Medel från Viltvårdsfonden och vargpolitiken

Interpellationsdebatt 5 maj 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 1 Eskil Erlandsson (C)

Herr talman! Tina Ehn har frågat mig, för det första, vilka indikationer det finns på att jägarorganisationernas insatser har bidragit till att acceptansen för varg eller regeringens aviserade åtgärder för att minska graden av inavel hos vargstammen har ökat i de områden där jakt på varg har tillåtits, för det andra hur jag avser att utvärdera organisationernas insatser för ökad acceptans av varg eller åtgärder för att minska inaveln hos vargstammen, för det tredje vilka indikationer det finns på att den illegala jakten på varg och andra rovdjur har minskat, för det fjärde hur jag avser att utvärdera organisationernas insatser för att motverka illegal jakt på varg och andra rovdjur, samt för det femte vad jag avser att göra för att bredda kretsen av organisationer som får bidrag från Viltvårdsfonden för att informera om rovdjur i Sverige. Jag vill inleda med att besvara den första frågan, huruvida det finns indikationer på att jägarorganisationernas arbete har bidragit till ökad acceptans för varg och införsel av varg. Låt mig gå något tillbaka i tiden. Den höga graden av inavel i vargstammen har varit känd sedan länge. Trots det har tidigare regeringar blundat för inavelsproblemen. Vi däremot valde att ta itu med problemen i syfte att långsiktigt stärka livskraften i den skandinaviska vargstammen. Det fanns vid den tidpunkten en stark oro för att inplantering av vargar utifrån skulle leda till minskande acceptans för vargen som art. Den oron mildrades då sex organisationer med förankring i landsbygden, däribland de två jägarorganisationerna, i ett gemensamt yttrande ställde sig bakom en genetisk förstärkning av vargstammen under förutsättning att antalet vargar regleras genom licensjakt. Regeringen anser att jägarorganisationerna är viktiga för att få acceptans för så pass kontroversiella åtgärder som flytt av varg i syfte att reducera inavelsgraden i vargstammen. Jägarorganisationerna har en stark förankring på den svenska landsbygden. Dessutom är jägarna en grupp som både berörs och genom licens- och skyddsjakt kan påverka rovdjursförekomsten i vårt land. Regeringen gav därför jägarorganisationerna i uppdrag att lokalt förankra regeringens processer med införsel och flytt av vargar i syfte att öka livskraften i den skandinaviska vargstammen. Detta skedde inom ramen för det allmänna uppdraget respektive det årliga bidraget från Viltvårdsfonden. Till saken hör att det allmänna uppdraget har funnits sedan 1938 för att bidra till en ansvarsfull viltvård. Uppdraget och bidraget från fonden möjliggör för regeringen att ställa krav på organisationerna i detta hänseende. Därför sker årliga uppföljningar av återrapportering av det allmänna uppdraget och verksamhetsberättelser inför beslut om medel. Låt mig återkomma till Viltvårdsfonden lite senare. Svenska Jägareförbundet redovisar i sin återrapportering av det allmänna uppdraget för år 2010 att ett flertal särskilda möten har genomförts om processerna kring flytt av varg. Ungefär 1 500 personer deltog vid dessa möten. Därutöver har ämnet varit föremål för diskussioner vid huvuddelen av övriga informations- och utbildningstillfällen med ca 20 000 deltagare som hållits av förbundet. Utöver detta har förbundet informerat om införsel av vargar i förbundets tidning och på dess hemsida. Jägarnas Riksförbund har under 2010 hållit särskilda möten i de sex län som har fast vargstam. Mötena hölls för att informera om regeringens politik beträffande flytt och införsel av varg samt rovdjurspolitiken generellt. Förbundet har även startat en hemsida där aktuella händelser i rovdjurspolitiken löpande redovisas samt tagit fram en folder om rovdjurspolitiken. Jag kan av ovanstående konstatera att organisationerna har informerat brett om regeringens rovdjurspolitik. Många medlemmar har nåtts av kunskap om införsel av varg, varför en sådan åtgärd behövs och vad den innebär. Min uppfattning är att jägarorganisationerna på ett relevant och förväntat sätt har bidragit till transparens för processerna. Detta medför på sikt ökad acceptans för rovdjursförvaltningen. Jag ser därför ingen anledning att utreda frågan vidare, utöver den ordinarie granskning som redan sker vid beslut om medel. Beträffande den illegala jakten ska den pågående Rovdjursutredningen (M 2010:02) i sitt slutbetänkande redovisa om den illegala jakten ökar eller minskar och, om det behövs, lämna förslag till åtgärder för att minska den illegala jakten på stora rovdjur. Utredningens betänkande ska redovisas till regeringen senast den 1 juli 2012. Vid beredningen av betänkandet kommer regeringen att ta ställning till om ytterligare åtgärder behöver vidtas för att komma till rätta med den illegala jakten. Jag vill slutligen göra några förtydliganden beträffande Viltvårdsfonden. Viltvårdsfonden bildades år 1938 då riksdagen anförtrodde Svenska Jägareförbundet ansvaret för att leda delar av jakten och viltvården i Sverige. (ANDRE VICE TALMANNEN: Det har nu gått sex minuter och ministern får fortsätta med interpellationssvaret i kommande inlägg.)

