Kulturpolitiken 2006-2010: 1 252 242 färre museibesökare

Fru talman! Leif Pagrotsky har frågat mig om kulturpolitiken 2006-2010. Frågan består egentligen av sex delfrågor inom olika områden, och jag svarar på frågorna i tur och ordning. För det första: Regeringen ville genom att ta bort tvånget på fri entré för vuxna på de statliga museerna öka självbestämmanderätten för kulturen. Genom de satsningar som regeringen har genomfört under mandatperioden har museisektorn tillförts mer resurser, och varje institution har själv fått göra sina prioriteringar efter de behov som finns. Framsteg och goda resultat kan inte alltid mätas i siffror. Regeringen framhåller att bevarande av samlingar, ökad säkerhet, pedagogiska insatser, forskning och andra av museernas kärnverksamheter är prioriterade framför att alltid kunna ha fri entré för vuxna. Däremot anser vi att det är viktigt att barn och unga ofta kan besöka museerna och det är därför som de statliga museerna har kompenserats för att kunna hålla fri entré till samtliga utställningar för barn och unga upp till 19 år. För det andra: De statliga insatserna på kulturområdet syftar till att stödja konstnärligt och kulturellt angelägen verksamhet som helt eller delvis inte skulle kunna komma till uttryck på marknadsmässiga villkor. Det är inte givet att den kulturella verksamhet som bedrivs på kommersiell grund är skadlig och måste motverkas genom de statliga insatserna. I ett fritt kulturliv finns plats för alla typer av kulturellt utbud. För det tredje: Den sänkta skatten för låg- och medelinkomsttagare ger mer pengar i plånboken och ökade valmöjligheter för var och en att själv prioritera hur pengarna ska användas. Många väljer att gå på museum. Tack vare de ökade resurserna till de statliga museerna finns ett rikt utbud av verksamhet med stor tillgänglighet att välja mellan. För det fjärde: Det går bra för svensk film. Processen med att utforma en modern filmpolitik har redan inletts. Genom förlängningen av det nuvarande filmavtalet finns det tid att få in synpunkter och nya idéer för att kunna utforma filmpolitiken efter 2012. Filmutredningen som lämnades hösten 2009 är en del av underlaget till detta arbete. Jämställdhet i svensk film är en viktig fråga. Den berör inte bara dem som arbetar inom filmen, utan kan också ha betydelse för mångfalden i filmutbudet och därmed för filmpubliken. Andelen kvinnor i nyckelpositioner har glädjande nog ökat bland de filmer som får konsulentstöd, men svensk filmproduktion är ännu inte jämställd. Vi är alla delaktiga i och ansvariga för utvecklingen när det gäller jämställdheten. Därför har jag bjudit in företrädare för den svenska filmsektorn till ett möte den 16 juni i syfte att ge filmens företrädare tillfälle att redovisa sin syn på hur vi går vidare mot en jämställd svensk filmproduktion. För det femte: Den internationella konkurrensen om värdskapet för stora idrottsmästerskap är hård. Under mandatperioden har regeringen medverkat vid flera svenska kampanjer för att få stora mästerskap till vårt land. Glädjande nog har Sverige bland annat tilldelats handbolls-VM för herrar 2011 och ishockey-VM för herrar 2012 och 2013. Till detta kan jag nu även lägga skid-VM i Falun. Regeringen har gett Riksidrottsförbundet i uppdrag att inrätta ett center med uppgift att verka för att Sverige ska få fler stora internationella idrottsevenemang. För det sjätte: Som jag svarade på Göran Perssons interpellation tidigare i dag måste vi gå vidare och söka nya möjligheter och lösningar för att öka tryggheten för kulturskaparna. Vägen till ökad trygghet har sin grund i ökade möjligheter att kunna leva av det konstnärliga arbetet. Att arbeta för större efterfrågan på konstnärliga verk och prestationer är därför helt avgörande för att skapa