landsbygdens utveckling
Interpellationsdebatt 15 februari 2005
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenUlrica Messing (S)
- Hoppa till i videospelarenSven Bergström (C)
- Hoppa till i videospelarenLars-Ivar Ericson (C)
- Hoppa till i videospelarenStaffan Danielsson (C)
- Hoppa till i videospelarenUlrik Lindgren (Kd)
- Hoppa till i videospelarenUlla Löfgren (M)
- Hoppa till i videospelarenUlrica Messing (S)
- Hoppa till i videospelarenSven Bergström (C)
- Hoppa till i videospelarenLars-Ivar Ericson (C)
- Hoppa till i videospelarenStaffan Danielsson (C)
- Hoppa till i videospelarenUlrik Lindgren (Kd)
- Hoppa till i videospelarenUlla Löfgren (M)
- Hoppa till i videospelarenUlrica Messing (S)
- Hoppa till i videospelarenSven Bergström (C)
- Hoppa till i videospelarenUlrica Messing (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 15
Anf. 23 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Sven Bergström har frågat statsministern vilket synsätt han har på landsbygdens framtid och möjligheter, om han ser något mönster i de ärenden som interpellanten nämner och vilka förslag han avser att lägga fram för att ge landsbygden rättvisa möjligheter att utvecklas. Eftersom flera av de exempel han tar upp berör mina ansvarsområden är det jag som svarar på frågorna.
Sverige har fantastiska möjligheter men också stora olikheter, alltifrån storstäder till landsbygd, kust till inland och norr till söder. För att ge förutsättningar för lokal och regional utveckling är många aktörer och flera politikområden viktiga. En viktig förutsättning för utveckling är det lokala engagemang som finns runtom i vårt land.
Bidraget till Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva! har minskats med 1,5 miljoner kronor sedan föregående budgetår, men den del av bidraget som går till länsbygderåden har inte minskat utan omfattar samma belopp som tidigare. Regeringen lägger alltså stor vikt vid länsbygderådens verksamhet men anser, som vi har sagt tidigare, att även andra intressenter ska bidra till utgifterna för rådets centrala kansli. Folkrörelserådets ekonomi bör vila på flera ben, varav statens är ett.
Det är riktigt att Sverige inte lyckades utnyttja EU:s miljö- och landsbygdsstöd fullt ut under perioden 1995-1999. Det ledde till en lägre tilldelning än vad vi hade hoppats på. Men när det gäller programperioden 2000-2006 är Sverige ett av de medlemsländer som har redovisat högst utnyttjandegrad när det gäller förbrukning av resurser. Till skillnad från ett stort antal andra medlemsländer har Sverige under många år redovisat en något högre förbrukning än tilldelade resurser. Sverige räknar med att förbruka hela vår tilldelning för miljö- och landsbygdsutveckling för perioden 2000-2006.
Senareläggningen av utbetalning av EU:s stöd till svenska jordbrukare till efter årsskiftet 2004-2005 ingår i regeringens förslag till utgiftsbegränsande åtgärder, ett förslag som riksdagen har godkänt.
Bidraget till de enskilda vägarna är 2 miljoner kronor högre för 2005 än för 2004.
Bredbandsutbyggnaden är även fortsättningsvis ett prioriterat område för regeringen, och vi följer utvecklingen inom området noga. Det har bland annat lett till att regeringen 2004 förlängde det så kallade bredbandsstödet. Den temporära frysningen av stödet avser endast en del av statens samlade insatser för bredband till alla delar av Sverige. Stöd till områdesnät, stomnät och till nät i eftersatta områden, som finansieras genom krediteringar på kommunernas skattekonton, berörs inte.
I motsats till Sven Bergströms uppfattning är jag och övriga regeringen mycket angelägna om goda förutsättningar för landsbygden och landsbygdens framtid. Inom Regeringskansliet pågår till exempel ett intensivt arbete med att ta fram ett nytt landsbygdsprogram för EU:s nästa programperiod, och i det arbetet deltar många representanter för landsbygden och landsbygdens näringsliv. Dessutom arbetar man sedan i november med en utredning med bred representation från riksdag och från landsbygden närstående organisationer för att utarbeta en långsiktig strategi för landsbygdens utveckling. De ska enligt direktiven dessutom samverka med Skogsutredningen 2004, som har som deluppgift att lyfta fram kopplingar mellan skogsnäringen och landsbygdsutvecklingen.
Under våren kommer regeringen också att lämna två viktiga propositioner till riksdagen som i allra högsta grad är viktiga för utvecklingen i vårt land, och det är en proposition om post- och kassaservice och en om transportpolitiska åtgärder.
Anf. 24 Sven Bergström (C)
Herr talman! Jag ber att få tacka Ulrica Messing för svaret. Jag hade gärna sett att statsministern hade varit här i kammaren och debatterat och redovisat de här frågorna, men nu tar vi den debatt vi kan få.
Bakgrunden är ett uttalande av statsministern i partiledardebatten den 20 januari som inte har blivit särskilt uppmärksammat men som i alla fall är anmärkningsvärt. Statsministern fick en fråga om att 28 000 företag har lagts ned eller flyttat ut ur landet under Socialdemokraternas senaste tio år vid makten. På det svarade statsministern: "Det är i huvudsak jordbruk och småbutiker . Vi har den typen av förändring i vårt samhälle. Jag beklagar den i och för sig inte, även om landsbygden blir lite dystrare och fattigare."
Statsministern beklagar inte att landsbygden blir lite dystrare och lite fattigare - det är det han säger i praktiken. Det illustrerar väldigt tydligt det jag tycker mig se i regeringens hantering av frågor som är viktiga för landsbygden och servicen på landsbygden: Man har en retorik, särskilt här i kammaren, och en helt annan praktik i den politik man bedriver.
I det svar jag nu fått av Ulrica Messing bekräftar hon delvis det jag säger. Sverige har fantastiska möjligheter, säger Ulrica Messing. Där är vi överens. Det brukar jag också ofta inleda mina anföranden med. Inte minst gäller det vårt eget Gävleborgs län och Norrland, som drabbas hårdast av den här politiken. Men när Ulrica Messing sedan redovisar punkt för punkt har hon egentligen inga nya signaler att sända ut.
