Kvaliteten på de statliga museerna

Herr talman! Nästa fråga är ställd av Leif Pettersson som har frågat mig vad jag avser att göra för att möjliggöra en höjning av kvaliteten på den utställningsverksamhet som i dag bedrivs vid museerna. Det är riktigt som Leif Pettersson säger att jag har uttalat att det är kvaliteten som till syvende och sist avgör om publiken kommer. Så är det med all kulturverksamhet, också med museer. Det finns naturligtvis många exempel som underbygger detta konstaterande. De statliga museer som under ett par år haft fri entré för alla till sina basutställningar har alla redan nu en genomgående hög kvalitet på sin verksamhet. Min avsikt är att fortsätta verka för att dessa museer ska ha goda förutsättningar för en fortsatt professionell och högkvalitativ verksamhet. I den ambitionen omfattas inte bara utställningar utan all verksamhet. Finns dessa förutsättningar är jag övertygad om att museerna också i fortsättningen kommer att till exempel göra spännande och intressanta utställningar som många kommer att vilja se. Den förra regeringen anslog nära 100 miljoner kronor årligen för att 19 museer skulle ersättas för vad de förlorade när de faktiskt förbjöds att ta upp entréavgifter. Dessa medel visade sig dessutom vara otillräckliga. I budgeten för 2007 fick museerna behålla mer än hälften av det här tillskottet, samtidigt som de fick rätten att ta ut en entréavgift av sina besökare. Regeringen har dock beslutat att alla barn och ungdomar upp till 19 år ska ha fri tillgång till samtliga utställningar på de statliga museerna. Utöver detta är det museerna själva som avgör storleken på avgiften de tar upp, eller om de vill kunna lämna fri entré. Regeringen har i den meningen ökat självstyret för museerna. Sammanfattningsvis vill jag alltså peka på vad jag avser att göra för att möjliggöra en höjning av kvaliteten på all verksamhet på museerna: Jag ska verka för att det finns en trygg statlig ekonomi som kan ge goda förutsättningar för museiverksamhet på hög nivå. Då syftar jag alltså inte bara på utställningsverksamheten utan även på pedagogik, forskningsverksamhet, bevarandeinsatser med mera. Jag tänker dessutom fortsätta att lita till den kompetens och professionalism som finns på museerna genom att minska styrningen och låta omfattningen av egna prioriteringar vara fortsatt stor.

Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka ministern för svaret på min interpellation. Dock måste jag tyvärr konstatera att svaret snarare väcker fler frågor än bringar klarhet när jag läser det. Som framgår av svaret har ministern i medierna tidigare uttalat att det inte var fri entré-reformen som drog besökare till våra museer utan att det är kvaliteten på det som visas som är avgörande. I svaret framgår också att det även handlar om kvaliteten på hur det visas och hur samlingarna tas om hand. För mig blir den naturliga frågan: Vilka kvalitetshöjande åtgärder var det som vidtogs på museerna samtidigt som fri entré-reformen genomfördes? Och vilka var då dessa kvalitetshöjande åtgärder som var så väl utformade att de direkt stimulerade den mängd nya besökare som vi sett på museerna under fri entré-tiden? Hur var de här åtgärderna som så tydligt lockade den stora mängd spontanbesökare som vi sett under samma tid egentligen utformade? Det är naturligtvis viktigt att ta reda på det här, för det kan ju i så fall ge andra institutioner bra uppslag till hur deras verksamhet kan utvecklas. De kan dra lärdom av det museerna har gjort. För mig är det klart och tydligt att det var den fria entrén som gav museerna den stora stimulans och inspiration som en stor och intresserad publik innebär. Kompensationen som museerna fick och som fritt kunde användas gav möjlighet att både utveckla det pedagogiska innehållet och ta hand om de samlingar som finns. Personalen var inte uppbunden av att dagarna i ända sitta i en kassa och ta emot entréavgifter utan kunde i stället höja kvaliteten på besöket för dem som kom. Det vi nu kan se i varierande grad - men ändå som en mycket tydlig trend - är att besöksantalet sjunker. Visserligen har det bara gått en månad, men trenden är tydlig. Det ska bli mycket intressant att följa detta under tiden framöver. Frågan till ministern blir om hon har sett om det vidtagits några kvalitetssänkande åtgärder under januari, förutom den uppenbara kvalitetssänkning som det innebär att ta bort fri entré för alla över 18 år, som förklarar nedgången i antalet besök. Jag kan konstatera att det samband som ministern vill göra gällande naturligtvis finns - kvalitet är avgörande. Men fri entré är förutsättningen för att den här goda kvaliteten ska kunna upplevas och uppskattas av en bred publik som kommer från samhällets alla olika skikt. Jag noterar också att Sverige i den här frågan går emot den trend som finns i hela Europa i övrigt. Där anses en breddning av publiken - både socialt och etniskt - vara en viktig del av en framtidsinriktad kulturpolitik. Internationellt framhäver man också rent museiideologiska skäl. Fri entré skapar en öppnare museikultur där museet blir ett offentligt rum som kan liknas vid folkbiblioteken. I detta sammanhang kan jag inte som riksdagsledamot representerande Norrbotten låta bli att uttrycka min stora stolthet över Kulturens hus i Luleå. Där kan alla som vill på plats se just hur ett öppet och inbjudande folkbibliotek är utformat och vad detta betyder för både besöksantalet och annat. För egen del kan jag bara konstatera att jag kom i kontakt med kultur och konst på ett tydligt sätt just via de spontana besöken. Jag tror inte att min historia på något sätt är unik, utan jag tror att den delas av många. Sammanfattningsvis vill jag upprepa frågorna: Vilka kvalitetshöjningar var det som genomfördes parallellt med fri entré-reformen, och har det genomförts några kvalitetssänkande åtgärder nu?

