Jordbruksverkets konkurrens med privata företag

Herr talman! Hans Backman har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att få en vad han beskriver som skadlig konkurrens mellan Statens jordbruksverk och det privata näringslivet att upphöra. Enligt budgetpropositionen för 2004 är regeringens ambition inom djurpolitiken att upprätthålla ett gott hälsotillstånd och ett gott djurskydd bland bland annat husdjur och sällskapsdjur. Av budgetpropositionen framgår också att distriktsveterinärorganisationen främst är anpassad för att tillgodose behovet av sjuk- och hälsovård hos djur inom animalieproduktionen och hos hästar som används i jord- och skogsbruket. En distriktsveterinär är skyldig att utöva djursjukvård för övriga husdjur då djurskyddsskäl föreligger eller där annan veterinärvård inte kan anvisas. Distriktsveterinärerna ska i samarbete med bland andra den av lantbruksnäringen organiserade hälsokontrollverksamheten även medverka vid förebyggande åtgärder, delta i kontroll och bekämpningsprogram samt utföra officiella veterinäruppgifter. Distriktsveterinärerna finansieras till största delen av uppdragsgivarna, det vill säga i första hand djurägarna och i övrigt av anslag över statsbudgeten. Anslaget belastas av kostnader för löner, varav kostnaderna för jourverksamhet utgör en betydande del, samt för utbildning och gemensam administration för organisationen. Under anslaget anvisas även medel för att minska avlägset boende djurägares veterinärkostnader för vård av jord- och skogsbrukets djur. Jordbruksverket ska, enligt regleringsbrevet för budgetåret 2004, genom distriktsveterinärorganisationen tillhandahålla en kostnadseffektiv rikstäckande akut djursjukvård och förebyggande djurhälsovård för att i första hand tillgodose behoven hos djur inom animalieproduktionen och hos hästar som används i jord- och skogsbruket samt säkerställa ett gott djurskydd i hela landet. Man ska även utföra så kallade officiella uppdrag inom ramen för Sveriges EU-medlemskap. Organisationen ska bedriva förebyggande djurhälsovård, verka för en god epizootiberedskap samt delta i kontroll- och bekämpningsprogram i samarbete med näringens djurhälsoorganisationer. Hans Backmans specifika ställningstagande mot distriktsveterinärorganisationen i Valbo har jag som minister svårt att bemöta. Det ankommer på Jordbruksverket att besluta om hur verksamheten vid enskilda distriktsveterinärstationer bedrivs. Allmänt kan dock sägas att redan existensen av distriktsveterinärorganisationen innebär ett visst ingrepp i den fria konkurrensen. Detta har fått vägas mot det överordnade samhällsintresset att ha en rikstäckande djursjukvård med jour och beredskap i hela landet. Jag förutsätter givetvis att Jordbruksverket fullföljer sitt uppdrag som huvudman för distriktsveterinärsverksamheten på ett sådant sätt att de konkurrenssnedvridande effekterna minimeras.

