LSS-lagstiftningen

Fru talman! Hans Backman har frågat Lars Eng- qvist om han avser att ta initiativ till att ansvaret för de första 20 assistanstimmarna återförs från kommu- nerna till försäkringskassan och därmed statsbudge- ten. Då handikappfrågorna efter regeringsombild- ningen ligger inom mitt ansvarsområde besvarar jag frågan. Den svenska handikappolitiken grundar sig på idén om allas rätt till deltagande på lika villkor. Vi har gått från ett patientperspektiv till ett medborgar- perspektiv. Handikappolitik är en fråga om mänskliga rättigheter, om rätten för personer med funktionshin- der att leva som alla andra. Därför är våra nationella mål för handikappolitiken mångfald, delaktighet och jämlikhet. Syftet med personlig assistans och assistansersätt- ning är att stärka den enskildes möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv. Vi vet att assistansre- formen har inneburit ökad valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet för många människor med funktionshinder. Regeringen anser därför att det är mycket viktigt att intentionerna i assistansreformen vidmakthålls. Redan ett år efter att lagen om assistansersättning trätt i kraft visade det sig att kostnaderna för den statliga assistansersättningen blivit väsentligt högre än vad som beräknats. En förklaring som gavs var att ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna kunde medföra ekonomiska motiv för kommunerna att förskjuta kostnaderna till staten via assistansre- formen. Regeringen ansåg det viktigt att utforma finansie- ringen av assistansersättningen så att den stimulerar kommunerna till att pröva behovet av stödinsatser enbart utifrån den enskildes situation och behov. Det ska inte finnas ekonomiska incitament för kommu- nerna att omdefiniera behov av andra insatser till personlig assistans. Regeringen föreslog därför att kommunerna skulle finansiera de första 20 timmarna per vecka för alla som får assistansersättning. Såväl 1989 års handikapputredning som Assistansutred- ningen hade framhållit just detta och pekat ut kom- munernas grundläggande ansvar för personlig assi- stans. 1989 års handikapputredning framhöll bland annat att stödet från socialförsäkringen ska ses som ett komplement till det ansvar som kommunerna har. Jag anser att genom att lägga ansvaret för person- lig assistans och de olika insatserna enligt LSS hos kommunerna, så tydliggjordes funktionshindrades roll som kommunmedborgare på samma villkor som andra. Personer som har så omfattande behov av stöd att de har rätt till insatser enligt LSS ska kunna få denna service genom de organ som svarar för service av motsvarande slag till alla andra. I enlighet med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken utgår regeringen från att stödet till personer med omfattande funktionshinder inte ska särbehandlas utan på ett naturligt sätt finnas med i respektive hu- vudmans ansvarsområde. Kommunerna bör därför ha ett samlat ansvar för att tillgodose enskildas behov av boende, service och vård. Jag vill också påpeka att staten tar ett betydande ansvar för reformen, vilket jag tycker är en självklar- het. Vi visste redan från början att kostnaderna för personlig assistans skulle kunna skilja sig stort från kommun till kommun. Genom att stödet administre- ras av de allmänna försäkringskassorna skapas en solidarisk finansiering av kostnader för stora stödbe- hov inom kommunerna. På samma sätt har en utredning arbetat med hur kommunerna som kollektiv skulle kunna ta ett gemensamt ansvar för kostnader som uppkommer på grund av LSS. Utredningen om utjämning av LSS- kostnader inlämnade sitt slutbetänkande till regering- en den 21 november i år. Jag avser därför inte att ta initiativ till att återföra hela kostnaden för personlig assistans på staten. I LSS står det att verksamhet enligt denna lag ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Jag anser att vi, om vi skulle frånta kommunerna det grundläggande ansva- ret för alla sina kommunmedborgare, med eller utan personlig assistans, då också har tagit ett första steg på vägen mot en försämring av den rättighetslag som är grundläggande för så många.