Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Klimat och sårbarhet

Interpellationsdebatt 11 maj 2009
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Andreas Carlgren (C)

Anf. 9 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Karin Svensson Smith har ställt ett antal frågor till mig om klimat och sårbarhet. Det är många frågor som ska avhandlas på en tämligen begränsad tid, och jag kommer därför att fatta mig kort på respektive fråga. För att hantera klimatpåverkan krävs stora insatser för att minska utsläppen av växthusgaser, men även insatser för att begränsa effekterna av klimatförändringar. Anpassningsarbetet, som ännu är i sin linda, är mångfasetterat och spänner från skador på fysisk infrastruktur till påverkan på den biologiska mångfalden samtidigt som det griper in i samhällets alla nivåer. Det finns ingen myndighet som ensam kan hantera alla dessa frågor. Sektorsansvaret är här mycket viktigt. För att förbättra samordningen på den lokala och regionala nivån har dock extra resurser anslagits för länsstyrelserna. Anpassningsarbetet kommer att utvecklas under lång tid och har bland annat inletts med att bygga upp viktig kunskap för att bättre kunna förebygga och ha beredskap att hantera den ökade risken av kraftiga översvämningar. En viktig åtgärd här är att ta fram en noggrannare höjdmodell över Sverige, vilket Lantmäteriet nu jobbar med. En annan viktig åtgärd är att få en bättre bild av stabiliteten längs Göta älv i händelse av att ökade vattenmängder måste avtappas från Vänern. Detta arbetar SGI med. Ett annat alternativ skulle kunna vara att tappa Vänern på vatten genom en tunnel till Västerhavet. Vi avser även överväga detta alternativ. För att redan nu minska risken av att Vänern svämmar över finns en överenskommen avtappningsstrategi. Överenskommelsen trädde i kraft den 1 oktober 2008 och är ett första steg när det gäller att hantera Vänerns översvämningsproblematik. Som framgår av klimatpropositionen anser regeringen att det är angeläget att bättre integrera det förebyggande klimatarbetet i den fysiska planeringen och konkreta åtgärder för anpassning. I stället för att göra det obligatoriskt att upprätta särskilda klimat- och sårbarhetsplaner anser jag att vi i första hand bör använda de instrument som redan finns, det vill säga att beakta klimataspekter i översiktsplaner, detaljplaner och vid den prövning som görs i samband med bygglov. Regeringen delar i allt väsentligt Klimat- och sårbarhetsutredningens syn att klimatfrågan bör få större genomslag i den kommunala planeringen och bereder frågan inom ramen för arbetet med den PBL-proposition som vi planerar att förelägga riksdagen under året. Kommunerna bör på ett helt annat sätt än hittills beakta risker för översvämningar, ras, skred och erosion i samband med planläggning och bygglov. Kommunernas skyldighet att ta hänsyn till riskfaktorer vid lokalisering av bebyggelse har förtydligats genom den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2008. Regleringen innebär att hänsyn ska tas till riskfaktorerna inte bara vid kommunens översiktliga planering utan även vid detaljplanläggning och vid prövning av bygglov och förhandsbesked enligt plan- och bygglagen. Det kan inte råda något tvivel om att kommunerna har ett avgörande ansvar när det gäller bebyggelsens lokalisering och att man ska ta hänsyn till de olika riskerna. Kommunen kan drabbas av skadestånd om den brister i sin myndighetsutövning. Det går inte att skylla på att man inte visste, om olyckan skulle vara framme. När det gäller preskriptionstiden för kommunens ansvar har regeringen gjort den bedömningen att en förlängd preskriptionstid inte är motiverad. Klimat- och sårbarhetsutredningens förslag om fördubblad preskriptionstid från 10 till 20 år löser enligt min uppfattning inte problemet. När det gäller strandskyddet hade vi den 29 april här i kammaren en debatt om detta. Jag ser därför inget skäl att än en gång debattera denna fråga, men konstaterar att eftersom de nya bestämmelserna bland annat kräver att det lämnas fri passage närmast strandkanten undviks i många fall att hus placeras för lågt nära vatten. Detta är positivt i ett anpassningsperspektiv. Andelen hårdgjorda ytor i våra städer och tätorter kan vara ett problem med tanke på klimatförändringen och risken för översvämning vid häftiga regn. Risken med mer hårdgjorda ytor bör förstås beaktas vid kommunal planering, och en strävan bör vara att hålla nere andelen hårdgjord yta. Som Karin Svensson Smith känner till ses nu miljömålssystemet över - inklusive miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö - och det är regeringens avsikt att lämna en miljömålsproposition till riksdagen våren 2010. I likhet med Klimat- och sårbarhetsutredningen antyder Karin Svensson Smith att kommunerna skulle vara förhindrade att genomföra anpassningsåtgärder på grund av den så kallade likställighetsprincipen. Det kan finnas oklarheter som behöver redas ut. För egen del är jag öppen för att se över om det finns behov av att förtydliga eller stärka kommunernas möjligheter att vidta de anpassningsåtgärder som behövs. Slutligen när det gäller ansvaret för insamling, analys och tillhandahållandet av miljödata har det inte skett någon förändring i ansvarsförhållandena. SLU har dock fått ytterligare resurser och utvidgat uppdrag för att mot bakgrund av kommande klimatförändring bättre kunna svara upp mot behovet att tillhandahålla underlag av betydelse för miljön och de areella näringarna med utgångspunkt i miljökvalitetsmålen.
Karin Svensson Smith (Mp)

