Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

kvinnor i byggbranschen

Interpellationsdebatt 30 mars 2004
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 6

Lars-Erik Lövdén (S)

Anf. 48 Lars-Erik Lövdén (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Nina Lundström har frågat mig om jag avser att verka för att kvinnor inom byggbranschen ska öka samt vilka åtgärder jag avser vidta för att bidra till att byggbranschens mansdominans ska förändras. Nina Lundström tar upp en viktig aspekt inom byggsektorn och hennes frågor knyter an till en av de slutsatser som Byggkommissionen drog i sitt yttrande Skärpning gubbar! (SOU 2002:115) om utbildningsnivå och könsfördelning. Det är tydligt att en extremt ojämn könsfördelning i byggsektorn leder till vad aktörerna kallar "machokultur". Dessutom är utbildningsnivån i sektorn låg i förhållande till andra områden. Dessa frågor måste åtgärdas av byggsektorn för att attraktiviteten ska kunna förbättras. Till min glädje kan jag konstatera att byggindustrins byggkommission har uppmärksammat förhållandet i sitt slutdokument Utmaningar för nytänkande . Där framgår att utbildning och sättet att organisera arbetet bör kunna vidga näringens rekryteringsbas. Men det räcker inte. Det behövs också ett långsiktigt hållbart arbete med attityder och mentalitet, från "mångfaldsaccepterande" klimat till "mångfaldsbejakande". Vidare framgår att där viljan finns, finns också goda möjligheter för företagen att rekrytera och behålla kvinnliga medarbetare. Jag ser detta som en viktig del i den företagsförnyelse och medarbetarutveckling som byggindustrins byggkommission presenterat. Regeringen har för avsikt att inom kort lägga fram ett förslag till utvecklings- och utvärderingsprogram för bygg-, fastighets- och anläggningssektorn där pågående och kommande forsknings- och utvecklingsinitiativ ska beaktas. I detta sammanhang kommer också frågor som till exempel diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning eller ålder, integration, konkurrensförhållande och hållbar utveckling att vara naturliga beståndsdelar. För att detta programarbete ska fungera krävs det dock insatser från både det offentliga och det privata näringslivet, och det är min förhoppning att ett sådant arbete ska visa sig fruktbart så att den svenska byggsektorn kan bli en förebild för en modern och effektiv näring både inom och utom landets gränser.
Nina Lundström (Fp)

Anf. 49 Nina Lundström (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Svensk byggindustri är Sveriges tredje största näring. År 1999 var 224 000 individer sysselsatta inom byggindustrin. Men svensk byggbransch är också en mycket mansdominerad bransch. Av dessa 224 000 individer utgör kvinnorna någon eller några procent inom de fåtal grupper där de finns representerade. Undantaget är de kvinnliga civilingenjörerna. Bland dem återfinns det fler kvinnor. Kvinnorna har funnits inom branschen från tidigt 1600-tal och fram till nu, men som en arbetskraftsreserv och på männens villkor. Genom ökad industrialisering i början av 1900-talet och genom nya löneformer blev inkomsterna högre, och männen tog över kvinnornas arbetsuppgifter. Kvinnorna synes vara ett andrahandsval och i vissa fall ett sistahandsval även i dag. Framför oss ser vi en byggbransch som kommer att ha stora rekryteringssvårigheter. Det finns en stor grupp 40-talister som kommer att gå i pension. Med ökat bostadsbyggande och infrastruktursatsningar - förhoppningsvis - behövs det en nyrekrytering. Varför finns det så få kvinnor inom byggbranschen? Är det för att kvinnor inte vill jobba inom byggsektorn? Kvinnor saknar kompetens. Kvinnor saknar styrka. Myterna är många. Nog finns det kvinnor som i allra högsta grad kan tänka sig att jobba inom byggbranschen och som gör det, men det är inte lätt. Jag har under en längre tid följt bygg- och bostadsbranschen ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag har läst otaliga årsredovisningar och verksamhetsberättelser. Jag har tittat på alla bilder och sett alla dessa män. Det gäller både privata företag och offentligt ägda sådana. Jag har också följt intresseorganisationernas arbete, och jag har samtalat med flertalet aktörer och individer. Bilden är entydigt ganska dyster. Var finns kvinnorna? En avhandling i teknisk arbetsvetenskap på KTH behandlar kvinnorna inom byggbranschen. Där görs det väldigt tydligt att det är möjligt för kvinnor att verka inom byggbranschen, om man bara skapar förutsättningar för det. Det handlar om psykosociala och organisatoriska faktorer som särskilt begränsar kvinnors generella möjligheter i byggyrken. Det handlar också om löneformer, oklara karriärmöjligheter, brist på delaktighet, men framför allt byggjargong och attityder. Statsrådet var inne på detta med den så kallade machokulturen. Det finns mycket att göra. Men det påtalas från branschen, från enskilda i branschen och i avhandlingen att det visst går att förändra en kultur om man vill. Jag kan konstatera att den här bilden också har bekräftats av en ny undersökning på tjänstemannasidan, den så kallade byggchefsbarometern, som också visar på en mycket dyster bild bland cheferna inom byggbranschen. Det är faktiskt en fjärdedel av cheferna som inte vill öka andelen kvinnor i branschen därför att de tycker att det räcker som det är. Det är framför allt de medelålders männen i åldersgruppen 46-55 år som är mest skeptiska. Och attityderna är mer skeptiska i mindre bolag än i större koncerner, och de produktionsnära cheferna är mer skeptiska än andra, det vill säga att här finns mängder av utmaningar. Samtidigt kan man konstatera att i Danmark exempelvis är 25 % av de danska målarna kvinnor, och 50 % av eleverna på danska målarutbildningar är kvinnor, så det finns goda exempel också i andra länder på att man kan göra mycket, mycket mer. Det finns stora utmaningar här. Statsrådet har varit inne på att man ska tillsätta en utvecklings- och utvärderingsgrupp. Min fråga är: Vad är målet med denna grupp? Är det att belysa problemen eller är det att också öka andelen kvinnor inom byggbranschen?
Rigmor Stenmark (C)

