Könsmaktsperspektiv i kampen mot mäns våld mot kvinnor

Fru talman! Wiwi-Anne Johansson har frågat mig hur jag avser att verka för att det strukturella könsmaktsperspektivet ska utgöra utgångspunkten för kampen mot våldet. Vidare har Wiwi-Anne Johansson frågat mig på vilket sätt jag avser att verka för förebyggande insatser och för att förändra de samhällsstrukturer som är orsaken till mäns våld mot kvinnor. Regeringens mål är att motverka och förändra system som konserverar fördelningen av makt och resurser mellan könen. När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle. Regeringen har den 15 november 2007 presenterat en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det våld som drabbar kvinnor är den mest akuta frågan av många viktiga jämställdhetsfrågor. Handlingsplanen har sin utgångspunkt i de utsattas behov. Med 56 konkreta åtgärder som beräknas omfatta mer än 800 miljoner kronor är handlingsplanen en historisk kraftsamling mot våldet. Som Wiwi-Anne Johansson påpekar utgår regeringens arbete från bland annat FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Våldet har med makt att göra. Därför inkluderas också våld i samkönade relationer i planen. Handlingsplanen omfattar även hedersrelaterat våld och förtryck som, liksom mäns våld mot kvinnor generellt, har sin grund i kön, makt, sexualitet och kulturella föreställningar om dessa. Regeringen har valt att inte använda sig av begreppet könsmaktsordning, då det finns många tolkningar av detta begrepp, utan redogör i stället konkret för de dokument och perspektiv som ligger till grund för insatserna. I handlingsplanen finns ett särskilt insatsområde inriktat på att stärka det förebyggande arbetet. Insatserna tar sikte på att förebygga våld genom att till exempel förbättra tryggheten i stads- och tätortsmiljöer, att upptäcka våldsutsatthet inom ramen för hälso- och sjukvårdens verksamheter samt genom att inrätta en virtuell ungdomsmottagning på Internet. Ett särskilt område i handlingsplanen utgörs av insatser som riktar sig till förövarna, vilket är en viktig del i det förebyggande arbetet. Ett forskningsprogram kommer att inrättas för att öka kunskapen om våldets orsaker. Flera insatser riktar sig också till bland annat personal som jobbar med barn och ungdomar. Bland annat ska Ungdomsstyrelsen genomföra utbildningar som syftar till att förebygga dels mäns våld mot flickor och unga kvinnor, dels hedersrelaterat våld och förtryck som huvudsakligen drabbar flickor och unga kvinnor men som även kan drabba pojkar och unga män.

Fru talman! Tack, jämställdhetsministern, för svaret! Av svaret framgår att regeringen har valt att inte använda sig av begreppet könsmaktsordning då det, som regeringen säger, finns många tolkningar av begreppet. Det förstår jag inte. Om vi går till FN:s deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor ser vi att där uttrycks ett tydligt könsmaktsperspektiv som faktiskt är ganska enkelt att definiera, nämligen att historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män har lett till dominans och därför diskriminering av kvinnor. Eftersom statsrådet säger att handlingsplanen utgår från FN-deklarationen om att avskaffa våld mot kvinnor frågar jag mig hur jämställdhetsministern får ihop den ekvationen. Eller bygger kanske inte handlingsplanen på FN-deklarationen? Av svaret framgår att insatserna tar sikte på att förebygga våld i stads- och tätortsmiljöer och att upptäcka våldsutsatthet inom ramen för hälso- och sjukvårdens verksamheter. Så står det. Detta är naturligtvis viktigt. Men jag undrar om inte Nyamko Sabuni tycker att det är viktigt att också se folkhälsoområdet i ett genusperspektiv för att upptäcka ett strukturellt ohälsoproblem hos kvinnor. I det sammanhanget är det viktigt att titta på mäns våld mot kvinnor i ett strukturellt perspektiv. Eller ser jämställdhetsministern mäns våld mot kvinnor som vars och ens privata problem? När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle, säger jämställdhetsministern. Javisst - så är det naturligtvis. Men så har vi det där med att hitta vägen dit. Det finns massor av forskning som visar att det finns något strukturellt eller, om man vill kalla det så, ett mönster i varför män utövar våld mot kvinnor. Det handlar om vem som har mest makt. Jag undrar om inte jämställdhetsministern ser det strukturella sambandet. I en artikel i tidningen Expressen den 15 november skrev jämställdhetsministern att orsaken till att samkönat partnervåld har osynliggjorts är att "man har stirrat sig blind på teorin om könsmaktsordning". Denna grundas på "att endast kvinnor är offer och män förövare". Men så är det inte. Det finns föreställningar kring kön, makt, våld och sexualitet också i samkönat partnervåld. Eller menar jämställdhetsministern att om en enda kvinna skulle bruka våld mot en annan kvinna i ett samkönat förhållande så faller hela könsmaktsperspektivet? Jag får inte ihop ekvationen, och jag vet inte heller hur jämställdhetsministern får ihop den. Jag undrar återigen om jämställdhetsministern i enlighet med FN-konventionen verkar för att det strukturella könsmaktsperspektivet ska utgöra grund för kampen mot våldet. På vilket sätt avser jämställdhetsministern att verka för förebyggande insatser för att förändra de samhällsstrukturer som är orsaken till mäns våld mot kvinnor? Ska man använda sig av det instrumentet och de verktygen?

