Klass, kön, lön och frihet i arbetslivet

Interpellationsdebatt 28 maj 2007

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

Anf. 16 Nyamko Sabuni (Fp)

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat arbetsmarknadsministern vilka åtgärder han avser att vidta för att mer rättvist fördela friheter och förmåner i arbetslivet. Interpellationen har överlämnats till mig. Historiskt sett har kvinnors och mäns roll på arbetsmarknaden och ställning som arbetstagare varit olika. Länge saknade kvinnor rätt att äga och driva företag. Kvinnor var förhindrade att inneha offentliga tjänster och ämbeten. Steg för steg har arbetsmarknaden öppnats för kvinnor, och de har i dag samma rättigheter som män när det gäller anställning och företagande. Men trots att mycket har hänt kvarstår det faktum att arbetsmarknaden är starkt könssegregerad. Det är alltjämt vanligare att män har chefspositioner och andra ledande positioner än att kvinnor har det. Män befinner sig i högre grad inom konkurrensutsatta branscher inom den privata sektorn medan kvinnor dominerar inom bland annat vård, omsorg och utbildning inom den offentliga sektorn. Detta har starkt påverkat kvinnors valmöjligheter och inflytande på arbetsmarknaden och i sin anställningssituation. Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för att motverka orättvisor och främja jämställdhet i arbetslivet, varvid bland annat utformningen av innehållet i kollektivavtalen är av stor betydelse. Vidare följer av jämställdhetslagen att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka om aktiva åtgärder för att jämställdhet i arbetslivet ska uppnås. De ska särskilt verka för att utjämna och förhindra skillnader i löner och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt. Det kan också noteras att det i arbetsmiljölagen finns vissa grundläggande bestämmelser vad gäller arbetsmiljöns utformning. Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll ska utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa och olycksfall. Därvid ska även löneformer och förläggningen av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete ska undvikas eller begränsas. Det är regeringens uppfattning att det bör finnas ett stort intresse för arbetsmarknadens parter att gemensamt arbeta för ökade anpassningsmöjligheter till individers skilda behov när det gäller exempelvis arbetstid och arbetsuppgifter. Statliga arbetsgivare har ett stort ansvar för att det ska finnas goda möjligheter till inflytande över arbetssituationen och möjligheter att utvecklas. Staten ska vara ett föredöme för övriga arbetsgivare vad gäller jämställdhet. Regeringens mål är att andelen kvinnor på ledande befattningar ska öka i staten. Arbetsgivarverket redovisar varje år utvecklingen vad gäller löneskillnader mellan män och kvinnor. Sedan 2003 driver den statliga arbetsmarknadens parter projektet Lika möjligheter för kvinnor och män inom ramen för Utvecklingsrådet. Projektet verkar för att kvinnor och män får samma möjligheter och förutsättningar när det gäller karriär- och kompetensutveckling, arbetsuppgifter, anställningsförhållanden och anställningsvillkor. Regeringen har som mål att motverka och förändra system som konserverar fördelning av makt och resurser ur ett könsperspektiv. Det gäller också arbetsmarknaden. I den offentliga sektorn finns hälften av de välutbildade kvinnorna. Dessa kvinnor har inte haft samma möjligheter som män i den privata sektorn att starta företag eller välja arbetsgivare. Ett sådant system och en sådan orättvisa kan vi inte acceptera. Flera fackliga organisationer välkomnar ökade möjligheter för privata alternativ just för att det ökar medlemmarnas valmöjligheter och frihet att välja arbetsgivare. Därför är startlagen, som öppnar för entreprenörskap i sjukvårdssektorn, ett viktigt