Anf. 50 Rigmor Stenmark (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tycker att det är litet ironiskt att Byggkommissionen i sitt yttrande Skärpning gubbar! använder sig av just uttrycket skärpning gubbar. Det kanske var tänkt att vara lite humoristiskt, eller så var det allvarligt menat. Men jag skulle vilja vinkla det och säga: Skärpning kvinnor! Jag tror nämligen att det är vi kvinnor som måste våga ta för oss just inom byggbranschen. Det handlar om att inte bara sitta still, vara tyst och göra det som man blir ålagd. Därför tycker jag att det är väldigt bra att Nina Lundström tar upp den här debatten. Jag skulle vilja vidga det hela till att se hela byggbranschen som grunden för den fysiska samhällsplaneringen, som många av oss är väldigt intresserade av och inte minst kvinnor. Det är glädjande att här i riksdagen, i bostadsutskottet är vi faktiskt ganska många kvinnor och som också tar för oss. Men det innebär också att vi måste få gehör, att vi inte bara blir klappade på axeln, att man säger att vi gör bra ifrån oss och att det sedan inte händer något mer. Hela den bit som handlar om fysisk samhällsplanering måste lyftas fram. Jag tycker att bostadsministern har ett mycket stort ansvar att lyfta just det här politikområdet, bostadspolitiken. Det handlar om inflytande, och det handlar om inflytande för kvinnor, återigen, ned på kommunnivå där hela planeringen av samhället börjar. Vi har tidigare resonerat om att ge möjligheter för till exempel kvinnoorganisationer att vara remissinstanser när man fastställer olika planer. Det existerar ännu inte. Det handlar om att se till kvinnors löner på alla området. Det handlar också om att ta till vara kvinnorna när det gäller arkitektutbildning. Det är intressant att vi som sitter i bostadsutskottet är ganska många kvinnor, men när vi åker ut på studiebesök, deltar i olika debatter och tittar ut över det auditorium som vi pratar inför ser vi att det oftast är väldigt många män. Det är bara att konstatera att det är så. Det är trevligt med män, men det skulle vara väldigt trevligt om det vore fler kvinnor med. Senast var jag med på lantmäteridagarna, kartdagarna, där det var oerhört många män i kritstrecksrandiga kostymer. Snygga var de. Men kvinnorna saknades. Vad ska vi göra för att få fram kvinnorna inom den här biten? Jag pratade lite grann med bland annat en lantmätare som hade fått en ny befattning som informationslantmätare och som var en av åtta. När hon tittade på sin lön blev hon lite fundersam på i relation till vem man hade satt lönen. Det finns oerhört mycket att göra. Jag undrar hur statsrådet följer jämställdhetsaspekten i sin helhet. Skärpning gubbar och skärpning kvinnor!
Lars-Erik Lövdén (S)

