Lärarnas arbetsmiljö

Herr talman! Ann-Sofie Alm har frågat mig om jag inte avser att göra något åt den situation som har uppstått när den så kallade gymnasielagen indirekt lägger över den avgörande delen av bedömningen av vem som får stanna i riket på lärare. Ann-Sofie Alm har också frågat mig om jag har en plan för att lätta på bördan hos svenska lärare genom utbildning och stöd.

Låt mig först och främst understryka att det är Migrationsverket och domstolarna som avgör alla frågor som rör uppehållstillstånd. Det gäller även de frågor som rör möjligheten till uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå enligt det så kallade gymnasieregelverket. Migrationsverket har också en serviceskyldighet i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde och utvecklar kontinuerligt information och stöd, bland annat i form av frågor och svar på sin webbplats.

Skolhuvudmän, rektorer och lärare ska följa skolans regelverk och styrdokument. Det så kallade gymnasieregelverket innebär inte att de ska göra avsteg från vad som normalt gäller inom skolan. Skolans arbete kring till exempel antagning till utbildningar, registrering av frånvaro eller betygsättning ska göras på samma sätt för denna grupp som för andra elever i gymnasieskolan och inom den kommunala vuxenutbildningen. Jag har fullt förtroende för att skolans personal är professionell i sin yrkesutövning och varje dag klarar av att fatta svåra men korrekta beslut.

Regeringen är dock medveten om de utmaningar som möter lärare och annan personal när det gäller utbildning för denna grupp, liksom för andra nyanlända elever i gymnasieskolan och inom komvux. Regeringen genomför därför flera insatser för att stärka och stödja utbildningen för nyanlända elever.

Statens roll i utvecklingsarbetet på lokal nivå kräver långsiktighet och kontinuitet, och det finns ett behov av ytterligare nationella stöd- och utvecklingsinsatser. Regeringen beslutade därför i november 2019 att ge Skolverket fortsatt uppdrag att genomföra insatser för att stärka utbildningens kvalitet för barn och elever som är nyanlända eller har annat modersmål än svenska.

Målgrupper för de olika insatserna är huvudmän, rektorer, förskollärare, fritidspedagoger, lärare i alla ämnen, studiehandledare på modersmål samt annan personal inom skolväsendet, däribland gymnasieskolan och komvux. Insatserna ska anpassas till målgruppernas olika förutsättningar och behov. Nyanlända elever och deras progression inom utbildningssystemet ska särskilt uppmärksammas, liksom huvudmän med särskilt svåra förutsättningar.

Syftet med regeringens uppdrag till Skolverket är att förbättra förutsättningarna för skolans personal att ge undervisning av hög kvalitet så att bland andra nyanlända elever i gymnasieskolan och inom kommunal vuxenutbildning kan uppnå målen med sin utbildning.

Herr talman! Jag skulle vilja tacka ministern för svaret, men jag känner att ministern inte fullt ut har svarat på frågan.

Jag vet mycket väl att det är Migrationsverket som har det yttersta ansvaret när det gäller alla slags beslut inom migration och uppehållstillstånd, men det är lärarnas beslut som ligger till grund för vad Migrationsverket ska besluta.

Herr talman! Att ministern i sitt svar anger att Migrationsverket har en servicefunktion på sin webbplats, där man ger stöd och hjälp och svarar på frågor, som svar på ifall regeringen har en plan för att ge lärarna stöd i den svåra situation som gymnasielagen har försatt dem i är en bra ansats, men det får mig att fundera lite på hur regeringen ser på sitt ansvar i frågan. Det är verkligen inte något svar på frågan, som jag ser det.

Jag litar naturligtvis också på skolornas profession och att de följer sina regelverk och styrdokument. Jag har fullt förtroende för att såväl lärare och rektorer som annan skolpersonal är professionella i sin yrkesutövning, men jag måste säga att regeringen utsätter skolans personal för orimliga prövningar genom gymnasielagen och lämnar kommuner och skolor i sticket när dessa inte får det stöd som de känner att de behöver och som jag ser att de skulle behöva.

Jag kanske ska uttrycka mig så här, herr talman: Lärarna har inte fått tydliggjort vad de ska dokumentera. Det ställs orimliga krav på lärarna att dokumentera närvaro och resultat, som kan få ödesdigra konsekvenser för eleven, och sedan kommer de etiska kraven utöver detta. Om man ser att en elev mår riktigt dåligt, så dåligt att eleven inte ens kan ta sig till skolan, vad gör man som lärare då? Det är en intressekonflikt, och det blir en svår lojalitetskonflikt för lärarna.