trygghet för kulturskaparna. Till detta ska läggas stabila bidrags- och ersättningssystem, offentligrättsliga såväl som upphovsrättsliga, samt tydliga och balanserade trygghetssystem. Slutligen anser jag att kulturskaparnas kraft och kunskaper kan tas till vara på fler platser i samhället än vad som nu är fallet, kulturen och kulturskaparna har redan närmat sig skolan och näringslivet. Sammantaget vill regeringen ta till vara och utveckla kulturskaparnas villkor på ett sätt som värnar den konstnärliga friheten och skapar förutsättningar för ett rikt och nyskapande kulturliv. Det innebär att vi också kommer att våga pröva gamla sanningar för att kunna förnya och förbättra. Detta är inriktningen på en kulturpolitik som vilar på övertygelsen om kulturskaparnas betydelse för ett starkt och mångfasetterat kulturliv i ett öppet och demokratiskt samhälle. Då Leif Pagrotsky, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Göran Persson i Simrishamn i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag har lyssnat på kulturministerns svar. Det är som sagt inte jag som ställt interpellationen, men när vi ändå är i elden går jag gärna upp och svarar i densamma. Jag tror att vi kan ha en ganska konstruktiv debatt även i denna fråga, trots att det finns en del skiljaktigheter. Det är bra; de ska framgå tydligt. Jag tycker att regeringens fokus under mandatperioden varit på att utreda kulturpolitiken. Även vi gick in i den här mandatperioden med ambitionen att göra en utredning, men vi ville göra det i samsyn. Vi ville göra en parlamentarisk utredning. Jag tror att skillnaderna i grunden ligger där; i stället för att bara den ena sidan gör en utredning borde man, för kulturens skull, ha gjort den gemensamt. Det hade varit på sin plats. Jag tycker inte att man haft något egentligt mål med utredningen, utan det har varit utredning för utrednings skull. Det som jag anser vara det viktigaste kulturpolitiska beslutet, och som vi diskuterat många gånger, gäller besöken på de statliga museerna. Vi införde fritt inträde. Det var en del diskussioner och gnissel i början, men det visade sig vara en succé. Tanken var kanske att vi skulle gå vidare med det till andra museer, men vi fick regeringsskifte och det blev stopp. Det blev stopp också i vändkorsen. Man fick sätta en del av personalen där, och vi hörde just om nedgången i besökarantal, 26 procent. Det är drygt 1,3 miljoner färre besök, vilket jag inte kan se gagnar kulturen på något vis. Kulturlivet handlar inte enbart om museifrågor, men det är en viktig ståndpunkt och en stor skiljefråga. Under mandatperioden har arbetslösheten bland kulturskaparna ökat. Det beror lite grann på hur man räknar, men vad jag kan se har den ökat. Jag kan inte se att skattesänkningarna berikat kulturskaparna genom fler jobb. Man har gjort ändringar i kulturbudgeten, men det man gett åt ett håll har tagits från ett annat håll. På det stora hela är budgeten några procent större, men under de två tidigare mandatperioderna var den betydligt större, mellan 11 och drygt 15 procent båda mandatperioderna. Också Accessprojektet har avslutats. Det hade kunnat fortsätta med nuvarande regering, men nu tas ett vinnande koncept bort. Det försvinner. Oppositionen måste i dag ta hänsyn till detta och acceptera det rådande läget. Vi kan inte gå tillbaka och göra insatser genom att ändra budgeten, utan vi får stå och se på när regeringen kör sitt race också i denna fråga. Jag har några följdfrågor till kulturministern. Vad i kulturlivet har berikats genom skattesänkningarna? På vilket vis har sänkta skatter berikat vårt kulturliv? Har det blivit fler jobb? Har det gett nya idéer och visioner? Jag tycker att det är viktiga frågor att ställa när det gäller det som hänt med helheten under mandatperioden.