Anf. 10 Karin Svensson Smith (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag tänkte börja med det positiva. Jag är väldigt nöjd med att regeringen överväger att återkomma när det gäller revisionen av miljömålen i fråga om att ta tillbaka det krav som vi tidigare hade på att andelen hårdgjorda ytor inte ska öka. Det är väldigt tydligt för alla oss som har sett kommuner med ihållande regn att andelen asfalt och betong är direkt proportionellt till hur mycket problem de har. Mer grönytor är betydelsefullt för många olika saker. Den här debatten är ännu mer aktuell nu än när interpellationen skrevs. Det har kommit nya mycket alarmerande uppgifter som miljöministern säkert känner till om att FN:s klimatpanel har underskattat riskerna med avsmältning av is och att havsnivåhöjningen kan bli betydligt större och mer varierad än vad vi tidigare har trott. Därför är jag lite förvånad över att regeringen inte i klimatpropositionen passar på att beakta fler av de kloka förslag som Klimat- och sårbarhetsutredningen hade. Detta gäller till exempel kommunernas ansvar när det gäller att preskriptionstiden inte förlängs till 20 år. Bland annat tv-programmet Uppdrag granskning har visat att kommuner fortfarande beviljar bygglov i låglänta områden som riskerar att översvämmas antingen på grund av att havsnivån stiger eller att Vänern eller något vattendrag stiger. Jag har med mig Mariestads-Tidningen där man skriver om att nya tag tas mot Sjöstaden. Efter att Uppdrag granskning har visats planerar man att bygga ut på väldigt låglänta områden som om ingenting hade hänt och som om ingenting har uppdagats. Det ironiska är vad Uppdrag granskning visar om de nya bostadsområden i Karlstad som kallas Pilonen och Kanoten och liknande och som ligger i områden som förväntas kunna svämma över. Varför vill inte regeringen att kommunerna ska ta saken på allvar? När det sedan gäller de kommuner som vill ta saken på allvar undrar jag vad som är problemet. I den valkrets som jag själv representerar, Malmö, är problemet enligt kommunjuristen likställighetsprincipen. Det är inget problem att veta vad man ska göra vid nybyggnation. Men hur gör man för att skydda de bostadsområden som redan finns? Kan man med kommunala skattemedel skydda invånares privata egendom? Är det förenligt med kommunallagen? Här är läget oklart. Det skulle därför vara bra om man kunde få ett svar så att man kan sätta i gång med arbetet. Vilken statlig myndighet ska hjälpa till här? Jag delar verkligen uppfattningen att många sektorer måste hjälpa till. Problemet är att någon måste ta huvudansvaret. Ingen myndighet har det i dag. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska samordna vad andra gör. Men ska de ha ansvar för att initiativ tas om andra inte gör någonting? Det framgår inte av deras instruktioner och framför allt inte av deras anslag. De kommuner som söker anslag kan se att anslaget mycket snabbt tar slut, för det står inte alls i paritet med vad som behövs för att skydda såväl invånare som egendom mot de förändringar som det framtida klimatet kommer att kunna orsaka. Nej, jag anser att det här har blivit en sorts svartepetter som man skickar mellan sig. Många inser att problemet finns, men ingen vill ta ansvar. Det tycker jag att vi i Sveriges riksdag måste göra någonting åt.
Jan Lindholm (Mp)

Anf. 11 Jan Lindholm (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! När nu Klimat- och sårbarhetsutredningen och de riskerna debatteras vill jag passa på att fråga Andreas Carlgren, vår miljöminister som representerar Centerpartiet som ju har ändrat uppfattning när det gäller kärnkraften, om säkerhetsfrågor rörande vår energiförsörjning. Tidsperspektivet är viktigt i klimat- och sårbarhetsfrågor. Tidsperspektivet för kärnkraften är långt. Enligt de uppgifter jag har skulle en ny reaktor kunna börja producera el tidigast 2029. Vi brukar säga att i 60, 70, 80 år eller så ska väl en sådan reaktor kunna producera. Det betyder att vi då är framme vid ungefär år 2100 när det gäller en sådan här anläggning. I Klimat- och sårbarhetsutredningens betänkande står det en hel del om situationen för våra kärnkraftverk. Till exempel berättar man att när vi får mindre snö och mer regn i våra fjäll kommer temperaturen på det vatten som rinner ned i Östersjön att vara högre än den är i dag. Det gör att vi snabbare får sommartemperatur i Östersjön och till och med en högre sluttemperatur i slutet av sommaren än vi nu har. Kärnreaktorerna i Sverige är beroende av havsvatten för kylning. Man pumpar väldigt mycket vatten genom våra kärnreaktorer för att hålla dem kalla och ha driftssäkerhet. Enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen kommer man att behöva använda ytterligare 5 procent av den energi som produceras i en kärnreaktor för att pumpa den mermängd vatten som behövs. Det här står i Klimat- och sårbarhetsutredningens betänkande. Den utredningen är i dag gammal. Samtidigt vet vi att den här processen går fortare. Därför kan man undra hur ni funderar på detta med säkerhet när temperaturen ökar och vi har ett teknikval som är beroende av vatten med en viss temperatur. Jag vet att i slutet av sommaren är marginalen ibland under 1 grad - 0,8 grader kan det vara - med den pumpkapacitet man i dag har för att man helt enkelt måste stänga på grund av att det inte går att kyla med den pumpkapacitet som i dag finns. Det här är intressant i kärnkraftsfrågan i sig men också i ett sårbarhetsperspektiv och ett rättssäkerhetsperspektiv för den som vill ha reda på hur stora riskerna är i det här sammanhanget. Det skulle, herr talman, vara intressant att få höra hur man i Centerpartiet har resonerat om informationen i Klimat- och sårbarhetsutredningen och om det faktum att underlaget hela tiden bör uppdateras med den nya information som vi får om att den här processen nu går snabbare. Ibland pratar man om havsnivåns höjning och om säkerheten i ett slutförvar och sådana saker, så det finns många andra aspekter i sammanhanget. Men jag har mest fastnat för det faktum att det behövs en viss temperatur på kylvattnet för att det med den el som produceras i reaktorn ska gå att kyla ned denna. 5 procents ytterligare energiförbrukning för att klara pumpningen är ganska väsentligt för det slutgiltiga ekonomiska resultatet i sammanhanget. Min fråga blir därför hur ministern ser på den här delen av informationen i Klimat- och sårbarhetsutredningen.
Andreas Carlgren (C)