steg för jämställdheten. Men fler steg måste tas. Vi måste bland annat bryta föreställningen om att företagare är män. Sådana traditionella föreställningar hindrar kvinnor från att starta företag och leder till brister i kunskaper om kvinnors företagande och till att rådgivning och andra insatser inte anpassas till kvinnors behov i tillräcklig utsträckning. Regeringen har därför lanserat en kraftfull satsning på kvinnors företagande. Parallellt med detta genomförs en rad insatser som främjar företagsklimatet och en särskild satsning på så kallat avknoppningsstöd för att stödja vård- och omsorgspersonal som vill ta över driften av offentligt driven verksamhet. Då Luciano Astudillo, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Ann-Christin Ahlberg i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 17 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Jag får tacka för det svar som Luciano Astudillo har fått av statsrådet. Frihet är ett ord som används ofta och tar sig olika uttryck. Det kan vara att kunna välja att vara anställd eller att ha ett eget företag. Frihet för oss socialdemokrater är också att till exempel kunna få bestämma när man kan ta fem minuters paus eller få möjlighet att påverka sin arbetssituation eller arbetstid. Det är en frihet som vi socialdemokrater tycker är oerhört viktigt att jobba för. Utifrån svaret blir min uppfattning att regeringens svar på frihet är att starta eget företag och privatisera omsorgen av sjuka, barn och gamla. Men i rapporten handlade det om att vara anställd och vilka friheter man har förutom lönen. Som anställd kan man ha förmåner i arbetet. Det kan gälla allt från att få gratis kaffe till möjlighet att planera sin arbetstid eller planera sitt arbetsinnehåll. Svaret som vi fått får mig att fundera: Har statsrådet läst LO:s fjärde rapport, och hur i så fall? Den heter Röster om facket och jobbet och handlar om frihet och förmåner i arbetslivet. Undersökningen gäller löntagare som är anställda i åldern 18-64 år och avser såväl LO-medlemmar som TCO- och Sacomedlemmar. I rapporten kan man läsa att det är en klar skillnad mellan friheten för män och kvinnor. LO-kvinnor är den grupp som i minst utsträckning har tillgång till olika friheter. Det tycks dock som att lönens storlek är mest avgörande för vilken frihet man har i arbetet. Utifrån rapporten har vi ställt frågorna till statsrådet vad regeringen avser att göra. Det är trots allt positivt att statsrådet tycker att staten ska vara ett föredöme för övriga arbetsgivare vad gäller jämställdheten. Det tycker också vi socialdemokrater. Det är bara 0,23 miljoner som är statligt anställda i dag. Det räcker inte med att de föregår med gott exempel. Vi behöver se till att fler arbetsgivare tar sitt ansvar. 3 miljoner har sin anställning inom det privata, och 1,2 miljoner har sin anställning inom kommuner och landsting. Enligt statsrådets svar är er lösning att göra den offentliga sektorn mer privatiserad. Om det på någon arbetsmarknad som man kan påverka politiskt utan att lagstifta är det just i den offentliga sektorn. Med era förslag att sälja ut stora delar av den kommer de privata företagarna, som har stora krav bland annat från sina aktieägare, att se till att det blir utdelning till aktieägarna i första hand. Många av de företagarna är utländska företag som kommer in och vill ta med sig sin arbetsmarknadskultur. Då kommer inte jämställdhetsfrågorna högst upp på agendan. Det är en myt att kvinnor jobbar mest i den offentliga sektorn. Det är 50 procent av kvinnorna som jobbar i den offentliga sektorn och 50 procent av kvinnorna som jobbar i den privata sektorn. Däremot är det männen som jobbar mer på den privata sidan än den offentliga. Den största löneskillnaden till kvinnornas nackdel är faktiskt på den privata sidan.

