Lagstiftning för barnets rätt

Fru talman! Agneta Luttropp har frågat mig om jag är beredd att se över lagstiftningen angående automatisk prövning av vårdnaden då en förälder blivit dödad av den andre föräldern. Hon har även frågat mig om jag är beredd att till fullo följa barnkonventionen och låta barnets bästa komma i främsta rummet vid en eventuell översyn av lagstiftningen. Vid alla beslut och andra åtgärder som rör barn ska det finnas ett tydligt barnperspektiv. Barnets bästa ska vara avgörande när det vidtas åtgärder om vårdnad. Det kommer också till tydligt uttryck i såväl barnkonventionen som den svenska vårdnadslagstiftningen. Genom 2006 års vårdnadsreform tydliggjordes ytterligare att det är barnets intressen som måste stå i fokus. Barnet gavs bättre möjlighet att komma till tals på ett tidigt stadium i vårdnadsprocessen. Någon automatisk domstolsprövning av vårdnadsfrågan i familjevåldssituationer infördes inte, utan socialnämnden gavs ett viktigt ansvar att uppmärksamma och vidta åtgärder utifrån barnets bästa i sådana situationer. Den dåvarande regeringen underströk i reformen att socialnämnden som regel ska väcka talan om överflyttning av vårdnaden när en förälder dödar den andra föräldern. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning och i vilka situationer socialnämnderna tillämpar möjligheten att väcka talan om vårdnadsöverflyttningar i samband med att den ena föräldern dödat den andra. Syftet med uppdraget, som ska redovisas senare i år, är att bedöma om socialnämndens ansvar behöver tydliggöras eller utökas. Frågan om barnets bästa i familjesituationer förtjänar både uppmärksamhet och omsorgsfulla överväganden. Regeringen avser därför att under mandatperioden inleda en utvärdering av 2006 års vårdnadsreform i syfte att se om det finns behov av ytterligare förbättringar. Socialstyrelsens kartläggning kommer att vara ett viktigt underlag när uppdraget till utvärderingen tas fram. Såväl vid regeringens överväganden inför det uppdraget som under själva utvärderingen kommer naturligtvis barnperspektivet att stå i fokus.

Fru talman! Jag tackar ministern så mycket för svaret. Till stor del är jag nöjd med svaret. Det är bara ett par saker som trots allt oroar mig. BO, Barnombudsmannen, har gjort en hel del undersökningar inom detta område. Man beskriver bland annat att barnen i intervjuer sagt att de känner att det är djupt kränkande och orättvist. Jag håller inte heller med om att det alltid är ett tydligt barnperspektiv. Om det var så behövde jag inte stå här. Det har varit ett tydligt föräldraperspektiv i fallen snarare än ett barnperspektiv. Barnen kommer till korta vid våld i nära relationer. Även där har Barnombudsmannen gjort en enkätundersökning riktad till de 32 åklagarkamrarna. Det framgår tydligt att fallen med barnen inte är något som har hög prioritet. De tar väldigt ofta för lång tid. Tyvärr ser vi fortfarande många övergrepp mot barn i den juridiska bemärkelsen. Något barn uttryckte det som att det kändes som ytterligare ett övergrepp utöver det som redan hade hänt med barnet. Varför ska det inte vara automatisk prövning av vårdnaden? Vad är det som är så besvärligt med att det blir en automatisk prövning? Det är väldigt många kommuner som har det som rutin, men det är långt ifrån alla kommuner. Det skulle inte behöva bero på var i landet jag bor. Om min pappa har skjutit och dödat min mamma i någon mindre kommun där man mer sällan gör den automatiska prövningen ska jag drabbas efter att ha haft en av de mest traumatiska upplevelser ett barn kan ha. Min pappa som sitter i fängelse kan hindra mig som barn att få det stöd som jag skulle behöva. Det är inte ett barnperspektiv.