Anf. 12 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Den fråga om anpassningen som vi diskuterar nu är en viktig fråga. Vi genomför nu i Sverige ett ambitiöst program och omfattande insatser just för att förebygga när det gäller mycket av det som behöver göras i anpassningsfrågorna. Samtidigt kan vi konstatera att Sverige är ett av de länder i världen som kommer att ha de minsta problemen. Vi kommer att se problem, men de är inte jämförbara med vad man kommer att uppleva i många av u-länderna som ju har orsakat minst problem men som drabbas värst av problemen. Det är klokt att ha den utgångspunkten. När det gäller det övergripande ansvaret för anpassningsfrågorna konstaterar jag att det är mycket viktigt att det ligger just på sektorsmyndigheterna. Det här kommer att påverka olika delar av samhället. Gång på gång visar det sig att den effektivaste modellen för att få åtgärder genomförda i verkligheten är att ansvaret ligger på respektive sektorsmyndighet. Vi har också lagt ett ansvar på länsstyrelserna för samordningen av arbetet. Jag tror att det blir en mycket effektivare väg att gå för att få fram verkliga åtgärder och för att veta att det som behöver genomföras verkligen genomförs än att lägga detta på en särskild myndighet, till exempel på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Däremot inträder i rena krissituationer en annan ordning. Också detta är förberett i det svenska systemet. Översvämningar är dock inte någonting helt nytt i Sverige. Vi har upplevt sådana tidigare, så i princip är det inte en förändring som det kommer att handla om. Vi kommer inte att drabbas av översvämningar av ett helt annat slag, men de kommer tätare. Därför är det viktigt att vi har en beredskap också för det. När det gäller kommunernas ansvar var Karin Svensson Smiths huvudfråga till mig varför regeringen inte vill att kommunerna ska ta mer ansvar. Sanningen är att vi tydligt och klart har sagt att kommunerna ska ha ett ansvar. Vi har skärpt kraven i plan- och bygglagen när det gäller att se till att ha en samhällsplanering och bebyggelseplanering som uppfyller kraven också i fråga om översvämningsrisker till följd av klimatförändringar. Dessutom finns det ett fastställt skadeståndsansvar, så det är inte så att kommunerna kan springa ifrån sitt ansvar. Däremot säger jag i interpellationssvaret att det är viktigare att kommunerna i verkligheten tar det ansvaret - därför lagstiftningen. Det följs upp att de har tagit det ansvaret. Gör de inte det kommer de att ställas till skadeståndsansvar. Det här problemet skulle inte lösas bara genom förlängd preskriptionstid. Till sist är det väl bara när det gäller Jan Lindholms fråga att konstatera att det inte finns några gränser för hur hårt man kan skruva och försöka konstruera sina frågor för att i alla fall få en kärnkraftsdebatt här i kammaren. Nu är det inte i första hand det som den här interpellationen handlar om. Jag kan väl bara konstatera att det är mycket enkelt: Också kärnkraftsbolagens ägare kommer att ställas inför frågan om ekonomin. Vi kommer inte att ha några statliga subventioner eller skattesubventioner till företagen. Den situationen skärps naturligtvis när nya förutsättningar gäller. När det gäller säkerheten finns det ingen som helst skillnad jämfört med vad som hittills gällt. Det är mycket stränga säkerhetskrav som gäller, och myndigheterna följer noga upp detta.
Karin Svensson Smith (Mp)

