Livet efter skyddat boende

Fru talman! Arhe Hamednaca har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att utreda eller kartlägga hur det går för dem som lämnar ett skyddat boende. Han har också frågat vad jag tänker göra för att flickor och unga kvinnor efter det skyddade boendet ska få samma möjligheter som andra i vårt samhälle att leva ett normalt liv. Regeringen har under förra mandatperioden satsat stort på att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Flera åtgärder har vidtagits inom ramen för regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. En viktig del i arbetet är förstås att den som utsätts ska få skydd, stöd och hjälp. Då är det långsiktiga arbetet oerhört viktigt. Som Arhe Hamednaca nämner kan livet efter tiden i ett skyddat boende vara avgörande, särskilt om det är den egna familjen som är förövare. Det kan till exempel finnas ett stort behov av professionell rehabilitering, långsiktigt stödjande insatser och ett fungerande socialt nätverk. Regeringen har gjort en omfattande satsning på att förbättra socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor. Den lagändring som genomfördes 2007 i socialtjänstlagen innebär en tydlig markering från samhällets sida att brottsoffer, särskilt våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld, har rätt till stöd och hjälp samt att kommunerna har ansvar för att utveckla arbetet för att tillgodose det kravet. Socialstyrelsen har tagit fram allmänna råd och behandlingsinstrument för socialnämndens arbete med dessa frågor. Samarbetet med andra myndigheter är förstås också viktigt. Rättsväsendet, hälso- och sjukvården, länsstyrelserna och frivilligorganisationerna spelar en viktig roll i sammanhanget. Regeringen har under 2010 även antagit en handlingsplan för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. Handlingsplanen innehåller 15 åtgärder, varav två särskilt berör dem som blir offer för hedersrelaterat våld och förtryck och behöver stöd och hjälp av samhället. Länsstyrelsen i Östergötland har fått i uppdrag att ta fram en vägledning som ska kunna användas på lokal nivå för stöd och rehabilitering av unga som har placerats i skyddat boende, familjehem eller annan institution. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att analysera vilka behov som finns av vägledning, utvärdering, uppföljning och annat för att kvalitetsutveckla arbetet inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården med offer för hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive barn och unga som blir gifta mot sin vilja. Jag vill också nämna att länsstyrelserna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne har i uppdrag att stödja och samordna utvecklingen av skyddat boende. I uppdraget ingår att göra en kartläggning av hur platserna i skyddat boende finansieras samt vilket stöd som de skyddade boendena och andra verksamheter ger till de placerade för att underlätta och förbereda dem för livet efter det skyddade boendet. Denna kartläggning kommer att presenteras nu i mars 2011. För att få mer uthållighet och långsiktighet i socialtjänstens arbete har regeringen nu givit Socialstyrelsen ett övergripande uppdrag att fortsätta stimulera utvecklingen av socialtjänstens verksamhet för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnar våld under 2011-2013. För detta beräknar regeringen att avsätta 8 miljoner kronor årligen under 2011-2013. Av uppdraget framgår att Socialstyrelsen ska verka för att socialtjänsten arbetar mer långsiktigt, strategiskt och evidensbaserat samt för förbättrad kvalitet och kompetens på området. Vikten av att möjliggöra förbättrad hjälp och stöd till särskilt utsatta grupper av våldsutsatta kvinnor, till exempel kvinnor med utländsk bakgrund och kvinnor som utsatts för hedersrelaterad brottslighet samt våldsutsatta barn, poängteras. I uppdraget ingår också fortsatt tillsyn på området i syfte att identifiera eventuella brister. Brottsförebyggande rådet redovisade i slutet av december en utvärdering av arbetet med handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Med utgångspunkt från den kunskap och de erfarenheter som dragits fortsätter regeringen arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Fru talman! Det är första gången som jag står här i talarstolen, och jag är glad att jag börjar med en fråga som har engagerat mig länge. Jag vill börja med att tacka ministern för svaret på min interpellation. De frågor jag tar upp är viktiga, svåra och komplexa och gäller främst svårt utsatta medborgare i vårt samhälle. Jag utgår från att ministern menar väl, men jag tycker ändå inte att det verkar som att ministern riktigt förstår hur allvarliga problemen är för de här flickorna och unga kvinnorna. Det som krävs är en helhetssyn för att långsiktigt vända utvecklingen. Ministern räknar i svaret upp en rad lovvärda initiativ, men de räcker inte. De här utsatta människorna behöver ses som lika viktiga som andra medborgare. De insatser eller de senaste årens omfördelningar av resurser från utsatta områden och grupper till redan välbeställda områden och grupper signalerar snarast motsatsen. Skolan och vården är särskilt tydliga exempel på detta. Jag citerar ur min interpellation: "Våldet mot kvinnor är en urgammal och primitiv universal företeelse med olika mekanismer, av vilka en är det så kallade hedersrelaterade våldet. Ändå var det först i mitten av 1990-talet som politiker, samhälle och svenska medier på allvar började uppmärksamma att unga kvinnor med invandrarbakgrund kunde vara utsatta för dödshot och mordförsök av nära anhöriga. Några av de unga flickorna hamnar i skyddat boende." Innan jag blev riksdagsledamot arbetade jag mot hedersrelaterat våld i åtta år på Fryshuset Elektra. Under åren som jag har jobbat med de här frågorna har jag mött många unga flickor och killar som har vittnat om hur svårt många flickor har det. Jag har också träffat och samarbetat med många frivilligorganisationer, inte minst kvinnojourer, som gör ett fantastiskt arbete med små resurser. De vittnar också om flickornas svåra situation tiden efter skyddat boende - jag betonar starkt att jag pratar om tiden efter skyddat boende. Länsstyrelsen i Stockholms län hade 2008 ett stort nationellt samråd som utmynnade i rapporten Skyddat boende för personer som utsätts för hedersvåld . Jag utgår från att ministern har läst rapporten. Här beskrivs problem som kortsiktighet, bristande finansiering, olämpliga eller uteblivna placeringar och oklara kriterier för vilka som ska få bedriva verksamhet som skyddat boende. Utifrån detta vill jag repetera mina frågor i min interpellation till statsrådet: Avser statsrådet att ta initiativ till att utreda eller kartlägga hur det går för dem som lämnar ett skyddat boende, livet efter skyddat boende? Vad tänker statsrådet göra för att flickor och unga kvinnor efter det skyddade boendet ska få samma möjligheter som andra i vårt samhälle att leva ett normalt liv?

