Lagstiftningen om barns rättigheter

Fru talman! Martina Johansson har frågat mig om jag kommer att agera för att regeringen ska tillsätta en utredning i syfte att se över föräldrabalkens alla delar för att uppdatera den efter dagens krav.

Martina Johansson har nyligen ställt en liknande fråga, och vi har haft ett meningsutbyte om detta här i kammaren. Som jag svarade då är det naturligtvis så att föräldrabalken, som all annan lagstiftning, löpande behöver ses över och anpassas till samhällsförändringar och nya rättsliga behov. Däremot ser jag inget behov av att göra om föräldrabalken från grunden.

För att utveckla detta något vill jag ta fasta på att föräldrabalken är en i högsta grad levande lagstiftning som hela tiden anpassas i takt med att samhället och synen på familjeliv utvecklas. Bara sedan 2010 har det gjorts 32 större och mindre ändringar i föräldrabalken.

För ett par år sedan reformerades vårdnadsreglerna. Det var den senaste i raden av moderniseringar på det området. Några år tidigare gjordes en översyn av reglerna om adoption. Nyligen ändrades också reglerna om föräldraskap då bland annat en föräldraskapspresumtion för samkönade gifta par infördes. Föräldrabalken förändras alltså ständigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Martina Johansson tar särskilt upp barnperspektivet i mål om vårdnad, boende och umgänge. Det är en fråga som även ligger mig varmt om hjärtat. Enligt föräldrabalken gäller i dag att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge.

När man bedömer barnets bästa ska man särskilt beakta risken för att barnet far illa, och barnets behov av kontakt med båda föräldrarna beaktas också. Barnets åsikter i frågorna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Nyligen har yngre barn getts bättre möjligheter att komma till tals i dessa frågor.

Barn har rätt till skydd mot alla former av våld, även enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, det vill säga barnkonventionen. Det är en självklarhet för mig och regeringen att barn har rätt till en trygg uppväxt fri från våld och annan kränkande behandling.

Det är därför mycket glädjande att det finns en bred uppslutning i riksdagen om att öka skyddet mot att barn far illa. Förslagen i betänkandet Tryggare hem för barn är ett viktigt underlag för regeringens arbete för att uppnå detta. Jag vill också nämna betänkandet En uppväxt fri från våld, som just nu är ute på remiss hos ett stort antal remissinstanser.

I sammanhanget kan man också nämna förslagen i betänkandet Alla tiders föräldraskap, som redovisades förra sommaren. Förslagen syftar till att åstadkomma en lagstiftning som är anpassad till dagens samhälle, bland annat genom att tydliggöra den viktiga roll som sociala föräldrar kan spela i många fall. Men flera av de frågor som behandlas i betänkandet är komplicerade, och beredningen av förslagen pågår.

Jag och regeringen kommer att prioritera barnets rättigheter genom att fortsätta att utveckla den familjerättsliga lagstiftningen i den takt som behövs och utifrån de behov som finns. Framför allt kommer regeringen att prioritera att på olika sätt stärka skyddet för barn.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Det har varit 32 förändringar de senaste åren med justeringar i en lag från 1949. Det är en lag som i grund och botten bygger på värderingar från hundra år sedan.

Utgångspunkten i lagstiftningen är att föräldrarna är man och kvinna och gifta. Allt annat är någonting annat i lagstiftningen. Barn har inte tydligt en egen talan. I lagstiftningen har vi via justeringar stoppat in samkönade relationer. Vi behöver också förstärka sociala föräldrar, eller bonusföräldrar. De skapas genom att föräldrar separerar och skapar nya relationer.

När man gör små förändringar finns risken att man missar helheten. Det är därför jag ställer mig frågan: Varför kan vi inte vända helt och hållet på perspektivet? Det finns många olika sätt att bli förälder i dag, och fler sätt kan tillkomma. Värdmoderskap är inte reglerat i föräldrabalken.

Vi måste utgå från barnets rätt till sina föräldrar oavsett om det är de biologiska, juridiska eller sociala föräldrarna. Det är ofta samma personer, men det kan vara flera olika. Det måste vi göra oavsett föräldrarnas status. De kan vara gifta, ogifta, särkönade, samkönade, skilda, omgifta och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I en utredning 2020 när man såg över barnkonventionen som svensk lag och hur den hänger ihop med övrig svensk lagstiftning lyfter man särskilt fram bland annat att pappor som inte är gifta med den födande modern inte automatiskt blir vårdnadshavare.