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret. Jag har väckt min interpellation för att få diskutera vad det statliga Jordbruksverket ska och inte ska göra med skattemedel. Genom sin verksamhet och sin kraftiga expansion utsätter Jordbruksverket veterinärklinikerna inom den privata sektorn i Valbo för konkurrens. Jordbruksverkets distriktsveterinärer har i år börjat operera länets smådjur, och det är anmärkningsvärt eftersom distriktsveterinärernas uppdrag är att tillgodose böndernas behov genom att behandla större djur. Ett av de företag som jag har nämnt är Gästrike djurklinik, och de har fått konkurrens på detta vis. Distriktsveterinärerna styrs och ägs av statliga Jordbruksverket. Det är viktigt att lägga fast det. Företaget har inget emot konkurrens i sig, men man tycker att det känns märkligt och olämpligt att staten med hjälp av skattebetalarnas pengar ger sig in och konkurrerar på en väl fungerande marknad. Dessutom sker det i ett län med mycket hög arbetslöshet. Jordbruksverkets agerande innebär att Gästrike djurklinik inte vågar genomföra en planerad utbyggnad i Sandviken och Gävle. Denna utbyggnad skulle ha inneburit nyanställningar av ett par veterinärer och fem sex övrig personal för att satsa på service dygnet runt. Det hade kunnat ge några av de 11 000 som i dag är arbetslösa jobb. Efter det att Jordbruksverket börjat använda skattepengar för att konkurrera med det privata näringslivet i Gästrikland har omsättningen sjunkit rejält för de privata veterinärklinikerna i regionen. Nu säger jordbruksministern i sitt svar på min interpellation att distriktsveterinärorganisationen främst är anpassad för att tillgodose behovet av sjuk- och hälsovård hos djur inom animalieproduktionen och hos hästar som används i jord- och skogsbruket. En distriktsveterinär är skyldig att utöva djursjukvård för övriga husdjur då djurskyddsskäl föreligger eller där annan veterinärvård inte kan anvisas. Men det stämmer ju inte att annan veterinärvård inte kan anvisas och att djurskyddsskäl finns i det fall jag hänvisar till. Gästrike djurklinik har till exempel öppet till 21.00 på kvällarna och öppet på helger. Man har även samarbetsavtal med djursjukhusen i Falun, Uppsala och Strömsholm. Tidigare har jordbruksministern hävdat att distriktsveterinärernas verksamhet i Valbo inte har förändrats, men det stämmer inte. Man har anställt en smådjursveterinär, och man utför nu operationer och röntgen på små djur. Staten har förstås investerat i röntgenutrustning och operationsutrustning i Valbo för att aktivt kunna konkurrera med privata veterinärer om smådjurskunderna. Det är fel och ingår inte i distriktsveterinärernas uppdrag, såsom jag ser det. Nu hävdar jordbruksministern att hon har svårt att bemöta mitt specifika ställningstagande mot veterinärstationen i Valbo. Det borde dock inte vara svårt för jordbruksministern att klargöra om hon ser det som ett principiellt felaktigt beteende av Jordbruksverkets distriktsveterinärer att konkurrera med det privata näringslivet när annan veterinärvård kan anvisas och djurskyddsskäl inte finns, för så är det ju i Gästrikland. Min fråga till jordbruksministern är just denna: Anser jordbruksministern att det är principiellt felaktigt av Jordbruksverket att konkurrera med privata näringslivet när annan veterinärvård kan anvisas och djurskyddsskäl inte finns eller är jordbruksministern av en annan uppfattning när det kommer till kritan?

Herr talman! Jag tar mig friheten att blanda mig i den här interpellationsdebatten eftersom vi kristdemokrater har uppmärksammat frågorna om distriktsveterinärorganisationen och den situation som har rått under lång tid genom många olika konkreta förslag i en rad motioner. Verkligheten är precis den som Hans Backman beskriver. Och den är inte bara sådan i Valbo utan på många ställen runtom i landet där distriktsveterinärer, genom sitt statliga stöd och genom skattesubventioner, konkurrerar på ett osunt sätt med den befintliga privata veterinärverksamheten. Nu försöker jordbruksministern smita runt själva frågan lite grann genom att hänvisa till att det är svårt att ta ställning till och uttala sig om den lokala situationen just i Valbo. Om jordbruksministern inte riktigt har tagit oss på allvar under de år vi har drivit frågan eller tar Hans Backmans fråga på allvar, skulle hon åtminstone kunna lyssna på Riksrevisionen, på ett enigt miljö- och jordbruksutskott eller på Konkurrensverket, som är en inte helt okänd myndighet för jordbruksministern, som har påpekat dessa saker. De säger att en allt större del av distriktsveterinärernas verksamhet riktar sig mot sällskapsdjur och små djur. Det är naturligt eftersom det blir färre och färre djur inom jordbruket, och man måste få verksamheten att gå runt. Då vill man sälja tjänster till smådjursägarna. Ett enigt utskott och en enig riksdag beslutade för cirka två år sedan, genom ett tillkännagivande, helt enligt Riksrevisionens förslag att uppdra till regeringen att tillsätta en utredning om fördelningen av de statliga bidragen, om ansvaret för sällskapsdjuren och om Statens jordbruksverks dubbla roller. Men utskottet och kammaren nöjde sig inte med Riksrevisionens förslag, utan man utökade det man tyckte skulle utredas och sade att utredningen skulle beskriva alternativa organisatoriska lösningar för den fältveterinära verksamheten. Det är en oerhört viktig utredning som ska ta de här frågorna på allvar. Jag vill fråga jordbruksministern: När kommer den utredningen? Jag har inte sett att den har tillsatts. Möjligtvis har jag varit ouppmärksam. Det skulle vara intressant att få ett besked om när den kommer och när den i så fall ska ha avslutat sitt arbete.