Anf. 2 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Jag tackar ministern så mycket för svaret. Varg och vargjakt är ett känsligt ämne. Det är förknippat med mycket känslor. Det gäller alltifrån dem som värnar vargen till dem som inte vill ha varg alls. Att i denna kammare stå upp för ett hotat djur och dessutom ifrågasätta vem som ska ha medel ur Viltvårdsfonden är något som inte är speciellt populärt hos dem som i dag får medel ur fonden. Det finns dessutom - det är viktigt att ta upp - ett djupare ifrågasättande i samhället, vilket jag väljer att lyfta fram. Jag gör det speciellt med tanke på att Sverige förra året införde den första licensjakten på varg på över 50 år och sedan har fortsatt med den jakten även i år. De organisationer som får medel för det allmänna uppdraget, jägarorganisationerna, har att beakta att arbeta med lokal förankring av processerna med flytt och införsel av varg. De har ett ansvar för en aktiv förvaltning av vargstammen. Detta ingår i det allmänna uppdraget. I det allmänna uppdraget ingår alltså inte att man ska motarbeta den rovdjurspolitik som man förbundit sig att följa. Att Sveriges vargstam är genetiskt svag vet alla i dag. Att jaga en genetiskt försvagad djurart är fel. Det vet de flesta i dag. Att öka acceptansen för något som upplevs som ett hot eller som man inte gillar ges inte en självklar lösning genom att skjuta bort fler individer. Om man ska hålla linjen att man ska skjuta det som inte accepteras blir frågan vad som krävs för att få acceptans. Den frågan diskuteras. Hur stort antal vargar ger acceptans? Vems acceptans är det man ska tillfredsställa? Nåväl! Landsbygdsministern påstår i sitt svar att tidigare regeringar inte skulle ha brytt sig om att vargstammen är genetiskt svag. Jag skulle vilja säga att det är ganska felaktigt, eftersom det är genom att sjösätta den framgångsrika rovdjurspolitik som antogs 2001 som vi fått en allt större och friskare viltstam. Den politiken ledde till ökade stammar av alla de fyra stora rovdjuren. Det var att långsiktigt stärka stammen, samtidigt som man ville tillföra medel för stängsel och rovdjursskydd och främja den naturliga invandringen. Vidare sägs att det finns en stor oro för inplantering av djur. Det var här man involverade jägarorganisationerna med flera. Visst kan man förstå att det finns en oro. När man kom på att man skulle börja med inplantering blev oron ännu större. Miljöpartiet och hela den dåvarande oppositionen ville inte ha inplantering som lösning på den genetiska frågan i första hand. Vi sade i vår motion nej till införsel av varg. Men det ville regeringen, utan att ha specifika lösningar på det här bordet. Alltså var det en politik som skapade en större oro, och då behövde man också ge löften om att man skulle tillåta licensjakt. I interpellationsdebatten vill jag ändå fokusera på det som ingår i det allmänna uppdraget och som ger jägarorganisationerna ett antal miljoner varje år som villkoras med krav, precis som ministern säger i sitt svar. Kraven är så pass tydliga och bör också följas upp. Det finns ändå ett tvivel från många på att man verkligen lever upp till de här kraven. Det är med detta jag vill lägga upp denna fråga på bordet i dag. Det finns uttalanden till exempel om att vargstammen är för stor och borde frysas, underförstått även långsiktigt. Man hade önskat sig fler vargar att skjuta vid licensjakten; annars har man svårt att ställa upp på politiken. Alla dessa samlade uttalanden går egentligen tvärsemot de krav man har sagt sig ställa upp på. Ändå säger ministern att han är nöjd i sitt svar.