Eleverna har inte tillräckliga förkunskaper, och gymnasielagen har därför gett orimligt hopp till dessa människor. Det är inte konstigt att lagen kallas en långsam utvisning, och det är inte konstigt att den psykiska ohälsan breder ut sig bland både elever och lärare. Detta påverkar naturligtvis lärarnas arbetsmiljö. Vad gör ministern specifikt för att stötta i detta läge, där regeringens havererade lagstiftning, som kallas gymnasielagen, har försatt dem i denna situation?

Kommunerna å sin sida, herr talman, har inte fått tydliggjort vilka slags utbildningar som räknas som godkända, men de har slitit och svettats för att få kostsamma utbildningar på plats. Som tack tar nu regeringen, via Migrationsverket, sin hand, eller ska jag säga sitt tak, ifrån dessa unga vuxna, som nu kan bli bostadslösa därför att Migrationsverket har tolkat lagen så att man inte längre behöver inhysa ungdomarna, något som nu blivit kommunens ansvar. Ungdomarna skulle vara bostadslösa om inte kommunerna tillsammans med frivilligorganisationer återigen hade slitit för att få dem under tak.

Herr talman! Ministern är jurist i botten och är säkert, som jag, lite förundrad över avsaknaden av konsekvensanalys innan lagen sjösattes. Jag vill fråga: Är det inte dags för en översyn och analys av lagen? Vilka direkta åtgärder avser ministern att vidta för lärarnas arbetssituation?

Herr talman! Att vara lärare är svårt. Det är ofta så att de beslut som lärare fattar får konsekvenser för eleverna. Jag kan ge några exempel.

Man kan till exempel ta en elev som har stor och upprepad frånvaro. Den lärare som gör det som lärare ska göra och anmäler detta så som man ska vet samtidigt att eleven riskerar att förlora sitt studiebidrag. Jag vill inte på något vis jämställa förlust av studiebidrag med de konsekvenser som den så kallade gymnasielagen kan få för en ung människa, men jag vill ändå peka på att förhållandet att läraren har ett ansvar att upprätthålla styrdokument och regler på sitt område inte är unikt för den fråga som ledamoten ställer.

Att vara lärare är svårt, och att vara lärare för nyanlända elever är extra svårt. Det är svårt av flera skäl. De elever som kommer hit till Sverige, som ska ha rätt till utbildning och undervisning och som inte har gått lika länge i den svenska skolan som sina klasskamrater, behöver ofta extra stöd. Det är ofta så att dessa elever har svårare än andra elever att uppnå de mål och krav som gäller, av helt naturliga skäl. Lärarna har alltså en svår uppgift, och denna uppgift har jag full förståelse och mycket stor respekt för. Den är ännu svårare när det gäller de elever som omfattas av den så kallade gymnasielagen.

Då tycker jag att Sveriges lärare ska komma ihåg att det inte är de som fattar beslut. De som fattar beslut om huruvida människor ska få stanna i Sverige eller inte är våra domstolar och Migrationsverket.

Ann-Sofie Alm är fullt medveten om att många av de detaljerade frågor som har ställts här om tillämpningen av den så kallade gymnasielagen, Migrationsverkets information på verkets hemsida, Migrationsverkets olika besked när det gäller boende och annat är frågor som jag inte kan svara på. Det är frågor som jag får hänvisa till ansvarigt statsråd.

Betyder detta att jag inte ser den svåra situation som många befattningshavare i våra kommuner har? Jo, det gör jag verkligen. Jag var i Vänersborg i förra veckan och träffade lärare och skolledare som hade gjort ett heroiskt arbete för att tillsammans med civilsamhället i Vänersborg hitta bostäder till många elever som inte längre fick bo kvar på Migrationsverkets boende. Men jag var också med på en lektion där jag såg hur engagerade och kunniga yrkeslärare och svensklärare tillsammans såg till att elever med detta regelverk som grund fick en möjlighet att lära sig svåra och viktiga arbetsuppgifter, arbetsuppgifter som så småningom kommer att leda fram till en möjlighet att arbeta som CNC-operatör - ett yrke som det är stor brist på i Sverige.

Mitt svar på alla de frågor som Ann-Sofie Alm ställer är att lärarna har ett svårt jobb. Det är särskilda förutsättningar när det gäller just dessa elever. Men det är i grunden alltid ett svårt jobb att vara lärare. Och de lärare som utför sina arbetsuppgifter vet ofta att de beslut som de fattar får betydelse också för elevernas framtida vägar. Men lärarna ska också veta att de ska göra sitt jobb. Det är inte deras ansvar att fatta beslut om utvisning.

Fru talman! Jag tackar ministern för detta svar. Jag tvivlar inte alls på ministerns välvilja när det gäller skolans personal och eleverna.