Anf. 51 Lars-Erik Lövdén (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag hade som man tillfälle att diskutera bostadsfrågorna på Bostadsveckan i Gävle. Jag tog upp det här perspektivet, och gjorde det med ganska stark emfas, därför att jag tror att en förutsättning för att byggbranschen ska kunna utvecklas som en modern näring, en modern industri är att man också för in jämställdhetsperspektivet. Vi har ofta pratat om effektivitet, logistik, effektiva byggprocesser, men en modern utveckling, en modern näring, en modern industri förutsätter också att man har ett jämställt synsätt. Det är inte så, Nina Lundström, att det utvecklings- och utvärderingsinitiativ som vi nu kommer att ta siktar på att göra någon ny utredning, utan det handlar om att vi från statens sida, förhoppningsvis tillsammans med byggindustrin, kan sätta i gång ett arbete som förändrar branschen utifrån det som både byggindustrins byggkommission sade i sina slutsatser och de slutsatser som fanns i den statliga byggkommissionens betänkande Skärpning gubbar! . Det gäller alltså att gå från diskussionsstadiet och analysstadiet till att medverka även från statens sida till att omforma och utveckla branschen, och det vill vi göra tillsammans med branschen. Jag tycker att jag i alla fall ser ganska goda tecken när jag diskuterar med branschen nu. Vi deltar ju alla i konferenser och märker att det finns ganska goda tecken på att man har en insikt om behovet, men det gäller att gå från insikten till handlandet. Där vill vi medverka i det här utvecklingsprojektet. Det blir alltså ingen ny kommission eller något liknande - det har vi haft nog av - utan nu gäller det att gå till handling. Jag hoppas att vi kan göra det på ett framgångsrikt sätt tillsammans med industrin. Det är precis som ni båda säger, att hela byggbranschen, i stort sett i alla led - det gäller tyvärr fortfarande också inom samhällsplaneringen - är väldigt manligt dominerad. Det är inte bra för samhällsutvecklingen. Det är inte heller bra för branschens framtid.
Nina Lundström (Fp)

Anf. 52 Nina Lundström (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Även jag deltog på Bostadsveckan och talade i just detta ämne. Efter att jag ställde interpellationen har jag haft flertalet kontakter med olika aktörer på marknaden, och många anger att det är oerhört viktigt att den politiska sfären fångar upp frågorna även i den här sektorn. Ofta talar man om andra sektorer, men just i den här sektorn är det absolut nödvändigt. Jag vill återkomma till byggchefsbarometern och noterar att tre av tio chefer anser att det egna företaget inte gör nog för att öka andelen kvinnor i företaget, och det är en ganska stor andel fortfarande. Jag vill också ge ytterligare några exempel, ögonblicksbilder, på hur verkligheten ser ut i dag. Och jag vill säga att det inte bara handlar om den privata. Jag menar att det i högsta grad också handlar om de offentligägda företagen och om intresseorganisationer med mera. De fyra största byggföretagen i Sverige har 29 styrelseledamöter varav fem är kvinnor. I Skanska, som är det företag som har flest kvinnor i styrelsen, har man två kvinnor i styrelsen. I SABO:s företagsstyrelser - SABO som är en intresseorganisation för de kommunala bostadsföretagen - finns 5 000 förtroendevalda varav 80 % är män, och det här är offentligägda företag. När det gäller fackliga organisationer har vi exemplet Byggnads, som har noll kvinnor i förbundsstyrelsen. På kongressen fanns det 117 ombud varav en var kvinna. Andelen kvinnor i egenskap av förtroendevalda som verkar i kommuner, i byggnadsnämnder, är fortfarande låg, främst i positioner som ordförande- och presidieposter. Där finns det också mycket mer kvar att göra. Låt mig också säga att kvinnor är oerhört viktiga som arbetskraft och som företagare men också som konsumenter. Man får inte glömma bort perspektivet att kvinnor också konsumerar boende. Här i riksdagen den här veckan kommer Volvos kvinnliga designgrupp att visa vad de har åstadkommit inom sin näring. Det vore väl jättespännande om byggindustrin kunde komma med sin grupp och visa vad de kan åstadkomma för spännande utvecklingsmöjligheter. Jag menar att det är viktigt med följande i det politiska arbetet: Först kommer det politiska engagemanget, att vi synliggör att kvinnor saknas inom branschen. Regeringen talar ofta om bolagsstyrelser, men jag tycker att vi ska se på bredden. Man ska fundera över hur man rekryterar kvinnor. Man ska synliggöra kvinnor och kvinnors kompetens. Man ska utbilda och informera kring rekrytering, valberedningar med mera. Man ska diskutera arbetsmiljöfrågorna. Attityderna är ju helt oacceptabla såsom anges i alla de forskningsrapporter som finns. Naturligtvis finns det också andra frågor, som handlar om delat ansvar hemma, utbildningens roll med tanke på könsroller i skolan, att man sprider goda exempel och att man gör en uppföljning av hur verkligheten ser ut. Där vill jag också ge ett råd till statsrådet i det fortsatta arbetet, nämligen att steg ett alltid är att börja med att räkna, räkna, räkna. Det är det jag har försökt göra i dag. Jag har försökt visa att ögonblicksbilderna från verkligheten är väldigt viktiga. De ger en väldigt tydlig bild. Men jag ska också säga att vi inte heller är främmande för ytterligare lagstiftning. Det kanske är så att vi måste ta ett varv till även där om ingenting händer. En sak inom vårt område är naturligtvis PBL. Kanske måste det in ett genusperspektiv även där, liksom inom andra områden. Det finns mycket kvar att göra. Framför allt är det väldigt viktigt för mig att konstatera att aktörerna på marknaden har uppmärksammat att den här debatten kommer att hållas. Jag hoppas också på, precis som statsrådet säger, en insikt om att det här inte kan göras från riksdagen eller från regeringen. Det här förutsätter att det finns ett engagemang från hela branschen.
Rigmor Stenmark (C)