Fru talman! Då vill jag välkomna interpellanten till talarstolen i riksdagen för första gången. Det är en fantastisk möjlighet att få finnas i Sveriges riksdag och den vägen få opinionsbilda i frågor. Jag förstår att interpellanten har ett personligt engagemang i den här frågan utifrån att han också professionellt har arbetat med den. Det här är ett område som har en hög angelägenhetsgrad. Redan förra mandatperioden gick regeringen in med ett mycket aktivt arbete. Det avsattes stora resurser för området våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld. Men fortfarande har vi ganska begränsade kunskaper. Det är ett nytt politiskt område som inte har funnits på agendan så väldigt lång tid. Vi försöker skaffa oss och förmera kunskaper för att se vilka insatser som är de rätta och som ger effekt. Det är därför vi har satt i gång det kartläggningsarbete som interpellanten efterfrågar. Det uppdraget är redan givet. Vi väntar nu på resultatet från en sådan kartläggning som kan visa vad det mer är för insatser som skulle behövas för att kvinnorna och flickorna som har bott på skyddat boende ett tag ska kunna fortleva sitt liv i trygghet ute i samhället, men med stöd och insatser från samhället för att det livet ska kunna fungera väl. Att förmera den kunskapen ser jag som det centrala just nu för att vi ska kunna träda till mer handling och göra rätt saker. Därför väntar jag med otålighet på att få del av de kartläggningar som nu är på gång.

Fru talman! Jag påstår inte att allt har blivit sämre, och jag skyller inte allt på regeringen. Den här sortens våld och utsatthet fanns självklart även före 2006. Jag känner igen handlingsplanerna och satsningarna som statsrådet nämner. Jag har jobbat ute på fältet i nästan tio år. Jag känner igen dem, och jag vet att vi är på rätt väg. Men det räcker inte. Jag talar inte om de satsningar som görs. Jag vet att det satsas kortsiktiga projektmedel genom länsstyrelserna. Jag vet också att det finns ett stort engagemang tack vare de frivilliga organisationerna, inte minst i kvinnojourerna som jobbar och kämpar dagligen med dessa frågor. När det gäller kunskap är vi också på rätt väg. Kunskapshöjande utbildningar och satsningar är på gång; det vet jag. Men det som jag tar upp, Maria, är ett nytt område. Det handlar om livet efter skyddat boende. Dessa flickor har levt ett trasigt liv, och därför kommer de in i skyddat boende. Där börjar ett helt annat liv. Det blir nästan dubbla trasiga liv för dessa flickor. Efter skyddat boende hamnar många flickor tyvärr i destruktiva miljöer. De börjar redan i skyddat boende med tabletter mot depressioner. Fortsättningen blir alkohol, droger och till och med prostitution. Detta vill jag lyfta upp. Jag upprepar att jag vill se en utredning eller kartläggning av hur stort detta problem är. Därifrån kan vi sedan hämta kunskap om vad vi kan göra. Jag talar inte bara om unga flickor som drabbats av hedersrelaterat våld, utan det här gäller många kvinnor. Livet efter skyddat boende är inte helt enkelt. För en månad sedan besökte jag en kvinnojour som heter Someja som gör ett fantastiskt arbete för att hjälpa tjejer och kvinnor med invandrarbakgrund. De lyfte upp att stöd och hjälp från samhället efter skyddat boende är nästan obefintligt. Man tycks tro att de kan klara det normala livet ute i samhället själva precis som andra människor. Man tycks totalt ha glömt att dessa flickors liv aldrig har varit normalt. Enligt Someja och många andra som har jobbat med dessa frågor kommer många flickor tillbaka till dem och söker hjälp för att kunna klara det vardagliga livet. Jag vill att ministern ska göra en kartläggning av hur livet efter skyddat boende ser ut.