Hon talar om att Folkrörelserådet får nöja sig med dessa reducerade pengar - som dock inte aviserades i den regionalpolitiska propositionen; det har vi kollat upp. Det sade Ulrica Messing i ett debattsvar till Håkan Larsson, men det fanns inte alls någonting sagt om detta.
Hon bekräftar att vi utnyttjar EU:s miljöstöd i lägre grad än vi kunde ha gjort.
När det gäller de enskilda vägarna säger hon att de i alla fall får 2 miljoner mer än 2005. Det är möjligen riktigt, men det är i alla fall 40 miljoner mindre än det vi var överens om när vi tog beslut om detta här i riksdagen - 40 miljoner mindre.
Bredbandsutbyggnaden fortsätter, hävdar Ulrica Messing. Det var länge sedan vi hörde om Björn Rosengrens 98 %, men det är ingen tvekan om att de 400 miljoner man nu drar in från kommunerna är ett väldigt hårt slag mot de kommuner som gjort upp planer och förväntat sig att de utlovade pengarna faktiskt skulle komma. Ulrica Messings partikamrat Ilmar Reepalu har till och med sagt att detta är ett avtalsbrott. Han tar i hårdare än vad jag gör.
I slutet av sitt svar pratar Ulrica Messing om att man har landsbygdsprogram och utredningar på gång. Det är ungefär som att säga "ha det så bra" till människorna på landsbygden samtidigt som man rycker undan mattan för dem när det gäller förutsättningarna. Regeringen försämrar i praktiken systematiskt förutsättningarna för livskraft och utveckling på landsbygden, och så säger man: Ja, men vi har i alla fall satt i gång utredningar.
Ulrica Messing är ju så kultiverad att hon inte spottar folk ansiktet bokstavligt. Men regeringens agerande är bildligt talat ett slag i ansiktet på alla de människor som jobbar energiskt för att få en ny start för landsbygden, få i gång utvecklingen och ha en likvärdig service.
Statsministerns uttalande, som Ulrica Messing inte kommenterade, är egentligen en bekräftelse på just detta: Man bryr sig inte särskilt mycket. Man utreder och utreder, men i praktiken driver man en politik som försämrar förutsättningarna. Det är trist, tycker jag.
Anf. 25 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Sven Bergström redovisar i sin interpellation hur landsbygden har drabbats hårt de senaste åren. Vi centerpartister har haft flera tillfällen att diskutera några av de här problemen med ministern under de senaste veckorna. Jag antar att ministern ibland suckar över att vi så ofta återkommer, men vi gör det därför att vi vet att hela Sverige behövs och att landsbygdsutveckling befrämjar tillväxt och välfärd. I dag noterar jag att vi också har fått sällskap från andra partier.
Jag har i tidigare debatter försökt övertyga ministern om hur viktigt det är med bredband, stöd till Folkrörelserådet och landsbygdsturism, så jag ska inte upprepa de argumenten. Jag vill i stället i dag ge ett exempel från det som vi kallar Skånes Norrland, nämligen Osby och Östra Göinge kommuner.
Östra Göinge kommun har på tio år tappat nästan 1 000 invånare, och befolkningsprognosen tyder på att kommunen fortsätter att krympa. Lokaltidningen har myntat uttrycket "Östra Döinge kommun". Det låter ju drastiskt, men det ligger en del i detta. Jag undrar om ministern har något recept för de kommuner som drabbas av sådana stora befolkningsminskningar.
Osby kommun har inte lika allvarliga siffror, men jag undrar hur det blir när de försämrade kommunikationerna slår igenom på allvar. Tågen susar förbi på väg mot Stockholm och Malmö. Allt färre tåg stannar. Tycker inte ministern att det är rimligt att tågen ska stanna där människor vill gå på eller stiga av? Och här handlar det inte bara om enstaka resenärer utan om många arbetspendlare som behöver komma till och från sina arbeten.
Ja, göingarna får verkligen lida av den dåliga infrastruktur som kännetecknar nordöstra Skåne. Jag förstår att ministern hade fullt upp vid sitt Skånebesök med att motivera varför E 22 inte ska rustas upp. Vid nästa besök rekommenderar jag dock en tur på vägarna i Östra Göinge och Osby kommuner. Jag instämmer i Svens oro över hur de enskilda vägarna behandlas av regeringen.
Herr talman! De socialdemokrater jag träffat under min uppväxt i Blekinge och under min vuxentid i Skåne har alltid varit noga med att betona att deras parti är ett parti som verkligen lyssnar på rörelsen. Nu undrar jag: Har de socialdemokratiska gräsrötterna på landsbygden slutat att ropa på hjälp? Har de kanske gett upp? Eller har regeringen slutat att lyssna på rörelsen när det gäller de viktiga överlevnadsfrågorna för landsbygden?
Jag vill fråga ministern hur hon vill reparera de nådastötar mot landsbygden som har utdelats de senaste åren. Hur ska vi återigen kunna få livskraftiga jord- och skogsbruk och andra livskraftiga landsbygdsföretag?
Anf. 26 Staffan Danielsson (C)
Herr talman! Fru statsråd! Det är en viktig och aktuell interpellation som Sven Bergström har ställt. Det är synd att inte statsministern besvarar den. Statsrådet Messing har viktiga ansvarsområden, men landsbygdens utveckling berör ju många departement.
Jag vill ta tillfället att inom ramen för frågeställningen bredda och aktualisera debatten.
En utgångspunkt vi alla borde dela är att det är en angelägenhet för hela Sverige att det finns livskraft och utveckling både i Småland och i Stockholm, både i tätorter och på landsbygden. Det är bra att statsrådet uttalar detta. Det gör också de allra flesta. Vem gör inte det? Men det som Sven Bergström pekar på är handling, och där har landsbygden anledning att känna sig bekymrad.
Den allmänna bilden är att en hårdnande internationell konkurrens i Sverige i förening med vårt skattetryck och alla bördor på företagen gör att företag och arbetsplatser, inte bara på landsbygden, i ökande grad lämnar Sverige. Detta är en utomordentligt allvarlig utveckling som måste motverkas med krafttag. Grundlösningen är ett bättre företagsklimat i alla avseenden. En trött socialdemokrati pratar i stället mest om att höja skatterna, tycker jag, när man främst borde se till att kakan växer.