Jag bor i Vänersborgs direkta närhet och vet mycket väl vilket arbete som dessa lärare, kommunen och frivilligorganisationerna har lagt ned för att med mycket kort varsel få något slags ordning i det som gymnasielagen har ställt till.

Som ministern påpekar är det svårt med svensk utbildning för nyanlända. Men en del liknar det vid ett skolpolitiskt haveri, alltså att man sviker ungdomarna gång på gång genom att ställa alldeles för höga krav på dem och ha alldeles för höga mål. Man blåser upp falska förhoppningar, och det känns inte rättvist.

Vi har de senaste dagarna kunnat läsa om psykisk ohälsa, om prostitution och om hemlöshet i bakvattnet av gymnasielagen. När eleverna inte längre klarar att hålla hoppet uppe väntar antingen utvisning eller att ansluta sig till det växande skuggsamhället.

När gymnasielagen drevs igenom möttes det av en massiv kritik, inte bara från oss moderater utan från Unicef, Sveriges Kommuner och Regioner, polisen och Advokatsamfundet. Men tydligast av alla var Lagrådet. Deras ord, att gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas, borde ha fått varningsklockorna att ringa. En konsekvensanalys borde också ha gjorts där och då.

Att lagen ändå drevs igenom i denna kammare är för mig en gåta. 7 000 tillfälliga uppehållstillstånd har nu beviljats. I stället för asylskäl är det gymnasienärvaro eller komvuxnärvaro som avgör om personerna får stanna. Men detta gäller bara för vissa. De som ska tvingas avgöra om dessa 7 000 ska få stanna är lärarna och övrig skolpersonal. Även om det är Migrationsverket och domstolarna som fattar det sista beslutet ligger lärarnas bedömningar till grund för detta.

Fru talman! Gymnasielagen är ett tydligt haveri, och regeringen erkänner inte sitt misstag. Men jag skulle vilja uppmärksamma ministern på de oerhörda svårigheter som små kommuner har att behålla lärare och att rekrytera nya lärare. Jag vet att ministern känner till detta, men det bör uppmärksammas i denna debatt också. Den arbetsmiljö som skapas genom gymnasielagen gör det inte lättare.

Jag vill åter fråga ministern vilka konkreta åtgärder som regeringen avser att vidta för att komma till rätta med situationen. Även om statsrådet fick ett positivt bemötande i Vänersborg - lärare, kommunens personal och alla som har hand om dessa ungdomarna där är jätteduktiga - är det en besvärlig situation. Finns det en plan för att lätta bördan för våra svenska lärare?

Fru talman! Återigen handlar Ann-Sofie Alms frågor mycket om tillämpningen av den så kallade gymnasielagen. Det är som bekant en lag som inte faller inom mitt ansvarsområde. Jag rekommenderar därför ledamoten att ställa dessa frågor till den minister som är ansvarig.

Däremot ska jag med glädje redogöra för vad som görs inom skolan. Ann-Sofie Alm talade om ett "skolpolitiskt haveri". Dessa ord kontrasterar otroligt mycket mot vad jag möter när jag till exempel frågar experterna på OECD följande: Vilket land ska man åka till om man vill hitta ett land som är riktigt bra på undervisning av nyanlända elever och som är bra på integration av nyanlända elever i skolan? Då säger OECD:s tjänsteman: Sverige är bäst, och det finns inget land som egentligen är i närheten av Sverige när det gäller att se till att skolan tar emot nyanlända på ett riktigt bra sätt.

Att i detta läge tala om ett skolpolitiskt haveri ter sig lite verklighetsfrånvänt.

Regeringen har gjort stora insatser för att säkerställa att inte bara nyanlända utan även de ganska stora grupper som har svårt att klara en hel gymnasieutbildning i ett enda stort kliv får så bra stöd som möjligt. Vi har infört olika former av rätt till mentor i gymnasieskolan. Vi har ökat antalet timmar dramatiskt i undervisningen på introduktionsprogrammen på gymnasieskolan. Vi har säkerställt att det finns ett klart och tydligt ansvar för rapportering, uppföljning och åtgärder vid upprepad frånvaro. Men framför allt har vi lagt stora resurser på stödmaterial till lärarna. Stora resurser har gått till de skolor och de kommuner där det finns många nyanlända elever i det så kallade nyanländauppdraget, som också innefattar stöd till rektorer och lärare.