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Handikappreformen med rätten till personlig assistans för funktionshindrade innebar en frihetsrevolution för dem som fick den här hjälpen. Den gav tusentals personer med funktionshinder möjlighet att ta makten över sina liv och att leva självständigt. Den rättighetslag för funktionshindrade som kal- las för LSS och som vi i Folkpartiet drev fram 1993 innebar stöd och service till vissa funktionshindrade - grundstenen i det som kom att kallas för handikappre- formen. Den stimulans som statsrådet anser att kommu- nerna fått genom att ett ekonomiskt delansvar för LSS överförts till kommunerna har, tyvärr, i mångt och mycket i praktiken inneburit en försämring av handi- kappreformen eftersom rätten till personlig assistans har skurits ned. Statsrådet säger i sitt svar att regeringen vet att as- sistansreformen inneburit en ökad valfrihet, ett större inflytande och en bättre livskvalitet för många perso- ner med funktionshinder. Statsrådet säger också att regeringen anser det vara mycket viktigt att intentio- nerna i assistansreformen vidmakthålls. Problemet med regeringens politik i denna fråga är dock, som jag ser det, just att dessa intentioner i assistansrefor- men inte har kunnat vidmakthållas. I mitt län, Gävleborgs län, har vi i dag 85 ej verk- ställda beslut om personlig assistans. Detta är ett brott mot lagen, som säger att besluten ska verkställas omgående. JO brukar acceptera tre månaders dröjs- mål men det tar mycket längre tid än så. Vad som hänt är att kostnadsansvaret för de 20 första assistanstimmarna i och med vårbudgeten 1997 vältrades tillbaka på kommunerna. För de människor som berörs har detta delvis inneburit en återgång till situationen före handikappreformen, då de var bero- ende av den enskilda kommunens välvilja och där insatserna väldigt mycket skilde mellan kommunerna. Förändringen har också medfört att assistansrefor- mens karaktär av rättighetslagstiftning ständigt är ifrågasatt av en kommunal förvaltning. Dessutom har assistansverksamheten i en del fall ekonomiskt blivit onormalt betungande för vissa kommuner, medan andra har mindre utgifter för sina LSS-kostnader. Därför föreslår vi i Folkpartiet i vår budgetmotion att riksdagen ska återföra ansvaret för de första 20 assistanskommunerna från kommunerna till försäk- ringskassan och därmed till statsbudgeten. Många funktionshindrade har också fått sin rätt till personlig assistans omprövad. Även möjligheten att kombinera personlig assistans med andra insatser enligt LSS i skola och förskola har inskränkts. För att barn med funktionshinder ska vara garanterade per- sonlig assistans krävs det att de har fler än ett funk- tionshinder och ett omvårdnadsbehov som överstiger tolv timmar per dag. Vi i Folkpartiet anser att rätten till personlig assi- stans i förskola och skola ska återställas. Dessutom vill vi att den personliga assistenten ska användas mer i arbetslivet. För nämnda åtgärder föreslår Folkpartiet 300 miljoner kronor mer än vad regeringen anslår i sin budgetproposition. Detta ser jag som en prioriterad åtgärd eftersom det är viktigt att LSS återfår sin status som rättighetslagstiftning. Jag tror inte att de målsättningar som vi i Folk- partiet har med lagen om stöd och service kan finan- sieras på annat sätt än att staten fullt ut tar över an- svaret för lagen. Jag undrar om statsrådet tror det.