Anf. 18 Nyamko Sabuni (Fp)

Fru talman! Ja, jag har läst LO:s rapport, och jag måste säga att jag egentligen inte förstår denna negativism. Om det är någonting som framkommer i denna är det just att det blir bättre och bättre för fler, och det tycker jag är glädjande. Då kan man i alla fall slå sig för bröstet, vara stolt och säga: Vi har inte nått hela vägen, men det blir bättre för varje år som går. Sedan finns det en och annan negativ sak i det där. Det tycker jag också är jättebra. Att sammanställa information och få kunskap leder ju till att LO bland annat i sina förhandlingar med den andra parten på arbetsmarknaden, det vill säga arbetsgivaren, faktiskt kan förhandla för att de anställda ska få bättre villkor på sina arbetsplatser. Det finns två bilder i detta, men jag tycker att det viktigaste att fastställa ändå är att det ser mycket bra ut för flertalet, såväl för LO- och TCO- som för Sacomedlemmar. Och när det gäller vissa av friheterna finns det knappt någon skillnad, oberoende av sektor. Vi talar om friheter som att kunna ta fem minuters paus, eller en timmes, och så vidare. Det är klart att det ska gå att få fem minuters paus. Och det kan ju de flesta få. Jag tror att över 90 procent, oavsett tjänst, faktiskt kan ta fem minuters paus. Men att kunna bestämma vad man ska göra nästkommande timme är självklart inte möjligt inom alla sektorer. De som jobbar konkret med människor kan inte ha den friheten på samma sätt som de som sitter på kontor till exempel. Har du patienter, barn eller gamla som du ska ta hand om eller har du kunder i affären som du ska ta hand om kan du inte bara säga: Ursäkta mig, jag kommer tillbaka om en timme. Det går inte att göra det. Därför är det också viktigt att det finns möjligheter att planera sin arbetstid, om inte månadsvis så åtminstone veckovis, för att få det att flyta. Men vi kan inte ge sken av att det inom alla tjänster och inom alla sektorer ska vara möjligt att bestämma över nästkommande timme. Det tror jag nämligen inte är möjligt. Staten eller politiker kan ju ta ansvar för vissa delar av detta. Och ja, att kunna öppna den offentliga sektorn så att personalen kan få ta över sin vårdcentral tror jag faktiskt ger möjligheter för människor att jobba i småskalighet. Jag tror att det ger möjligheter för personalen att själv bestämma hur de ska lägga upp sin arbetstid. Mer inflytande och mer medbestämmande ger möjligheter att ta sig större friheter än man kan göra i den stora skalan, som landstingen innebär i det här fallet. Att kunna öppna de offentliga monopolen är en del av lösningen. Det är en del som vi politiker kan göra. Sedan har vi ju lagar på detta område att följa. Jämställdhetslagen stipulerar att arbetsgivare har skyldighet att se till att män och kvinnor har lika förmåner, på olika sätt. Det ska inte finnas oförklarliga förmåner som är könsbundna. Och där gäller att vi har tillsyn, som JämO till exempel nu har. Man ska se till att arbetsgivare följer detta. Sedan har vi arbetsmiljölagen som stipulerar hur man ska lägga upp arbetsmiljön för de anställda. Det ska inte behöva finnas olikheter på en och samma arbetsplats, beroende på kön. Det görs alltså väldigt mycket från politiskt håll. Jag tror att arbetsmarknadens parter kan göra mer, och jag tror att det är de som har nyckelfunktionen för att kunna göra mer. Det görs tydligen redan mycket, eftersom siffrorna ser bra ut. Det blir bättre och bättre för varje år. Jag kan bara säga att jag skickar tillbaka det här till LO: Det är jättebra med kunskap och information. Nu ser ni till att ni förhandlar om de här förmånerna för era medlemmar, för de anställda. Det är deras uppgift.

Anf. 19 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Visst har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar, precis som statsrådet säger. Men det var inte till arbetsmarknadens parter som vi ställde den här interpellationen, utan vi ställde den till statsrådet. Vad har den borgerliga regeringen för avsikt att göra utifrån den här rapporten? Jag tycker att det är väldigt anmärkningsvärt att man bara för att det har blivit lite bättre i vissa avseenden är så nöjd och tycker att det är bra jobbat. En fundering kring statsrådets verklighetsbild blir väldigt stor då det bland annat står i svaret: "Steg för steg har arbetsmarknaden öppnats för kvinnor, och de har i dag samma rättigheter som män när det gäller anställning och företagande." Så ser det inte ut i arbetslivet på den svenska arbetsmarknaden i dag, Nyamko Sabuni, och det visar just den här rapporten så tydligt. Att det sedan borde vara så tycker jag också. Låt mig bara ta ett exempel från rapporten. Att de flesta har möjlighet att gå ifrån fem minuter utan att kalla in en ersättare eller be om lov för det tycker jag är jättepositivt. Men trots det har nästan tre av tio LO-kvinnor inte den möjligheten. Och det är drygt var tionde man inom LO som inte heller har den möjligheten. Det ser likadant ut mellan kvinnor och män bland TCO-medlemmar. Tittar man lite mer ser man till exempel att det är stora skillnader mellan medlemmarna inom LO-förbunden. Endast 62 procent i Hotell- och restaurangfacket kan ta fem minuters paus, och inom Handels, Livs och Kommunal kan 70 procent ta fem minuters paus. Man kan väl inte vara nöjd med det? Denna lilla frihet tror jag faktiskt är en självklarhet för de allra flesta av oss. För mig och för oss socialdemokrater är det oacceptabelt att var femte LO-medlem inte kan gå på toaletten när de så behöver. Tycker statsrådet att det är acceptabelt att det är så? Det är så det står i rapporten. Man kan titta lite mer i rapporten. Så här i stunder av semesterplanering kan man tycka att man ska ha möjlighet att få bestämma när man ska ha sin semester. Glädjande nog har fler fått mer att säga till om. Det kan man säga är positivt. Men det är ca 57 procent som har den friheten. Skillnaden är inte så stor mellan LO, TCO och Saco, men mellan kvinnor och män finns det ett mönster. Det är fler män än kvinnor som får förlägga sin semester som de själva vill. Det är väl någonting som man verkligen måste titta på med politiska ögon. En stor frihet i arbetslivet är att kunna bestämma över sin arbetstid, bland annat, att kunna lämna sina barn på dagis i lugn och ro och veta att det är okej att komma tio minuter senare. Man kanske ibland vill välja att gå till sitt arbete i stället för att ta bilen. Och de här större förmånerna, som gäller flextid och personalutbildningar, är de förmåner där det skiljer sig mest mellan LO-, TCO- och Sacomedlemmar. Och tittar man på kvinnorna där ser man att det alltid är de som drabbas extra hårt.