Inom denna ram har vi då landsbygdens näringar, där det är viktigt att bredda företagsamheten på alla möjliga sätt. En basnäring på landsbygden är jordbruket med alla dess servicenäringar samt livsmedelsindustrin. De här näringarna drabbas om inte infrastruktur som till exempel vägar fungerar, om EU:s utbetalningar hålls inne och om svenska skatter och krångligheter är större än i omvärlden.
Vi kan i dag läsa om att lönsamheten i jordbruket är mycket pressad. En purfärsk rapport från LRF Konsult visar att lönsamheten sjunker och har så gjort flera år i följd. Den är mycket pressad. Den svenska livsmedelsproduktionen krymper också, vilket gör att industrin krymper, vilket ger en olycklig spiral.
Jag brukar formulera det som att världens bästa matproduktion håller på att till dels flytta utomlands, vilket ger mycket negativa effekter på Sveriges och inte minst landsbygdens ekonomi. Tyvärr är det också mycket negativt ur miljösynpunkt. Den import som ersätter den svenska maten är producerad under sämre betingelser för både miljö och djurvälfärd.
Det här är självfallet en fråga inte främst för regeringen utan för näringen själv, som också verkligen försöker göra allt för att vässa sig och utvecklas. Jordbruksministern brukar vara bra på att ge näringen uppmuntrande dunkar i ryggen och önska lycka till i konkurrensen. Det är bra. Men bara ord räcker inte så långt. Det behövs också handling, verkliga insatser från samhällets sida, för att ge näringen möjlighet att konkurrera på jämbördiga villkor med omvärlden.
Här brister tyvärr regeringen och nuvarande vänsterkartell sedan länge. Det handlar om unika svenska särskatter och bortdribblade EU-pengar på miljöområdet. Det är bra att Sverige har skärpt sig, men vi hade en olycklig period på 90-talet när vi tappade en halv miljard som ligger med hela tiden.
Läget är alltså bekymmersamt för den svenska livsmedelsproduktionen. Centerpartiet föreslår att ett program snarast måste utarbetas tillsammans med näringen för att vända utvecklingen. Vi ser sådana tankar från regeringens sida vad gäller till exempel skogsindustrin och fordonsindustrin. Det känner statsrådet Messing väl till, och det tycker jag är bra och goda initiativ.
Livsmedelsproduktionen är en mycket pressad näring. Utvecklingen går åt fel håll. Ett sådant här handlingsprogram är nödvändigt även inom det här området. Det föreslår Centern. Jag hoppas att statsrådet tar med sig det förslaget och kan verka för att det händer något snabbt på det här området.
Anf. 27 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Tack för senast i Dalarna! Tack interpellanten för en bra fråga, och tack statsrådet för svaret. Sedan är vi som deltar i den här debatten förstås inte så nöjda, vilket inte är att begära.
Det är många som har förundrats över uttalandet av statsministern den 20 januari. Han beklagar inte att det blir dystrare och fattigare på landsbygden. Hur man över huvud taget kan trilla dit och redovisa en sådan inställning är ju obegripligt. Det är ingen tacksam uppgift för statsrådet Messing att komma efter ett sådant uttalande och försöka vara positiv och tala om livskraft på landsbygden och vad regeringen ska ta sig till, speciellt inte när det faktiskt är så att det här uttalandet egentligen bara är en illustration av vad som faktiskt händer, även om regeringen naturligtvis inte är ansvarig för allt som landsbygd och glesbygd blir utsatt för.
Det som Sven Bergström har listat i interpellationen är faktiskt verkligheten. Dessutom finns det ytterligare saker att foga till den här dystra listan. Det är regeringens sviktande åtagande för Tåg i Bergslagen, som jag tidigare har debatterat med statsrådet Messing. Det är hur regeringen har strött löften omkring sig i byarna och bygderna om nya jobb efter regementsnedläggningar, löften som regeringen inte har någon som helst möjlighet att infria egentligen, vare sig från förra försvarsbeslutet eller från det aktuella försvarsbeslutet i år. Det skulle prövas ordentligt om nya myndigheter skulle hamna i glesbygd i stället för i Stockholm, men de har ändå landat i Stockholm, tvärtemot riksdagens beslut.
Vad ska statsrådet Ulrica Messing ta sig till i en sådan här debatt? Man kan som minister välja att låtsas att det fortfarande finns ett statligt engagemang för att hela Sverige ska leva, trots det hennes chef statsministern säger, eller försöka peka på verkligheten. Vi gör vad vi kan med allt sämre möjligheter, och därför måste vi överge ett antal löften och åtaganden.
Det viktiga och avgörande är ändå vilken väg regeringen väljer nästa gång det här kommer upp till prövning. Blir det mer av "vi ger upp" då? Vi låter det gå som det går och hoppas att bygdens eget folk har sådan spänst, livskraft och stridsvilja att de gör bra saker ändå av allt sämre möjligheter. Eller blir det någon positiv åtgärd som leder till förbättrade möjligheter för glesbygd att utvecklas? Eller blir det mer direkt: Vi väljer att försämra villkoren för glesbygden.
Det jag nu osökt tänker på som nästa svåra stötesten är ju det som Vägskatteutredningen har redovisat, förslaget Skatt på väg, om att totalt plocka ut 1,8 miljarder till i ökade transportkostnader genom ökad kilometerskatt och ökad dieselskatt. Instansen Skogforsk har visat att konsekvensen om förslagen i den utredningen blir verklighet är att en tredjedel av skogsvolymen blir olönsam att avverka och ta ut ur skogen. Det här kommer ju att slå otroligt kraftigt mot Skogs-Sverige och glesbygden, som i hög grad, som vi alla vet, lever på skogsbruk, ofta i kombination med lantbruk.
Vilket är regeringens besked nästa gång den här frågan om hur man ska hantera glesbygd och regionalpolitik kommer upp till prövning? Blir det Vägskatteutredningens förslag, eller kommer regeringen att sätta ned foten?
Anf. 28 Ulla Löfgren (M)
Herr talman! Jag är också lite orolig över att regeringen talar med kluven tunga. Jag tycker att det är jättebra att landsbygdsfrågorna har fått mer plats i retoriken. Jag tycker faktiskt att det är så i dag. Och regeringen har också börjat peka med hela handen i regleringsbreven när det gäller samverkan mellan myndigheter om landsbygdsdimensionen. Det är jättebra.