Det är symboliskt för hur vi ser på föräldraskapet i lagstiftningen. Den bygger på gamla värderingar. Den födande modern är viktigare än pappan som är ogift, eftersom han till exempel inte automatiskt får vårdnaden. Vad ger det för bild av den jämställda familjen framöver?

Det jag har talat om nu handlar om när barnen föds. Men det påverkar också vad som händer vid en eventuell vårdnadstvist om föräldrarna separerar.

Även här konstaterades i utredningen från 2020 att vi inte säkerställer att barnen får uttrycka sig. I verkställigheten ser man bekymmer med att inte barnperspektivet finns med.

Vi behöver ha bättre skrivningar som verkligen lyfter upp barnets rättigheter. Det ska också i verkställigheten visas att man menar att yngre barn inte kan uttrycka sig och att det är direkt skadligt.

Även FN:s barnrättskommitté kom med sina rekommendationer till Sverige nu i mars i år. De noterar med oro avsaknaden av barnrättsperspektivet i föräldrabalken utifrån hur den ser ut i dag.

Återigen: De rekommenderar oss att se över lagen för att säkerställa att vi får tillräckliga garantier för att barnrättsperspektivet ska beaktas i tvister mellan föräldrar.

När det gäller vårdnadstvister som vi hanterar utifrån vad lagstiftningen säger är det inte svart eller vitt. Det finns väldigt många färgnyanser när vi talar om vårdnadstvister.

Vem bedömer föräldraförmågan? Hur är det med barns rätt att uttrycka sig och barns rätt att komma till tals? Det handlar om beaktande av risk och skyddsfaktorer. Det gäller risken för psykiskt våld, fysiskt våld eller sabotage vid ett umgänge.

Det finns många delar där vi inte har barnrättsperspektivet med hela vägen. Därför vill jag se att vi tittar över helheten och att vi utgår från barnet. Då blir det också lättare att ändra praxis.

Jag kommer återigen till frågan: Ser ministern en möjlighet att titta på en utredning av föräldrabalken för att lyfta in barnets perspektiv och inte föräldrarna, i stället för att vi har olika utredningar som läggs som delar och lager på varandra?

Fru talman! I grund och botten är min uppfattning att vi är överens. I det samhälle vi i dag lever i ser familjebildningar ut på olika sätt. Det ska också återspeglas i en modern familjerättslig lagstiftning.

Vi är också överens om, och det är väl också en del av en samhällsutveckling, att barn har egna rättigheter. Barns perspektiv ska få ett stort genomslag i den praktiska tillämpningen av familjerätten.

Ska utvecklingen gå åt något håll är det att ytterligare förstärka rätten för barn att själva ge uttryck för sina uppfattningar och att vara med och påverka det konkreta utfallet av olika prövningar och olika avvägningar som görs med familjerätten som stöd.

Sedan är det kanske mer en fråga om hur man ser på vad som är det mest effektiva lagstiftningsarbetet för att nå de målen. Det är helt riktigt att lagstiftningens ursprung har lite drygt ett halvt sekel på nacken. Det har också ganska många andra lagar i vår lagbok.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Däremot sker ett kontinuerligt moderniseringsarbete när det gäller lagstiftningen. Det gäller inte minst familjerätten. Om man nu talar om familjebildningar är det helt riktigt att normen har varit den heterosexuella kärnfamiljen. Men sedan har den över tid med sambolagstiftning, erkännande av samkönade par och samkönade föräldrarelationer gradvis utvecklats i takt med tiden.

Jag tycker att det är svårt att säga att de praktiska effekterna av det har blivit negativa i något särskilt avseende. Däremot måste man när man gör varje enskild del beakta hur allting hänger ihop med helheten. Jag tror också att det är en bra väg att fortsätta framåt att organiskt förändra lagstiftningen så att den ligger i linje med samtiden.

När det gäller vissa delar kan jag ta upp den symbolfråga som Martina Johansson lyfter om presumtion för faderskap. Ska man vara riktigt krass tror jag inte att det är så mycket en fråga om norm som om praktikaliteter.