Anf. 13 Karin Svensson Smith (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera Andreas Carlgren att läsa Mariestads-Tidningen den 14 april och att titta på bilderna där. Sandstranden är borta i ett nytt förslag. Det är tyvärr inte så att alla kommuner tar det ansvar som jag och, antar jag, också Andreas Carlgren vill att de ska ta. Det är så attraktivt att bygga i vattenläge, och det är så attraktivt att försöka locka till sig nya skatteintäkter till kommunerna att det långsiktiga ansvaret tyvärr fallerar - inte på alla håll men på många håll. Klimat- och sårbarhetsutredningen hade verkligen på fötterna när de föreslog att man skulle förlänga preskriptionstiden. När det gäller sektorsansvar i länsstyrelser vill jag att alla ska ta ansvar. Men ibland måste någon ta huvudansvaret för att enskilda inte ska trilla emellan. Jag kan ta exemplet med avvattning av Vänern. Det skulle antagligen behövas en ny tunnel eller en kanal för avvattning av Vänern mot Uddevalla. Vilken myndighet tar ansvar för det? Jag har ställt den frågan upprepade gånger här i riksdagen och blivit hänvisad till jättemånga. Jag kan se att regeringen anslår 20 miljoner under utgiftsområde 6 Försvar. Men i Klimat- och sårbarhetsutredningens delbetänkande menar man att en sådan här tunnel eller en kanal, om den ska byggas, kostar någonstans mellan 3,5 och 4,6 miljarder. Vem tar ansvar för det? I klimatpropositionen säger man att man återkommer när man ska fastställa infrastrukturplanerna våren 2010. Men det är i så fall Näringsdepartementets utgiftsområde 22. Inte ens regeringen har klargjort vem som tar ansvar för avvattning av Vänern. En annan ansvarsfråga: Vem har ansvar för det kunskapsunderlag vi behöver när det gäller konsekvenserna av det förändrade klimatet? Jag har frågat varför ni pekar ut SLU som ansvarig för miljöanalys. Naturvårdsverket är annars den statliga myndighet som ska svara för kunskapsinsamlingen på det här området. Jag har fått till svar att SLU har fått ytterligare resurser och ett utpekat arbetsområde. Varför ska Naturvårdsverket inte ha det ansvaret? Av vilken anledning vet regeringen på förhand att SLU är den som är bäst skickad att svara på frågor som Naturvårdsverket har? Enligt mina uppgifter om vad som framkom på Naturvårdsverkets seminarium är det inte alls självklart så, utan det finns många högskolor och universitet som kan hjälpa till med att ta fram det underlag som behövs för att Naturvårdsverket ska kunna följa upp miljöanalysen. Jag skulle vilja veta vem som ska ha huvudansvaret för till exempel avvattningen av Vänern. Var finns anslagen? Vilken myndighet är det som ska ta ansvaret? Jag har inte fått något svar. Vad ska den enskilde säga om det har gått mer än tio år när det svämmar över? Försäkringsbolagen kan rimligen säga: Det här är ingen oväntad händelse, vi ersätter inte dig som enskild. Kommunen säger: Det har gått tio år sedan beslut. Preskriptionstiden är ute, vi har inget ansvar. Ska de enskilda vända sig till statsministern? Vem ska de vända sig till? Rimligen måste den som fattar beslutet ta ansvar, och tio år räcker inte för att ta ansvar gentemot den enskilde för konsekvenserna av ett förändrat klimat.
Jan Lindholm (Mp)

Anf. 14 Jan Lindholm (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag förde in ett vidare perspektiv än själva frågeställningen, men jag utgick från ministerns svar. Där står det: "Det ska inte råda något tvivel om att kommunerna har ett avgörande ansvar när det gäller bebyggelsens lokalisering och att man ska ta hänsyn till de olika riskerna." Då tänkte jag att vi har riksintressen där det faktiskt inte är kommunen som fattar beslut. Det står vidare: "Kommunen kan drabbas av skadestånd om den brister i sin myndighetsutövning." Vid installationer som har riksintresse, till exempel kärnkraftverk, ligger besluten på statlig nivå. Jag tycker att det ändå ligger inom ramen för ministerns svar att ställa följdfrågor med anledning av den information som ges. Jag noterade att ministern tycker att riskerna med anledning av klimatförändringarna är en icke-fråga. Det är märkligt att komma från en minister som i andra sammanhang anser sig vara den som för klimatkampen på frontlinjen. Ministern säger också i sin kommentar att vi kommer att vara de med de minsta problemen. Jag tycker inte att det är ett argument i det här sammanhanget. Var någonstans de minsta problemen kommer att ligga och på vilken nivå beror på var vi i slutändan hamnar. Har vi klarat tvågradersmålet eller inte? Gör vi inte det vet vi väldigt lite egentligen om vad som kommer att hända. Jag skulle gärna se att ministern lade mer krut på att uppdatera den information som finns i Klimat- och sårbarhetsutredningen kontinuerligt så att vi hela tiden får den i den takt det är möjligt. Jag vet att det tar tid att samla ihop information. Vår energiförsörjning är väldigt viktig, det är inte någon icke-fråga. Då är det väsentligt huruvida våra kärnkraftverk kan fungera eller inte, om vi nu har en regering som vill att de ska finnas kvar.
Andreas Carlgren (C)

Anf. 15 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Först till Karin Svensson Smith när det gäller kommunerna: Jag tycker att jag klart och tydligt angav att vi har skärpt kraven i lagstiftningen. Det är nya krav som gäller i plan- och bygglagen. Det innebär att kommunerna ska ta hänsyn till förändrade klimatförutsättningar i sin planering. Det finns ett skadeståndsansvar som gäller också mot en enskild. Det enda jag har hänvisat till är att man inte kommer att lösa problemet genom att förlänga preskriptionstiden. Jag tycker egentligen inte att Karin Svensson Smith har beskrivit någonting som säger emot det. Jag håller helt med om att det självklart finns situationer där någon måste ta huvudansvaret. Det gäller delvis det långsiktiga förebyggande arbetet. Där är det länsstyrelsernas ansvar att samordna insatserna. Det är just för att vi ska se till att sektorsmyndigheterna tar ansvaret, genomför arbetet i verkligheten och att anpassningsåtgärderna verkligen genomförs förebyggande. Det är det stora arbetet. Ju mer förebyggande vi arbetar, desto mindre risk att det är enskilda krissituationer som måste hanteras. Är det enskilda krissituationer som hanteras finns det ett särskilt myndighetsansvar för det. Avtappning av Vänern, som Karin Svensson Smith tar upp, är självklart en så stor fråga att den inte skulle kunna hanteras av en krismyndighet. Det är en mycket större fråga. Där är nu det första steget att ta fram mer kunskap. Det finns olika tänkbara alternativ. Ett är att förstärka utloppet genom Göta älv och på så sätt öka flödet. Där ligger nu ett uppdrag på SGI att genomföra ytterligare kartering av ras- och skredrisker och bedöma förutsättningarna. Ett annat alternativ är att bygga en kanal eller en tunnel som mynnar ut i Västerhavet. Det skulle, precis som Karin Svensson Smith säger, jämförelsevis vara en mycket dyrare åtgärd. Den kan senare visa sig vara nödvändig. Det är därför vi i nästa etapp efter Klimat- och sårbarhetsutredningen genomför ett omfattande arbete för att bedöma förutsättningarna och få tillräcklig kunskap för att också kunna ta besluten. Det är precis den processen som pågår. Till sist konstaterar jag igen när det gäller Jan Lindholms frågor att de fortsätter att vara oerhört skruvade för att ge någon liten legitimitet för den här debatten. Jan Lindholm säger att jag inte talade tillräckligt om riksintressen i mitt interpellationssvar. Nej, det berodde på att interpellationen handlar om kommunernas ansvar. Det var det frågan gällde, och det är den jag svarade på. Det är alldeles självklart att staten har ett ansvar för kärnkraften. Det förändras inte i och med klimatet. Det ligger fortfarande ett mycket högt säkerhetskrav där. Det är Strålsäkerhetsmyndigheten som har ansvaret att följa detta, och det sker. Allra sist när det gäller anpassningsfrågorna har Sverige förhållandevis mycket mindre problem än många av de länder som kommer att drabbas allra värst i u-världen. Det var helt enkelt fråga om att framför allt påminna om att vi också när det gäller anpassningsåtgärder ska visa solidaritet med fattiga länder som kommer att drabbas mycket hårdare än vi. Det är sannerligen inte att förminska problemen utan att vara medveten om proportionerna i ett internationellt perspektiv.
Karin Svensson Smith (Mp)

