Kvalitet i högskolan

Herr talman! Axel Darvik har frågat mig om jag kan tänka mig att införa ett belöningssystem inom högskolan för att höja statusen för lärares pedagogiska meriter. Han har även frågat om jag är beredd att införa krav på praktik på alla utbildningar där det är möjligt. Låt mig börja med att konstatera att de siffror som Axel Darvik lutar sig mot i sin interpellation inte stämmer med Högskoleverkets statistik. Vi kan dock konstatera att under den senaste tioårsperioden har antalet studenter ökat med över 100 000. Under förra året passerade antalet helårsstudenter vid universitet och högskolor för första gången 300 000. Efterfrågan på högskoleutbildning är fortsatt hög. En oförändrad utbildningskapacitet skulle leda till en ökad konkurrens, och på några års sikt skulle det innebära att andelen personer som får chansen att börja läsa en högskoleutbildning skulle minska eftersom antalet 20-åringar nu ökar i snabb takt. Utbildning och forskning är av central betydelse för vårt samhälles välfärd, tillväxt och utveckling. Regeringen föreslår därför att 17 500 högskoleplatser skapas under perioden 2005-2007. Därigenom erbjuds fler möjligheten att studera samtidigt som kompetensnivån i vårt land höjs. Denna utbyggnad motsvarar en kostnad av ca 1,9 miljarder kronor, inklusive studiestödskostnader. För att ytterligare stärka utvecklingen av högskoleutbildningens kvalitet föreslås ersättningsnivåerna för vissa utbildningsområden förstärkas med drygt en kvarts miljard kronor. Kvaliteten i den svenska högskolan är hög. Sverige tillhör de länder som satsar mest pengar per student i världen. Endast Schweiz satsar mer. Sverige har också i en internationell jämförelse ett mycket ambitiöst kvalitetssäkringssystem. Högskoleverket har på regeringens uppdrag under de senaste sex åren genomfört över 1 000 granskningar inom ramen för detta utvärderingsprogram. Högskoleverket ger utifrån dessa utvärderingar den svenska högskoleutbildningen ett gott betyg. Såväl antalet disputerade lärare som antalet professorer har ökat. Regeringen har målmedvetet arbetat för att de pedagogiska meriterna ska väga tungt. Den så kallade befordringsreformen som möjliggjorde för meriterade adjunkter och lektorer att befordras hade bland annat detta som mål. I enlighet med propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) har bestämmelser införts i högskoleförordningen (1993:100) som innebär att det för anställning som lektor och adjunkt ställs krav på att den sökande har genomgått högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper. Även doktorander som undervisar ska ha genomgått inledande högskolepedagogisk utbildning. Det är lärosätena som har arbetsgivaransvaret för sina lärare. Det finns i dag inget som hindrar lärosäten att på olika sätt belöna duktiga pedagoger. Vid bland annat lönesättning kan pedagogiska meriter vara en viktig faktor. Axel Darvik har även tagit upp frågan om krav på praktik i utbildningar. Praktik är ett av många sätt att ge studenter en viktig inblick i framtida yrkesliv och kan också bidra till att öka lärosätenas samverkan med det omgivande samhället. Det är viktigt att alla studenter får en utbildning som förbereder dem väl för arbetsmarknaden efter utbildningen och för eventuella vidare studier. Jag delar därmed Darviks syn på vikten av praktik, men till skillnad från interpellanten anser jag inte att utbildningens innehåll bör utformas av regeringen. Till detta är högskolorna själva bättre skickade. Låt mig avslutningsvis säga att satsningar på utbildning banar väg för kunskapssamhället. Utbildning är också betydelsefullt för enskilda människors möjlighet att utvecklas, välja och påverka sin egen framtid. Detta gäller inte minst den högre utbildningen. Vi vet till exempel att personer med högskoleutbildning klarar sig bättre på arbetsmarknaden än personer som endast har utbildning från grundskolan eller gymnasiet.