Fru talman! Jag uppskattar verkligen den överens- stämmelse som finns mellan oss när det gäller själva grunderna för den rättighetslagstiftning som vi har här. Detta är oerhört viktigt när det gäller att skapa delaktighet och jämlikhet i samhället. Det är oerhört viktigt att slå vakt om de principer som ligger till grund för just LSS och LASS. Jag vill alltså verkligen betona att jag uppskattar enigheten och överensstäm- melsen mellan oss i fråga om de grundläggande vär- deringarna. Jag vill också säga att det som var tydligt i den handikapputredning som ligger till grund för hela reformen var just att kommunerna skulle ha ett an- svar. Det var vad man sade i Handikapputredningen och också i Assistansutredningen. Den princip som varit vägledande för oss när vi under de senaste 20- 30 åren utformat handikappolitiken har ju varit att vi inte ska skilja på människor. Du och jag och alla andra är lika mycket värda. Du och jag och alla andra är kommunmedborgare - vi är precis som alla andra. Det ska inte spela någon roll vem man är eller om man har ett funktionshinder. Det har varit den vägle- dande principen när vi byggt upp handikappolitiken - en oerhört viktig princip som har lett till en otrolig förändring i hela utformningen av stödsystemen och det sätt på vilket vi har byggt upp våra stödsystem. Den principen måste vi vara väldigt rädda om. Jag känner stor oro för vad som skulle inträffa om vi fick en situation där vi gick tillbaka till något som vi en gång i världen hade då staten hade ansvaret för vissa grupper i samhället. Så vill inte jag ha det. Jag vill ha ett samhälle som i stora mått präglas av jäm- likhet och delaktighet. Men sedan ska staten ta sitt ansvar. Vi ska inte acceptera att det finns stora skill- nader mellan olika kommuner eller till och med mel- lan olika delar av kommuner. Det är inte acceptabelt. Hans Backman säger att vi i samband med vår- budgeten 1997 vältrade över kostnader på kommu- nerna. Det stämmer inte riktigt, utan vi har kompen- serat genom det generella statsbidraget. Hans Backman säger också att det finns problem med kommunernas verkställighet beträffande beslut som fattats. Jag delar den oro som vi kan se när det gäller det lagtrots som finns. Det är också bakgrunden till de sanktionsavgifter som vi införde vid halvårs- skiftet i år. Jag anser inte att detta är acceptabelt. Jag anser inte att vi löser frågan genom att staten tar över det här ansvaret. I stället tror jag att det är väldigt viktigt att vi håller fast vid de principer som ligger till grund för hur vi har utformat handikappolitiken. Där har det funnits en stor enighet i det svenska samhället om sättet att se på människor - att vi inte gör skillnad. Jag vill inte ha en sådan situation där vi på nytt ska peka ut den ene eller den andre och säga: Just du där, dig ska staten ta ett ansvar för. Vi är alla fullvärdiga kommunmedborgare. Låt oss fortsätta att ha det på det sättet!

Fru talman! Självklart är vi alla fullvärdiga kom- munmedborgare. Jag håller med statsrådet om att det är viktigt att det inte är olika behandling från person till person. Men problemet just nu med LSS är ju att det här är en grupp som behandlas olika beroende på var man bor och så vidare. Som statsrådet nämner i sitt svar har en utredning arbetat med hur kommunerna som kollektiv skulle kunna ta ett gemensamt ansvar för kostnader som uppkommer på grund av LSS. Folkpartiets represen- tant i utredningen hade kritik att rikta mot att direkti- ven var så smala att man inte fick titta närmare på det här med att staten skulle kunna ta över ansvar. I sam- band med utredningen har Kommittén för utjämning av LSS-kostnader föreslagit ett nytt utjämningssy- stem för LSS-kostnader som omfattar alla kommuner. Detta föreslås bli infört år 2004. Kommittén pekar just på att verksamheten är mycket ojämnt fördelad över landet. Kostnadsspridningen är därför mycket stor mellan kommunerna. Det varierar mellan 400 och 6 000 kr per invånare. Man konstaterar också att dagens olika system inte klarar av att utjämna de stora kostnadsskillnaderna mellan kommunerna när det gäller LSS. Jag är ändå skeptisk till kommitténs förslag att in- föra ett kommunalt utjämningssystem. Så är även kommunstyrelsens