Fru talman! Mitt svar till interpellanten är åter att vi gör precis det som interpellanten efterfrågar. Jag har bett länsstyrelserna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne att göra en kartläggning och redovisa den för regeringen av hur man bäst från samhällets sida kan stödja dem som har varit våldsutsatta till ett bra liv efter placeringen. Vad är det för stödinsatser som behövs? Jag är övertygad om att socialtjänsten i vissa kommuner tar ett ansvar, men de trevar naturligtvis eftersom inte heller de har kunskapen om vad som är adekvata och bra insatser. Det är därför kartläggningen är viktig. Den kan ge stöd till socialtjänsten att kunna erbjuda rätt insatser. Därför är jag angelägen om den, och den är på gång. Den är nära förestående; den kommer i mars 2011. Då kommer vi att få veta lite mer, och jag är som sagt angelägen om att få ta del rapporten. Det är också viktigt att jobba med attityder. Många av de föreningar som samlar olika etniciteter är en viktig samarbetspartner för oss när det gäller att bearbeta attityder på området. Det är ytterligare exempel på åtgärder som kan behöva vidtas framöver. Kartläggningar är viktiga. Insatser börjar alltid med att vi har kunskap om hur situationen ser ut för att veta vad vi ska göra. Låt oss avvakta till mars. Jag hoppas att vi båda gläds åt att få öka vår kunskap genom rapporten när den kommer.

Fru talman! Jag vill utifrån min arbetserfarenhet och mina samtal med dem som jobbar där ute ge några konkreta förslag på vilka resurser som skulle behövas för tiden efter skyddat boende. För det första behövs familjehem som har spetskompetens inom detta område så att de är väl förberedda att ta emot dessa flickor och kan förstå dem. För det andra behöver varje flicka en kontaktperson som har rätt kompetens och som kan följa henne under en längre period oavsett vilka placeringar eller socialsekreterare hon träffar. Kontaktpersonen bör finnas där långsiktigt och vara en trygghet för flickan. För det tredje borde det finnas ett alternativ efter skyddat boende och innan eget boende för de flickor som inte hamnar hos familjen, det vill säga en slussverksamhet där flickorna bor i ett kollektiv men ändå har sitt eget boende. Tanken är att de ska tränas för att klara ett eget boende och ett självständigt liv men under en tidsperiod få stöd genom att slussas till detta. Jag hoppas att detta är förslag som ministern kan ställa sig bakom. Jag vill tacka ministern för en bra debatt, och jag kommer inte att släppa frågan. Fru talman! Samhället sviker dessa flickor. De har rätt att få samma rättigheter och möjligheter att leva ett normalt liv som vi andra i samhället. Det handlar ytterst om mänskliga rättigheter.

Fru talman! Jag håller med interpellanten om att det handlar om mänskliga rättigheter. Det handlar om alla människors rätt till ett liv i trygghet. Det är det som arbetet med socialtjänstens insatser går ut på i vårt land, och det är en viktig princip som vi ska upprätthålla. Detta är en grupp som kan leva i stor utsatthet. Att inte känna trygghet i sin egen familj innebär en utsatthet som det är svårt för någon som inte har upplevt det att föreställa sig. Jag tackar interpellanten för att han deltar med konstruktiva förslag. Det är bra. Självklart ska vi titta vidare på dessa, men först ska vi se hur kartläggningen ser ut och vad man genom kartläggningsarbetet har kommit fram till kan behövas. Det låter dock som kloka tankar som jag absolut tar med mig i det vidare arbetet.