Herr talman! Jag tror att jag vid det här laget har haft en fyra fem interpellationsdebatter om just denna fråga. Det finns alltså en risk att jag också kommer att upprepa mina argument, precis som man gör från oppositionens sida. Det är klart att det blir fler besökare när någonting är gratis. Det är inte så konstigt. Det jag sade var inte heller att det bara skulle hänga på utställningarna. Om någonting inte kostar någonting kan det naturligtvis locka in nya människor. Visst är det så! Samtidigt har Kulturrådet när man gjort sina enkäter bland besökarna på dessa 19 museer kunnat konstatera att en rätt stor majoritet, 70 %, trots allt säger att avgiften har föga eller ingen betydelse för valet att besöka det här museet. Man kan också se andra trender. Det behöver inte alltid hänga ihop med om någonting är gratis eller inte. Häromdagen hade Dagens Nyheter en intervju med Staffan Forssell, som är ny chef för Armémuseum, där det står så här: "För några år sedan fick Armémuseum pris som Sveriges bästa museum. Förra året kom 107.000 besökare, det största antalet i museets historia. - Först trodde vi succén berodde på att vi haft fri entré hela året. Men besökarna fortsätter att strömma hit fast vi numera tar betalt, säger Staffan Forssell." Förmodligen beror det också på att detta är ett spännande museum - jag har varit där flera gånger och rekommenderar det gärna - och att man har satsat mycket på kvalitet och pedagogik. Detta är någonting som vi tog upp också i opposition: vikten av att satsa på pedagogik för att locka nya grupper. Många av dem som har varit nya besökare under de två år som det har varit gratis inträde på museerna - egentligen finns ingenting som är gratis, men låt oss kalla det för det - har varit barn och unga. Kanske har det berott på att det har varit en satsning på skolorna. Det är mycket möjligt att det är så. De grupperna kommer även i fortsättningen att kunna gå in gratis på våra statliga museer. I andra fall ser det annorlunda ut. Vasamuseet, vilket jag vet att vi har diskuterat tidigare, tar betalt - hela 80 kr. Men museet har aldrig haft så många besökare som förra året. Andra museer har fått kännas vid färre besökare. Sambandet är inte alltid så enkelt. Leif Pettersson talade också om hur det ser ut i utlandet, att trenden går i rätt riktning. Jag kan inte riktigt hålla med om det. I England, där det är fri entré på en del museer, talar man också om en del problem därför att pengarna inte alltid räcker till. Där ber man var och en som går på museum att skänka ett belopp, många gånger mer än vad det tidigare kostade i entréavgift, så att man kan fortsätta att ha fri entré eller satsa på något man inte skulle ha haft råd med. I Frankrike - ett stort kulturland - har man fri entré på statliga museer varje vecka på söndagar. En fjärdedel av besökarna är turister. Man kan alltid resonera om prioriteringar. Vi ser att det finns stora behov i museisektorn. Då vill vi i förstone prioritera dem för att de ska kunna fortsätta att ha hög kvalitet på utställningarna.