Men det kanske viktigaste är att vi har infört en alldeles ny möjlighet i svensk kommunal vuxenutbildning och i introduktionsprogrammen som vi kallar yrkespaket. Parterna på arbetsmarknaden har tillsammans satt sig ned och tagit fram yrkespaket som är sammanhållna utbildningar. Det är inte fullständiga gymnasieutbildningar men ett bra steg på vägen för att nå dit för de många elever som inte klarar en gymnasieexamen i ett enda stort kliv. För väldigt många av de nyanlända elever som vi har i Sverige är yrkespaketet en fantastisk möjlighet att gå i gymnasieskolan och få med sig den kunskap som de behöver för att kunna gå ut på arbetsmarknaden och ta ett jobb och där göra sig redo för vidare studier och via komvux kunna få en fullständig gymnasieexamen och kanske så småningom gå vidare till yrkeshögskola eller högskola om livet för dem dit. Dessa yrkespaket är alltså framtagna tillsammans med arbetsmarknadens parter.

Detta är viktiga möjligheter. Jag nämner dem eftersom detta är svar på den fråga som Ann-Sofie Alm ställde och som faller inom mitt ansvarsområde, nämligen vad man gör i skolan för att stötta dessa elever.

Ann-Sofie Alm säger att det är lärarna som ska avgöra och att det beslut som fattas av domstolarna är det sista beslutet.

Jag vill med kraft påminna om att lärarna ska följa styrdokument. De ska fatta beslut om betyg och rapportera närvaro. Men lärarna ska inte fatta de beslut som ligger på Migrationsverket och domstolarna. Dessa beslut faller faktiskt på dessa myndigheter.

Fru talman! Jag vill tacka ministern, för som jag sa tidigare vet jag att man verkligen försöker. Det är en väldigt engagerad minister vi ser, och det tycker jag är bra.

Jag vill dock inte säga att jag är verklighetsfrånvänd. Jag har suttit med lärare som gråtit när de pratat med mig, och det har de gjort för att deras arbetssituation har blivit dem helt övermäktig i och med gymnasielagen och att lärarnas beslut ligger till grund för Migrationsverkets avgörande. Det var det jag sa; jag sa inte att det var de som avgjorde. Det var i alla fall inte det jag menade.

Jag vill betona att vi moderater tänker fortsätta avkräva regeringen svar på hur den tänker hantera de ödesdigra konsekvenserna av gymnasielagen. Jag ska också ta ministerns råd om att ställa resten av ministerkåren till svars för det. Vi kan nämligen inte nöja oss med svaret att lagen ligger fast, för det är ett omänskligt lidande - faktiskt - som regeringen har åsamkat dessa människor med sin migrationspolitik. Gång på gång väcker man falska förhoppningar hos migranter, i det här fallet ungdomar, och gång på gång får de slag i ansiktet i form av indraget boende och ändrade regler. Hoppet dras hela tiden undan.

Det är inte hårt och kallt att ställa krav; det är tvärtom omtänksamt att ha tydliga regelverk. Men Sveriges kommuner och lärare ropar på hjälp, fru talman, och regeringen vägrar lyssna. Jag hoppas att ministern med sin goda vilja kommer att ta tag i lärarnas arbetssituation och förbättra den på riktigt. Vi behöver våra lärare, och vi behöver en stark och frisk lärarkår.

Fru talman! Det är svårt att vara lärare. Jag har mycket stor respekt för de lärare som undervisar nyanlända elever, och jag har den allra djupaste respekt även för de lärare som tycker att det skapar en svårare arbetssituation att ha elever i skolan som berörs av den så kallade gymnasielagen. Jag förstår verkligen det.

Ibland är det som att vi i Sverige nästan glömmer bort att det är svårt att vara lärare, men extra svårt att vara lärare åt nyanlända elever. De elever som kommer till svensk skola utomlands ifrån och som kommer i hög ålder - kanske i 14, 15 eller 16 års ålder - behöver ju längre tid på sig att lära sig allt det som den svenska skolan har lärt de andra barnen under kanske nio års tid. Det är också så att de behöver tid för att lära sig svenska, och det är just därför det behövs extra stöd.

Det är en stor och svår uppgift att se till att den svenska skolan räcker till för de många nyanlända elever som har kommit hit under senare år, men regeringen tar den uppgiften på mycket stort allvar. Uppgiften förtjänar resurser, och det är därför vi har lagt så mycket pengar på olika former av stöd till undervisning av nyanlända. Det är därför vi har lagt så mycket resurser på att skapa till exempel yrkespaket som ger många elever, inte bara nyanlända, möjlighet att lämna skolan med kunskaper som behövs på arbetsmarknaden - och möjlighet att komma tillbaka för att få en fullständig examen när krafterna finns.

Jag kommer att fortsätta arbeta mycket hårt för att ge Sveriges lärare så goda förutsättningar som möjligt att undervisa nyanlända och alla andra elever i svensk skola. Jag tackar för en angelägen interpellation.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.