Kompetensen inom Åklagarmyndigheten

Interpellationsdebatt 6 maj 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 15 Statsrådet Mikael Damberg (S)

Fru talman! har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att säkerställa kompetensen hos Åklagarmyndigheten inom vägtrafikområdet, i synnerhet gällande den lagstiftning som rör yrkestrafik.

Jag har i närtid fått liknande frågor från Thomas Morell.

I interpellationen hänvisas det till enskilda fall. Hanteringen av enskilda ärenden är en fråga för myndigheterna. Den är inte något som jag som statsråd ska bedöma eller uttala mig om. Jag vill emellertid säga följande:

När det gäller brott mot yrkestrafiklagstiftningen är huvudregeln att Polismyndigheten leder förundersökningen. När en avslutad förundersökning har redovisats till en åklagare är han eller hon skyldig att väcka åtal om han eller hon bedömer att åtalet kommer att leda till en fällande dom. Denna princip är välgrundad, och det är en självklar utgångspunkt att åtal ska väckas när en fällande dom kan förväntas. Det gäller oavsett i vilken stat den misstänkte är medborgare.

Som jag har framhållit i tidigare svar till Thomas Morell måste det samtidigt finnas utrymme för prioriteringar för att rättsväsendets resurser ska koncentreras till de uppgifter som är mest angelägna och gör störst nytta. I vissa undantagsfall kan därför en förundersökning läggas ned om särskilda förutsättningar är uppfyllda.

Exempelvis kan det ske om kostnaderna för en fortsatt utredning inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och brottets straffvärde inte är högre än fängelse i tre månader. En åklagare kan också i vissa fall meddela en så kallad åtalsunderlåtelse, under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte sätts åt sidan.

Men låt mig vara tydlig. Hoten mot trafiksäkerheten ska tas på allvar. Regeringen är fast besluten om att det ska vara ordning och reda på vägarna och har vidtagit en rad åtgärder med detta syfte. Till exempel har vi sett till att förlänga tidsgränsen för hur länge en polisman eller en tulltjänsteman kan hindra ett fordon från fortsatt färd genom att omhänderta fordonsnycklar eller låsa fast fordonet. Vidare har regeringen tillsatt en utredning om effektivare kontroller av yrkestrafik på väg som nyligen har redovisat sina förslag. Förslagen bereds nu inom Regeringskansliet.

Även de brottsbekämpande myndigheterna vidareutvecklar sitt arbete på området. För att handläggningen ska vara så effektiv som möjligt har Åklagarmyndigheten koncentrerat handläggningen av vissa brott på trafikområdet till två särskilt utpekade åklagarkammare. Åklagarna vid dessa kamrar har stor erfarenhet av trafikbrott. De två senaste åren har cirka 90 procent av de misstankar om trafikbrott som inkom till Åklagarmyndigheten lett till lagföring i någon form.

Det är en prioriterad fråga för regeringen att de brottsbekämpande myndigheterna har rätt kompetens för att kunna beivra brott, även brott inom yrkestrafiken. Jag avser att följa frågan noga.


Anf. 16 Thomas Morell (SD)

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Vi har haft flera interpellationsdebatter, både i närtid och lite tillbaka i tiden. Detta beror på att det finns oerhört mycket att plocka i när det gäller det här.

Jag gav i interpellationen exempel på en händelse som jag mycket väl förstår att statsrådet inte kan ha synpunkter på, men det som jag vill belysa är att det finns ett systemfel eftersom man gång efter annan lägger ned trots att det är alldeles uppenbart att det rör sig om brott mot lagstiftningen.

Det finns ett mycket större bekymmer här än att diskutera om det som åklagaren gjorde var rätt eller fel, och det gäller allmänhetens förtroende för vårt rättssystem. Om det är alldeles uppenbart att det begås brott men det inte vidtas någon åtgärd från myndigheterna och att det samtidigt är någon annan, företrädesvis en svensk medborgare eller någon som är verksam i Sverige, som blir rapporterad för samma sak och får ganska dryga böter uppstår en förtroendeklyfta. Lagstiftningen måste ju gälla lika för alla.

Vi pratade i den förra interpellationsdebatten om vikten av att ha fler poliser ute på vägarna, men för att detta ska fungera måste vi ha åklagare som förstår hur lagstiftningen är uppbyggd och att man ska lagföra den som begår brott.