Anf. 20 Nyamko Sabuni (Fp)

Fru talman! Det är självklart att vi inte är nöjda, vare sig Ann-Christin Ahlberg eller jag, med hur det ser ut på vår arbetsmarknad. Vi skulle inte ha en jämställdhetsminister och vi skulle inte ha en jämställdhetslag och vi skulle inte ha miljölagarna om vi var nöjda med hur det ser ut. Det är just därför att detta inte finns som vi jobbar med de här frågorna hela tiden. Men jag tror att det är minst lika viktigt att erkänna för sig själv att det inte på alla arbeten går att komma en kvart för sent, om man nu vill det eller om man nu måste det. Det är inte så, inte ens för mig. Jag kan inte lämna barnen på dagis i lugn och ro, utan det finns tider att passa. Har jag ett möte kl. 9 eller 8.30 måste jag vara på det mötet vid den tiden. Har man en patient som väntar för att man ska börja jobba kl. 9 måste man ju vara på jobbet vid den tiden. Det är självklart att det är så. Jag tycker att det mest allvarliga är om männen har större friheter än kvinnorna inom samma tjänst på samma arbetsplats. Det tycker jag är jätteallvarligt, och det är någonting som man kan titta närmare på. Och i så fall kan man ställa frågan: Hur kommer det sig att det är så? Är det männen som tar sig friheter som de inte borde ta sig, eller är det kvinnor som inte tar sig friheter som de har rätt till? Det är en relevant fråga att få svar på, och jag tar gärna emot svar från Ann-Christin om hon har svar på den frågan. Men vi kan inte ge sken av att det på alla tjänster och alla jobb är möjligt eller kommer att vara möjligt att komma och gå som man vill. Så är det inte. Sedan har jag inte sagt att LO ska vara nöjt eller ens att vi politiker ska vara nöjda, men jag sade att det finns anledning att vara stolt för att ansträngningar ger resultat. Men att det fortfarande finns saker kvar att göra är vi överens om. Jag tar gärna emot tips och råd om hur vi ska göra för att komma till rätta med detta. Men jag tror inte att vi ska tillskriva politiken allt. Vissa saker måste göras av arbetsmarknadens parter. Vissa saker måste göras på den aktuella arbetsplatsen. Det finns lagar. De lagarna måste följas. Och behöver lagarna skärpas, låt oss diskutera det. Men arbetet måste ske på den enskilda arbetsplatsen. Det är min uppfattning.

Anf. 21 Ann-Christin Ahlberg (S)