Fru talman! Det är mycket i handlingsplanen som jag välkomnar. Jag ser positivt på att den har kommit. Det fattades beslut redan i regeringsförklaringen 2006 om att den skulle utarbetas. Nu är den här, och vi har möjlighet att jobba vidare med den i riksdagen. Vi kan också använda den konkret när vi kommer utanför den här kammaren. Men jag beklagar att man inte har tittat på utsatta kvinnors ekonomiska situation. Man borde ha lyft in hur man kan trygga den ekonomiska situationen, för det har också koppling till det här med makt. Vem har pengarna? Vem har förmögenheten? Vem har störst andel i huset, bostaden och så vidare? Det är frågor man kan ställa. Detta länkas samman med vilken analys regeringen gör av hur vi ska komma till rätta med våldet. Det är tydligt att regeringen inte har någon samlad analys av vad som ligger bakom våldet. Det finns åtgärder mot våldet, men jag saknar analysen. Det underströks i dag när jag lyssnade på Centerpartiet som hade en interpellation här. Problemet man valde att fokusera på var kvinnors våld mot män. När man tappar analysen tappar man också perspektivet. Då får kanske inte heller redskapen i förlängningen samma verkningsgrad. Vi ska fördöma och bekämpa allt våld, men det krävs en analys för att komma åt den här problematiken. Den saknar jag. I handlingsplanen tar man i stället upp ett individualistiskt perspektiv i skrivningarna om svenska heterosexuella mäns våld mot kvinnor. Man kan svagt skönja ett kulturellt perspektiv när det gäller frågan om hedersvåld när det beskrivs i handlingsplanen liksom när våld i samkönade relationer kommer på tal. Har regeringen med denna handlingsplan tagit avstånd från den forskning som finns, både svensk och internationell? Det är också belagt i internationella organ som FN, Europarådet, EU och OSSE. Det finns också en erfarenhet som härrör sig från bland annat kvinnojoursrörelsen. Den finns både här i landet och utanför vårt land. Det är numera en rörelse som börjar bli världsvid, vilket jag välkomnar. Den här maktstrukturen som finns i samhället och som kallas genusordning, könsmaktsordning eller patriarkala strukturer - orden för denna är borta. Det behövs en analys som gör det möjligt för myndigheter och organisationer att arbeta konsekvent och med samma målsättning, så att det inte blir som tidigare, där man hade beskrivningar som snarare kunde härledas till Selma och Lilla Fridolf i seriernas värld. Det är väldigt viktigt att man är konsekvent. Jag är bekymrad över att de ambitioner som både statsrådet, jag och övriga i den här kammaren delar inte ska få genomslagskraft eftersom analysen och beskrivningen inte finns. Man har lyft fram det individualistiska synsättet och kanske också det kulturella perspektivet, vilket gör att kraften i åtgärderna inte blir som vi hade önskat. Jag läste en skrivning om kvinnor med funktionsnedsättning, där de helt plötsligt inte längre är kvinnor utan personer. Det är ett sätt att osynliggöra en problematik som vi alldeles nyligen fick upp ögonen för genom Handels viktiga rapport som beskriver kvinnor med funktionsnedsättning, deras utsatthet och behovet av att bygga upp kunskap. Man raserar detta genom att kalla dem "personer". Handikappade kvinnor är kvinnor. Handikappade är inte könsneutrala varelser utan män och kvinnor. Jag hoppas att vi kan få höra lite mer om hur regeringen ser på detta med analysen. Det är inte något svenskt påfund. Det är inte någon enskild forskare som har hittat på det. Detta är etablerade sanningar utanför regeringskretsen i dag. Välkommen att ansluta dig till de vedertagna förklaringsmodellerna!