Herr talman! Jag tar de här frågorna på största allvar. Som jag sade i mitt svar handlar det här om en avvägning mellan konkurrensintresset och andra samhällsintressen. När vi har utvecklat distriktsveterinärorganisationen har det också varit vägledande för Jordbruksverket hur det har sett ut på den ort där man har övervägt att etablera verksamhet. I den mån det har funnits privata alternativ i djurtäta områden har Jordbruksverket valt att där inte utveckla verksamhet med bland annat jourverksamhet och beredskap. Där har man bedömt att de förutsättningar som vi kräver för att vi ska kunna ha en bra djurhälsovård finns. Men det är inte så enkelt att det är förhållandet i hela Sverige. Vi har krav på jour och beredskap och på att distriktsveterinärerna ska kunna utföra offentliga uppdrag. Vi har också krav på att vi effektivt och snabbt ska kunna få i gång en verksamhet om en smitta olyckligtvis skulle bryta ut bland djuren. Det här är allvarliga frågor, och vi måste snabbt kunna vidta åtgärder. Det har gjort att vi har utvecklat en distriktsveterinärsverksamhet som delvis finansieras med statliga pengar. Min uppfattning är att vi har ögonen på de problem som tas upp i interpellationen. Men det är på intet sätt så att revisorerna i sin bedömning har sagt att vi helt kan gå från den nuvarande distriktsveterinärorganisationen till ett privat alternativ och därmed möta de samhälleliga krav som vi har på verksamheten. Sedan gällde det riksdagens önskemål om en utredning. Jag har tagit initiativ till en analys inom ramen för Jordbruksdepartementets arbete. Sedan jag tillträdde det här uppdraget har jag haft en arbetsgrupp som jag har kallat för en samarbetsgrupp. Den har letts av min statssekreterare. Där har företrädare för Jordbruksverket, Konkurrensverket, Livsmedelsekonomiska institutet, Veterinärförbundet, LRF och andra berörda organisationer medverkat för att diskutera statens behov och roll på det veterinära området, marknaden för veterinära tjänster samt hur de privatpraktiserande veterinärernas tjänster bättre ska kunna tas till vara inom den veterinära verksamheten. Det arbetet har fortgått under de senaste två åren. Jag har fått en rapport överlämnad till mig, och jag överväger för närvarande vilka åtgärder jag ska vidta med anledning av den.

Herr talman! Jag tycker att jordbruksministern traskar runt huvudproblemet. Jordbruksministern säger att vi ska ha distriktsveterinärer som utför djurvården åt framför allt bönder. De ska också utföra vård av smådjur där det behövs, exempelvis långt uppe i Norrland och på mindre orter där det inte finns någon privat verksamhet. Sedan säger jordbruksministern att hon har ögonen på att det här ska fungera bra. Men jag tycker att enligt det exempel som här ges är det så uppenbart att det inte fungerar bra. Jag skulle vilja att jordbruksministern uppdrar åt Jordbruksverket via departementet att se över hur det fungerar ute i landet. Det fungerar uppenbarligen inte. Företagarna är väldigt upprörda i Gävleborg över att man konkurrerar på det här viset med de veterinärkliniker som finns. Det här ingår inte alls i det syfte som man har. Här är det så tydligt, och det finns flera veterinärkliniker i området som är privata. Det fungerar inte bra, så jag vill uppmana jordbruksministern att se över det här - i Gästrikland och i hela landet förstås. Det finns säkert fler exempel. Den här frågan är viktig för företagsamheten i stort. Det handlar om att staten måste ha en känsla för när det inte är lämpligt att utföra skattefinansierad verksamhet eftersom man då riskerar att konkurrera ut privat verksamhet. I dag brister det i det avseendet hos staten när det gäller Jordbruksverket. Det finns rapporter från Konkurrensverket som visar att kommersiell verksamhet från stat, landsting och kommun är ett allvarligt problem. Sammantaget säljer staten och kommunerna varor och tjänster för ca 170 miljoner kronor per år. Det vi i dag tar upp när det gäller Jordbruksverket är ett av de sätt som man konkurrerar felaktigt på. Det ligger sedan länge ett lagförslag färdigt hos regeringen, på Näringsdepartementet, som syftar till att förhindra osund myndighetskonkurrens. Tyvärr verkar det inte finnas någon politisk vilja att gå vidare. Det ligger där, och det händer ingenting. Jag skulle vilja uppmana jordbruksministern att ta tag i sina kolleger på Näringsdepartementet så att de verkligen kommer till skott med lagförslaget och vi får en bra och fungerande lag som förhindrar osund myndighetskonkurrens. Jag kan också ta upp det som Konkurrensverket säger. Man pekar på tre huvudproblem, och mycket av det gäller just för Jordbruksverket. För det första finns det en sammanblandning av uppgifter om myndigheter med näringsverksamhet. För det andra handlar det om olika offentliga subventioner. För det tredje handlar det om att information om kompetens som har byggts upp för myndighetsrollen utnyttjas för kommersiella syften. Det är mycket av det som sker när Jordbruksverket ger sig in och konkurrerar med de privata veterinärklinikerna. Eftersom den osunda statliga konkurrensen med de privata små och medelstora företagen i Sverige verkligen är både omfattande och skadlig vill jag att jordbruksministern drar sitt strå till stacken och arbetar för att minska denna osunda konkurrens genom att i dag ge ett besked att Jordbruksdepartementet tänker se över Jordbruksverkets verksamhet och se till att man upphör med denna verksamhet som är så skadlig för väl fungerande veterinärkliniker. Det är ett rejält problem. Då är min fråga: Avser ministern, efter att en diskussion här har kommit upp, att se över verksamheten, se hur den fungerar i dag och vad det finns för problem samt var man kan vara tveksam till om Jordbruksverket utför uppgifter som ligger inom uppdragets ram?