Fru talman! Jag måste påpeka att det inte handlar om att komma för sent. Det handlar om att ha en flexibel arbetstid. Då kommer man inte för sent. I den här rapporten kommer man fram till att såväl klass som kön har ett starkt samband med vilka förmåner man har i arbetet. Tydligast syns detta när det gäller flextid. Längst ned på könstrappan står LO-kvinnorna med en flextid ofta på arbetsgivarens villkor där kvinnorna alltid ska stå redo för arbetsgivarens behov. Flextid måste ändå vara ett ömsesidigt kontrakt. Till och med när det gäller små förmåner som gratis kaffe och tillgång till motionslokal, som har ökat otroligt mycket - det är positivt - och som numera ungefär 70 procent har inom alla de här förbunden, kan man även där se skillnaderna. Stora friheter som att kunna ta ledigt en timme, börja senare som jag sade tidigare eller välja arbetsuppgifter nästa timme är betydligt vanligare bland dem med hög lön än dem med låg lön. Till exempel kan 83 procent av dem med minst 40 000 kronor i månadslön själva bestämma vad de ska göra den närmaste timmen, men endast 36 procent av dem som har högst 16 000 kronor i lön hade den friheten. Endast hälften av LO-kvinnorna kan välja att komma lite senare, inte att komma för sent. Längst ned när det gäller friheten att bestämma nästa timmes arbetsuppgift står medlemmarna inom Transport och Livs. Endast var fjärde har den friheten. Det är inte acceptabelt år 2007 att kvinnor har det på det viset.

Anf. 22 Patrik Björck (S)

Fru talman! När det gäller den viktiga frågan om jämställdhet säger statsrådet att LO som författare av den rapport som interpellationen handlar om har ett stort ansvar för att driva jämställdhetsfrågorna partsvägen och förhandlingsvägen. Det kan man ha synpunkter på naturligtvis. Det är klart att fackföreningsrörelsen i Sverige har ett stort ansvar när det gäller jämställdhet och övriga demokratifrågor och har tagit det under lång tid. Då har jag en fråga till den politiska delen i samhället. Man har möjligheter att styra det genom den lagstiftning som styr arbetsmarknadens parters möjlighet att agera och inte agera. När vi pratar om det blir frågan: Ämnar statsrådet ta ställning för att stärka fackets möjligheter att sluta kollektivavtal? Det bör ju rimligen bli konsekvensen av statsrådets ställningstagande i den här frågan. I vilket fall som helst måste statsrådet starkt ta ställning för att ge facken möjlighet att sluta kollektivavtal, eftersom det är en av de förutsättningar som krävs för att facket ska kunna göra ett aktivt arbete i jämställdhetsfrågorna. Vi har sett här bland annat ett rikskänt exempel från Hotell och restaurangs område där många borgerliga riksdagsledamöter har försökt motverka fackets möjlighet att teckna kollektivavtal. Det skulle i så fall stå i motsättning till statsrådets förhoppning om att facket ska ha en stark ställning när det gäller jämställdhetsarbetet. Frågan blir helt enkelt: Avser statsrådet att underlätta för facken att teckna kollektivavtal och därmed kunna ta ett aktivt ansvar i jämställdhetsarbetet?

Anf. 23 Nyamko Sabuni (Fp)

Fru talman! Jag kan svara väldigt kort på den frågan. Jag vet inte hur mycket mer makt man kan ha än den makt man har att till och med tvinga arbetsgivare som har anställda som inte vill ha kollektivavtal att ingå kollektivavtal. Det har ju hänt. Vi har precis sett nyheterna på tv. En ägare till en liten restaurang måste skriva kollektivavtal. Det är en anställd som inte vill ha kollektivavtal, men facket tvingar dem att ha det. Facket har den makt de behöver, och de utnyttjar den fullt ut. Jag har ingenting emot att de gör det. De får gärna använda den makten. Jag tror inte att facket behöver mer makt lagmässigt från oss politiker. De har den, och de tar sig den.

den 9 maj

Interpellation

2006/07:513 Klass, kön, lön och frihet i arbetslivet

av Luciano Astudillo (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

I rapportserien Röster om facket och jobbet kommer Landsorganisationen nu med den fjärde rapporten. Rapporten har underrubriken Frihet och förmåner i arbetet. Syftet med rapporten är att undersöka om vissa grupper anställda har mer eller mindre förmåner än andra. Med frihet i arbetet avses i rapporten förmånen att ha frihet att själv kunna planera sina arbetsuppgifter och sin arbetstid.

Rapporten visar att det är en klar skillnad mellan friheter för män och för kvinnor. LO-kvinnor är den grupp som i minst utsträckning har tillgång till olika friheter. Sambandet är lika tydligt mellan lönens storlek och friheten i arbetet.

Andra stora friheter som att kunna ta ledigt en timme eller att välja arbetsuppgifter kommande timme är betydligt vanligare bland högavlönade än bland dem med låg lön.

LO-kvinnor är nästan genomgående den grupp som har minst tillgång till olika förmåner i arbetet.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att mer rättvist fördela friheter och förmåner i arbetslivet?