Fru talman! Analysen finns i det dokument ni hänvisar till. Ni vägrar bara att se det. Jag säger att vi inte använder begreppet könsmaktsordning, men vi säger att våld har med kön, makt, sexualitet och kulturella föreställningar om dessa att göra. Det är så FN beskriver detta. Jag vägrar ägna tid åt att diskutera politiska ideologier med en massa olika begrepp när vi kan se att problemen är strukturella och har historiska förklaringar som vi kan komma åt. Låt mig ställa frågan tillbaka till er: Finns det något i denna handlingsplan som saknas och som ni tror skulle ha funnits med om man använt begreppet könsmaktsordning? Är det någon åtgärd ni saknar? Låt oss i så fall diskutera det. Vi erkänner att det finns maktfrågor i detta. Över- och underordning finns också i samkönade relationer. Den kvinna som blir misshandlad av en annan kvinna måste också känna trygghet och kunna söka hjälp och stöd hos de myndigheter och organisationer som finns till för att hjälpa kvinnor som misshandlas. Man ska inte behöva tycka att det är pinsamt för att vi lever efter en teori och där de som inte stämmer med normen inte passar in. För mig är det viktigt att ha individen, offret, som utgångspunkt. Det är inte bara en i en samkönad relation som misshandlar någon annan och därmed kullkatsar hela teorin. Det förekommer våld i samkönade relationer. Vi vet alldeles för lite om det. I dessa familjer finns det också barn, som vi också osynliggör genom att vi inte lyfter upp denna fråga. För mig har det varit viktigt att ha individen i centrum och säga att det handlar om makt, sexualitet och kulturella föreställningar om dessa. Över- och underordningen gäller framför allt män gentemot kvinnor, men den finns också mellan två män eller två kvinnor. Det är viktigt för mig att se det också.

Fru talman! Det är inte för att vi ska stå här och bråka om olika ord som jag har ställt interpellationen. Det handlar heller inte om att åtgärderna i handlingsplanen skulle vara dåliga, även om de väl tyvärr aldrig blir tillräckliga. Merparten av dem har vi ju dessutom varit med och tagit fram tidigare. Det är bra. Men när man ska sjösätta åtgärderna ska man ge direktiv och tala om hur man ska göra, och då är det väldigt bra om man har ett analysverktyg att utgå från, så att direktiven slår där de ska slå och gör nytta där det finns behov. Jag fick egentligen till svar på min fråga att det inte är något strukturellt problem eftersom det finns våld i samkönade relationer. Det säger jämställdhetsministern. Då blir det som att hela teorin faller, hela teorin om att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som är större än om en kvinna skulle slå en man. Jag tycker att statistiken talar sitt tydliga språk. Förra året anmäldes enligt Brås statistik - vi får naturligtvis utgå från att mörkertalet är stort - 77 fall av dödligt våld mot kvinnor, 202 fall av försök till mord eller dråp på kvinnor, 25 491 fall av misshandel av kvinnor som är 15 år eller äldre. Vidare kan man läsa, också i statistik från Brå, att under 2005 misstänktes ca 5 400 personer för misshandel av kvinnor. Av dessa var 87 procent män. Är det inte nödvändigt att man, om man ska titta på mäns våld mot kvinnor, har ett instrument där man belyser detta för att nå verklig jämställdhet och för att man ska nå ut med de bästa metoderna att komma åt det? Annars är det som att man släcker bränder. Man talar om upplysta parker och om att man ska bygga om staden så att kvinnor ska våga gå hem när det är mörkt. Det är ju det som är att släcka bränder, i stället för att se på hur det kommer sig att våldet mot kvinnor uppstår. Det finns mycket forskning som har sett på detta ur ett så kallat könsmaktsperspektiv, och då är det synd att man slänger ut barnet med badvattnet för att man inte gillar språkbruket. Jag skulle vilja veta vilka instrument ni använder när ni i regeringen tittar på detta, och hur har man diskuterat i handlingsplanen? Har man namngett konkreta åtgärder, eller ser man det trots allt som vars och ens privatsak - som om det blir bra bara man tänder ljus i parkerna, för att tala bildligt om de andra åtgärderna. Är det detta man menar är det väldigt beklagligt.