Herr talman! Låt mig börja med det sista, hur skattesänkningarna berikat kulturlivet. Sänkta skatter är en frihetsreform för människor som arbetar och vill kunna använda mer av sina egna intjänade pengar till det som de själva väljer. Just kultur och fritid är den del som enligt SCB:s statistik har ökat. Så visst har det inneburit fler jobb. Det blir kanske en del upprepningar med tanke på de föregående tre debatterna vi haft på kulturområdet. Låt oss klara av detta med museerna först. Jag har hört det där om vändkors och allt möjligt annat. Eftersom jag har med mig statistik - det är möjligt att också Göran Persson studerat den - vill jag nämna att den visar att fyra museer som aldrig haft det som man kallar fri entré, det vill säga Waldemarsudde, Skansen, Tekniska museet och Vasamuseet, hela tiden ökat sina besökstal trots att människor fått lägga en slant på inträde. De har ökat, och de har fortsatt att öka. En del museer har tappat besökare, och det finns olika förklaringar till det. Arkitekturmuseet är kanske det mest flagranta exemplet. Därför är det också viktigt - jag kommer precis från en prisutdelning där - att de har fått ett vidgat uppdrag och bygger nya spännande utställningar i samverkan med svensk form. Publiken kommer att komma tillbaka. Det fanns en del komplikationer med denna statistik. Det berättar också museicheferna för mig. Det var oklart vad man egentligen mätte. På Musikmuseet mätte man också dem som gick in för att ha olika former av konferenser. De skulle inte alls se på utställningar, men räknades också in i besökstalet. Det gällde också om man skulle besöka museishoppen, en utmärkt sådan, eller kanske ta en kopp kaffe eller uträtta något annat ärende. Det var inte säkert att det gällde just utställningarna. Det är också möjligt för museerna att om de så vill ha det man kallar fri entré. Jag hävdar bestämt att det egentligen inte borde finnas något som hette det, för det ska alltid betalas av någon. "Någon" är i det här fallet folk som bor ute i landet, barn och unga och övriga. "Fri entré" riktades i huvudsak till stockholmarna. Som stockholmare kunde jag vara glad, men bodde man i Kalmar, Simrishamn, Falun eller Gävle eller någon annanstans där den här formen av museer inte finns hade man föga glädje av detta. Vi diskuterade tidigare Nationalmuseum. De hade under den tid då det var så kallad fri entré 474 546 besökare. I januari 2008, då det inte var så kallad fri entré, hade de 474 276 besökare. Det är ett fåtal färre. Sedan har det varit en liten dip under förra året, men det har inte undgått heller Göran Persson, tror jag, att vi haft en stor kris och att många kanske valt att vara lite försiktiga. Samtidigt är det andra museer som har ökat sina tal trots detta. Vi ska nog inte stirra oss blinda på museistatistiken. Även Göran Persson tar upp detta med utredningar. Ja, man behöver utreda, och jag skäms inte för det när jag diskuterar med Göran Persson. Det gjorde jag inte när jag pratade om samma sak med Bosse Ringholm heller. I stort sett samtliga våra utredningar har resulterat i propositioner och förslag som också har lagts fram här på riksdagens bord. Det är mer än man kunde säga om den föregående kulturministern, som jag tror lade fram två propositioner på kulturområdet, varav egentligen ingen gick igenom. Det är ändå han som har ställt denna interpellation.

Herr talman! Svaren kan tolkas olika. Det går visst att diskutera av vilken anledning man tar sig in på ett museum. Alla mål räknas. Avsikten för mig är egentligen inte att säga att man ska göra eller inte göra en viss sak på ett museum. Men att man går dit, att hela familjen går dit och att man gör återbesök tycker jag är av stor vikt. Jag vill också påpeka att uppgången avstannade. Jämför man siffror om vad som har varit fram till 2006 och därefter ska man också ha i åtanke att siffrorna troligtvis hade stigit ännu mer om det hade fortsatt med den fria entrén. Det hade varit fler människor som kommit in, och fler hade gjort återbesök. Även föräldrar och vi som kommer utifrån landsbygden tror jag hade gjort fler besök och återbesök på de museerna. Ett kort besök på Nationalmuseum tycker jag kan vara oerhört intressant. Sedan kan man återkomma. När det sedan gäller att man skulle kunna ha fri entré i alla fall är det väl ändå så att man rent praktiskt inte genomför det. Man lägger pengarna på annat i stället och har ändrat inriktning på det hela. Det blir lite bökigt om man ska vända tillbaka och ha fri entré igen. Vi får väl se hur det blir framöver, men det är trist att man ändrar ett vinnande koncept. När vi tittar på vad som hänt under mandatperioden vill jag ändå säga att det är de mindre sakerna som har stor betydelse för många människor som inte kommer i kontakt med den vardagliga kulturen, som på något vis behöver knäcka koden och komma i kontakt med den. Där har vi Konst åt alla, som vi har diskuterat här i dag, Bok för alla, Kultur i arbetslivet och till viss del även ersättningen till kulturskaparna som ska