Anf. 3 Eskil Erlandsson (C)

Herr talman! Jag tror att jag svarar på interpellantens kommentarer genom att läsa upp den sista delen av mitt interpellationssvar: Jag vill slutligen göra några förtydliganden beträffande Viltvårdsfonden. Viltvårdsfonden bildades år 1938 då riksdagen anförtrodde Svenska Jägareförbundet ansvaret för att leda delar av jakten och viltvården i Sverige. Viltvårdsavgift betalas bara av dem som jagar. Jägareförbundet har alltsedan dess arbetat för att främja viltvården och andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jaktlagen. Viltvården avser samtliga arter av däggdjur och fåglar, inklusive de stora rovdjuren. Dock är det så att tyngdpunkten i viltvårdsarbetet ligger på omsorger om det jaktbara matviltet så som klövvilt med mera. Det är i stället Naturvårdsverket som ansvarar för samordning och styrning av bidragsgivningen till informationsinsatser om de stora rovdjuren inom ramen för anslaget Åtgärder för värdefull natur. 6 miljoner kronor om året finns avsatt för ändamålet. Det är min uppfattning att rovdjursinformation, utöver sådan information som ingår i det allmänna uppdraget till Svenska Jägareförbundet, ska finansieras genom dessa medel. Jag har därför inte för avsikt att föreslå någon breddning av kretsen organisationer som får bidrag från Viltvårdsfonden för att informera om rovdjur i Sverige. Utöver det upplästa interpellationssvaret skulle jag vilja säga att vi gör uppföljningar i samband med medelstilldelning, vilket jag nogsamt har meddelat interpellanten i den tidigare upplästa delen av svaret.

Anf. 4 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Jag börjar med att bemöta en del av det som sades. Att Viltvårdsfonden bildades 1938 är inget argument för att det även i fortsättningen ska vara som det alltid har varit. Det tycker inte jag i alla fall. När jag ska bemöta de andra sakerna i svaret på denna interpellation är det som jag sade om att den tidigare regeringen aldrig har brytt sig om inavelsproblematiken någonting som jag definitivt inte kan ställa upp på som ett svar i detta. När vi går till denna interpellations kärna finns det väldigt många frågeställningar som jag antar att jag inte hinner få något svar på i dag men som jag ändå tycker att det är viktigt att ministern tar med sig. I sitt svar skriver ministern om de olika förbunden och att de informerar för att verka för att förankring sker. Ändå signaleras det att företrädare motverkar det som man har sagt att man ska ställa upp på. Det tycker jag inte att man ska nonchalera. Det finns uttalanden i medier och hot om att inte delta. Det finns tidningar med mycket rubriker. Går man in och tittar på den ena organisationens hemsida möts man direkt av ett motstånd. Det tycker jag att man ska ta till sig och ifrågasätta. Det är ändå så att de tilldelas ett antal miljoner och är med på att de har ett allmänt uppdrag som de ska uppfylla. Det är också så att man kan begära att få denna information och inte bara säga tack för att man har fått en redovisning. Om man får den konkreta informationen om vad det är som står på hemsidan skickad till sig ser man direkt själv att det kanske inte är just den informationen man trodde att de skulle ge. Jag skulle vilja ställa en fråga när det gäller viltförvaltningsdelen i rovdjurspolitiken, som är en ny regional del. Man ska ha besluten närmare invånarna och de berörda, vilket låter väldigt bra. Men det beror på hur man gör det. Regeringen har valt att tillsätta viltförvaltningsdelegationerna med ett antal representanter från olika organisationer och intressegrupper ute i landet. Jag skulle vilja höra om ministern har fått några indikationer på att man har lyckats öka acceptansen genom att införa dessa viltförvaltningsdelegationer och hur många av viltförvaltningsdelegationerna som har lyckats komma med positiva svar utifrån att man har tankarna och förslagen om inplantering, dels av vuxna djur, dels av vargvalpar. Det är väl i så fall en ganska klar indikation på att man lyckas. Får man inte positiva svar kan man undra hur man ska gå vidare.