Anf. 16 Karin Svensson Smith (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Även om PBL är stärkt visar Uppdrag granskning att kommunerna kring Vänern fortsätter att bevilja bygglov i lägen som kommer att bli översvämmade. Någonting fallerar. Jag påstår inte att en förlängd preskriptionstid löser alla problemen, men åtminstone besinnar man sig antagligen innan man säger ja till att bygga när man vet att människor kommer att bli drabbade. Vem tar ansvaret? Det är länsstyrelsen. Men är det Länsstyrelsen i Västra Götaland som ska ta ansvar för avvattning av Vänern? Jag vet att saker har gjorts, men jag tror att kunskapen är helt tydlig att det bara är frågan om när, inte om, man kommer att behöva en ny avvattning av Vänern. Är det så att det kanske vore bättre med en ny tunnel eller kanal, varför inte utreda det samtidigt? Varför utreder man först en förstärkning av Göta älv, och sedan när man märker att okej, det kanske inte räcker, ska man ha det färdigt? Vi har nog inte den tiden. Jag tycker inte att det är att ta ansvar för den befolkning som bor längs Göta älv. Varför inte utreda de två alternativen samtidigt? Andreas Carlgren svarade inte på vilket departement det är - Försvarsdepartementet, Näringsdepartementet eller Miljödepartementet - som har huvudansvar för att förbereda oss för de klimatförändringar vi inte kan förhindra. När det till exempel gäller det här med avvattning, vilket av departementens utgiftsområde är det? Jag hoppas också att få svar på varför Naturvårdsverket inte ska fortsätta att få anslag och uppdrag när det gäller miljöanalys. Varför ska SLU ha det som huvudansvar och inte Naturvårdsverket? Jag känner inte till att det finns någon kritik mot Naturvårdsverket som gör att man har anledning att ta det ansvaret ifrån dem.
Andreas Carlgren (C)

Anf. 17 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Än en gång vill jag säga att jag tycker att det är viktiga frågor som Karin Svensson Smith tar upp. Det svar jag har gett visar också vilket brett arbete som nu sker i Sverige när det gäller att förbereda oss för den anpassning som kan behövas på grund av klimatförändringar. Vi kan konstatera att jämfört med de flesta andra länder har vi inte bara bättre förutsättningar. Vi har också genomfört ett bättre förberedelsearbete än de flesta andra länder. När det gäller frågorna tycker jag att det är lite modigt när Karin Svensson Smith använder Uppdrag granskning som främsta sanningskälla. Däremot avvisar jag inte alls att det kan behövas andra förändringar av plan- och bygglagen. Det är en av de frågor som vi nu arbetar med inför de mer omfattande förändringar av plan- och bygglagen som vi kommer att föreslå i höst. Det är ändå så att jag fortfarande inte har sett just preskriptionstiden som den viktiga lösningen. Jag konstaterar att inte heller Karin Svensson Smith är säker på att en kanal eller tunnel från Vänern verkligen skulle behövas. Och vi har redan startat ett kunskapsarbete. Det kan framöver mycket väl visa sig motiverat att starta ett utredningsarbete, men vi ser till att vi först får in en del kunskapsförutsättningar som får ligga till grund för bedömningen. När det gäller vilket departement som har huvudansvar konstaterar jag att det ansvar som nu ligger för klimat- och sårbarhetsfrågor är ett sektorsansvar som är fördelat först på olika myndigheter och också på departement. Precis i enlighet med den ordning som gäller för andra ansvarsfrågor finns det också här ett ansvar fördelat på departementen. Miljödepartementet har ett viktigt ansvar, och det tar vi. Till sist har vi inte på något sätt velat undanhålla uppgifter från Naturvårdsverket, tvärtom. Det görs många viktiga insatser också där när det gäller miljödata. Men vi har sett att det är värdefullt att komplettera med Lantbruksuniversitets kompetens och därmed knyta en del av arbetet närmare till forskning och akademi.

Dokument

den 31 mars

Interpellation

2008/09:437 Klimat och sårbarhet

av Karin Svensson Smith (mp)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

I klimatpropositionen återger regeringen slutsatser från Klimat- och sårbarhetsutredningen: ”De vetenskapliga resultaten visar enligt utredningen att Sverige kommer att påverkas kraftigt av ett förändrat klimat. Utredningen bedömer att säkerheten i denna slutsats är tillräcklig för att påbörja långtgående åtgärder för anpassning av det svenska samhället … Konsekvenserna av utredningens olika scenarier visar också på vikten av att tvågradersmålet uppnås och att den avgörande betydelse som utsläppsminskande åtgärder har för omfattningen av det arbete med anpassning som kommer att behövas.”