Anf. 53 Rigmor Stenmark (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är väldigt bra att man har fått insikt om de här frågorna, men nu gäller det faktiskt att gå från insikt till klarhet och förändra någonting. Här kan vi väl ändå faktiskt erkänna att det kan vara bra att vi har en översyn av plan- och bygglagen och se att det är något som kommer i framtiden. Kanske kan vi också vara lite nöjda med att kunna få ha en åsikt när den kommer. Då undrar jag om statsrådet verkligen kommer att se till att remissinstanser som kvinnoorganisationer och kvinnointressen får komma med när det gäller att forma de detaljplaner som görs upp ute i kommunerna. Det är en konkret fråga från mig om hur ministern ser på det. Vi hade nyligen här i riksdagen också en forskningsdag. Då är det ganska intressant att de frågor som har att göra med miljön och hur man kan förbättra för barn och ungdomar särskilt intresserar kvinnor. Vi hade en kvinnlig forskare här. När jag pratade med henne senare sade hon att det skulle vara behövligt om vi lyfte upp de kvinnliga forskarna och verkligen såg dem, tog dem på allvar och tog till oss alla de synpunkter som de har. Jag tror, och jag vet, att vi kvinnor har en alldeles speciell förmåga att ha många bollar i luften. Varför inte ta till vara de bitarna innan man så att säga ledsnar? Det får inte gå alltför lång tid innan vi kan se tydliga resultat och tydliga förbättringar i fråga om alla de siffror som Nina Lundström här har redovisat. Där skulle jag vilja ställa en fråga till bostadsministern. Kommer bostadsministern att följa upp de siffror som vi ser här? Kommer vi att kunna se bättre siffror om ett år om vi ställer om den här interpellationen? I SABO, där både Nina Lundström och jag deltar, får vi nog ta på oss lite grann av den här biten att det är så många som 80 % av de förtroendevalda som är män i styrelserna. Här måste vi återigen själva skärpa oss, vi kvinnor.

Dokument

den 11 mars

Interpellation 2003/04:346

 av Nina Lundström (fp) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om kvinnor i byggbranschen

Svensk byggbransch är en mansdominerad bransch. 1999 var 224 000 individer sysselsatta inom byggindustrin. Av dessa utgör kvinnorna någon eller några procent inom de fåtal grupper där de finns representerade. Undantaget är de kvinnliga civilingenjörerna. Detta trots att kvinnor funnits inom branschen från tidigt 1600-tal fram till 1900-talet, men som en arbetskraftsreserv och på männens villkor. Genom ökad industrialisering i början på 1900-talet samt genom nya löneformer blev inkomsterna högre och männen tog över kvinnornas arbetsuppgifter. Kvinnorna övergick till att arbeta som byggstäderskor. Även i dag är bygg- och fastighetsstäderskor den största gruppen kvinnor inom Byggnads avtalsområde. Kvinnor synes vara ett "andrahandsval" även i dag, även på befattningar där fysisk styrka saknas.