Fru talman! Jag till tacka Agneta Luttropp för denna mycket bra interpellation. Tyvärr händer det som inte får hända. Ibland dödar den ena föräldern den andra föräldern. I de allra flesta fall handlar det om att pappan dödar mamman. En undersökning av dessa fall under 2000-talet visade att i fyra av tio fall behöll pappan vårdnaden om barnet trots att han hade dödat mamman. Barnombudsmannen har nu väckt förslaget att man automatiskt ska pröva vårdnaden när den ena föräldern har dödat den andra. Ska verkligen den andra föräldern få eller behålla vårdnaden i de fallen? I de allra flesta fall är det inte till barnets bästa. Det kan finnas extrema undantagssituationer, precis som nämns i interpellationen. Det kan vara nödvärn om föräldern exempelvis har utsatts för misshandel och hot, och kanske också barnen, från den andra föräldern. I en väldigt hotfull situation kan den ena föräldern försvara sig och döda den andra föräldern. Då kan det ändå bedömas vara till barnets bästa att den föräldern behåller vårdnaden. Men i de allra flesta fall är situationen precis den motsatta. Det är ofta den som dödar mamman som kanske under längre tid har utgjort ett hot för både mamman och barnen. Det förekommer visserligen till exempel att en pappa dödar mamman när hon begär skilsmässa eller i samband med en vårdnadstvist utan att det har varit några problem tidigare. Men det vanligare scenariot är att det har varit hot och våld under en lång tid som kulminerar i ett mord. Med tanke på hur verkligheten ser ut och hur många som ändå behåller vårdnaden och även hur länge det dröjer innan man prövar vårdnadsfrågan är Barnombudsmannens förslag bra. Det är att man automatiskt prövar vårdnaden i samband med att den ena föräldern har dödat den andra föräldern. En orsak till det är inte bara att det i de allra flesta fall är i barnets intresse att föräldern förlorar vårdnaden. Det handlar även om tid. Det är ett problem att även i de fall där man omprövar vårdnaden och finner att den förälder som mördat den andra föräldern inte är lämplig som vårdnadshavare förloras värdefull tid för barnen. I ett exempel från Malmö, där jag kommer ifrån, var det häromåret en kvinna som blev ihjälhuggen med sina barn som vittnen. Det var två flickor, tre och sex år gamla. Trots det som hade hänt behöll pappa vårdnaden i fyra år för att hans hemkommun inte väckte talan. Talan väcktes till slut, och han förlorade vårdnaden. Men under fyra månader förhindrade pappan barnen att få psykologhjälp. Barnen bodde hos en fosterfamilj, eftersom pappan naturligtvis togs om hand av rättsväsendet. Fostermamman berättade att barnen skrek om nätterna. De var traumatiserade eftersom de hade förlorat både sin pappa och sin mamma. Framför allt gällde det naturligtvis förlusten av mamman, att det hela hade skett på ett sådant sätt att de såg mordet och att det var pappan som var gärningsman. Det går knappt att tänka sig mer horribla omständigheter för barnen. Detta hade kunnat hjälpa barnen att få psykologhjälp så tidigt som möjligt efter händelsen för att kunna bearbeta den. Därför tycker jag att man ska överväga förslaget från Barnombudsmannen. De utvärderingar som nu sker från regeringens sida om gällande regler är givetvis bra, men någonting mer drastiskt måste hända för barnens skull.