Desto mer besviken blir man då över andra delar. Ett av målen för den regionala utvecklingspolitiken är väl fungerande och hållbara arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet. Då blir man minst sagt lite förvånad när man hör statsministern uttala att man får räkna med det och att det inte är så farligt med lite sämre service. Det blir bara lite tråkigare på landsbygden. I övrigt rycker han på axlarna.
Då jag läste Sven Bergströms interpellation hoppade jag till över en annan sak också. Det var de 40 miljoner kronorna mindre till enskilda vägar. Då tänkte jag: Kan man göra så? Har vi så lite makt i riksdagen att om vi beslutar någonting kan regeringen i regleringsbrevet föreslå någonting helt annat? Men det kanske är så. Det är bara jag som är okunnig.
Just mindre medel till enskilda vägar är lite bekymmersamt just nu med tanke på stormen Gudrun. Det är klart att vägregionerna hade planerat insatser motsvarande de pengar som man trodde att man skulle få, och så kom det mycket mindre pengar i regleringsbrevet. Dessutom får man förmodligen mycket större kostnader.
Där har jag förstått att regeringen gett Skogsstyrelsen i uppdrag att titta närmare på situationen för vägarna. De kommer väl fram till att det kostar någonting, och då antar jag att det är någon som ska ta den kostnaden. Vem kommer att ta den kostnaden? Kommer Vägverket och enskilda vägar att få mer pengar, eller kommer det att bli de enskilda som får ta kostnaderna?
Med all den negativa publicitet som ändå finns runt landsbygden håller människor på att bli ganska nedstämda. Det blir liksom dystrare och dystrare. Man tappar modet. Ändå finns det så mycket ideell kraft. Men tyvärr är det alldeles för få klappar på axeln. Ibland behövs det väldigt lite.
Statsrådet säger att bidragen till länsbygderåden inte har minskat och att regeringen lägger stor vikt vid den verksamheten. Regeringen har gett Glesbygdsverket och Nutek i uppdrag att kartlägga länsbygderådens roll i det regionala utvecklingsarbetet. Då undrar jag: Vad är avsikten med den kartläggningen? Det vore intressant att veta.
Jag hade ytterligare en fråga om den gröna skatteväxlingen. Regeringen får prata hur mycket som helst om hur bra landsbygden är, men den gröna skatteväxlingen slår hårdast mot landsbygden. Det är inte bara skogsnäringen, som Ulrik tog upp, som drabbas om förslaget Skatt på väg genomförs, utan det är all service. Då kommer vi att förlora. Det blir dyrare att köra ut varor till butikerna. Allting blir dyrare.
Jag ska avsluta med att ställa samma fråga: Tänker regeringen fortsätta med den gröna skatteväxlingen och förslaget Skatt på väg?
Anf. 29 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Jag tror att interpellanterna har respekt för att jag inte hinner kommentera alla de saker ni har tagit upp.
Jag vill börja med att understryka det som Lars-Ivar Ericson sade om att jag beklagade debatten. Tvärtom välkomnar jag den. Den dag man beklagar en debatt i riksdagen kanske man ska ägna sig åt något annat än politik. Jag är mycket glad över det breda engagemang som finns runt landsbygdsutvecklingsfrågor, bredband, infrastruktur eller vad det än må vara.
Jag skulle vilja börja med det som Sven Bergström och flera andra pekade på. Jag har ännu inte sett siffrorna från SCB för 2004. Men för 2003 vet vi att över 200 av våra 289 kommuner tappade invånare. När den regionalpolitiska utredningen gjorde sitt grannlaga arbete för några år sedan beställde man djupintervjuer med ett antal av dem som har flyttat, men också av dem som inte har flyttat, någon gång i livet. Man ställde frågan om varför de har flyttat. Det är klart att svaren skiljer sig åt. En del har flyttat på grund av arbete, några på grund av studier, ytterligare några på grund av ny livsmiljö, och andra på grund av kärleken. De har flyttat av en rad olika skäl. Viljan hos enskilda att flytta, att söka nya upplevelser, att byta arbete, att byta bostadsort, är vi överens om att bejaka. Det viktiga är att politiken inte tvingar någon att flytta när man inte vill.
Det här är två olika saker, men de ställer krav på politiken. Om över 200 av våra 289 kommuner tappar invånare vet vi alla att våra partikamrater i kommunerna och länen ställs inför svåra prioriteringar och tuffa beslut. Det är klart att den nationella politiken är viktig. Sedan är det viktigt att vi blir än bättre på att hämta hem de pengar från EU som finns, som handlar om landsbygdsutveckling och som handlar om regional utveckling. Jag beklagar att vi hade svårt att hämta hem de pengarna på 1990-talet. Jag tror att det berodde på en rad olika faktorer. Men jag är glad över att vi sedan 2000 är bland de bästa att ta hem pengarna. Det är inget tvivel om att de har gett förutsättningar att förverkliga idéer lokalt och regionalt som inte hade varit möjliga annars, inte minst via social ekonomi, kooperationen och många små företag.
Infrastrukturen är naturligtvis viktig. Jag får verkligen beklaga detta, men jag vet inte var Sven Bergström har hämtat sina uppgifter från - inte några av mina tjänstemän heller. Vi tror att det kan vara en av de prioriteringar som Vägverket gjorde i sin ansökan till regeringen, men inte sedan i det underlag som regeringen gick fram med. Det kan vara så att siffran kommer därifrån. Vi hittar inte någon ytterligare minskning på de 40 miljoner kronorna. Däremot kommer infrastrukturen fortfarande att spela en stor roll när vi tittar på den transportpolitiska propositionen, som vi ska lämna till riksdagen senare i vår, och de diskussioner som vi sitter i just nu med Rikstrafiken. Vi upphandlar trafik för nästan 800 miljoner kronor om året. Det är inget tvivel om att de är oerhört viktiga pengar för att just korta avstånden och för att ge förutsättningar för trafik som inte är kommersiellt lönsam att ändå finnas kvar.
Staffan Danielsson pekar på den hårdnande internationella konkurrensen. Den är viktig. Vi får fundera lite mer på hur det kan komma sig att den utveckling vi ser i dag gynnar landsbygden, som Ulla Löfgren var inne på. Landsbygden verkar stå sig bättre i en allt hårdare internationell och global konkurrens än vad de halvstora orterna gör - om ni förstår vad jag menar. De traditionella gamla bruksorterna tappar fler invånare än den rena landsbygden. Vi ser en positiv utveckling för ren landsbygd där människor kan få ett boende som de inte kan få på någon annan plats men där de också har en närhet till storstäderna som också är viktig för att studera eller arbeta.