Det enda säkra är väl att mamman är mamman, allt annat är presumtion. Då är bara frågan: Vad ska ligga till grund för den presumtionen? Lagstiftningen har tagit ett kliv genom att säga att för dem som bestämmer sig för att på rättsligt sätt ingå en nära relation med varandra presumerar man att pappan är pappa. Men därutöver måste man styrka det särskilt.

Skulle man vara riktigt konsekvent borde man nästan gå åt andra hållet, det vill säga att ta bort faderskapspresumtionen även inom äktenskap. Jag ser det inte som en normfråga utan mer som en praktisk fråga. Vad kan man säkert säga om föräldraskap och inte? På ett sätt är det kanske ett bestickande exempel, men på ett annat sätt upplever jag nog ändå inte själv att det är så bestickande eftersom det som sagt var inte är så mycket norm som praktikalitet i detta.

När det slutligen gäller barnperspektivet är det helt riktigt att det ska genomsyra hela lagstiftningen. Om utvecklingen går åt något håll är det mot att stärka barnets perspektiv i olika delar av lagstiftningen och att i allt högre grad ge barn en rätt att ge uttryck för sina uppfattningar inom ramen för olika prövningar som sker familjerättsligt.

Sedan ligger det i sakens natur att detta i praktiken måste anpassas efter barns ålder och mognad. Det tycker jag är en rätt viktig sak också ur barnrättsperspektiv, för vi vill ju inte heller att barn ska bli verktyg som utnyttjas till exempel i sina föräldrars tvister. Barn måste nog ha en viss grad av mognad och/eller, förstås, få ett seriöst stöd av experter på barn från socialtjänst och annat. Jag uppfattar att vi är på väg åt rätt håll när det gäller även denna del.

Fru talman! Tack återigen, Gunnar Strömmer, för svaret! Jag kan hålla med om att det är en konstig ordning vi har. Om föräldrarna är gifta är båda automatiskt föräldrar. Det vi vet är en sak, för oftast är det den födande kvinnan som är modern. Men vi vet också att det i dag finns andra sätt att bli förälder: embryodonationer, värdmödraskap och så vidare. Inte heller när det gäller den delen är det alltså säkerställt på samma sätt i dag som det var för hundra år sedan.

Jag kan tänka mig att man vänder på perspektivet helt och hållet och i stället utgår från att vi har ett barn och därefter tala om vilka de biologiska föräldrarna, de juridiska föräldrarna och de eventuella sociala föräldrarna är. Då är det utifrån ett barnperspektiv, där barnet har rätt till sina föräldrar oavsett om de är gifta eller inte. Det är ett sätt att visa vad jag menar: att vända på hela perspektivet och inte utgå ifrån om du och jag är gifta eller inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är därför jag ändå efterfrågar de här sakerna - för att få fokus på just barnet och att tydliggöra ansvaret. Men det handlar inte bara om den här delen utan också om vad som händer i domstolen när man hamnar i en vårdnadstvist. Jag önskar en lagstiftning som gör att vi motverkar vårdnadstvister - och jag har förslag på det också - men det som händer i dag är att domstolarna slentrianmässigt skriver en mening om barns rätt att komma till tals och hur det har skett.

Det finns en tydlig kartläggning som kom från Jämställdhetsmyndigheten för ett par år sedan av uppgifter om förekomsten av våld i vårdnadstvister, där domstolarna slentrianmässigt skriver en mening om att barnen har - eller inte har - sagt si eller så. I 60 procent av fallen nämns det inte ens.

Barnen måste få ge sin bild. Det är klart att ett spädbarn inte kan det. Men när barnen börjar kommunicera finns möjligheter att kommunicera också med barnen. Då krävs forskning, en bättre socialtjänst och en bättre utredning.

För vad händer när vi står där i en tvist? Som det ser ut i dag gör jag förstås allt som förälder för att lyfta upp den andra förälderns brister, och den gör detsamma tillbaka. Då tappar vi barnperspektivet.

