något land att återvända till. Det är dem som det finns flera hundra av på svenska flyktingförläggning- ar i dag och som har fått avvisningsbesked och ska avvisas till det land de kommer ifrån, det land som samtidigt säger att de inte är välkomna tillbaka därför att de har varit utanför landets gränser i mer än ett halvår. Det är de människorna jag pratar om, och jag undrar vad migrationsministern är beredd att vidta för åtgärder för att lösa deras hopplösa situation. I dag sitter de med ett avvisningsbeslut men ingen möjlig- het till verkställighet eftersom det inte finns något land som tar emot dem. Då undrar jag, och jag upprepar de frågorna, för det skulle vara väldigt intressant att få svar på dem: På vilket sätt arbetar regeringen konkret med att få de länder det handlar om att upphäva regeln om sex månader? Och vilka andra länder, vid sidan om Gulfstaterna, är det som har en sådan här regel och där regeringen arbetar för att man ska upphäva den? Är det slutligen så att migrationsministern tycker att det är rimligt att de här människorna, som inte har något land att återvända till, ska tvingas sitta fast på en svensk flyktingförläggning tills dess att regeringen har lyckats få de här länderna att ändra sina lagar?

Herr talman! Ja, då har vi lyft undan en del ur dis- kussionen, och det är bra. Då rationaliserar vi den ytterligare. Vad beträffar exaktheten när det gäller personer- na: De 235 statslösa personer som väntar på verkstäl- lighet är visserligen statslösa palestinier, men det är också många som är av annat ursprung som ryms inom den siffran, många som ska avvisas till Libanon och Syrien, och där föreligger alltså inte de verkstäl- lighetshindren. Det är dessutom en rad andra svårigheter som har lett till den uppkomna situationen, bland annat att när de personer som har kommit hit från Gulfstaterna har anlänt så har behandlingen av dem försvårats av att de enligt uppgift från Migrationsverket har saknat vederbörliga handlingar. Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien och Irak utfärdar resedokument för de palestinska flyktingar som från 1948 har blivit stats- lösa. Egypten utfärdar resedokument även för dem som blev flyktingar genom händelserna 1967. När det gäller palestinier med bosättning i Gulfstaterna är det huvudsakligen Egypten som utfärdar resedokument för dessa personer. För att stadigvarande kunna vistas i Saudiarabien ska man normalt ha ett arbete och ett uppehållstill- stånd. Vad som fordras här är ju att utlänningen själv är aktiv med att ordna arbete och uppehållstillstånd för att tas emot i Saudiarabien. Men jag kan alltså från den synpunkten inte hålla med om den beskriv- ningen, nämligen att vederbörande inte har någon möjlighet. Det är alltså genom att kontakta arbetsgi- vare och garant i Saudiarabien som man kan klara ett återvändande. Jag säger detta också därför att vi har en speciali- tet i vårt land, som jag tror att vi kan vara ganska stolta över, och det är att vi inte betraktar verkställig- heten av gjorda avvisningar som ett polisiärt ärende eller ett ordningsärende utan som en del av migra- tionsprocessen. Det är därför jag, när jag sitter vid bordet i flyktingministerrådet i EU, har en helt annan situation än mina kolleger, nämligen att en mycket större del av våra beslut faktiskt verkställs, därför att de är en del av själva migrationsprocessen. Det är de människor som är kunniga i migrationsfrågor som kan gå tillhanda med hjälp och stöd som på det sättet kan se till att inte bara prövningen har skett på ett värdigt sätt utan också att återvändandet sker på ett värdigt sätt. Det gäller alltså att övertyga de här människorna om att det är deras aktiva medverkan som är avgö- rande för deras möjlighet att återvända. Sedan kan vi efter förmåga försöka påverka i det här fallet i första hand Saudiarabien att överge den här sexmånadersre- geln. Det är framför allt naturligtvis genom bilaterala insatser som man kan påverka detta, men jag vill på intet sätt utesluta att man även kan arbeta kollektivt genom vårt arbete inom Europeiska unionen.

Herr talman! Jag är glad för att migrationsminis- tern inte längre blandar ihop vad det är vi pratar om. Det framgick klart och tydligt redan av min interpel- lation vilka människor frågan handlade om, nämligen de statslösa palestinierna från Gulfstaterna. Migrationsministern säger att det finns försvåran- de omständigheter i de här fallen, bland annat att man saknar handlingar. Men då är det ju på det sättet att de här människorna inte har rätt att få bli medborgare i de länder de bor i, och därför får de inte bland annat passhandlingar. De har inte rätt att få pass utfärdade. Trots att man kanske har resedokument från Egypten, som de flesta av de här människorna har, blir man fast i svenska flyktingförläggningar. Migrationsministern säger att det handlar om att de asylsökande måste bjuda till själva och skaffa sig arbete och en garant, en person som går i god för dem i Saudiarabien, för att de ska kunna återvända. Det systemet i sig kan man ha väldigt många synpunkter på: att man ska tvinga tillbaka en människa till att vara någonting som inte ens är andra klassens med- borgare utan som är att inte vara medborgare över huvud taget och vara beroende av en person som går i god för en. Men trots sådana försök är det på det sättet - jag upprepar det igen - att man inte har lyckat avvisa någon till Saudiarabien, för att ta det exemplet, under fem år, och Saudiarabiens ambassadör här i Stockholm säger att ingen, under inga omständighe- ter, är välkommen tillbaka. Men detta vill tydligen inte migrationsministern liksom migrationsmyndig- heterna acceptera. Jag upprepar mina frågor: Hur arbetar regeringen med att få de här länderna att avskaffa regeln om sex månader, och vilka andra länder, förutom Gulfstater- na, är det som det handlar om?

Herr talman! Jag har inte talat om några försvå- rande omständigheter. Jag har bara konstaterat att enligt Migrationsverkets uppgifter finns det flera som vid ansökan om asyl vid ankomsten till Arlanda har uppvisat giltiga resedokument, men med viktiga sidor utrivna. Det har alltså funnits dokument och man har haft dokument, men man har avlägsnat sådana saker ur dokumenten som avser inresetillstånd, uppehålls- tillstånd och falska viseringar. Det är någonting helt annat än det som Gunnar Axén talar om. Det viktigaste sättet för en statslös palestinier att komma tillbaka till sitt land när sexmånadersperioden har löpt ut är att kontakta sin arbetsgivare eller sin garant i Saudiarabien, vilket är fullt möjligt om ve- derbörande har en garant. Vi har ju nu ärenden där detta inte har varit möjligt och där människor på grund av långvarig vistelse här har fått stanna. Men jag tror att det allra viktigaste skälet till att det här inte förverkligas och det stora problemet i samman- hanget är just bristande medverkan från dem som har avvisats. Det är det som är det stora problemet. Sedan vill jag gärna understryka en liten sak för att relatera det här. Vi har nu haft oerhört intensiva debatter om 250 personer i en grupp människor som innehåller - jag vet inte riktigt om det är 3 eller 4 miljoner som är fördrivna och som sitter i flykting- läger. Jag vågar påstå att det är ytterst få länder som arbetar så mycket som Sverige för att lindra dessa människors situation. Genom sitt bidrag till UNRWA och UNHCR och genom arbetet för återuppbyggna- den försöker Sverige lindra de statslösa palestiniernas situation. Att isolerat angripa frågan är ett snedvridet sätt att se det hela och ett sätt att dölja oförrätter av ett be- tydligt djupare slag än dem som vi har talat om i dag.