Herr talman! Jag får återkomma till en del av de frågor jag skrev upp i mitt nästa inlägg.
Anf. 30 Sven Bergström (C)
Herr talman! Det är en sympatisk ton i det Ulrica Messing säger. I grunden kan vi stå gemensamt bakom mycket av det hon säger. Det är inte retoriken det är fel på i Ulrica Messings tal, utan det är praktiken. Det är därför jag har listat de olika exemplen. Man ser ett tydligt mönster att regeringen i sin politik missgynnar landsbygden och småorterna. Det har inte Ulrica Messing sagt något om. Exemplen är korrekta, inklusive att 40 av de 700 miljonerna som fanns i planeringsramen till de enskilda vägarna har tagits bort.
Jag håller med Ulrica Messing om att vi ska ha ett land där människor kan röra sig fritt och söka sig till nya miljöer. Jag har fyra barn, och jag brukar säga till dem att för guds skull inte stanna hemma i Forsa hela livet utan att de ska ut och röra på sig, skaffa erfarenhet, jobba på andra ställen och resa i världen. Felet är inte att människor rör på sig. Felet är att vi har en politik i Sverige som systematiskt missgynnar landsbygden, förutsättningar och möjligheter för dem som verkligen vill flytta dit på nytt eller återvända. Det är det som är felet och som jag kritiserar.
Det jag nu särskilt har uppmärksammat är att statsministern uppenbarligen bejakar den utvecklingen. Jag läser inte in att Ulrica Messing gör det, men att statsministern bejakar utvecklingen och tycker att den är okej. Han beklagar den inte. Det är det som är så anmärkningsvärt när vi i högtidliga sammanhang, i fina tal säger att Hela Sverige ska leva och ha chansen att utvecklas och så vidare. När det blir en sådan skillnad mellan retorik och praktik tycker människor att något inte stämmer. Det gör inte jag heller.
Jag hade kunnat göra listan ännu längre med exempel. Jag tog ett med Mona Sahlin i torsdagens frågestund. Det gäller strandskyddet. Människor vill bo bra, i fina miljöer nära vatten. Det kan man göra i många storstäder. Hammarby Sjöstad är ett utmärkt exempel. Norra Älvstranden i Göteborg är ett annat exempel. De bor precis vid stranden. De kan gå ut och doppa tårna på morgonen.
I Gävleborg vill länsstyrelsen ändra strandskyddet från 300 meter till 100 meter. Det är ett enigt politiskt beslut. Ulrica Messings partibröder, Sven-Åke Thoresen och andra, samt moderaten Margareta Berg Kjellin, var alla från höger till vänster överens om att 100 meter räcker. Så bestämde man det. Något år senare överprövar regeringen, Ulrica Messing och Göran Persson, och säger att 100 meter inte är tillräckligt. Strandskyddet ska vara 300 meter i Gävleborgs län, där det finns så oändligt många sjöar och stränder. Man ska ha respekt för att det i många lägen behövs ett strandskydd, men måste det vara 300 meter?
Det är också en olycklig signal att man i storstadsmiljöer kan bo nära vattnet. Där är det okej att bo nära vattnet. Men på landsbygden, på småorterna, ska det vara ett stenhårt strandskydd på 300 meter.
Nu fick jag ett bra svar av Mona Sahlin. Hon tyckte inte heller att det var rimligt. Men återigen: Retoriken är en, praktiken är en annan. När får vi överensstämmelse mellan retorik och praktik? Vi kan sikta på att få en annan regim i landet, en annan regering, 2006. Ulrica Messing har ett och ett halvt år på sig att visa att regeringen kan bättre.
Anf. 31 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Varje lördag kl. 11 ringer Kalle för att prata politik med mig. Han är naturligtvis också mycket irriterad över statsministerns famösa uttalanden om att det inte gör så mycket om det blir lite tystare på landsbygden.
Kalle är pensionär, och han lever under knappa omständigheter. Han förundrar sig över hur landsbygden utarmas alltmer. Affärer och skolor läggs ned. Postservicen försämras. Jag kan förstå hans förvåning när han skulle betala 35 kr för att ställa av bilen, och då ville Svensk Kassaservice ha 45 kr i avgift.
Kalle har ingen knapptelefon, och han är också förundrad över uppmaningar att vara så god och trycka 1, 2 och så vidare. Han blir upprörd när pensionärer inte får gå till den lokala butiken tillsammans med hemtjänstpersonalen utan i stället uppmanas att beställa mat via Internet.
Ja, Kalle är upprörd, men han vill ändå bo kvar i sin lilla stuga i den skånska bokskogen. Han är mycket glad för grannfamiljen som har flyttat in som har många skolbarn.
Men Kalle återkommer ständigt till frågan: Vad gör de där uppe i Stockholm för oss här på landsbygden? Han känner inte igen det parti som han har varit trogen i många år. Han vill att regeringen ska lämna maktens korridorer och ge sig ut i verkligheten. En praovecka på landsbygden - varför inte i nordöstra Skåne eller västra Blekinge? - skulle behövas för många av ministrarna. Jag tror säkert att rörelsen ordnar ett bra program - annars finns det landsbygdsengagerade centerpartister, som gärna tar emot och visar hur det är i verkligheten.
Jag vill vädja: Överge flyttlasspolitiken! Låt inte landsbygden förtvina! Prioritera landsbygdsfrågorna mera, och låt hela Sverige leva!
Anf. 32 Staffan Danielsson (C)
Herr talman! Landsbygden, småföretagen och jordbruket är viktiga. De har det tufft. Jag tror att det är väldigt viktigt att de får positiva signaler, alltså att det sker saker, att det blir handling och att man känner positiva signaler.
Ulrik Lindgren tog upp en signal som nu i fet stil dånar ut över näringslivspress och landsbygdspress, nämligen att Vägskatteutredningen har lagt förslag som ger mycket kraftiga skatteskärpningar. Jag vet inte riktigt hur direktiven såg ut när förslagen blir sådana, men det är olyckligt att diskussionen fokuseras kring förslag som ger effekten att en tredjedel av skogsmarkerna, enligt skogsnäringen, kanske inte kan användas. Det vore väldigt bra, tror jag, om statsrådet Messing kunde klara ut att det inte kommer att handla om det, utan att utredningen har kommit fel. Det vore bra.