Det fall som jag tog upp i interpellationen var ganska belysande. Det började med en misstänkt drogfylla. Det gjordes ett test ute, som visade positivt, men sedan när det skarpa testet gjordes klarade han sig. Det började där, och sedan var det misstänkt cabotage. Adblue-utrustningen hade manipulerats. Adblue är en del av reningen av avgaserna. Man tillsätter ett ämne, urea, som tar bort partiklar och kväveoxider från avgaserna. Och man hade manipulerat färdskrivaren. Polisen tog fordonet i beslag, men åklagaren hävde beslaget och menade att det inte stod i proportion till brottet.

Det hela slutade med att det inte blev någonting av detta, vare sig för den manipulerade färdskrivaren eller för manipulationen av Adblue-utrustningen. Man rapporterade honom heller inte för otillåtet cabotage, vilket han också hade gjort sig skyldig till. Att mätvärdet på narkotikan låg under straffbart värde går det inte att göra så mycket åt, men de andra tre delarna skulle han givetvis ha blivit rapporterad för. Men åklagaren valde att lägga ned.

Veckan efter blev en polsk åkare stoppad i Danmark. Där konstaterade man att färdskrivaren var manipulerad. Det är samma lagstiftning som vi tar spjärn emot både i Danmark och i Sverige, för det är en EU-bestämmelse. Där slutade det med att de fick betala över 300 000 kronor för att de hade manipulerat. Så stor är skillnaden, fast det bara är lite vatten mellan Sverige och Danmark. I Sverige blir det inget, men i Danmark blir det 320 000. Får man förtroende för rättssystemet i ett sådant läge? Nej.

Det är alldeles uppenbart att åklagarna inte har tillräckligt med kunskaper. Jag har nämnt ett exempel. Om fru talmannen hade gett mig mer tid skulle vi ha kunnat stå här fram till kvällen, och jag skulle ha kunnat redovisa en massa andra fall också. Men det är inte intressant, utan det som är intressant är att det inte leder till straff när man begår brott. Detta är inte acceptabelt av det skälet att det inte skapar förtroende för vårt rättssystem.

Den som begår ett brott ska straffas enligt gängse lagstiftning. Detta är en skyldighet som samhället har gentemot den vanliga hederliga samhällsmedborgaren. Detta är jätteviktigt, för om man börjar tappa förtroendet är vi illa ute.


Anf. 17 Statsrådet Mikael Damberg (S)

Fru talman! Detta är en viktig interpellation, som fokuserar på åklagarnas kunskap och förmåga.

Det som Åklagarmyndigheten har gjort är att koncentrera många av dessa brott till åklagarkammaren i Karlskrona respektive i Östersund. Åklagarmyndighetens bild av detta är att det har gett goda resultat att man, för att få upp kompetensnivån och erfarenheten på detta område, handlägger samtliga bötesbrott på dessa två ställen. Där hanteras numera också vissa trafikbrott där fängelse ingår i straffskalan. Man bygger alltså successivt både förmåga och kompetens, och bilden från Åklagarmyndigheten är att det är bra att koncentrera ärendena till två kamrar för att på det sättet få mer utväxling.

Det handläggs även vissa vägtrafikbrott som har skett yrkesmässigt och där företagsbot kan bli aktuell. Även detta har fungerat bra. När dessa två kamrar har hanterat det här har det inneburit en väsentlig ökning av antalet ärenden som lagförs genom företagsbot. Företagsboten leder till mer kännbara effekter och sanktioner, vilket är rätt.

Det finns säkert skillnader i enskilda ärenden i hur det faller ut. Ibland frias det, ibland läggs det ned och ibland blir det kännbara sanktioner. Jag kan konstatera att det inte kan vara så enkelt att Danmark gör allt rätt, för då hade vi inte haft dessa stora problem i Sverige. Väldigt många av gummihjulen kommer också via Danmark till Sverige. Dessa lastbilar hade inte kommit till vårt land om Danmark eller Tyskland hade löst allt åt oss. Jag tror att många länder har problem med att regelverket om yrkestrafik på väg inte fungerar.