ha möjlighet att utöva sin konst och sin kulturverksamhet. Jag tycker att vi har en skiljelinje när det gäller tillgängligheten. Det är inte tillgängligt för alla. De som har fått gagn av er politik och fått större medel i plånboken är definitivt inte de som haft störst behov av att komma i kontakt med konsten. Jag kan inte se att en sjukskriven eller arbetslös skulle bli sjukare eller komma ännu längre bort från arbetslivet bara för att man får bättre tillgänglighet till kulturlivet eller får fri entré. Vi hade som målsättning att utvidga detta även till länsmuseer. Vi vet inte var vi hade hamnat. Nu är vi tillbaka i det här med att utgångspunkterna är olika. Man kan göra en analys av detsamma, men man kan bara gissa vad som hade hänt om vi hade regerat de senaste fyra åren. Nu har vi inte gjort det. Vi är väl medvetna om att nuvarande departement har gjort ett försök att komma till rätta med olika saker och ting, men jag tycker inte att man har lyckats. Man har hamnat i ett farligt läge och följer en viss linje, oavsett om den egentligen visar sig vara rätt eller fel. Man följer den linjen i vilket fall som helst. Vad har den här jobblinjen gett för nya jobb i kultursektorn? Jag kan inte se att det gett något nytt. Har fler tagit del av kulturlivet? Jag kan inte se att man bidrar till det genom att ta bort bokkaféerna och vägbiblioteken för lastbilschaufförerna och minska möjligheten för dem att ta del av det som ingår i Kultur i arbetslivet. Facken ska också få en större börda. Samtidigt har ett oerhört stort antal människor lämnat facket av en anledning till som vi känner till, höjda a-kasseavgifter, som också blir en jobspost för dem. Vad är det som har gällt som er röda tråd när det gäller att ge fler tillgång till kulturlivet?

Herr talman! Det blir mycket frågor. Göran Persson sade att vi skulle se vad som hade hänt om det inte hade blivit maktskifte. Jag tror tyvärr, med all respekt för Göran Perssons engagemang, att inte särskilt mycket hade hänt. Vi kan fortsätta; det är inte första gången vi pratar om museibesöken. När vi hade debatter under förra mandatperioden, när jag satt i opposition, hette det ofta från socialdemokratisk sida att det är ett problem att folk inte har råd att gå på museer. Det tyckte jag också. Det var ett stort problem. Men det problemet bestod nog inte i att man tyckte att avgiften på 50 eller 60 kronor var för hög, utan snarare i att man var så högt beskattad att man inte hade så mycket pengar kvar att man kunde gå på museum. Dessutom var "fri entré" i någon mening lurendrejeri. När man kom in på museet och ville se en spännande utställning fick man kanske i alla fall betala de pengar som man trodde att man inte skulle behöva betala. Det fick dessutom barn och unga upp till 19 år också göra. Man fick se basutställningen gratis, inte de nya spännande utställningarna. Vi har, som jag också sade i mitt svar inledningsvis, kompenserat museerna så att de ska kunna ha fri entré hela vägen till samtliga utställningar för barn och unga. Det är en av våra absolut mest prioriterade grupper. Flera museer har valt att ha fri entré någon dag i veckan eller för olika grupper. Jag har också, inte minst från talarstolen här, talat mig varm om kulturarvskortet, som ger rejält rabatterad entré till 300 olika institutioner. Det kostar bara runt 140 kronor om året, som man snabbt tjänar in. Det finns alltid nya former och projekt. Det kan vara inom läsfrämjande och annat. Vi har pratat om det. Göran Persson nämnde även vägbiblioteken. Det är ett bra att ibland kunna använda offentliga medel till att testa: Är det här ett verksamt sätt? Men det innebär inte att man för evigt måste låta det rulla på, för då kommer man aldrig att kunna göra någonting nytt. Vill man behålla allting och samtidigt göra någonting nytt måste man ta in ännu mer pengar från människor. Det tycker vi kanske inte är det mest optimala sättet. Göran Persson frågar om antalet jobb. Jag antar att Göran Persson har noterat att vi har gått igenom en rejäl kris i västvärlden, även om Sverige nu visar sig ha klarat den bättre än de flesta andra länder. Självklart påverkar detta även många som är verksamma inom kultursektorn. Det blir arbetslöshet där också. Det hänger ihop med hur mycket pengar man har kvar att spendera. Vet man inte om man kan behålla jobbet är man kanske lite försiktig med vad man lägger pengar på. Det kan naturligtvis gå ut också över teaterbesök, filmbesök, bokköp och vad det nu vara må. Nu vänder konjunkturen. Vi kan också se att bokförsäljningen går uppåt. Vi hoppas att det ser likadant ut för många andra inom kulturområdet. Sedan vill jag kort säga något som Access, eftersom det var rätt många frågor. Vi tyckte att det var ett bra projekt. Det var ett tidsbegränsat projekt där Socialdemokraterna hade satt av två år. Vi förlängde det med två år och stöttade det dessutom när det kom i gång. Det har delvis fått en fortsättning i det vi kallar Lyft på 2,3 miljarder, där vården av kulturarvet också är en viktig del.