Fru talman! Det är glädjande att interpellanten i stort sett är nöjd. Barnombudsmannen har självfallet många viktiga synpunkter att framföra i frågorna. Man kan säga som interpellanten - att det inte alltid är ett tydligt barnperspektiv i verkligheten. Så är det naturligtvis eftersom tillämpningen av de lagar och regler som den här riksdagen har fattat beslut om inte alltid är till fyllest. Det finns mycket att göra för att implementera och i praktiken säkerställa att reglerna används på det sätt som är avsett. Det är just detta som vi vill kontrollera när vi har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta reda på om socialnämnderna följer vad riksdagen sade och vad den förra regeringen sade i sin proposition när vi gjorde vårdnadsreformen 2006, nämligen att det normala i de situationer som vi talar om ska vara att man lyfter fram frågan om vårdnaden. Jag är lite förvånad över att både Hillevi Larsson och interpellanten verkar vara så säkra på hur det faktiskt är. Vi har inte fått någon total genomgång. Jag har inte kunskap om i vilken utsträckning kommunerna sköter detta. Jag tycker att det är fakta som är viktiga att ha på bordet för en reformering eller för förändringar. Ett och annat exempel på misstag räcker inte för det. Det gjordes ganska noggranna överväganden när riksdagen förra gången bestämde sig för att inte med automatik tvinga fram en domstolsprocess eller driva fram ett beslut av domstol. Det innebär inte alltid barnets bästa. Tanken var att socialnämnderna, som har alla de jättesvåra och komplicerade besluten och som står allra närmast den individuella situationen, skulle kunna fatta ett beslut om huruvida man ville lyfta fram detta eller inte. Jag tror att det är viktigt att ha denna ventil, men det är inte alls till fyllest om kommunerna inte lyfter fram frågor där det alldeles uppenbart finns skäl att överväga om vårdnaden är riktig. Det är det vi får pröva när vi har ett sakligt underlag. Det antyddes här att mindre kommuner skulle vara sämre skickade i detta fall. Jag är inte alls säker på den saken. Utan att ha någon som helst faktakunskap kan jag säga att man många gånger kan tycka att det är lättare att hitta en familjehemsplacering eller vidta en åtgärd i en mindre kommun eftersom de sociala kontaktnäten och nätverken är mycket tydligare där. I en storstad kan det vara mycket svårare att riktigt veta hur man ska hantera placering och annat i en speciell situation. Jag är inte säker på att den kartläggning som görs kommer att visa att mindre kommuner är sämre skickade att lyfta fram den fråga som interpellationen handlar om, nämligen: Vad gör man i vårdnadsfrågan om en förälder har slagit ihjäl den andra föräldern? Min utgångspunkt är att jag tycker att de resonemang som fördes i samband med att man valde den tydliga skrivning som finns var klokt. Det är inte en automatik, utan det handlar om huruvida skrivningen tillämpas. Det är det vi får följa upp nu. Arbetet pågår, och vi får ett besked om huruvida man har klarat av att hantera ansvaret. Men jag har svårt att se vem som skulle kunna ta ansvaret bättre än socialnämnderna, som ju har helhetsansvaret för att i sådana här svåra situationer se just till barnets bästa. Min respekt för de socialarbetare av olika slag som engagerar sig i och jobbar med dessa ärenden är ganska stor, men detta är komplicerat och svårt. Jag tror inte att man ska vara tvärsäker utan att ha väldigt mycket fakta på bordet. Regeringen kommer att återkomma i frågorna, för de är oerhört viktiga. Det är centralt att man belyser dem på olika sätt.

Fru talman! Anledningen till att jag tog upp detta med mindre kommuner är att det är någonting som nämns i Barnombudsmannens rapport. Där skriver man att man inte tror att de mindre kommunerna, åtminstone inte i alla fall, har den kompetens som behövs för att kunna göra dessa avväganden. När det gäller socialnämnden har också jag stor tilltro till de socialarbetare och socialassistenter vi har. Men det kanske inte alltid är i en känd familj som detta händer - och då menar jag en familj som är känd för socialarbetarna. Då kan man undra hur mycket helhetsbild de har när detta händer ifrån den ena minuten till den andra. Det handlar om en familj som de aldrig har sett och barn som de aldrig har varit i kontakt med. Barnet ska inte behöva vänta i flera månader som i Malmöfallet. Hur kan man då begära att socialarbetarna på kort tid ska kunna skaffa sig en helhetsbild? Är det inte bättre att man gör en automatisk prövning? Det barnet behöver är helt enkelt stöd samma dag eller dagen efter att detta har hänt och inte efter flera månader. Det är detta som bekymrar mig. Med den automatiska prövningen skulle man komma ifrån detta. Jag är verkligen inte jurist, men jag har svårt att se vilka svårigheterna är i en automatisk prövning. Många kommuner - jag känner inte heller till antalet - har den automatiska prövningen. Alltså vet vi att den fungerar. Varför ska det finnas kommuner där man inte gör den automatiska prövningen? Vem är det som är betjänt av det? Ska vi hjälpa den mördande föräldern? Han - för det är i regel en han - är som jag ser det den ende som på något sätt kan tjäna på det. Barnet gör det definitivt inte. Det är som Hillevi har sagt; det är i ytterst få fall det skulle kunna vara så att man inte fråntar föräldraansvaret. Därför tycker vi också att det ska vara en automatisk prövning. Man ska inte bara direkt säga: Så här är det nu! Man ska göra en prövning. Varför gör en del kommuner inte denna prövning? Det är det jag har svårt att förstå.