Vi har ett ansvar för att rätta till detta. Jag menar att en koncentrering av ärendehanteringen till två kamrar inom Åklagarmyndigheten var rätt väg att gå och att det verkar ge goda resultat. Men det finns utvecklingspotential. Frågan är om detta verkligen ligger primärt i Åklagarmyndighetens hägn eller om det primärt är utredningsarbetet som vi har stora problem med. Detta kan man säkert fundera och reflektera över, men generellt sett kan man säga att trafikbrott har en hyggligt hög uppklaringsprocent. Det är inte så konstigt eftersom de ofta avgörs på plats.


Anf. 18 Thomas Morell (SD)

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Vi tar vår utgångspunkt i samma lagstiftning - om det är Danmark eller Sverige har ingen betydelse. Många av gummihjulen i Sverige kommer aldrig till Danmark. De kommer inte till Norge heller, utan de ligger och snurrar här inne hela tiden. Det är här vi har problem med otillåtet cabotage och allt vad det är. Det finns ett samband mellan problemen.

Man kan titta på vad som står i EU:s förordning 165/2014. Jag behöver inte läsa upp hela lagtexten, men så här står det i artikel 22: "och i synnerhet på ett sådant sätt att ingen manipulationsutrustning kan manipulera eller ändra registrerade uppgifter."

I artikel 32.3 står det: "Det är förbjudet att förfalska, dölja, hemlighålla eller förstöra uppgifter på diagrambladet eller i färdskrivaren eller på förarkortet . Fordonet får inte ha någon anordning som gör det möjligt att utföra ovannämnda manipulationer."

Kan det skrivas tydligare? Ändå släpper man detta.

I den svenska lagstiftningen, som regleras i Svensk författningssamling, står det i förordning 2004:865 8 § att man vid vägkontroller ska kontrollera färdskrivarens funktion plus en del annat samt eventuellt missbruk av utrustningen.

Detta är alltså kontrolltjänstemännens uppgift. Poängen med att de ska göra detta är att man ska lagföra dem som gör fel. Annars är det helt meningslöst att ha en sådan skrivning. Jag kan inte förstå att man inte ser att man har alla verktyg i lagstiftningen för att straffa dem som rundar den. I 9 kap. i 865 finns ansvarsbestämmelser. Det är en hel massa.

När det gäller Adblue-utrustning, som ska se till att avgaserna får så lite påverkan som möjligt på människor och miljö - det som man i vardagstal kallar Euro 6 - står det i lagstiftningen, alltså i EU:s förordning 595/2009 i artikel 11.2 led e: "Även manipulering av system för begränsning av NOx-utsläpp ska betraktas som en överträdelse från tillverkarens, reparatörens respektive användarens sida som ska föranleda en sanktion. Detta ska inbegripa till exempel manipulering med system där förbrukningsbart reagens används." Det är alltså Adblue.

Vidare står det: "Att köra ett fordon utan förbrukningsbart reagens ska betraktas som en överträdelse från användarens sida som ska föranleda en sanktion." Ändå blev det ingenting! Det är anmärkningsvärt. Åklagarens försvar var att det inte stod i proportion. Men snälla nån! Vad ska man göra då? Det står tydligt i lagstiftningen om två fall: manipulering av färdskrivaren och manipulering av Adblue-utrustningen. Ändå leder det ingenstans.

Och det här är inte första gången. Så här har det varit vid åtskilliga tillfällen. Sådana här grova brott hamnar bara i arkivet. Det är inte acceptabelt.

Jag förstår mycket väl att statsrådet inte kan gå in och peka på Åklagarmyndigheten, men regeringen måste ändå kunna ge tydliga direktiv om hur sådant här ska skötas. Det är alldeles uppenbart att det finns brister i åklagarnas sätt att arbeta. Jag hoppas innerligt att statsrådet nu tar en diskussion med Åklagarmyndigheten så att sådant här inte uppstår. Vi har ett problem med förtroendet för vårt rättssystem när vanligt folk blir straffade och de som begår brott blir friade.


Anf. 19 Statsrådet Mikael Damberg (S)

Fru talman! När man tittar på Åklagarmyndigheten och vilka principer som vägleder deras arbete är det jättetydligt att trafikenheterna hos Åklagarmyndigheten har som utgångspunkt att förundersökningar mot utländska aktörer ska bedrivas på exakt samma sätt som mot svenska aktörer. Det innebär bland annat att också begära hjälp från andra stater i ärenden där det behövs. Om hjälp från annan stat behövs kan utredningen bli mer resurskrävande och dra ut på tiden, men utgångspunkten är att man ska behandla alla lika.