Herr talman! Jag börjar med att tacka för svaret från utbildningsministern. Som liberal vill jag naturligtvis alltid sätta studenternas frihet som utgångspunkt för vår politik. Om man ska ha verklig frihet som student är det viktigt att utbildningen har en hög och bra kvalitet. Bra kvalitet ger möjlighet att få ett arbete efter det att man har tagit examen, ett arbete som gör att man kan försörja sig och därmed också betala för en bostad. I framtiden möter vi en hel del utmaningar. Globaliseringen är en sådan utmaning. I dag ser man mycket globaliseringen som ett hot i Sverige, men globaliseringen är också en möjlighet. Det är en möjlighet som kan glida oss ur händerna om vi inte blir bättre än i dag. Vi måste vara mer finurliga, mer flitiga och mer företagsamma i Sverige om vi ska kunna klara av att vända hot till möjligheter i globaliseringens tid. Kvaliteten i utbildningen är ett absolut krav. Det är därför som vi i Folkpartiet skjuter till extra pengar för att just satsa på kvalitet och forskning. Vi vill satsa 1,4 miljarder på att höja kvaliteten utöver det som regeringen föreslår. Om man tittar på siffrorna, oavsett vilket basår man väljer, har det skett en mycket kraftig expansion av antalet platser på högskolan men endast en obetydlig marginell ökning av antalet lärare. Tidigare kunde man se individen i undervisningen på högskolan. Individen har i stället blivit en svart prick långt bak på bakersta bänken i en enorm föreläsningssal. Det är självklart att det får effekter på kvaliteten. Jag pratade med en student i går som berättade om sin tiopoängsuppsats som han höll på att skriva. Handledningen under de tio veckorna begränsade sig till två timmar totalt per uppsatsgrupp. Vi har en hel del väldigt duktiga lärare, kompetenta forskare som undervisar. Men man kan inte bara vara duktig på att ha kunskap. Man måste också vara duktig på att kunna föra ut kunskap. Pedagogiken har en stor betydelse just när det gäller att kunna entusiasmera. Då tror jag att det behövs ett belöningssystem med utmärkelser och också att man motiverar genom löneförhöjning. Oavsett vad man tycker om det så är pengar en väldigt viktig drivkraft för människor. Jag vill också säga någonting om praktiken som jag tycker är oerhört viktig. I dag ser vi ett kontaktproblem mellan arbetsmarknaden och studenterna. Väldigt många studenter går rakt ut i arbetslöshet efter examen. Det är viktigt att det blir en bättre kontakt mellan arbetsmarknaden och studenterna. Då är praktiken avgörande. Detta visar också Hans-Olov Olsson som har gjort en rapport för Iva. Jag hoppas att ministern vill göra någonting åt detta och stärka praktiken.

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det som Axel Darvik säger om behovet av utbildning, behovet av satsning på kunskap och behovet av satsning på forskning. I själva verket är det vad jag ägnar i stort sett hela min arbetsdag åt. Det är mycket som sammanfaller i grundsynen. Jag beklagar att vi inte kan komma sams om att behovet av kunskap i Sverige växer på ett sätt som gör att vi åtminstone ska medge dagens 15-åringar samma chans till högskoleutbildning, när de når den åldern, som dagens 20-åringar har. Jag beklagar att Folkpartiet så aggressivt och med så högt tonläge säger nej till den modesta utbyggnad av högskolans förmåga att ta emot ungdomar som vi föreslår. Folkpartiet väljer att spara på detta och skära ned anslagen i förhållande till vår budget. Man säger i stället att man satsar så mycket på kvalitet. Det är en konstlad motsättning. Det innebär dessutom att Folkpartiet i sin budgetmotion, jämfört med regeringen, frigör pengar från högskolesektorn för att använda till inkomstskattesänkningar. Jag tycker att det är fel prioritering. Inget gynnar Sveriges framtid mer än satsning på mer utbildning. Jag håller med om det som sägs om att vi ska satsa mer på kvalitet. Men jag håller inte med om den beskrivning av utvecklingen som Axel Darvik ger. Han säger att antalet lärare har ökat bara marginellt. Det är en myt. Jag har framför mig siffrorna på hur den undervisande personalen har utvecklats sedan 1995. Antalet adjunkter har ökat med 46 %. Antalet lektorer har ökat med 30 %. Antalet professorer har ökat med 93 %. Detta är alltså de yrkeskategorier på högskolan som sysslar med undervisning. Tillsammans har antalet personer i de kategorierna ökat med 56 %. Det kallar Axel Darvik marginellt. Om 56 % är marginellt, hur många hundra procents ökning vill då Folkpartiet ta från sin budget för att öka på ett sätt som inte är marginellt? Den frågan vill jag ställa. Vad gäller kravet på att lektorer och adjunkter som anställs ska ha utbildning i pedagogik och vara bättre lärare vill jag påminna Axel Darvik om, och berätta för riksdagens åhörare, att när regeringen för några år sedan föreslog att de lektorer och adjunkter som ska anställas måste ha genomgått högskolepedagogisk utbildning sade Folkpartiet nej till det och röstade emot det. Jag hoppas att Folkpartiet har ändrat uppfattning. Även om jag nu anser att detta är viktigt är jag skeptisk till att vi ska öka detta genom ett ökat inslag av centralstyrning. Jag tycker att lärosätena och studenterna på lärosätena ska driva på den utvecklingen. Jag värjer mig mot att det ska tvingas fram åtgärder som gör att regeringen och vi politiker ska centralstyra och kommendera fram detta.