Det är inte enkelt med en vårdnadstvist; det är jättesvårt. För vem är det som bedömer föräldraförmågan? Kan en förälders beteende ändras på vägen? Är man diskvalificerad för all framtid om man har brister i sin föräldraförmåga? Eftersom det inte är svart eller vitt utan väldigt många olika gråskalor, röda skalor eller gröna skalor behöver vi göra ett omtag och se till att vi får en nyans i det hela för att vi återigen ska sätta barnet i centrum.

Regeringen har sagt att man ska leverera på den utredning som kom under förra mandatperioden om att göra om socialtjänstlagen i grunden. Den har uttjänat sin rätt som en lagstiftning som har varit bra men där vi har lappat och lagat. Det är det jag känner här också; vi behöver göra samma sak med föräldrabalken. Vi behöver göra ett omtag för att den ska anpassas till dagens läge, precis som den nya socialtjänstlagen. Den propositionen väntar jag på, för den är utlovad. Med samma argument som regeringen säger att vi behöver en ny socialtjänstlag behöver vi alltså en ny föräldrabalk, som utgår från barnen.

Hur tänker ministern ta sig an de olika delar som jag har lyft upp som brister både i utredningen från 2020, i kartläggningen från 2021 och till sist i FN:s rekommendationer från 2023?

Herr talman! Tack, Martina Johansson, för bra följdfrågor! Låt mig först ta frågan om vilken lagstiftningsteknik vi ska använda oss av för att ta oss an föräldrabalken.

Det är helt riktigt att det ibland kan vara värt att ta ett helhetsgrepp om en lagstiftning. Socialtjänstlagen handlar om ett perspektivskifte från en ensidigt social och kanske mer omvårdnadsinriktad lagstiftning till en mer kravfylld lagstiftning med ett mer integrerat snitt mot andra, mer tvingande och rättsliga åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det omtag vi gör när det gäller brottsbalken är ett stort perspektivskifte, där det handlar om att gå från ett ensidigt fokus på gärningsmannen till ett tydligare fokus på brottsoffer och på det omgivande samhällets behov av skydd mot grov brottslighet. Det är ett perspektivskifte som väl ändå inte kan sägas innebära att man skriver om brottsbalken från grunden. Men det är ett tydligt perspektivskifte som genomsyrar ett bredare omtag.

När det gäller familjelagstiftningen menar nog jag att det där perspektivskiftet redan är på väg och har varit det under väldigt lång tid. Låt oss ta två tydliga delar som Martina Johansson tar upp.

Det första är barnets perspektiv och barnrättsperspektivet, som är någonting som lagstiftningen har tillgodogjorts under flera decennier i ett slags gradvis utveckling mot ett tydligare barnperspektiv. Det andra är förstås erkännandet av att familjer ser olika ut och att också föräldraskap ser olika ut.

Det finns en utredning som vi analyserar just nu som inbegriper det vi i dag brukar beskriva som socialt föräldraskap, alltså vuxna som varken är biologiska eller juridiska föräldrar men som ändå i praktiken spelar en väldigt viktig roll som en sorts de facto-föräldrar i relation till barn.

Jag menar att perspektivskiftena redan är gjorda. De utvecklas, förstärks eller konkretiseras över tid i det lagstiftningsarbete som har pågått under lång tid och som vi också gärna vill fortsätta. Vi kan naturligtvis diskutera exakt vilket lagstiftningstekniskt grepp vi ska ta. Jag tror att det finns olika vägar för att, så att säga, komma till ro med det och komma överens om att det är dit vi ska.

Om vi ska ta en konkret fråga gäller det just barnets ställning i rättsprocesser och barnets möjlighet att komma till tals i en rättsprocess. Det råder ingen tvekan om att utvecklingen också på det området under en längre tid har gått mot ett håll där barnet får ett större genomslag i olika rättsliga processer.

Jag vill ta fasta på utredningen Tryggare hem för barn, som pekar på att det finns brister i dagens ordning. Utredningen talar om olika möjligheter att förstärka barnets ställning och barnets möjlighet att komma till tals i rättsprocesserna. Nu har vi just fått in remissvar, och vi analyserar dem och ska sätta ned foten när det gäller exakt vilken väg vi ska gå.