Straffvärdet avgör ju väldigt mycket om det står i proportion. Har vi för låga straff på vissa typer av överträdelser och brott blir det svårare att hantera en sådan situation. I EU är det något lättare. Är företaget, den misstänkta personen eller arbetsgivaren från ett EU-land måste man utfärda en europeisk utredningsorder. Det tar en del tid, och så får man kontakt och så får man tillbaka underlag. Det går hyggligt smidigt. Handlar det om ett land utanför EU måste man ansöka om rättslig hjälp, vilket oftast är en krångligare process och tar längre tid.

Detta är verkligheten för utredningssidan hos åklagarna. De måste gå igenom en sådan process.

Men då är vi återigen tillbaka vid vilken princip som gäller. När ska man genomföra en förundersökning? Förundersökningsplikten innebär en skyldighet att utreda de brott som begås. Sedan finns det en undantagsbestämmelse om detta inte står i proportion till den arbetsinsats och den kostnad det leder till. Den bedömningen gör myndigheten.

Det är väldigt svårt för mig att tycka att de här principerna som jag redovisat är dåliga. Dem tror jag att Thomas Morell och jag är ganska överens om. Sedan kan man fundera: Är straffvärdet tillräckligt högt för alla de här typerna av brott? Går det tillräckligt smidigt? Har vi tillräckligt bra utredningsmaterial som gör att det blir lätt att gå vidare med brotten? Det är sådana frågor man får ställa sig.

Jag uppfattar att Åklagarmyndigheten genom koncentrationen av ärenden har fått upp kompetensen och långsiktigheten i arbetet. Det har också blivit smidigare med de internationella kontakterna. Därmed har man större förutsättningar att gå till botten med frågorna och leda dem hela vägen fram. Men det är ingen hemlighet att inte alla dessa frågor utreds i botten och att man lägger ned en del förundersökningar eftersom man bedömer att kostnaden inte står i proportion till de straff som kan utmätas.


Anf. 20 Thomas Morell (SD)

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Vi har en lagstiftning som är tydlig med vad du får göra och vad du inte får göra. Då kan det inte vara så att bara för att du kommer från en annan stat - vi pratar nu om medlemsstater i EU, för det är sådana exempel jag har - är det fritt fram att inte följa regelverket och att göra i princip vad du vill utan att det blir någonting av det, samtidigt som vi hela tiden bötfäller svenska åkerier och svenska förare. Då får vi en skevhet som inte är acceptabel.

Det måste givetvis vara så att lagstiftningen träffar lika, oavsett om du kommer från Polen, som i det här fallet, eller om du kommer från Sverige. Det måste vara samma sak. Lagstiftningen måste träffa den som begår ett brott.

Tidningarna har uppmärksammat det här. Så här skriver tidningen Proffs: "Den väluppfostrade och seriösa åkeriägaren tar sig för pannan. En åkare som ringde upp mig strax efteråt var riktigt uppgiven och funderade på om han bodde i Sverige. 'Landet som ska vara bäst i allt', som han uttryckte det."

Det finns åklagare som har tagit tag i detta och fått det att leda till fällande domar. De har alldeles uppenbart läst och förstått vad som står i lagstiftningen och driver ärenden, medan andra går den lätta vägen - eller, som vi sa när jag jobbade inom polisen, lyfter i den lätta änden. Det håller inte.

En av de absolut skarpaste i detta har tyvärr slutat men fanns annars på åklagarkammaren uppe i Östersund - en oerhört driven åklagare. Denna person skulle man haft som förebild när man utbildar åklagare. Om Åklagarmyndigheten hade haft flera av den kalibern hade det varit bra.


Anf. 21 Statsrådet Mikael Damberg (S)

Fru talman! Tack, Thomas Morell, för att du lyfter upp just en åklagare i Östersund! Det är ju en av de kamrar som leder arbetet med och koncentrerar sig på den här typen av ärenden. Det gör man både i Karlskrona och i Östersund. Det beror på att man genom att jobba ofta med denna typ av ärenden kommer längre. Man blir effektivare på att utreda dem och gå hela vägen i mål.