Jag kan koncentrera mig på den frågan. Jag har även med jordbruksministern diskuterat att det är ett dramatiskt läge för livsmedelsproduktionen och lantbruket. Det behövs goda initiativ inom näringen och från statsmakterna. Ett instrument för att markera detta, att lyfta fram samverkan, vore ett kraftfullt utvecklingsprogram, en nära dialog med näringen som inte finns i dag. Det finns lösa kontaktytor. Jag tror att exemplet från andra branscher kan vara bra.
Jag hoppas att statsrådet kan ta med sig det i arbetet i regeringen och kanske också ge en kommentar till det.
Anf. 33 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Det blev lite som vi till mans och kvinns kanske fruktade, att statsrådet skulle svara med ett antal konstateranden som vi har hört hur många gånger som helst förut: Det blir färre och färre invånare i 200 av 289 kommuner, kommunerna har tuffa utmaningar, det kommer en transportpolitisk proposition i vår - vad den nu ska innehålla - och man ska upphandla trafik för 800 miljoner, som är mindre pengar än förut.
Ja, men vilken är färdriktningen? Vart ska regeringen ta vägen? Vad är ministerns besked? Åt vilket håll ska man gå? Är det statsministerns ord som gäller, att vi ska ge oss lite på område efter område? Eller ska vi bjuda upp aktivt och ta på oss en del åtaganden som vi ska stå för? Eller ska vi ge ett klart och tydligt besked om att det inte blir någon verklighet av förslaget från Vägskatteutredningen om skatt på väg, med mycket kraftiga försämringar och färre möjligheter att göra någon lönsam verksamhet av skogs- och lantbruk?
I går kom LRF Konsult med sin rapport om sju års lantbruk som visade att det för sjunde året i rad blev sämre lönsamhet i svenskt lantbruk. Det är naturligtvis mycket som är utanför regeringens kontroll i dag som gör det här, med ett enormt tryck på sänkta kostnader och naken konkurrens på många områden. Men naturligtvis spelar också regeringens politik en stor roll, åtminstone att kunna ge någon signal om att ett sådant förslag som Vägskatteutredningen kommer med ska regeringen inte göra verklighet av eftersom man vet vilka villkor som glesbygds- och landsbygdsfolket har i Sverige i dag. Men inget besked kommer.
Man tycker att statsrådet i en sådan här debatt åtminstone skulle kunna säga: Nej, det är inte regeringens syn som statsministern har uttryckt i den tidigare debatten. Åtminstone det skulle vi väl kunna få höra i dagens debatt.
Anf. 34 Ulla Löfgren (M)
Herr talman! Jag ska inte ställa några fler frågor till Ulrica Messing, för jag tror att hon behöver all tid för att svara på de frågor som vi redan har ställt.
Jag är av den uppfattningen att de allra flesta människor nog inte - åtminstone inte på beslutande platser, framför allt inte här i Stockholm - har riktigt klart för sig villkoren på landsbygden och att man inte har med sig landsbygdsdimensionen i allting. Så har det åtminstone hittills fungerat hos de myndigheter som har fått uppdraget att ha med sig landsbygdsdimensionen, och man har inte haft den med sig någon gång. Det har inte regeringen heller, utan man har friskt dragit in på poliser, genom att lägga ned polisstationer, och dragit in tingsrätter. Det är inte bara småbutiker och bönder som försvinner utan även mycket av den offentliga servicen.
Exempelvis i Finland och på andra håll har man förstått att landsbygdsfrågorna inte får någon plats om man inte lyfter upp dem på allra högsta politiska nivå.
Det ska nu bli intressant att se vad Landsbygdsutredningen kommer fram till. Tyvärr har den inte hunnit jobba så länge. Det tog lite tid - regeringen tog nästan ett halvår på sig att utse kommittén. Det ska bli intressant att se vad den kommer fram till.
Min önskan är givetvis att landsbygdsfrågorna ska lyftas upp och genomsyra all politik, på högsta politiska nivå, och att det ska vara statsministern som leder detta arbete. Det är väl att hoppas för mycket att tro att det ska gå med Göran Persson i ledningen, men vi får hoppas att vi får en ny statsminister som är mera lyhörd för den typen av uppfattningar.
Anf. 35 Ulrica Messing (S)
Herr talman! I min förra interpellationsdebatt fick jag kritik från en riksdagsledamot därför att hon var rädd för att regeringen skulle införliva de löften som vi har utställt med anledning av försvarsomställningen. I sitt första inlägg här ger mig Ulrik Lindgren kritik för att han tror att jag inte ska införliva de löften som regeringen har utställt med anledning av försvarsomställningen.
Jag vet inte vem som blir mest besviken, men jag tänkte tala om att vi kommer att införliva de löften som vi har avlagt i samband med försvarsomställningen. Det kommer bland annat att innebära en stor omlokalisering av statliga arbetstillfällen från delar av landet till de fyra mest berörda orterna.
Den miljömålsproposition som det nu arbetas med på Miljödepartementet innehåller en rad olika frågor, och en av dem är den höjda dieselskatten. Det är precis som Ulrik Lindgren sade, att Skogforsks utredning och analys av de förslagen är oerhört tydliga. Det är inget tvivel om att det här är en väldigt viktig fråga för svensk skogsnäring och för stora delar av svenskt näringsliv.
Vi har därför haft särskilda träffar med den skogsnäringsgrupp som jag leder på departementet, och vi ska träffas igen på fredag. Det här är en av de frågor som vi arbetar med. Jag känner själv en stor oro för de konsekvenser som förslaget skulle få om det kom in i miljömålspropositionen. Men det är fortfarande under beredning, och vi skaffar oss nu en bra sammanställning över just de svar som bland andra Skogforsk kan ge oss men också många andra viktiga aktörer.
Jag vill sedan ta upp den fråga som Sven Bergström ställde om strandskyddet, där Gävleborg är ett bra exempel. Jag delar Sven Bergströms uppfattning. Jag tycker att vi måste bli mycket bättre när det gäller att ha en strandskyddslag som träffar det vi verkligen vill träffa. Det betyder nog att vi på en del områden i skärgårdsmiljöer där vi i dag pålar hus ända ut i havet eller i delar av de fortfarande orörda älvarna ska ha en väldigt stark lagstiftning för att bevara det som är unikt och som vi vet att det finns ett stort allmänt intresse av. Men det finns skäl för oss att framför allt vid många av insjöarna runtom i vårt land vara mycket mer generösa än vad vi är i dag.