Herr talman! Det finns en rad felaktigheter i det som utbildningsministern säger. Jag har också tittat på vad Högskoleverket säger när det gäller antalet lärare. Jag har tittat i de årsredovisningar som finns. Man medger att det är en viss felmarginal i årsredovisningarna. Från och med 1995 till och med 2004 har det ökat med något hundratal till att i dag ligga på 21 033 lärare. Samtidigt har antalet studenter ökat, som utbildningsministern sade, med över 100 000. Det är självklart att det får effekter på kvaliteten. Det är en underfinansierad utbyggnad som man har gjort av högskolan. Dessutom ger utbildningsministern en helt felaktig bild av Folkpartiets budgetförslag. Jag tycker att det är mycket allvarligt att ministern inte är bättre insatt. Folkpartiet dränerar inte på något sätt den högre utbildningen. Det är tvärtom ministern som står för den typen av politik. Vi tillför pengar. Vi gör en kraftig markering. Om ministern vill hävda något annat får han läsa på bättre innan han kommer med sådana påståenden. Jag vill återgå till det som interpellationen handlar om. Den handlar om att stärka pedagogiken i undervisningen och om praktik. När det gäller att stärka pedagogiken för att höja kvaliteten verkar det som om utbildningsminister Leif Pagrotsky inte ser någon skillnad mellan piskor och morötter. Att uppmuntra lärare och ge dem möjlighet att satsa på en pedagogisk karriär tror jag som liberal är ett bättre sätt att motivera lärare än att försöka piska fram det. Jag vill sedan uppehålla mig vid det som jag tror är absolut viktigast just nu, nämligen att skapa bättre kontakt mellan arbetslivet och studenterna. Det är praktik jag pratar om. Jag har bett riksdagens utredningstjänst att ta fram siffror på detta. De säger att så sent som 2002 var det 50 000 studenter som hade någon form av praktik under sin utbildning. 5 000 av dem var högskoleingenjörer, 4 000 av dem var civilingenjörer. När riksdagens utredningstjänst nu gör en enkät har samtliga ingenjörer blivit av med sin praktik på grund av de lagar som finns i landet. Det tycker jag är allvarligt. Man har gjort en sådan tolkning av högskoleförordningen att det inte längre blir tillåtet att kräva praktik om den inte är poänggivande. De 9 000 blivande ingenjörerna får inte längre praktik. De får inte den kontakten med arbetsmarknaden. Det tycker jag är allvarligt. Det finns en fabrik på Skaraslätten - jag har berättat om detta tidigare. Den är underleverantör till fordonsindustrin. Ägaren för fabriken har sagt: Enda chansen att det kommer in en civilingenjör i mitt företag är att han gifter sig med min dotter. Den inställningen är mycket allvarlig. Det behöver komma in en civilingenjör. Då behövs det praktik så att man får en bättre koppling och förstår varför det är viktigt.

Herr talman! Det sista håller jag verkligen med om. Under många år, inte minst under min tid som näringsminister, har jag många gånger slagits av vilken kulturklyfta det finns mellan många mindre företag och de högre utbildningarna och lärosätena. Som utbildningsminister försöker jag nu fortsätta engagemanget från andra sidan genom att verka för att lärosätena på sin kant ska engagera sig aktivt för att sänka de trösklar som finns, inte minst kulturellt, och göra sig tillgängliga, vara öppnare och vara mer aktiva i sitt arbete att söka kontakt med den typen av arbetsgivare där man har traditionellt svaga band. Att korta de avstånden är en oerhört viktig del för mig i mitt engagemang i utbildningspolitikens framtid i Sverige. Styrelserna i högskolorna spelar en viktig roll. Det finns mycket att göra från högskolans sida, även om också näringslivet på sin kant har en viktig roll att spela i detta. Så något om Axel Darviks uppgifter om utvecklingen av antalet lärare. Jag kan inte på den här snabba muntliga informationen förstå exakt vilka kategorier som ingår i den siffra som Axel Darvik nämner. Jag kan berätta att antalet adjunkter har ökat med 46 % sedan 1995. Antalet lektorer har ökat med 30 %, och antalet professorer har ökat med 93 %. Summan av detta är att de här tre yrkeskategorierna, som utgör huvuddelen av den undervisande personalen på lärosätena, har ökat med inte mindre än 56 %. Hur det går ihop med de siffror Axel Darvik redovisar för andra yrkeskategorier som handlar om andra nivåer och som säger att det nästan inte har ökat alls är en gåta för mig. Hur går det ihop med att de här grupperna - såvitt jag förstår är detta också grundat på Högskoleverkets statistik - har ökat på det här viset? Kan det vara så att helt andra yrkeskategorier på högskolan räknas in, yrkeskategorier som inte i första hand sysslar med undervisning och som kanske inte har ökat i antal på det sätt som lärarpersonalen har gjort? Detta är dock skarpa siffror på precisa läraryrken, och de talar ett helt annat språk. Sedan gällde det praktiken. Jag gillar praktik. Jag tycker att det är viktigt, inte minst av de skäl som Axel Darvik vältaligt lyfter fram. För mig var det viktigt. För många andra studenter är det viktigt. Jag tycker dock att det ska vara upp till högskolan att värdera praktikens roll i de olika utbildningarna. Jag tycker inte att det är en sak för politiker att sitta i Stockholm och bestämma exakt hur mycket praktik det ska vara på det ena, andra och tredje stället och i den ena, andra och tredje utbildningen. Det är ett ansvar som jag vill lägga på högskolan: att värdera hur utbildningstiden, den samlade utbildningen, ska fördelas mellan olika moment, mellan teoretiska kurser och praktik. Det förvånar mig lite att liberalerna i den här frågan så hårt driver kravet på centralstyrning.