Fru talman! Inte heller jag kan förstå hur det förslag som Barnombudsmannen för fram på något sätt skulle kunna skada barnen. Det är tvärtom. Det som händer i en situation där den ena föräldern dödar den andra är att den förälder som har dödat inte kommer att vara med barnen direkt efter mordet. Den föräldern tas om hand av rättsväsendet, och i de flesta fall släpps personen i fråga inte ut utan avtjänar ett fängelsestraff - kanske under flera år. Det handlar inte om någon dramatik för barnen där de rycks ur armarna på sin mor eller far i den akuta situationen. De tas ändå om hand av en fosterfamilj medan rättsprocessen har sin gång. Därför är det inte alls till nackdel för barnen att man till exempel i socialnämnderna ser över vårdnaden. Precis som Agneta Luttropp säger betyder det inte automatiskt att den förälder som har dödat förlorar vårdnaden, även om det kommer att bli följden i de allra flesta fall. Men det kan finnas undantagssituationer. Därmed förstår jag inte på vilket konkret sätt barnen skulle missgynnas och drabbas av detta. Däremot kan vi se att dagens system drabbar barnen. Dels finns situationen där vårdnaden kanske aldrig ifrågasätts, dels kan det dröja flera månader eller till och med år innan vårdnaden ifrågasätts. Under den tiden utövar papporna - det är ju i de flesta fall män det handlar om - en press inifrån fängelset där de styr över barnens liv. Det är långt ifrån alltid till barnens bästa. Det finns situationer där barnen hindras att få psykologhjälp. Det har förekommit att barn inte har fått åka utomlands för att pappan vägrar skriva under, och barnet måste ha vårdnadshavarens tillåtelse för att få åka. Det finns fall där han har sett till så att hans mamma har fått barnbidrag i stället för fosterfamiljen. Jag ser alltså inga skäl att inte genomföra det här förslaget.

Fru talman! Låt mig börja med det besvärliga beslutet som måste tas om vårdnaden. Man kan ifrågasätta vad en automatik skulle göra för nytta. När man ska fatta beslut i en sådan komplicerad fråga är jag inte tvärsäker på att en domstol är mer skickad att fatta det beslutet än en socialnämnd. I vilket fall som helst krävs för en helhetsbedömning ett underlag från socialnämnden där man gör en helhetsbedömning av den faktiska situationen. Jag tror mycket väl att en socialnämnd som måste ta fram underlag kan göra en förstahandsinsats som både går snabbare och utgår mer från barnperspektivet än vad en förhandling i domstol skulle kunna leda till, för domstolen måste ju inhämta underlag från socialnämnden med mera. Dessutom innebär detta i en del fall att barnet dras in i en domstolsprocess, vilket kan vara ytterligare en belastning på ett barn som redan är hårt prövat. De här frågorna är väldigt komplicerade och besvärliga, och det gäller att väga olika faktorer mot varandra. Det var detta riksdagen gjorde förra gången när man sade att man inte vill ha automatik utan att man ska göra en enskild prövning och att den ska göras av dem som är närmast den akuta situationen, nämligen socialnämnden. Det normala ska då vara att man lyfter frågan om vårdnaden till domstol i den typ av fall som det här handlar om, men om man ser att det är uppenbart att det krävs ett undantag ska man kunna göra det. Sanningen är att vi inte vet hur väl kommunerna generellt sköter detta i olika delar av landet. Därför har den här regeringen bett Socialstyrelsen att göra en uppföljning, så att vi får fakta på bordet, för vi har för avsikt att återkomma under den här mandatperioden när det gäller familjelagstiftningen, och då behöver vi titta på just den här frågan med ett gediget underlag. Om man vill ha ett barnperspektiv är det otroligt viktigt att inte i onödan dra in barn i processen eller att förlänga processer. Rimligen måste socialnämnden ändå kunna agera någorlunda snabbt. Jag vet dock lika väl som interpellanterna att det händer att det finns fyrkantigheter, att det begås misstag, att det tar för lång tid och att vuxna kanske inte vågar ta sitt beslut. Men om skälet till att vi ska ha en automatisk prövning är att man inte orkar eller vågar ta sitt ansvar har vi ju ett annat problem. Det är ju ändå så att kommunerna och socialnämnden i varje sådant här fall har att ta ett väldigt stort ansvar, och det är ingen annan som kan göra det. I den akuta situationen är ju barnen helt utlämnade åt den omsorg som kan ges från socialnämndens sida. Det är naturligtvis med stor respekt som man inser att socialnämnden har det uppdraget. Jag tror att vi ska vara lite försiktiga. Vi ska framför allt se till att vi har sakligt underlag, och vi ska inte i onödan belasta barnen med processer och annat som inte nödvändigtvis leder rätt. Sedan är detta som beskrivs, där en förälder som har tagit livet av den andra föräldern sitter på anstalt och försvårar kontakter med psykologer och annat verkligen en problematik. Det är ett problem med det regelverk vi har i dag. Vi har ju sett till att man inte ska kunna förhindra den typen av lösningar vid gemensam vårdnad, men det finns en del luckor som borde täppas till där. Barn måste ändå kunna få hjälp av psykolog, sjukvård och så vidare i ett akut läge, och då borde det inte gå att stoppa på det här sättet.