Jag har pratat om det med miljöminister Lena Sommestad, som har ansvar för lagstiftningen, och hon kommer under våren att komma tillbaka till regeringen med ett förslag som grundar sig på det underlag som Naturvårdsverket har gett till regeringen och där utgångspunken ska vara att ha mer av något slags gummibandsprincip i lagstiftningen, att både kunna vara tuffare och kunna vara mer generös.
Jag hade önskat att det förslag som Länsstyrelsen i Gävleborgs län kom fram med också hade kunnat genomföras.
Lars-Ivar Ericson pratade om att verkligheten ser olika ut. Jag tror att man ska komma ihåg att de flesta av oss som finns i denna kammare har en verklighet utanför Stockholms central. Jag är själv uppväxt i Hällefors och Hofors, och jag har bott i Hassela, Hudiksvall och Söderhamn. Nu bor jag i Forsbacka, med knappt 3 000 invånare. Det är inte samma verklighet som ni har i Smålands inland, men det är en annan verklighet än den som jag lever i runt Jakobsgatan på departementet. Det är det som är viktigt att vi har framför oss; verkligheten ser olika ut på nästan varje plats i vårt land. Den är dessutom olika för varje enskild person. Då är också politiken viktig.
Ulla Löfgren frågade mig förra gången om de satsningar som vi nu gör med anledning av katastrofen i södra Sverige. Jag vill bara berätta att Skogsstyrelsen redan nu har fått 100 miljoner kronor till skogsbilvägar. Många av dem är enskilda vägar, och andra är enskilda vägar som har statsbidrag sedan tidigare. Men de är viktiga vägar för att vi ska kunna få ut det timmer ur skogen som är så avgörande.
Därutöver räknar vi med att vi måste göra omdisponeringar eller ökade anslag till Vägverket också för det övriga vägnätet. Hur mycket det blir kommer vi att avvakta med under de kommande veckorna. Det handlar om tjällossningen och våren. Vi återkommer med förslag till finansiering i vårpropositionen.
Anf. 36 Sven Bergström (C)
Herr talman! Jag får återigen ge några berömmande ord till Ulrica Messing. Jag välkomnar verkligen det du sade här om strandskyddet. Det tragiska är bara att du för tre veckor sedan var med om att bestämma just detta i regeringen - att upphäva länsstyrelsens beslut i Gävleborg om att strandskyddet skulle vara 100 meter och inte 300 meter. Om du har kommit på bättre tankar på tre veckor så är det välkommet. Men jag förstår också att du är bunden av arbetsordningen i regeringen. Okej då - kom igen med nya förslag, men gör det fort! Jag har lämnat in en interpellation till Lena Sommestad just om strandskyddet, så då får jag chans att prata med den ansvariga ministern om just denna fråga. Det är mycket bra!
När det gäller utlokalisering så förstod jag att Ulrica Messing är orolig för att det finns lite olika uppfattningar om den saken inom allianspartierna. Men faktum är att allianspartierna i december månad i ett betänkande från näringsutskottet var alldeles överens i en reservation om att det måste göras förändringar och att statliga myndigheter måste utlokaliseras och omlokaliseras.
Om jag läser ur reservationen ser jag att det står så här: Resultaten av den förda politiken utgör därför ett stort misslyckande. En ny och mer kraftfull metodik måste användas för att nå målen, det vill säga bryta centraliseringen och omlokalisera statliga arbetstillfällen från huvudstadsregionen till Norrland och andra delar av landet. I första hand krävs att regeringen lägger fast en långsiktig och strategisk plan med mål för omlokalisering av statlig verksamhet.
Om jag har förstått Marietta och andra rätt så är de kritiska mot den panikartade utlokaliseringen som ett resultat av försvarsomställningen. Den synen kan jag dela, för det var en snabb och dramatisk förändring.
Slutligen överlämnar jag gärna den här motionen, som reservationen faktiskt baserade sig på. Det är en motion från Håkan Larsson, undertecknad och Birgitta Sellén som är benämnd
Norrlandsregionens utvecklingsförutsättningar
. Där finns förslag både på skatteområdet, näringslivsområdet, infrastrukturområdet och annat. Hämta gärna inspiration från motionen i arbetet med ert landsbygdsprogram, Ulrica Messing! Titta gärna också på Finland, för där har man ett bra landsbygdsprogram som regering och riksdag ställer sig bakom.
Anf. 37 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Då Lena Sommestad återkommer till regeringen gör hon det med ett generellt förslag till förändring. Jag har respekt för att hon inte vill gå fram med delar av län eller hela län innan dess, utan vi kommer tillbaka med helheten.
Det är en viktig fråga, framför allt i ett landsbygdsperspektiv men självfallet också i ett storstadsperspektiv. Vi är medvetna om att vi inte lyckas slå vakt om det som lagstiftningen egentligen skulle försöka bevara och bejaka i dag. Här sker en expansion som vi inte alltid rår över. Där måste vi bli tuffare.
De förslag till omlokalisering som regeringen kommer att föreslå i vårpropositionen är väl motiverade. De är också väl beredda i det arbete som Jan Bergqvist har gjort för att man ska ha ett helhetstänkande om vilka verksamheter som kan passa på olika platser. Man ska också tänka på hur de statliga arbetstillfällena kan komplettera den lokala och regionala arbetsmarknad som redan finns. Utvärderingen från den stora omlokaliseringsvåg som ägde rum på 70-talet visar att de statliga arbetstillfällena fyller en stor uppgift och en viktig roll när det handlar om att bredda den lokala och den regionala arbetsmarknaden sedan tidigare. Den poängen är lika viktig i dag som den var på 70-talet.