ordförande i exempelvis Kungsör. Kommunen har räknat ut att kommunen egentligen skulle vara vinnare enligt det nya föreslagna syste- met. Man skulle få ett tillskott på 1,5 miljoner kronor. Trots detta skulle kommunen gå 7-8 miljoner per år i underskott när det gäller LSS. Situationen för Kungs- ör skulle med andra ord inte förändras särskilt mycket jämfört med i dag. Inte heller kommunstyrelsens ordförande i Västerås är positiv till förslaget. I Väs- terås har man konstaterat att man enligt det nya för- slaget skulle behöva omfördela 65 miljoner kronor per år till andra kommuner. Samtidigt har man en kostnad på 25 miljoner kronor per år för att bygga ut den egna LSS-verksamheten. Det blir förstås väldigt betungande. Både i förlorarkommunen Kungsör och i vinnarkommunen Västerås är man överens om att staten måste ta sitt ansvar för LSS-lagen. De säger att det här är en grupp som är i stort behov av denna service, det är man helt överens om, men kommuner- nas skatteintäkter räcker helt enkelt inte till. Vi har också kommuner där det fungerar bra i dag. Från Nacka kommun säger man att LSS- verksamheten fungerar bra i dag, men med det nya systemet skulle man få en merkostnad på 40 miljoner kronor. Det innebär att man efter dess införande inte längre skulle ha råd att uppfylla LSS-lagens intentio- ner. Det här är väldigt problematiskt. I det här fallet stöder de argument som de framför vårt synsätt, att staten måste ta ett ansvar för rätten till personlig assi- stans omfattande 20 timmar eller mer per vecka. Annars får vi inte jämlikheten mellan alla människor i hela landet oavsett var man bor. Jag undrar verkligen: Anser inte statsrådet att det är ett problem att kommunerna säger sig inte i dag och inte heller med det föreslagna utjämningssyste- met ha tillräckligt med pengar för att kunna följa lagens intentioner? Där har vi en inneboende ojäm- likhet mellan personer i olika delar av landet.

Fru talman! Låt mig bara konstatera att den utred- ning som handlar om kostnadsutjämning mellan kommunerna lade alldeles nyligen fram sitt förslag. Det ska nu ut på remiss. Jag skulle vilja att vi väntar med att dumma ut denna utredning. Det är ganska underligt att kommuner som ligger alldeles intill varandra har så markant olika kostnader för den här verksamheten. Man kan leva alldeles intill varandra, förhållandena kan vara i stort sett likartade, men man har helt olika kostnader för den här verksamheten. Själva syftet med utredningen var ju att finna en lösning på den ojämna belastning som kommunerna har och finna ett system som innebär en kostnadsut- jämning, vilket får anses vara rimligt. Jag vill återkomma till reformen och vikten av att reformens intentioner och verkningskraft får fortsätta att utvecklas. Denna reform betyder så oerhört myck- et för den enskilda personen för att kunna leva ett som vi brukar kalla vanligt liv, ett liv som alla andra lever. Det som hänt enligt de beräkningar som finns är att antalet personer som kommer att kunna använda sig av denna reform ökar. Det är inte så att staten på något sätt får minskade kostnader, tvärtom, vi ser hur kostnaderna för staten ökar år från år med ungefär en miljard varje år framöver. Vi ser också att behovet av assistans ökar i antal timmar. Jag tycker att staten tar ett stort ansvar för att ga- rantera den rättighet som lagen ändå syftar till att ge. Det är en rättighetslag. Men återigen vill jag varna för det synsätt som skulle innebära en återgång, som jag ser det, till ett förhållningssätt som vi en gång hade i vårt samhälle, nämligen att vi skiljer på person och person. Så vill jag inte ha det. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi även fortsättningsvis, när vi utformar våra stöd och den service som vi erbjuder människor, utgår från att vi alla är lika och har lika rättigheter. Det innebär ett synsätt att vi alla är full- värdiga kommunmedborgare, att varje kommun måste kunna erbjuda stöd och service till alla sina medborgare. Det är grunden för den handikappolitik som vi har utvecklat genom årens lopp och som innebar en radi- kal förändring av hur vi har utformat stödsystemen. Det är inte färdigbyggt på något sätt, det finns oerhört mycket mer att göra för att kunna skapa jämlikhet och lika rättigheter för alla. Låt oss jobba vidare på det men inte göra avkall på de principer som är så viktiga för oss alla för att kunna skapa ett bra samhälle.