Fru talman! I förra veckan höll två kolleger till mig ett intressant seminarium om våld i samkönade relationer. Jag ska inte återge det här, för jag skulle inte göra det rättvisa, men det var väldigt intressant att få belyst hur kön formas och att homosexuella och bi- och transpersoner naturligtvis inte står utanför de könsrollsmönster som byggs upp i samhället. Jag tycker att det är självklart att detta med våld i samkönade relationer hör hemma i handlingsplanen. Det är positivt, och det skulle behöva bli föremål för en ytterligare interpellation, för jag känner att det finns kunskapsbrister. Men det finns forskning att ta del av. Men för att vi har kommit dit vi har och över huvud taget har en handlingsplan - att vi alls har denna kunskap även om den inte är fullständig utan det finns mycket att göra på området när det gäller forskning och metodutveckling - bygger ju på att vi har börjat se på mäns våld mot kvinnor på ett annat sätt. I stället för att se det som lägenhetsbråk och privat ser man strukturer och en systematisering. Man ser att det finns begrepp och en teori. Annars hade vi inte stått här i dag och diskuterat den här frågan. Då hade vi fortfarande sett detta som något privat som man får lösa själv, där polisen har helt andra metoder och där kvinnor inte kan få hjälp av samhället. Vi ska också erkänna att analyserna har spelat en roll för att vi är där vi är. Vi måste kunna få reda på vad maskuliniteten, mansrollen, har för betydelse. Våld mot kvinnor är inte samma slags våld som begås i krogkön, vid korvkiosken eller på någon annan plats ute. Det finns också män som systematiskt använder våld i olika situationer för att påvisa sin maskulinitet. Det är inte alla, men de finns. Det finns fotbollsvåld, motorcykelgäng och annat gängvåld, som är uttryck för en systematisering och ett beteende. Medierna ska jag inte dra in i detta, men jag hoppas att statsrådet ändå ska erkänna att den analysmetod som är vedertagen har spelat stor roll för att man har kommit dit man har kommit i dag.

Fru talman! Om jag förstår Wiwi-Anne Johansson rätt delar hon den definition som FN beskriver i sina dokument när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det är den definitionen vi använder oss av. Det är den analys som vi har. Jag säger det igen: Ja, det finns strukturer. Det finns historiska skäl. Det handlar om makt, och vi vet vilka som har makt i samhället. Det är framför allt män som har makt i samhället. Men denna makt, denna över- och underordning, finns också mellan två kvinnor. Den finns också mellan två män. Det vill ni inte se, men det tycker jag är viktigt att vi tittar på. Wiwi-Anne Johansson säger att vi bara släcker bränder med de åtgärder som vi har lagt fram i handlingsplanen. Min fråga är: Vilka reformer har du i lådan som inte den förra regeringen, er samarbetspartner, ville genomföra under de tolv år som de satt vid makten? Vad finns det för åtgärder som vi har missat som inte är att släcka bränder utan som vänder upp och ned på hela paketet? Jag lyssnar gärna.

Fru talman! Man kan återigen säga: Rom byggdes inte på en dag. Därmed finns det naturligtvis massor av saker kvar att göra. Som jag sade är det inget fel på handlingsplanen i sig, utan det handlar om analysbegreppet. Det är viktigt. Det är väldigt viktigt att man ser saker och ting ur sitt rätta perspektiv. I förra veckan var vi och pratade med forskare på Folkhälsoinstitutet. De är nu oroliga för att man inte kommer att använda det här perspektivet som är så väldigt viktigt för att förstå orsaken, hela sambandet när det gäller mäns våld mot kvinnor. Man har sett att det har varit väldigt bra som verktyg, som en verktygslåda att jobba med. Då förstår inte jag det här. Jämställdhetsministern säger: Jo, vi använder oss av FN:s deklaration om avskaffande av våldet, men vi vill inte använda oss av begreppet könsmaktsordning. Då undrar man ju om det är ordet könsmaktsordning som är så jobbigt. Då är det precis som med jämställdhetsministerns partiledare, som säger sig vara feminist men inte tycker om ordet för att det har vanärats eller kidnappats, tror jag det var, av folk på vänsterkanten. Är det detta som är problemet? Det finns våld även i samkönade relationer. Då får jag ändå svaret: Om en enda kvinna skulle bruka våld mot en annan kvinna faller hela det här perspektivet. Därför förstår jag att vi inte riktigt är på samma våglängd. Vi förstår inte varandra. Jag kan i och för sig förstå hur man kan resonera. Jag gjorde så en gång för väldigt länge sedan, att jag individualiserade jämställdhetsproblemet. Men jag tror att det är att ta alldeles för enkelt på det.

Fru talman! Ja, det är problematiskt med orden, som ges olika definitioner beroende på vad man har för ideologisk grund att stå på. Då blir det problematiskt. Därför är det viktigt för mig att tydligt beskriva vad det är det handlar om. Vad det handlar om är makt och sexualitet och så vidare, precis som jag har sagt tidigare. Jag har också sagt det här: De som framför allt har makt i vårt samhälle är männen. Därmed blir det detta som är det stora problemet - mäns våld mot kvinnor. Men med det sagt vill jag ändå påpeka att det finns en över- och underordning också i samkönade relationer. Ja, ordet är problematiskt. Du lägger en betydelse i det. Din granne lägger säkert en helt annan betydelse i det och så vidare. Då kan vi inte använda oss av sådana begrepp som inte har en definition utan som har tio olika definitioner beroende på vem du frågar. Därför är det viktigt att vara tydlig med vad det är man menar, och jag tycker att FN:s deklaration är väldigt tydlig med vad det är vi ska komma åt. Det är därför jag använder mig av den.