Jag vill bara rätta Ulrik Lindgren angående Rikstrafiken. Jag vet inte om det var ett misstag, men Ulrik Lindgren sade att Rikstrafiken i dag har mindre pengar att upphandla för. Det har man inte! I höstas föreslog vi dessutom ytterligare 30 miljoner kronor till Rikstrafiken för upphandling. Däremot har Rikstrafiken sedan några år tillbaka - jag tror att det är tre år nu - fått fler uppdrag och fler upphandlingar att genomföra. Det har man inte fått kompensation för. Nu pågår ett viktigt arbete där vi kommer att titta på just i vilka trafikslag och var Rikstrafiken ska gå in och göra ett stort statligt åtagande. Det råder ingen tvekan om att det som Rikstrafiken gör är viktigt inte bara för landsbygdsutvecklingen utan också för regionalpolitiken.
den 2 februari
Interpellation 2004/05:350
av Sven Bergström (c) till statsminister Göran Persson om landsbygdens utvecklingI en tid då stora delar av landsbygden i södra Sverige är hårt drabbade av de skador som stormen den 8@9 januari ställde till med har osäkerhet uppstått om regeringens syn på landsbygdens utveckling och framtid. Har regeringen rentav övergett alla ambitioner om att hela Sverige ska ges möjligheter att leva och utvecklas?
På annat sätt kan man knappast tolka statsministerns uttalande i partiledardebatten den 20 januari. Vid ett meningsutbyte med anledning av att 28 000 företag lagts ned eller flyttat ut ur landet under Socialdemokraternas senaste tio år vid makten svarade statsministern:
"Det är i huvudsak jordbruk och småbutiker @ @ @ Vi har den typen av förändring i vårt samhälle. Jag beklagar den i och för sig inte, även om landsbygden blir lite dystrare och fattigare" (citat ur riksdagsprotokollet).
Ett minst sagt häpnadsväckande uttalande av landets statsminister. Han har uppenbarligen inget emot att jordbruk och småbutiker försvinner på landsbygden, att livskraften förtvinar och servicen blir allt sämre.
Uttalandet blir än mer anmärkningsvärt i ett känsligt läge där många småföretag inte minst inom jord- och skogsbruket i det stormdrabbade området utsätts för ytterst svåra påfrestningar. Det är dessvärre sannolikt att ett betydande antal konkurser kommer att följa i stormens spår.
I ljuset av det som drabbat stora delar av landsbygden i södra Sverige framstår statsministerns uttalande som särskilt olyckligt.
Utöver statsministerns uttalande i partiledardebatten finns ytterligare ett antal händelser som bidrar till bilden av en regering som steg för steg överger tanken på att hela Sverige ska ges möjligheter att leva och utvecklas.
De senaste åren har regeringen dragit ned statsbidraget till Folkrörelserådet @ byarörelsen med sina över 4 000 lokala utvecklingsgrupper över hela landet, från 9,5 miljoner kronor till 6 miljoner för 2005. Det innebär påtagligt sämre förutsättningar att verka för dessa grupper med stor betydelse för att bygderna ska kunna leva och utvecklas.
Att ge anslag till Folkrörelserådet är enligt min mening väl använda pengar ur samhällets synvinkel. Dessa medel fungerar som smörjmedel för ett mycket omfattande ideellt arbete lokalt. Verksamheten stärker självtilliten och betyder mycket för att en positiv utveckling ska vara möjlig. Det är människor tillsammans lokalt som kan göra stordåd för att bibehålla och utveckla såväl service som sysselsättning.
Ett annat exempel på regeringens syn på landsbygden är att regeringen under flera år valt att inte fullt utnyttja EU:s miljö- och landsbygdsutvecklingsstöd, vilket också lett till att dessa stöd minskats för svensk del. Om Sverige väljer att inte använda alla stödpengar som vi har rätt till för miljö, skogsbruk och landsbygdsutveckling innebär det självfallet att man missar möjligheter som skulle kunna förbättra förutsättningarna för företagande, jobb och utveckling.
Som lök på laxen valde regeringen att senarelägga utbetalningen av EU-stöd till de svenska jordbrukarna till efter årsskiftet 2004/05 vilket bidrog till en ännu besvärligare ekonomisk situation för redan hårt ekonomiskt pressade bönder.
Ytterligare ett exempel på regeringens landsbygdssyn är att regeringen i regleringsbrevet till Vägverket för 2005 tar bort 40 av de 700 miljoner som riksdagen beslutat om i planeringsramen för det enskilda vägnätet. Detta vägnät som kan liknas vid det finmaskiga blodomloppet i samhällskroppen omfattar mer än dubbelt så många kilometer som det statliga och kommunala tillsammans.
Men de enskilda vägarna som sköts av vägföreningar i en tätort eller samfälligheter på landsbygden nonchaleras nu av regeringen, trots att en stor del av dessa vägar kan trafikeras av flera tusen fordon per dygn och har större betydelse än många allmänna vägar. Det som förenar de enskilda vägarna är dock att de bekostas av dem som bor utmed vägarna @ enskilda individer.
Mitt sista exempel är den indragning av 400 miljoner kronor för bredbandsutbyggnad som regeringen blåst kommunerna på för 2005. Det drabbar främst landsbygdskommuner där "marknaden" inte byggt bredbandsnät som i större städer och tätorter. Svenska Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu betraktar regeringens indragning som ett avtalsbrott. På många håll avstannar nu bredbandsutbyggnaden och i de kommuner där man väljer att ändå fullfölja utbyggnaden så tvingas man ta pengar från vård, omsorg och skola.
Enligt min mening finns det anledning att känna stor respekt för det värdefulla arbete som utförs av många människor runtom i landet för att hela Sverige ska kunna leva. Det är lätt att se vilka betydelsefulla insatser de tiotusentals ideellt arbetande människorna i folkrörelser och föreningar utför. Detta är ett arbete som regering och riksdag, tvärtemot regeringens agerande på sistone, bör öka sitt stöd till.
Utan lokal och regional tillväxt blir det heller ingen tillväxt för nationen Sverige. Därför bör hela landet ges möjligheter att leva och utvecklas och därför bör vi stödja byarörelsens arbete liksom alla vägföreningar och samfälligheter som håller vägnätet farbart och framkomligt. Inte minst jord- och skogsbruket som på många håll är motorn i den lokala utvecklingen måste ges rimligare villkor.
Mot bakgrund av vad som ovan redovisats vill jag fråga statsministern:
1.Vilket synsätt har statsministern på landsbygdens framtid och möjligheter?
2.Ser statsministern något mönster i de ärenden som redovisas ovan?
3.Vilka förslag avser statsministern att lägga fram för att ge landsbygden rättvisa möjligheter att utvecklas?