Herr talman! Det är dags för dagens sista anförande för undertecknad. Det är mycket jag skulle vilja säga. Jag får snabbt gå igenom en del ämnen lite mindre ingående. Reformen med fri entré var en kulturvärdering vi gjorde. Det skulle slå så att alla hade möjlighet. Vi sade tydligt när avgift infördes att vissa museer, till exempel Vasamuseet, inte skulle beröras. De skulle inte få någon nedgång i sina besökstal. Vissa andra påstod detsamma. Men vi ser av resultatet att det inte blev så. Vi har också här tagit del av en reform som visat upp ganska mycket med Skapande skola. Jag tycker i och för sig att den är bra. Jag kan inte förstå att de elever som går på vårterminen i årskurs 9 kan ta del av Skapande skola. Men senare när de går in i gymnasiet försvinner de estetiska ämnena som kärnämne. Jag förstår inte riktigt den ekvationen. Jag har svårt att tänka mig att kulturministern skulle ha anammat det. Man kan undra lite hur debatten har gått inom regeringen. Det verkar vara en underlig inställning till kulturlivet. Det är en ljus och trevlig kväll. Skymningen faller inte än, men vi har just diskuterat just skymning. På vissa områden, när det gäller fri entré, Konst åt alla, En bok för alla och Kultur i arbetslivet och en del konstnärsfrågor, är det en liten skymning som fallit. Jag hoppas att det töcknet ska försvinna bort. I varje fall ska vi från vår sida försöka hitta ett recept som gör att vi åter kommer ut i ljuset. Icke desto mindre hoppas jag att kulturministern kommer ut i ljuset under våra sköna sommardagar här i Sverige och kan njuta på hemmaplan och samla krafter. Vi vet att vi går in i en valrörelse, och vi kan behöva ladda batterierna. Jag önskar kulturministern en trevlig sommar!

Herr talman! Jag önskar verkligen Göran Persson detsamma. Vi delade en gemensam kulturupplevelse i förra veckan i Karlskrona med invigning av den nya utställningen Ytspänning om kalla kriget i Östersjön under tio år. Att ta del av kulturen är också ett sätt att hämta kraft. Visst är det så. Därför uppskattar jag att Göran Persson också lyfte fram Skapande skola som ett bra sätt att ge unga tillgång till professionell kultur. Jag tyckte mig höra ordet recept. Jag hoppas att kultur på recept ska kunna bli verklighet på samma sätt som vi på många håll har motion på recept. Jag är övertygad om att kultur inte bara innebär glädje och förnöjsamhet utan också är ett verktyg för ett bättre och hälsosamt liv och också kan motverka sjukdom. I stället för att fördjupa mig i de skiljaktigheter som jag vet finns vill jag uttrycka min uppskattning över de fyra år som Göran Persson och jag har kunnat mötas här i kammaren men också utanför kammaren. Vi delar båda visionen att kulturen ska ta mer plats i samhället även om vi kanske ser lite olika vägar dit.