Nya forskarrapporter om stigande havsnivåer stod i centrum när 1 500 klimatforskare hade vetenskaplig konferens i Köpenhamn 2009. Höjd havsnivå och översvämningar riskerar att hota såväl människors säkerhet som stora materiella värden. I Köpenhamns grannstad Malmö finns 43 kilometer kust. Innanför kustlinjen finns lågt belägna områden som är hotade när vattnet stiger. I Stadsbyggnadskontorets pm om klimatet, havsnivån och planeringen redovisas vilka nya murar, vallar och slussar som kan behövas för att skydda Malmöborna. Malmö är långt ifrån unikt. I Göteborg har beräknats att det kan kosta upp till 10 miljarder att skydda centrala Göteborg mot extremt väder.

Det finns kanske ännu chans att ställa om till ett klimatvänligt samhälle. Kanske har tiden redan runnit ut, men det vore oetiskt att inte försöka skydda kommande generationer från konsekvenserna av det oljefrosseri som vår generation har ägnat sig åt. En viktig aspekt på den omställning som behöver göras är att vi lokalt planerar så att vi bokstavligen inte står med vatten upp till knäna. Alla kommuner måste inse att det är skarpt läge nu. Gamla planer och helt nya planer behövs. Miljöpartiet anser att ett viktigt verktyg vore att göra det obligatoriskt för kommuner att upprätta klimat- och sårbarhetsplaner.

Klimat- och sårbarhetsutredningen redovisade sina bedömningar och förslag för två år sedan. Den enda rimliga slutsatsen är att läget är mycket allvarligt. Mest utsatta är de som bor kring Vänern och Göta älv. Både där och i andra vattennära lägen riskerar hus att översvämmas när det blir ihållande regn och när havsnivån stiger. Ca 200 000 hus ligger nära vatten där ras och skred kan vålla mycket stora skador. Över 150 000 byggnader i främst de sydliga kusttrakterna kan förödas av jorderosion.

Totalt riskerar hus för uppemot 100 miljarder kronor att förstöras. Vattenkvaliteten i sjöar och vattendrag kommer att försämras och hota tillgången på dricksvatten. Det varmare klimatet kommer att påverka folkhälsan negativt i form av bland annat fästingburna sjukdomar. Vi nordbor kommer dock mycket lindrigt undan jämfört med de umbäranden som redan inträffar och än mer väntar befolkningen på sydligare breddgrader.

Klimat- och sårbarhetsplaner

Som bland annat visats i Uppdrag Granskning den 25 mars fortsätter många kommuner trots den ökade kunskapen om klimatförändringarna att bevilja bygglov på tomter som riskerar att översvämmas. Nuvarande planer riskerar också, om de genomförs, att minska den grönyta som behövs för infiltration vid ihållande regn. Nya externa köpcentrum får etableringstillstånd trots att de medför ökade transporter och utslagning av lokal livsmedelshandel.

Det krävs kraftfulla politiska beslut som bidrar till att möta hoten. De allra flesta av oss vill leva på ett sätt som inte hotar våra barns och barnbarns framtid. För att kunna göra det måste det finnas bra kollektivtrafik, säkra cykelvägar, klimatvänliga energialternativ och rimligt avstånd till närservice. Kommunerna måste tvingas att beakta aktuella klimat- och sårbarhetsfakta.

De måste planera nytt för trafik, energiförsörjning, VA-system, markanvändning och annat som har betydelse för att minska sårbarheten. Kommunerna måste våga använda sig av den makt de har genom översikts- och detaljplaner för att skydda sin befolkning. Samtidigt som kommuner förbereder sig för klimatförändringar som inte kan förhindras är det oerhört viktigt att rejält minska den klimatpåverkan som finns i kommunen.

Det är delvis samma förvaltningar som berörs och därför bör det vara rationellt att planera för minskad klimatpåverkan och minskad sårbarhet samtidigt. Då blir det också lättare att motivera kommuninvånarna till ändrade resvanor och klimatvänlig livsstil i övrigt. I Klimatpropositionen finns ett avsnitt om anpassning till ett förändrat klimat. Förslag att stärka kommunernas ansvar saknas emellertid. Exempelvis finns det ingen reglering för att kommuner ska ha särskilda planer för räddningsinsatser vid översvämningar.

Förlängt ansvar för konsekvenserna av kommunala beslut

Ett av Klimat- och sårbarhetsutredningens tyngsta förslag är att fördubbla preskriptionstiden för när kommuner ska ta ansvar för skador till följd av att kommunen inte tillräckligt beaktat risker för översvämningar, ras, skred och erosion. Regeringen föreslår ingen förändring trots att det är uppenbart att samhällets skydd gentemot enskilda behöver stärkas och att kommunerna måste få ett starkare motiv att sätta säkerhet och klimatsäkring av exempelvis VA-anläggningar framför lockande förslag på kortsiktig exploatering.

Strandskyddet behöver stärkas och inte urholkas

Frågan om strandskyddet handlar inte längre enbart om naturvärden eller allmänhetens tillgång till attraktiva områden; nu är det även risken för höjningar av vattennivån orsakade av klimatförändringar som måste placeras i fokus.