Fru talman! Jag vet inte om någon av oss har uttryckt att det är självklart att det behöver vara domstolsförhandlingar. Jag kan i alla fall inte se det som en självklarhet. Det står också att det normala ska vara den automatiska prövningen. Ministern sade tidigare att det handlar om implementering, vilket jag verkligen håller med om. Om det då står att det normala ska vara automatisk prövning är det inte konstigt om det är svårt att implementera, för det lämnar många vägar öppna. Därför tycker jag fortfarande att det här behöver vara automatiserat. Det blir lite konstigt - å ena sidan ska det normala vara automatisk prövning av vårdnadsfrågan, men å andra sidan är det enligt ministern väldiga problem med automatisk prövning. Det har jag lite svårt att få ihop. Jag tror fortfarande att för barnets bästa och för att verkligen ha barnperspektivet i fokus ska det vara en automatisk prövning i de här fallen.

Fru talman! I debatten kanske vi pratar förbi varandra. Redan i dag ska, enligt vad riksdagen har sagt, socialnämnden göra en prövning av vårdnadsfrågan. I de fall man anser att det finns skäl för det ska frågan lyftas till domstol för att man ska få en ändring av vårdnaden. Interpellanten talar om en automatisk prövning. Endera menar interpellanten då att vi ska ha det som i dag, eller också ska man ha en automatisk prövning av vårdnadsfrågan. Då kan man rimligen inte ta ifrån någon föräldrarätten, vårdnadsansvaret eller hur vi nu ska uttrycka det, med mindre än att domstolen fattar beslut om det. Då måste det alltså bli en domstolsprövning, för någon annan typ av automatik är svårt att se. Det blir alltså en legal process. Då får man de konsekvenser jag försökte beskriva. Redan i dag har socialnämnden ansvaret för att ställa frågan om man behöver driva ett ärende till domstol för att få en förändring vad gäller vårdnadsansvaret. I så fall gör man det. När man tidigare har talat om automatisk prövning har man menat att man med automatik skulle få en domstolsprövning. Jag menar att man då förlorar lite av den flexibilitet och den möjlighet att se helhetsperspektivet i det enskilda fallet, liksom möjligheten att göra det ganska skyndsamt, som man har med nuvarande ordning. Sedan återstår att utvärdera i vilken utsträckning detta faktiskt görs i verkligheten eller om det bara är så att riksdagen har tänkt rätt utan att någon har brytt sig om det. Det vore förfärligt om det var så, men då måste vi naturligtvis vidta åtgärder för att förändra det.