Herr talman! När det gäller praktiken, som jag tycker är oerhört väsentlig, haltar faktiskt utbildningsministerns resonemang väldigt kraftigt. Dessa 9 000 ingenjörer har ju nu ograverat blivit av med sin praktik. Utbildningsministern tycker inte att politiker i Stockholm ska lägga sig i och bestämma över detta. Nej, men gladeligen har man slagit möjligheterna till praktik för dessa blivande ingenjörer i spillror. Det gör man gladeligen från Stockholm genom lagar och förordningar, och det tycker jag är väldigt allvarligt. Jag förstår inte hur konsekvensen i det resonemanget hänger ihop. Jag tycker i stället att vi bör utöka praktiken. Nu har 9 000 studenter blivit av med den, men redan innan dess var det alltför få av studenterna som hade praktik. Jag skulle gärna se att alla studenter på alla utbildningsprogram där så är möjligt får praktik. Man kan utforma detta på olika sätt. Ibland är det poänggivande; ibland lägger man det som ett krav för att få ut examen. Det beror också på hur man ställer upp från näringslivet. När det gällde civil- och högskoleingenjörerna ställde ju näringslivet upp. Man var beredd att betala för praktiken. Det var ett mycket bra system. I rapporten Made in Sweden från Ingenjörsvetenskapsakademiens projekt Produktion för konkurrenskraft, som den förre Volvochefen stod bakom, handlar den avslutande punkten om hur man ska kunna behålla produktionen och konkurrenskraften i Sverige, och där tar man just upp praktikens betydelse. Jag delar fullt ut det synsättet. Jag hoppas verkligen att utbildningsministern kan tänka om på den här punkten.

Herr talman! Axel Darvik får det att låta som att regeringen har förbjudit praktiken, att regeringen har fattat något beslut eller att riksdagens talman har klubbat ett beslut här i bordet om att praktik nu ska bort från ingenjörsutbildningarna. Så är det ju inte. Regeringen har inte fattat några beslut. Regeringen har inte föreslagit riksdagen att fatta några beslut. Det är beslut som har fattats av helt andra att ändra praktikens tyngd i ingenjörsutbildningen. Vad det handlar om är om högskolorna ska ha obligatoriska moment i utbildningen som inte ger några poäng och som därför inte ger rätt till studiemedel. Här har man valt att dra ned på praktiken för att i stället ha plats med annat i ingenjörsutbildningen, sådant som jag uppfattar att de själva bedömer är viktigare än praktiken. Jag tycker att det är deras sak att göra den bedömningen, även om också jag tycker att verklighetsförankringen, kontakten med näringslivet och sådant är oerhört viktigt. När det gäller om detta ska ske genom praktik eller om de har andra idéer för hur detta ska säkerställas tycker jag att de ska tävla med idéer. De ska ta initiativ, och det ska vara deras ansvar. Jag värjer mig emot att jag ska sitta här och säga att Chalmers ska ha si och så mycket praktik på den och den linjen eller att andra utbildningar ska ha andra nivåer. Det vill jag ska vara deras ansvar. Eftersom Axel Darvik inte har rätt till några fler inlägg ska jag inte ställa några frågor, men jag vill till sist åter säga min uppfattning. Sverige behöver fler människor med hög utbildning. Dagens gymnasister behöver samma chans till högre utbildning som dagens 20-åringar och 23-åringar. Jag tycker att det är orimligt att ställa dessa två rimliga behov för Sverige och för ungdomarna mot kvaliteten i högskolan. Det är en konstlad motsättning. Sverige behöver båda.