Vi har här två motsatta intressen som måste vägas mot varandra och där någon kompromiss inte är möjlig. Det första intresset är att bygga i strandnära lägen, det andra intresset är att undvika skador på människor och egendom. Förutsatt att klimatförändringarna får någon effekt alls måste högre havsnivåer och därmed ökade översvämningsrisker också få ett genomslag i hur och om vi tillåter ny strandnära bebyggelse. Förutsatt att man tror att klimatförändringarna inte får några sådana effekter kan risken givetvis negligeras. Men en sådan inställning har inte vetenskap och rationalitet på sin sida.

Av historiska skäl är alla större svenska befolkningscentrum placerade nära vatten och många av dessa ligger dessutom i nära anslutning till flodutlopp, det vill säga i områden som drabbas hårdast i händelse av översvämningar. Det finns alltså redan i dag skäl att studera effekterna av klimatförändringar och ta stor hänsyn till sådana studier vid planeringen av ytterligare bebyggelse.

De risker vi står inför kanske inte ser så farliga ut vid ett ytligt betraktande. Det kan röra sig om en höjning av medelvattenståndet med ett par decimeter det närmsta seklet i det bästa scenariot, men också ett högvattenstånd i Blekinge och Skåne som under samma tidsperiod ökar till en nivå som ligger över två meter över dagens. Redan i dag finns risk för att kustnära bebyggelse drabbas vid översvämningar; en ökad bebyggelse i sådana områden i en situation där medelvattenståndet ökar är givetvis ingen bra kombination.

Enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen kan ökade kostnader för översvämning av bebyggelse och kust vara 10–20 miljarder kronor och för kusterosion 20–90 miljarder kronor. De mest erosionsutsatta kuststräckorna finns i Skåne och Blekinge, på Öland och Gotland, och antalet byggnader som ligger inom erosionsbenäget område vid en havsnivåhöjning på 88 centimeter är 150 000. I Skåne är den kustnära landsbygden redan tätt bebyggd, med minst 10 byggnader per kvadratkilometer. 11 av de 16 skånska kustkommunernas centralorter ligger vid havet. Enligt en analys av Skånes kust var nästan hälften av den totala kuststräckan kraftigt exploaterad av bebyggelse, vägar och bryggor.

Vid planering av ny bebyggelse är det viktigt att utgå från ett värsta scenario, det vill säga ett högvattenstånd utifrån det klimatscenario som ger det högsta högvattenståndet och som har en återkomst på hundra år. För Skåne och Blekinge beräknas det värsta scenariot till nivå 1,86–2,29 meter enligt SMHI – samtidigt som trycket på strandnära exploateringar är stort. I detta läge blir statens roll att skydda stränderna från exploatering ännu mer angelägen.

I dag finns ett stort politiskt och ekonomiskt tryck för att luckra upp strandskyddet och öka möjligheterna att bygga nära vattnet. Regeringen sätter exploateringsintressen före samhälleligt ansvar när man i proposition föreslår lättnader i strandskyddet. Kommunerna föreslås få en större roll vilket minskar statens möjligheter att agera för att minska byggandet nära vatten med anledning av klimatproblemen.

I lagrådsremissen sägs att det inte finns något behov av att införa översvämningsrisk som ett nytt moment i strandskyddet och dess syften, och som skäl anges att denna risk ska hanteras enligt plan- och bygglagen och miljöbalken, att det åligger kommunerna att beakta riskerna. Denna skyldighet ansågs dock av Klimat- och sårbarhetsutredningen som för svag och i behov av förstärkning. Det går även stick i stäv med rekommendationer från länsstyrelserna att använda en säkerhetsmarginal för erosion på 100 meter från dagens kustlinje vid ny bebyggelse (Länsstyrelserna, Stigande havsnivå – konsekvenser för fysisk planering, s. 39).

Att lägga ansvaret på kommunerna är allmänt sett en märklig ordning om man tar klimatfrågans omfattning på allvar, men naturligt om man betraktar den som en lokal kuriositet som inte har potentiella effekter i hela landet. Strandskyddet är i dag främst motiverat av naturvårds- och rekreationsskäl, det är de skäl som anses starka nog att generellt skydda stränderna för exploatering. Men samma typ av generella skäl existerar givetvis med avseende på klimatfrågan och översvämningsrisker.

Skälet till att just naturvårds- och rekreationsskäl finns för ett strandskydd i hela landet är att dessa värden i princip gäller lika i alla fall i de delar av landet där befolkningstätheten och trycket på att få bygga strandnära är störst. På samma sätt är det med klimatfrågan, den gäller lika i alla fall för de delar av landet där befolkningstätheten och trycket på att få bygga strandnära är störst.

Andelen hårdgjord yta måste minska

Att andelen hårdgjord yta inte ska öka var tidigare ett av delmålen för miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö. De senaste årens översvämningar visar att detta mål behöver återkomma och förstärkas. Frånsett behovet av att öka infiltrationsförmågan (speciellt i tätorter) och därmed motverka översvämningsrisken behövs målet för att värna om odlingsbar mark samt att öka den biologiska mångfalden.

Lagreglering av likställighetsprincipen i kommunernas klimatanpassningsåtgärder

Hur hot mot befintlig bebyggelse ska hanteras är inte särskilt väl reglerat i gällande lagar. Dagens PBL och miljöbalk är inte utformade för att skydda bebyggelse och fastigheter mot naturen själv. Finansiering av skyddsåtgärder är i första hand ett ansvar för de fastighetsägare som drar nytta av skyddet. Klimat- och sårbarhetsutredningen ansåg att det behövs en särskild lag som reglerar att alla kommuner behandlar frågan om likställighetsprincipen lika när kommuner ska finansiera åtgärder som syftar till att förebygga naturolyckor på enskilt ägda fastigheter. I dag råder det oklarheter om vad kommuner får och kan göra när det gäller befintlig bebyggelse. Klimat- och sårbarhetsutredningen ansåg också att det krävs ändringar i PBL som underlättar för kommuner att fastställa de krav som är aktuella mot bakgrund av kunskaperna om de konsekvenser det förändrade klimatet kan medföra. Regeringen lyfter inte Klimat- och sårbarhetsutredningens förslag vidare.