Anf. 5 Eskil Erlandsson (C)

Herr talman! Den nya rovdjurspolitiken har funnits i drygt ett år. Jag tror att interpellanten är medveten om att det tar tid att ändra människors attityder för eller emot någonting, för mer eller mindre av någonting. Men en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna påverka människors attityder är att vi förankrar processer lokalt. Det gäller till exempel den process som vi diskuterar under denna debatt och som handlar om huruvida det är möjligt att förbättra den ganska hårt inavlade vargstammens gener genom att flytta eller införa vargar till vårt land. Där tror jag att det är nödvändigt att vi använder oss av organisationer som har lokal förankring och som har möjlighet att på ett annat sätt än många andra organisationer möta människor i deras vardag. Ett sätt att göra detta är att be de organisationer som har den lokala förankring som de i interpellationen omnämnda organisationerna har att hjälpa till i detta arbete. Jag vill än en gång påpeka att sådant arbete tar tid. Jag har i dag ingen utvärdering om huruvida det har skett någon sådan förändring eller inte som är mätbar. Men det är alldeles självklart att det kommer att göras sådana inte minst i samband med det utredningsarbete som regeringen har tillsatt och som ska redovisas, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, vid halvårsskiftet kommande år. Mina nyckelord i sammanhanget är att det tar tid och kräver lokal förankring. Vad kan, Tina Ehn, vara bättre än att nyttja människor som har lokal förankring i ett arbete för att öka den acceptans som vi måste öka för att kunna hålla denna livskraftiga rovdjursstam av exempelvis varg som jag är övertygad om att både Tina Ehn och jag vill ha i vårt land.

Anf. 6 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Det är en väldigt bra ingång att man vill ha en lokal förankring i mångt och mycket. Vi har haft en diskussion om det verkligen ska vara så att man har en beslutande lokal förankring. Det är lite skillnad på om man har en rådgivande eller beslutande lokal förankring. Där är vi inte riktigt överens. Det är viktigt att man accepterar att det kommer att ta tid. Det tror också jag. Det är därför viktigt att man gör på rätt sätt så att man inte skapar ökat motstånd mot det som händer. I ministerns svar skriver ministern att jägarorganisationerna har blivit uttagna för att ha detta allmänna uppdrag för att jägarorganisationerna har en stark förankring på den svenska landsbygden. Det är precis så det är. Det är därför viktigt att man gör det som man har ålagts att göra och att det allmänna uppdraget följs. Det är därför jag tar upp den här frågan. Det finns väldigt mycket indikationer på att man nästan direkt motarbetar vissa idéer i den rovdjurspolitik som man gemensamt har kommit fram till. Jag konstaterar bara att ministern i sitt svar är nöjd med allting som sker. Det är upprörande i sig. Det borde inte ministern vara. Det finns väldigt mycket luckor i svaren och kritik som borde lyftas upp och analyseras mycket mer. Det finns väldigt mycket att säga om hur man ska gå vidare i frågan.

Anf. 7 Eskil Erlandsson (C)

Herr talman! Tack för interpellationen! Det är en viktig frågeställning som diskuteras i interpellationsdebatten. Speciellt viktig är den för människor som bor och har verksamheter i områden som hyser våra stora rovdjur. Jag säger det igen: För att öka acceptansen i de områden som hyser de stora rovdjuren är det viktigt att vi använder oss av människor som är verksamma i organisationen och har den lokala och regionala förankringen. Det gör vi på detta område. Jag har blivit upplyst om att det har gjorts undersökningar om människors attitydförändringar. De är gjorda under en ganska kort tid. Det är därför man inte ska dra för stora slutsatser. Undersökningarna tyder ändå på att det har skett en positiv förändring eller förbättring av människors attityder i berörda områden. Jag vill återigen säga att man inte ska dra för stora växlar på det. Undersökningarna är gjorda under ganska kort tid och inte så där jättesignifikanta. Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi har påbörjat ett arbete med att lyfta ned besluten och regionalisera besluten om förvaltningen av våra stora rovdjur. Vi har gjort det genom att inrätta viltvårdsdelegationen vid länsstyrelserna. Det öppnar för regionala beslut och ställningstaganden om huruvida det ska vara jakt och hur stor en sådan eventuell jakt ska vara. Inom den närmaste framtiden kommer alltmer av beslutsfattandet att ske regionalt av människor som lever i den verklighet som finns i området och som i det här fallet hyser de stora rovdjuren. Så vill jag arbeta. Jag är decentralist och tror på att människor har bäst nytta av och förutsättningar för att fatta beslut så nära sig som möjligt.