Byggbranschen ser svårigheter framöver att kunna rekrytera tillräckligt, främst ungdomar. Inte minst för att man tidigare rekryterat från den ena halvan av befolkningen, det vill säga män och dessutom endast män med svensk härkomst. I dag har två länder i Europa överskott på byggnadsarbetare: Sverige och Tyskland. I Sverige beror detta på det exceptionellt låga byggandet trots stor efterfrågan på bostäder. Behovet av arbetskraft förväntas öka och brist förväntas uppstå. I dag finns redan flaskhalsar inom vissa hantverkargrupper, det vill säga det finns för få tillgängliga på arbetsmarknaden. Byggbranschen kommer att behöva rekrytera betydande antal byggnadsarbetare.

Barbro Olofsson beskriver i en avhandling i teknisk arbetsvetenskap, KTH, kvinnor inom byggbranschen. Slutsatsen i avhandlingen är att kvinnor mycket väl kan verka inom byggbranschen i olika befattningar. För att kvinnor som grupp ska kunna verka i företagen ställs dock generella krav på förändringar av både arbetsformer och arbetsvillkor. Branschen har rekryteringsproblem. De psykosociala och organisatoriska faktorer som särskilt begränsar kvinnors generella möjligheter i byggyrken är löneformer, oklara karriärmöjligheter, arbetstiderna, brist på delaktighet, byggjargongen och ensamarbete. Byggjargongen kan bestå i uttryck som "för mycket kärringtjafs".

Kvinnliga arbetsledare har uttryckt att "kanske hade frågor om sexuella trakasserier varit på sin plats, det är olika hur man uppfattar skämt. Tjejer på byggen är fortfarande ett udda släkte." Arbetledare uttrycker också att: "arbetsplatserna plockas ihop slumpmässigt utan en tanke på om individerna fungerar tillsammans. De som kommer med nya idéer blir 'idiotförklarade'. Så har vi gjort i 30 år och det har fungerat utmärkt (gäller hela företaget). Man tar inte reda på och tar inte tillvara på personlig kompetens/erfarenhet".

I avhandlingen påtalas att det finns tveksamheter om viljan finns att långsiktigt arbeta för att kvinnornas antal ska öka i företagen vilket speciellt gäller de kvinnliga byggnadsarbetarna och hantverkarna. En rapport av samma författare beskriver situationen i Danmark där 25 % av de danska målarna är kvinnor och 50 % av eleverna på danska målarutbildningar är kvinnor. Det finns inte i dag några förklaringar till varför kvinnor anses klara målaryrket i Danmark till skillnad från läget i Sverige.

I Sverige är den öppna arbetslösheten och deltidsarbetslösheten högre bland kvinnorna i Byggnads än bland männen, så även inom Svenska Elektrikerförbundets avtalsområde. Man kan fråga sig varför det ser ut så samt om en förklaring kan vara att det är svårare för kvinnor att etablera sig på denna arbetsmarknad.

Kvinnornas medelålder är låg inom byggbranschen trots att branschen varit öppen för kvinnliga byggnadsarbetare sedan 1970-talet, det vill säga mer än 30 år.

Kvinnor som deltagit i intervjuer kring sin arbetssituation har angett några områden som symbolfrågor såsom den extrema mansdominansen, jargongen på arbetsplatsen, utmanande almanackor på väggarna och kraven på fysisk och psykisk styrka. Jargongen på byggarbetsplatser har i flera olika undersökningar påpekats vara "rå men hjärtlig". De intervjuade kvinnorna trivs men gör hela tiden anpassningar och utmanar sällan de manliga värderingarna. Kvinnorna tycks möta de största svårigheterna när de är unga och mest sårbara. Det skiljer dock mycket mellan olika företags och arbetsplatsers inställning både vad gäller allmänna attityder samt till kvinnor som arbetskraft. Mycket tyder dock på att det i branschen inte funnits någon stark tendens att vilja rekrytera kvinnor och utveckla byggföretagen till att vara ett attraktivt yrkesval oberoende av kön eller etnisk tillhörighet.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Lars-Erik Lövdén följande:

1.Avser statsrådet att verka för att andelen kvinnor inom byggbranschen ska öka och vilka åtgärder avser statrådet i så fall att vidta?

2.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bidra till att byggbranschens mansdominans ska förändras?