Ansvar för åtgärder i syfte att minska den sårbarhet klimatförändringarna medför

De avgörande frågorna om vem som ska ta ansvar för att anpassningsåtgärderna faktiskt blir genomförda och hur dessa åtgärder ska finansieras besvaras inte. Regeringen skriver ordet ”samordning” på flera ställen och en rad myndigheter, verk samt andra instanser på olika nivåer räknas upp, men frågan om vilket departement eller vilken myndighet som ska ta initiativ och långsiktigt driva anpassningsarbetet förblir oklart. Regeringen skriver under 9.2 (s. 164–165) att den avser att inrätta en nationell kontrollstation för uppföljning av arbetet med klimatanpassning. Uppföljning är något annat än ansvar och initiativ. Vilka finansiella och andra befogenheter klimatstationen ska ha eller hur den ska organiseras framgår inte. Det förefaller lämpligare att den nyinrättade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får ett utpekat huvudansvar för klimatanpassningsåtgärderna.

Olika alternativ till avtappning av Vänern

Klimat- och sårbarhetsutredningen har som alternativ till ökad avtappning genom Göta älv när det är en farligt hög vattennivå i Vänern föreslagit att en tunnel byggs från Vänern till Västerhavet. Kostnaderna för en tunnel som kan avbörda 400 kubikmeter per sekund bedöms enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen uppgå till 3,5–4,6 miljarder kronor. Detta behöver utredas som ett alternativ till att skredsäkra och eventuellt gjuta in Göta älv för att kunna klara en avtappning av Vänern. Båda förslagen behöver utredas samtidigt för att man sedan ska kunna ta ställning till den bästa kombinationen av åtgärder för att förhindra stora materiella och mänskliga skador. Just nu har Statens geologiska institut bara fått i uppdrag att analysera behovet av förstärkningar i Göta älv. Ingen har ansvar eller anslag för att ta fram underlag för en eventuell tunnel (eller kanal) till Uddevalla eller annan anslutning till Västerhavet.

Handelssjöfarten ska inte finansiera allmänna skyddsåtgärder

Enligt Klimatpropositionen finns det en beredskap hos Sjöfartsverket att rusta upp Södertälje sluss. Med vilken logik ska handelssjöfarten, som via farledsavgifterna finansierar de investeringar Sjöfartsverket genomför, ta ett ekonomiskt ansvar för en ökad avvattningskapacitet för Mälaren? Den summa på 20 miljoner kronor som propositionen anvisar under utgiftsområde 6, Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor för att stärka samhällets förmåga att motstå översvämningar, ras och skred, är skrattretande liten. Även om det sannolikt är möjligt att ragga upp ett antal medfinansiärer är summan inte i närheten av vad som behövs för eventuella tunnlar, kanaler, slussar och säkring av älvdalar.

Ansvar för insamling och analys samt tillhandahållande av miljödata

Under 9.8 (s. 178) ges Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ansvaret för att mot bakgrund av ett förändrat klimat möta framtida krav på insamling, analys och tillhandahållande av miljödata. Ansvaret för insamling av miljödata har hitintills legat på Naturvårdsverket. SNV har sedan i mån av behov lagt ut förfrågningar om kunskap som olika lärosäten fått möjlighet att tillgodose. Varför ansvaret ska flyttas från SNV framgår inte. Det framgår inte heller varför SLU skulle vara lämpligare än andra lärosäten att ta huvudansvar för miljöanalys. Via SLU:s hemsida framgår att fortlöpande miljöanalys är en nystartad verksamhet. Rimligen kan de olika lärosätenas respektive kompetenser bäst tas till vara om SNV även fortsättningsvis har huvudansvaret för att ta in den kompetens som behövs för att tillhandahålla sakligt underlag för miljöanalys.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga miljöministern:

Avser miljöministern att ta initiativ till att förelägga riksdagen ett förslag till ändring av plan- och bygglagen som gör det obligatoriskt för kommuner att upprätta klimat- och sårbarhetsplaner?

Avser miljöministern att till riksdagen redovisa det sakunderlag som stärker kommunens ansvar för konsekvenserna av sina beslut om detaljplaner och bygglov utan att skadeståndsansvar för översvämning, ras, skred och erosion gentemot enskilda och företag förlängs?

Utifrån vilket sakunderlag kan, enligt miljöministerns ställningstagande, lättnader i strandskyddet motiveras mot bakgrund av ökade risker för översvämningar och erosion i ett förändrat klimat?

Avser milijöministern att i den kommande miljömålspropositionen komplettera miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö med ett delmål att den totala hårdgjorda ytan i tätort ska minska?

Avser miljöministern att till riksdagen redovisa det lagrum som säkerställer att kommunernas klimatanpassningsåtgärder kan genomföras och inte förhindras av likställighetsprincipen på så sätt som redovisades i Klimat- och sårbarhetsutredningen?

Avser miljöministern att ta initiativ till att i regleringsbrevet till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge ett utpekat huvudansvar för klimatanpassningsåtgärderna?

Avser miljöministern att till riksdagen redovisa hur ett allsidigt underlag för beslut inom rimlig tid ska tas fram angående de olika alternativen till att bättre kunna reglera vattenståndet i Vänern?

Avser miljöministern att till riksdagen redovisa motiven till att flytta ansvaret för insamling, analys och tillhandahållande av miljödata från Naturvårdsverket till Sveriges lantbruksuniversitet?