Sedan kan det finnas enskilda ärenden där man känner att kostnaderna och tiden för att göra detta inte står i proportion till det straff som sedan ska utdömas. Det är en svår avvägning. Jag menar dock att de åklagarkamrar som nu är specialiserade på denna typ av brott har större möjligheter att gå i mål än åklagare som inte vanligtvis jobbar med detta. Jag tycker att det var rätt av Åklagarmyndigheten att professionalisera och specialisera dessa kamrar för att ännu mer prioritera just brott på trafikområdet. Jag hoppas att Thomas Morell, eftersom han lyfte upp Östersund, också tycker att det verkar vara en klok väg att gå.

Jag kommer inte att ha synpunkter på enskilda åklagares arbete eller hur de arbetar med enskilda fall, men jag noterar ändå att Åklagarmyndigheten har vidtagit åtgärder för att få upp nivån och kompetensen i denna typ av frågor. Samtidigt återstår mycket arbete för att alla åkare som bryter mot lagen i Sverige ska drabbas av både sanktioner och straff och för att se till att vi får ordning på svenska vägar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2020/21:626 Kompetensen inom Åklagarmyndigheten

av Thomas Morell (SD)

till Statsrådet Mikael Damberg (S)

 

Gång på gång lägger åklagare ned fall där grova brott inom transportsektorn har rapporterats av poliser. Det handlar om körning på annan förares förarkort, brott mot cabotagereglerna, manipulerade färdskrivare och manipulerad Adblue-utrustning. Sistnämnda utrustning är en förutsättning för att fordonet i vissa fall ska klara de utsläppsgränser som krävs för att fordonet ska få brukas i trafik. Det är avgasutsläppen av koloxid (CO), kolväten (HC), kväveoxider (NOx) och partiklar som styr klassningen och vilken utrustning som ska ingå i den avgasrenande utrustningen. Att manipulera Adblue-utrustningen innebär att fordonet släpper ut avsevärt högre halter av kväveoxider och partiklar. Ett sådant fordon är alltså inte tillåtet att bruka i trafik. Dessutom är handlingen att manipulera utrustningen straffbelagd. Likaså är det avgörande för i vilken skatteklass fordonet ska hamna.

Att manipulera färdskrivaren eller att köra på en annan förares förarkort innebär att man sätter hela regelverket kring kör- och vilotider ur spel. Förare kan med manipulerad utrustning köra långt mycket mer än vad regelverket tillåter. Det i sin tur är ett hot mot trafiksäkerheten eftersom en uttröttad förare är en stor säkerhetsrisk. Förutom de rent säkerhetsmässiga aspekterna innebär manipulationen också att de seriösa åkerierna utsätts för en osund konkurrens. 

Otillåten cabotagetrafik är ytterligare ett problem för den seriösa åkerinäringen, eftersom aktörer utför godstransporter inom landet som är i strid med regelverket.

När ett fordon stoppas på väg och det uppdagas att inte bara att en av de ovan uppräknade överträdelserna har begåtts utan samtliga kan man tycka att det skulle leda till kännbara straff! I stället lägger åklagaren ned hela ärendet med motiveringen, ”Jag ansåg inte att det var en proportionerlig åtgärd i förhållande till vilka brott som chauffören var misstänkt för.” Jag måste säga att motiveringen är ytterst märklig, och vad värre är, det är inte första gången det här händer. Det är vid åtskilliga tillfällen åklagare valt att lägga ned liknande ärenden med samma motivering. Det tyder på en omfattande kompetensbrist inom Åklagarmyndigheten, och det leder till att allmänheten tappar förtroendet för vårt rättssystem. Vi kan åtminstone konstatera ett allvarligt systemfel inom åklagarväsendet.

Om utländska aktörer kan komma till Sverige och göra i princip som de vill utan att det får konsekvenser tappar inte bara allmänheten förtroendet, utan det innebär också att poliser slutar att rapportera även uppenbara fall av brott. Resultatet av ett polisingripande blir ändå att ärendet läggs ned. För en rättsstat är den utvecklingen katastrofal!

Med hänvisning till texten ovan vill jag ställa följande fråga till statsrådet Mikael Damberg:

 

Vilka åtgärder avser statsrådet och regeringen att vidta för att säkerställa kompetensen hos Åklagarmyndigheten inom vägtrafikområdet och i synnerhet gällande den lagstiftning som rör yrkestrafik?