Herr talman! Det var inte okänt för vare sig utskottet eller riksdagen att det fanns en arbetsgrupp på Jordbruksdepartementet som hade tillsatts några veckor innan det här tillkännagivandet kom. De som sitter i miljö- och jordbruksutskottet - en del av dem i alla fall - är inga nybörjare. De känner till att det här har varit metoden att lösa frågan i flera omgångar. Det har tillsatts arbetsgrupper, pratgrupper, med olika intressenter för att komma till rätta med problemen. Men man har hittills inte hittat någon lösning. Trots att den här arbetsgruppen fanns ville ett enigt utskott och en enig riksdag att en fristående utredning skulle ta tag i de här frågorna därför att problemen är allvarliga. Med statliga pengar som subvention konkurrerar distriktsveterinärer ut privata företagare genom att i ökad utsträckning behandla sällskapsdjur. Utredningsuppdraget har jag tidigare beskrivit, och riksdagen och utskottet ville vidga det enhälligt till att man skulle titta på alternativa organisatoriska lösningar. Jordbruksministern vet om detta. Det här tillkännagivandet har funnits i två år. Hittills har hon inte gjort något. Tänker jordbruksministern strunta i vad ett enigt utskott och en enig riksdag har sagt om att tillsätta en utredning med det uppdrag som jag har beskrivit? Eller vill hon fortsätta att jobba i arbetsgruppsform? Jour och beredskap, myndighetsutövning, smittskyddsärenden och så vidare går enligt Riksrevisionen och andra att lösa på andra sätt där verksamheten till och med kan förbättras.