den 21 april

Interpellation

2010/11:331 Medel från Viltvårdsfonden och vargpolitiken

av Tina Ehn (MP)

till landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C)

Sveriges vargstam har återigen blivit utsatt för den licensjakt som många har kritiserat, men som regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten har drivit igenom. Licensjakten har kritiserats av EU-kommissionären Potocnik som uttalar att de ”svenska myndigheternas agerande ger mig få andra val än att föreslå till EU-kommissionen att starta ett formellt förfarande mot Sverige för brott mot EU:s miljölagstiftning”. Den processen rullar vidare.

Sveriges rovdjurspolitik haltar, kan man nog påstå. Många organisationer i Sverige arbetar aktivt med rovdjursfrågor, inte minst informerar man om rovdjur och sprider kunskap om de vilda djuren och deras roll i ett större sammanhang. Många organisationer arbetar mer eller mindre ideellt, andra har mer resurser till sitt förfogande.

Sveriges jägarorganisationer är speciellt involverade och har ett speciellt ansvar. De har också ansvar för det som kallas för det allmänna uppdraget. Och de tilldelas medel ur Viltvårdsfonden för att genomföra det som ingår i det allmänna uppdraget.

Jägarorganisationerna har tilldelats en framträdande roll i genomförandet av riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning, där bland annat en aktiv förvaltning av vargstammen ingår. I enlighet med vad som framgår av proposition 2008/09:210, En ny rovdjursförvaltning, bör såväl Jägarnas Riksförbund som Svenska Jägareförbundet arbeta med lokal förankring av processer med flytt och införsel av vargar.

Jägarorganisationerna får också bidrag ur Viltvårdsfonden för dessa aktiviteter. Enligt Jägareförbundets hemsida har regeringens nya rovdjurspolitik tillkommit efter en överenskommelse mellan bland annat jägarorganisationerna och regeringen. Miljöministern har motiverat licensjakten för varg med att detta ska öka acceptansen för varg.

I beslutet den 29 oktober 2009 om bidrag till Svenska Jägareförbundet för 2010 står till exempel att ”förbundet ska även tillsammans med Jägarnas Riksförbund under 2010 påbörja arbetet med en lokal förankring av processer med flytt och införsel av vargar i syfte att öka livskraften i den skandinaviska vargstammen”. Beslutet tar också upp problemet med den illegala jakten och anger att ”mot bakgrund av Brottsförebyggande rådets rapport 2007:22 om illegal jakt på stora rovdjur samt för att ge ökat utrymme för en klok förvaltning av rovdjuren på regional nivå, bör särskild uppmärksamhet ägnas den illegala jakten på stora rovdjur”.

Det finns som nämnts flera organisationer än jägarorganisationer som verkar för de ändamål som finns för bidrag från Viltvårdsfonden. Bland annat deltar flera ideella föreningar i de regionala viltförvaltningsdelegationerna. Dessa organisationer kan tänkas arbeta väl så effektivt för att ändamål för Viltvårdsfondens medel uppnås. Svenska Jägareförbundet verkar vara inne på samma linje. I sitt remissyttrande över Naturvårdsverkets förslag till genetisk förstärkning för den svenska vargstammen skriver Jägareförbundet bland annat att det ”bör tydliggöras att inte enbart jägarorganisationerna ska vara drivande i denna fråga, utan även de organisationer som primärt arbetar för rovdjur ska arbeta för en förankring av besluten”.

Inför jaktstarten skrev miljöministern i en debattartikel att han tycker att det av riksdagen fastställda taket på 210 vargar är för lågt. Den 10 januari hade en av Jägareförbundets främsta företrädare enligt medieuppgifter sagt att föreningen kommer att fortsätta slåss för att nivån sänks till 150 vargar. Jägareförbundet säger sig ha hållit ett stort antal möten om vargflytt, med god respons. Men förbundet skriver att det nu ser små möjligheter att lyckas med det framgent om inte antalet vargar fryses på nuvarande nivå, underförstått även långsiktigt. Några dagar senare, den 14 januari, skrev Jägareförbundet i ett pressmeddelande att de snarast skulle begära att få träffa miljöministern sedan Naturvårdsverket avslagit deras begäran om ökad tilldelning av varg. Den 20 januari beslutade regeringen enligt uppgift om ökat bidrag till Jägareförbundet ur Viltvårdsfonden.