Jag vill ändå skicka med två saker om riktningen. Det ena är att på olika sätt stärka barnets ställning i rättsprocessen. Det är det ena viktiga riktmärket för den väg som vi kommer att fortsätta att beträda. Det andra är bara brasklappen att inte göra det på ett sådant sätt att barn - om man ska se det som stora risker för barnens bästa - dras in i sina föräldrars konflikter eller får en roll i hanteringen av sina föräldrars konflikter som i slutändan inte är till gagn för barnet utan som tvärtom riskerar att äventyra det som är bäst för barnet. Den balansgången går att hitta, och vi ska komma tillbaka och konkretisera exakt var balanspunkten ligger.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret återigen! Man kan diskutera vad som är rätt verktyg och när man ska göra vad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att det finns dubbla delar. Delvis handlar det faktiskt om att ändra lagstiftningen, för om vi hela tiden behöver jobba med utredningar och justeringar för att förstärka barns rättigheter i olika situationer har inte barn tillräckligt stark rätt från första början. Barns rättigheter när det gäller familjerättsliga situationer ihop med föräldrar ligger i föräldrabalken. Är inte barnens rättigheter tillräckligt starka måste vi jobba med förändringar, och då kanske vi ska ändra på grundkällan från första början.

Jag vet att det finns ett par utredningar som jag också följer. Jag hoppas att det blir bra. Sedan är jag inte säker på att jag kommer att landa exakt likadant som ministern. Vi har ju inte riktigt samma syn i alla delar och på hur vi ska agera. Jag vill påstå att det finns situationer när vi stärker arbetet mot kriminaliteten då också oskyldiga barn drabbas.

Nej, barn ska inte dras in i de vuxnas konflikter. Men så som det hanteras i dag är barnen mitt i de vuxnas konflikter utan att ens få komma till tals. Det är inte samma sak som att barnen ska fatta beslut, men de måste få komma till tals. Här har familjerätten i kommunerna ett stort ansvar, men också våra domstolar har ett otroligt stort ansvar att se till att barnen, även små barn, får komma till tals. Sedan ska bedömningar göras och beslut fattas utifrån en utredning. Är inte domstolen nöjd med den utredning den fått får domstolen göra en egen eller begära en ny utredning för att barns rättigheter verkligen ska komma i centrum.

Om vi gör om föräldrabalken från grunden behöver vi alltså inte stärka barns rättigheter i nästa andetag.

Herr talman! Barnens rättigheter framgår ju inte bara av familjerätten i den delen. Vi har också barnkonventionen, som är svensk lag. Det handlar mer om att implementera det perspektivet i all lagstiftning som är relevant för barnen. Det fulla genomslaget för barnens rättigheter får vi alltså inte ens med ett systematiskt grepp om familjerätten.

Likafullt säger jag att detta mer är en lagstiftningsteknisk fråga. Vi är överens om vart vi ska; frågan är bara exakt med vilken metod vi ska nå dit. Jag tror mycket på den organiska, gradvisa förändringen av de olika delar i lagstiftningen som är relevanta just för att barnens rättigheter ska få ett fullt genomslag i praktiken.

När det gäller barnens ställning i vårdnadstvister håller jag naturligtvis med: Att barn blir indragna i föräldrarnas konflikter är ofrånkomligt. Säkerligen blir de också verktyg för föräldrarnas olika intressen i en vårdnadstvist - eller kan i alla fall bli det. Det är i det perspektivet det är så viktigt att se barnen som egna rättighetsbärare och att rättsordningen också värnar barnens perspektiv, barnens intressen och barnens möjligheter att komma till tals.

Låt mig ändå ta fasta på några förslag som nu ligger på bordet och som vi överväger. I utredningen Tryggare hem för barn pekar utredaren på att det finns brister i domstolarnas bedömningar och har olika förslag på hur man kan komma till rätta med det. Bland annat handlar det om hur man kan utveckla dagens ordning där barnets åsikter inhämtas genom personer inom socialtjänsten som har särskild kompetens för det. Man tittar också på att låta domstolar inhämta utlåtanden från sakkunniga psykologer och på andra sätt hitta "advokater" för barnens intressen i personer som är väldigt väl lämpade och har stor erfarenhet av att tala med barn om sådana här saker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är överens om målen. Låt oss hitta gemensamma vägar framåt för att nå dem.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.