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för debatten inledningsvis, och jag är väldigt glad också att vi har samma mål med vår respektive LSS-politik. Däremot har jag en annan åsikt på en punkt. Jag tror inte att man som enskild individ känner sig utpekad för att staten tar ett större finansieringsansvar för ens tillvaro än kommunen. Jag tror inte att det är det väsentligaste för de personer som är beroende av LSS. Jag tror att de är mera måna om att just få den service de efter- frågar. Vi i Folkpartiet har som mål att rätten till person- lig assistans i förskola och skola måste återställas. Jag vill att assistenternas insatser i skolarbetet eller på dagis ska kunna utvecklas så assistenten känner en trygghet i att allt kring hans eller hennes person fun- gerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller på den pedagogiska leken. Dessutom borde den personliga assistansen användas ännu mer i arbetslivet. Folkpartiet anser också att personlig assistans ska kunna ges till psykiskt funk- tionshindrade på samma villkor som till övriga svårt funktionshindrade. En sak till som är viktig för att trygga reformen är att de personliga assistenternas situation vid till ex- empel hjälpmottagarens sjukhusvistelse uppmärk- sammas. Det bidrar till svårigheter med att rekrytera assistenter att en tillfällig sjukhusvistelse som regel innebär att assistenten inte får följa med till sjukhuset och biträda i vården utan tvärtom kan bli av med jobbet på grund av arbetsbrist. Assistentens vidareut- bildning och handledning bör också uppmärksammas mer. Att vara personlig assistent måste vara ett lång- siktigt yrke, inte bara ett genomgångsjobb. Vi i Sverige anser oss vara en välfärdsnation, som vi har varit inne på här i dag. Om vi ska kunna fort- sätta att kalla oss som välfärdsland måste vi kunna avsätta resurser för de grupper av människor som har mest behov av dem. Den grupp som är i behov av personlig assistans är i högsta grad en sådan grupp. Dessa individers möjlighet att få stöd enligt LSS- lagen får inte vara beroende av den enskilda kommu- nens ekonomi. Om det sedan är staten eller kommu- nen som finansierar tror jag inte personen bryr sig så mycket om. Därför anser Folkpartiet att staten måste återta det fulla finansieringsansvaret för medel till personlig assistans omfattande 20 timmar eller mer per vecka. Det vore en skam om Sverige som ett land med världens högsta skattetryck inte klarade av att finansiera detta.

Fru talman! Låt mig bara säga att detta är en unik lagstiftning, den är unik i världen, en oerhört viktig fundamental lag för att skapa jämlikhet och lika rät- tigheter åt alla, oerhört central. Den reform som har utvecklats genom åren, det finns säkert mycket mer att göra, har som princip att vi alla ska leva ett bra liv och att vi ska få den assistans som krävs. Det finns säkert en del ytterligare, en del kompletteringar som behöver göras. Hans Backman nämnde detta - de personliga assistenternas anställningsvillkor, rätten till assistans vid sjukhusvistelse och så vidare. Där har jag för avsikt att återkomma under våren med förslag som gör att vi skapar goda förutsättningar för att kunna rekrytera personliga assistenter till denna mycket viktiga verksamhet. Det är en del, och där ska vi naturligtvis ta vårt ansvar. Återigen vill jag säga att denna reform är så oer- hört viktig. Det är en del i hur vi bygger upp en bra handikappolitik som vi alla är vinnare i. Det handlar om principer och grundläggande värderingar. Låt oss inte skapa på nytt ett samhälle där vi skiljer på person och person, utan låt oss hålla fast vid att vi alla är lika mycket värda, att vi alla är fullvärdiga medborgare och att vi alla ska behandlas som de individer vi är. Det är oerhört grundläggande. Jag vill inte att vi hamnar i en situation där vi på nytt, vilket vi gjort tidigare i det svenska samhället, skiljer på människor. Låt oss gemensamt arbeta för att skapa ett samhälle som präglas av stora mått av jämlikhet och trygghet och full delaktighet för alla.