Diskussionen efter presentationen av Rovdjursutredningens delbetänkande har följt samma spår.

Nu finns jägarorganisationernas återrapportering av hur bidraget använts vad avser lokal förankring för införsel av varg. Hur mycket av bidraget på totalt drygt 50 miljoner kronor som gått åt för det lokala förankringsarbetet framgår inte av Svenska Jägareförbundets rapport. Förbundet skriver:

”Information omkring processen med införsel av vargar och behovet av genetisk förstärkning har delgetts vid möten specifikt anordnade för vargflytt för cirka 1 500 personer. Utöver detta har ämnet varit föremål för diskussioner vid huvuddelen av övriga informations-/utbildningstillfällen (jaktledare, rovdjursutbildning, klövviltförvaltning m.m.). Aktiviteter som samlat totalt c:a 20.000 deltagare, exkl. möten som förtroendevalda arrangerat utan medverkan från tjänstemän. Utöver detta har införseln av vargar behandlats vid åtskilliga tillfällen i Svensk Jakt och på hemsidan.”

Ett exempel på hur frågan behandlats infördes på Svensk Jakts hemsida den 11 april 2011:

”– Om regeringen delar Liljelunds bedömning finns inget utrymme kvar för diskussioner om de långsiktiga målen. Då måste vi ta ställning till om vi kan fortsätta delta i rovdjurspolitiken. Förankringsarbetet hos våra medlemmar innebär att flyttningen av genetiskt värdefulla individer ska leda till färre vargar än vad det annars skulle vara, säger Torbjörn Lovbom, ordförande i Jägareförbundets rovdjursråd, till Svenska Dagbladet.”

Jägarnas Riksförbunds redovisning är ännu mer knapphändig. De skriver:

”Jägarnas Riksförbund kommer under slutet av 2010 att ha ett antal informations­träffar för medlemmar där regeringens tänkta politik samt de tänkta processerna för att genetiskt stärka vargstammen i Sverige kommer att redovisas/förklaras.” (Ansökan om medel ur Viltvårdsfonden för 2011, den 12 november 2010)

Ett övergripande mål med vargpolitiken ur biologiskt mångfaldsperspektiv är att vi ska ha en livskraftig vargstam i Sverige. För det behövs både en genetisk förstärkning av stammen och ett ökat antal djur. SOM-instutitet vid Göteborgs universitet tog upp vargfrågan vid SOM-seminariet i april 2011. Institutet har tydligen inte ställt frågor om genetisk förstärkning, däremot om vargstammens storlek. Av rapporten framgår att andelen personer i varglän som anser att vargstammen är för stor minskade från 45 procent 2009 till 40 procent 2010. Bland medlemmar i jägarorganisationer ökade däremot andel personer som anser att vargstammen är för stor från 69 procent 2009 till 72 procent 2010. Det är en oroande utveckling.

Det är bra att Jägareförbundet säger att man genomfört ett stort antal möten med gott resultat. Miljöpartiet har nåtts av signaler om att jägarföreningarna i vissa sammanhang snarast motverkat ökad acceptans av vargar.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till landsbygdsminister Eskil Erlandsson:

Vilka indikationer finns på att jägarorganisationernas insatser har bidragit till att acceptansen för varg eller regeringens aviserade åtgärder för att minska graden av inavel hos vargstammen har ökat i de områden där jakt på varg har tillåtits?

Hur avser landsbygdsministern att låta utvärdera organisationernas insatser för ökad acceptans av varg eller åtgärder för att minska inaveln hos vargstammen?

Vilka indikationer finns på att den illegala jakten på varg och andra rovdjur har minskat?

Hur avser landsbygdsministern att låta utvärdera organisationernas insatser för att motverka illegal jakt på varg och andra rovdjur?

Vad avser landsbygdsministern att göra för att bredda kretsen av organisationer som får bidrag från Viltvårdsfonden för att informera om rovdjur i Sverige?