Herr talman! Det är bra att ministern så tydligt talar om att en stor andel av besökarna till museerna kom dit tack vare att det var fri entré. Det var ett antal som kom dit i alla fall, men för de nya besökarna, spontanbesökarna, de som aldrig tidigare varit på museum, spelade naturligtvis fri entré en stor roll för dem när de valde att gå på museum för första gången. Vi vet att när man väl har kommit in och upptäckt det som konst och kultur kan berika livet med är det inte så svårt att i sitt eget liv börja prioritera detta framför annat - om det bara är möjligt rent ekonomiskt. Det kan också förklara varför Vasamuseet har en högre tillströmning av besökare, som ministern påpekade. Det kanske också gäller Sjöhistoriska museet. Jag är uppvuxen i en miljö där besök på museer och utställningar inte var speciellt vanliga. Det var ungefär lika vanligt som en isbjörn i Antarktis. Det fanns inte. Det var via skolan som vi fick ta del av lite grann, ofta offentlig utsmyckning, men som vi hade svårt att ta till oss och förstå. Det var ingen som direkt förklarade för oss. Vi hade teckning - som det hette på den tiden - på schemat i skolan, men mycket mer var det inte. Det var först i vuxen ålder som jag, via den arbetsplats jag jobbade på, kom i kontakt med konst och med den typen av värden. Via kunniga och insiktsfulla arbetskamrater och föreningsaktiva fick jag upp ögonen för att konsten kunde berika livet. För mig är det självklart att just det spontana besöket, ingången, det oväntade mötet, är det som vi måste skapa förutsättningar för - om vi vill att flera ska ta del av museernas samlingar men också av konst och kultur i största allmänhet. Jag vill att alla människor ska kunna ta del av kultur. Det ska inte vara så att människor prioriterar bort kultur enbart beroende på att plånboken avgör. Ministern, men också regeringen i största allmänhet, försöker ofta använda tricket att skriva om sin politik och försöka få den att låta som något helt annat än vad den faktiskt är. När vi diskuterade frågan om slopandet av fri entré i samband med budgeten var det enligt ministern och regeringen påkallat av museernas behov av att vårda sina samlingar. Underförstått hade underhållet eftersatts på grund av den stora publiktillströmningen. Nu försöker regeringen säga att museerna har fått friheten att inte ta ut entré. För mig är det inte frihet. Med neddragningarna av anslagen finns det ingen annan väg för museerna än att antingen börja ta ut entré eller att sparka folk. Det andra alternativet skulle innebära en direkt neddragning av verksamheterna. Återigen upprepar jag mina frågor. Finns det kvalitetshöjningar som genomfördes parallellt med fri entré-reformen? Har det genomförts kvalitetssänkande åtgärder nu när besökarna sviker?

Herr talman! Jag vet inte var Leif Pettersson tillbringade barndomsåren, men om jag får gissa på dialekten var det inte i Stockholm. De museibesök baserade på fri entré som vi talar om handlar i huvudsak om huvudstaden. Det är jätteroligt för dem som bor här och också för de turister som kommer till Stockholm. Men jag tror inte att situationen hade varit så annorlunda för de barn och unga som växer upp där Leif Pettersson bodde som barn. Det är så roligt med dessa diskussioner eftersom de ofta hamnar i slutsatsen att kultur är viktigt, att kultur är bra, att vi alla mår väl av kultur och behöver mer av kultur - inte minst i skolan. Där är vi alla eniga. Den frågan kan vi lämna därhän. Det är därför vi väljer att engagera oss i kulturfrågorna. Av de 100 miljoner som den förra regeringen satsade har mer än hälften blivit kvar i sektorn, just för att se till att barn och unga upp till 19 års ålder fortsatt kan besöka de 19 statliga museerna utan att betala. I en del andra delar av Sverige har man också gjort försök med fri entré vissa tider. Det handlar alltså om 19 statliga museer. Jag kan konstatera att Arkitekturmuseet har fri entré på fredagar. Etnografiska museet har infört ett speciellt årskort som gäller på såväl Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet som Världskulturmuseet. Det är inte särskilt dyrt att gå dit. Historiska museet har fri entré på torsdagar. Myntkabinettet har fri entré på måndagar. Nationalmuseum har fri entré för alla på entréplanet, och där finns ett antal utställningar. Nordiska museet har fri entré på onsdagar. Världskulturmuseet i Göteborg har fri entré på onsdagar. Så ser det ut. Det är inte så att någon utestängs. Jag har också sagt i ett antal debatter att vi prioriterar skattesänkningar under den här perioden, vilket också innebär att man får mer pengar kvar i plånboken och kan välja att gå på museum. Skulle man ha svårt - vilket jag vet att en del människor fortfarande har - finns det många museer som fortfarande erbjuder fri entré.