Herr talman! Jag kan inte riktigt dela synen på vad som har hänt i Valbo. Som jag har förstått har det inte varit någon ändrad inriktning av verksamheten, utan det har handlat om en modernisering och om att skapa en bra arbetsmiljö. Min bild är att man med den verksamheten inte lever upp till de krav som vi ställer på öppethållande nattetid. Samtidigt har jag förstått att det har etablerats ytterligare en veterinärklinik i området, vilket ju är glädjande. Det har funnits ett utrymme för att starta privat verksamhet. Jag instämmer i principen att vi inte ska ha en osund myndighetskonkurrens och att vi därför ska vara mycket uppmärksamma på hur vi fördelar ansvaret mellan stat och privata företag. I den delen tycker jag att man bör notera hur utvecklingen är på veterinärområdet. Omsättningen av den veterinära verksamheten i Sverige har ökat radikalt under senare år. Under perioden 1997-2003 har verksamheten omslutit från 1 miljard till 2,2 miljarder. Distriktsveterinärorganisationen har 15 % av den här marknaden. Så det är inte den dominerande aktören när det gäller veterinära tjänster. Vi är också på väg mot ett läge där vi kommer att ha vissa problem med att ha tillgång till veterinära tjänster. Vi ser nu att vi får en speciell strukturutveckling som innebär att man har svårigheter att rekrytera personal till arbeten där det krävs jour och beredskap. Det beror på hur vi ser på vårt familjeliv med mera. Det här måste också beaktas när man funderar på vilka förutsättningar man har att organisera verksamheten, få en täckning i hela landet, få jour- och beredskapsverksamhet, se till att man kan ha de offentliga uppdragen och också leva upp till de krav vi har på att kunna hantera smittsamma sjukdomar. Man ska inte negligera svårigheterna i det här sammanhanget. När det gäller utredning menar jag att man inte ska förakta arbetsgrupper i departementet. De kan utföra ett väldigt gott arbete. Jag vill inte kalla den arbetsgrupp som jag har haft för en pratgrupp. Det har varit någonting helt annat. Jag kan återkomma till vad den här gruppen har uträttat. Men det är en diger lista på olika uppdrag som gruppen har haft. Det handlar om att hantera bland annat konkurrensskillnader, hantera samverkan mellan privatpraktiserande och distriktsveterinärorganisationer. Det handlar om att tydliggöra myndighetsuppgifterna - det är väldigt viktigt i sammanhanget - och att hitta goda och kontinuerliga samarbetsrutiner. Man måste lägga ett helhetsperspektiv för att få en bra verksamhet. Gruppen har gjort ett sådant arbete.

Herr talman! Jag vill först tacka ministern för debatten. Jag måste ändå konstatera att vi ser att ni inte är riktigt lika skarpa från regeringens sida som vi är när det gäller att ta tag i de här problemen. För mig är det uppenbart att Jordbruksverket agerar på ett felaktigt sätt i fråga om etablering och osund konkurrens inom veterinärstationerna i Sverige, bland annat i Gästrikland. Sedan säger jordbruksministern att man inte är en dominerade aktör, man har 15 % av marknaden. Nej, det är väl bra. Det vore väl hemskt om staten tog över all veterinärverksamhet eller vore en dominerande aktör. Det är inte heller tanken med det hela. Det är inget riktigt bra argument att man bara har 15 %. Det kan säkert finnas svårigheter att rekrytera här och var. Men det är uppenbart att man är inne och tassar också på den privata marknaden där det inte finns några problem att rekrytera, exempelvis i Gästrikland. Synen på det här oroar mig en smula. Jordbruksministern har i en intervju i Gävle Dagblad i mitt hemlän sagt att smådjursverksamhet är ett sätt att finansiera den verksamhet som distriktsveterinärerna har ett offentligt uppdrag att utföra. Det tycker jag är tveksamt. Det är inte alls så det ska vara. Man har ju i uppdrag att utföra vård av böndernas djur, inte att finansiera verksamhet genom att gå in på den privata marknaden. Det tycker jag är ett olyckligt uttalande. Det säger en del om det stora problemet. Jag vill avsluta med att även jag efterlysa utredningen och en reell översyn av Jordbruksverkets verksamhet, så att vi kan få klargjort vad Jordbruksverket ska och inte ska göra och att man upphör med verksamhet som konkurrerar med den privata. Därför vill jag att jordbruksministern ska föregå med gott exempel och bli den minister som inleder ett arbete för att få bort osund statlig konkurrens, som finns också inom många andra sektorer.

Herr talman! Jag ska fatta mig väldigt kort. Jag tror att det som citerades av Hans Backman är ett missförstånd. Det som står i tidningarna är inte alltid sant. Vad jag har sagt är precis det som jag sade i mitt svar, att det är en skyldighet för distriktsveterinärerna att hantera smådjur om de inte kan få sin vård på annat sätt. Sedan vill jag återigen framhålla att jag tycker att det är en principiellt viktig fråga. Jag avser att utifrån de förslag som jag har fått från arbetsgruppen överväga hur vi kan tydliggöra myndighetsuppgifterna på det här området. Det finns två mycket konkreta förslag från arbetsgruppen. Det handlar om hur man kan reducera resekostnader vid debitering av avlägset boende djurägare och också om hur man skulle kunna utföra tillsynsuppgifter enligt mjölkdirektivet. Det skulle då handla om privata utförare som skulle få den möjligheten. Jag har frågan på min agenda, men jag menar att det inte är så enkelt som att bara säga: Överför hela verksamheten i privat regi! Det tror jag inte skulle fungera.