Herr talman! Berättelsen om mitt eget liv hade naturligtvis inte något att göra med fri entré i Stockholm. Berättelsen gällde vad det spontana mötet med kultur innebär och vad fri entré kan betyda för många människor som får möjlighet att spontant möta konst och kultur. Fri entré-reformen var ett led i den ambitionen, det vill säga att människor utan kostnad skulle möta vårt nationella kulturarv. Det är viktigt att framhålla att det var det som skedde. Antalet spontana besökare på museerna, antalet nya människor som kom till museerna och som aldrig tidigare hade varit där, var mycket stort. Det har museernas chefer och Kulturrådet verifierat i sina utvärderingar. Sedan är det alltid så med en borgerlig regering att skattesänkningar ska lösa allt. Inte nog med att det jobbavdrag som man nu har genomfört ska lösa allting som har med fackliga avgifter och facklig tillhörighet att göra - det ska också lösa problemet med att det kommer att kosta pengar på museerna. Någonstans finns det ändå en gräns för hur mycket de här pengarna räcker till. Det är ganska lätt att räkna plus och minus och se att det här inte går ihop. Anledningen till att museerna behåller fri entré vissa dagar trots att de inte har råd med det - det har i alla fall mina kontakter med museicheferna visat - är just att de har sett det stora värdet och nyttan med fri entré. Det beror inte på att man tycker att det var en pålaga som man helst skulle vilja slippa undan. Jag kan bara konstatera att det tydligen inte finns några svar på mina frågor och att sambandet mellan kvalitet och fri entré inte fanns på det sätt som ministern tidigare har påstått.

Herr talman! Jag tror nog att Leif Pettersson delvis har missuppfattat detta. Vad jag har sagt är att det är kvaliteten på utställningarna och museernas verksamhet som avgör om man vill gå till ett museum eller inte, och framför allt om man väljer att gå tillbaka, att man inte bara tittar in en enda gång och kanske tycker att det inte var så spännande som man trodde. Då har vi egentligen inte kommit längre. Därför tar jag fasta på det som Kulturrådet har sagt i sina utvärderingar, att det trots allt är utställningarna och inte entrén som är det avgörande. Leif Pettersson sade att det alltid är så att skattesänkningar ska lösa alla problem - jag förstår att det är en lärdom som Leif Pettersson drar av de borgerliga regeringarnas politik. Han säger att det måste finnas en gräns för hur mycket pengarna ska räcka till. Jag kan då säga att det likväl måste finnas en gräns för hur mycket man får beskatta svenska folket. Vi är trots allt kanske det land i Europa eller i världen som har de allra högsta skatterna, om man räknar in även punktskatter. Två tredjedelar om inte mer av det vi tjänar går i dag till skatt. Vi vill vända den här utvecklingen. Det finns, som sagt, en gräns för hur mycket man ska beskatta sina medborgare. Även innan den så kallade fri entré-reformen infördes för ett par år sedan har många museer laborerat med fri entré. Det är ingenting nytt. Det är alltså inte bara en följd av att man tyckte att man fick väldigt många nya besökare och därför ville hålla fast vid den fria entrén. Det är en tradition som har funnits på väldigt många museer, och några av de statliga museerna fortsätter i den andan, som jag nämnde. De har fri entré någon dag i veckan, klart reducerat pris för vissa grupper eller till och med fri entré för somliga. Det är bra. De får arbeta utifrån detta, och det gör de alldeles utmärkt. Den museikoordinator som strax ska tillsättas kommer att se över möjligheterna för museer att samarbeta ännu bättre än de gör nu.