Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

jämställdheten och sexuella trakasserier inom försvaret

Interpellationsdebatt 9 maj 2005
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Leni Björklund (S)

Anf. 52 Leni Björklund (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Heli Berg har ställt fyra frågor om jämställdhetsarbetet i försvaret, löneskillnader mellan kvinnor och män samt stödet för den som utsätts för trakasserier och Personalansvarsnämndens hantering av dessa. Jag har bland annat fått frågan om vilka åtgärder jag avser att vidta för att jämställdhetsarbetet inte ska bli lidande till följd av besparingarna i försvarsbeslutet. Mitt svar är att målen och kraven på Försvarsmakten på jämställdhetsområdet är tydliga och att dessa gäller oavsett hur försvarsorganisationen ser ut. Eftersom det handlar om parternas ansvarsområden har både jag och interpellanten vissa begränsningar att iaktta när det gäller dessa frågor. Som en utgångspunkt för denna debatt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att det är den enskilde arbetsgivaren som måste ta ansvar för jämställda löner, hantering av sexuella trakasserier och efterlevnaden av jämställdhetslagen. Det är ett ansvar som jag inte tänker ta ifrån Försvarsmakten. Som statsråd är det däremot mitt ansvar att försäkra mig om att myndighetsledningen har ett starkt engagemang och en hög profil i jämställdhetsfrågor. Försvarsmakten ska, i likhet med andra arbetsgivare, ta ansvar för hanteringen av sexuella trakasserier och efterlevnaden av jämställdhetslagen. Jag kommer därför fortsatt förvissa mig om att ledningen är drivande i detta arbete. Självklart tycker jag att det är orimligt och oacceptabelt att någon i Sverige ska kunna få lägre lön på grund av sitt kön. I februari lämnade JämO in en ansökan om vitesföreläggande till Jämställdhetsnämnden rörande brister i myndighetens lönekartläggning. Att Försvarsmakten säger sig ha en öppen dialog med JämO i det här arbetet och därför har goda kunskaper om vilka brister som finns i myndighetens kartläggning är en bra början. Samtidigt gör inte myndighetens insikt problemet mindre. Det är därför viktigt att frågan prövas av Jämställdhetsnämnden, och jag kommer fortsatt följa Försvarsmaktens arbete med att lösa de många problem som kvarstår. Däremot kan jag inte föra en dialog i riksdagen i ett enskilt ärende som är under prövning hos Jämställdhetsnämnden. Avseende de två frågor som ställts kring sexuella trakasserier vill jag tydliggöra att de är författningsmässigt reglerade i dag. Arbetsgivaren är skyldig att ta itu med problemet så snart man får kännedom om att trakasserier har förekommit. Målsättningen är att snabbt och konfidentiellt se till att trakasserierna upphör. Ingen åtgärd ska vidtas utan att den trakasserade samtyckt. JämO pekar, i sin vägledning för att utarbeta jämställdhetsplaner, på två olika vägar att gå nämligen enskilt samtal eller sanktioner. Sexuella trakasserier på en arbetsplats ska aldrig tolereras. Försvarsmakten ska kunna hantera sexuella trakasserier i enlighet med de krav som ställs på arbetsgivare i jämställdhetslagen. Ett verktyg i arbetet är bland annat den jämställdhetsplan som myndigheten har tagit fram med ett betydande stöd från JämO. Utöver kraven i jämställdhetslagen, reglerar även lagen om offentlig anställning och verksförordningen hur Försvarsmakten och dess personalansvarsnämnd ska hantera felsteg där en arbetstagare blivit kränkt, exempelvis på grund av sitt kön. Jag tycker att det är viktigt att med olika medel arbeta mot alla de olika typer av sexuella trakasserier som finns i vårt samhälle. Därför kommer jag att fortsatt ställa krav på att Försvarsmakten inte accepterar någon form av trakasserier i det tysta. Den kartläggning som gjordes 2002 av förekomsten av sexuella trakasserier inom Försvarsmakten visar att de olika åtgärder som myndigheten vidtagit har lett till att sexuella trakasserier upplevs minska. Den ökade kunskapsnivån kan vara en orsak till att sexuella trakasserier inte kan pågå i det tysta utan i stället synliggörs. Utan kunskap och insikt kan inte problemet lösas och därför tror jag att öppenheten i sig är något som bidrar till det fortsatta arbetet mot sexuella trakasserier.
Heli Berg (Fp)

Anf. 53 Heli Berg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag tycker dock inte att jag har fått klarhet i alla frågor. Folkpartiet har länge drivit frågan att alla trakasserier som kommer till Personalansvarsnämndens kännedom ska polisanmälans. I min interpellation ställde jag frågan till ministern vad hon anser om detta. Jag fick inget svar när det gäller just polisanmälan. Det vore värdefullt om ministern kunde vidareutveckla sin syn på Folkpartiets krav på polisanmälan. När det gäller sexuella trakasserier säger ministern att de är författningsmässigt reglerade. Ministern säger även att inga åtgärder ska vidtas utan den trakasserades samtycke. Detta stämmer inte med gällande regler. Är trakasserierna av den allvarliga sorten ska de enligt nuvarande policy polisanmälas. Därtill krävs ett utökat organisatoriskt stöd för det utsatta brottsoffret. Enligt min mening krävs detta stöd i alla fall av sexuella trakasserier, oavsett påföljden. Det kan väl inte vara så att anställda inom Försvarsmakten ska ha frisedel när det gäller en viss typ av brottslighet? Är det skillnad om man blir trakasserad i Riksskatteverket eller på högkvarteret i Försvarsmakten? Finns det andra typer av misstänkta brott som inte heller ska anmälas och som i likhet med sexuella trakasserier ska utredas bara av kolleger? Ministern påstår vidare att hon kommer att ställa krav på att Försvarsmakten inte accepterar någon form av trakasserier. Då vill jag fråga: Vilka konkreta krav kommer ministern att ställa på Försvarsmakten? Vi vet båda att de krav som hittills har ställts inte har gett önskat resultat. Hur tänker ministern följa upp att Försvarsmakten lever upp till det krav som redan i dag har ställts? I sitt svar hänvisar försvarsministern till en kartläggning av sexuella trakasserier inom Försvarsmakten som gjordes år 2002, då trakasserierna upplevdes ha minskat något. Det är över två år sedan den kartläggningen gjordes. När vi senast debatterade den här frågan - det är två år sedan - och jag hänvisade till en undersökning som då var två år gammal menade ministern att det speglade en tidigare verklighet som inte tidigare gällde. I dag använder ministern själv tre år gammal statistik. Jag är rädd att om man gjorde om denna studie i dag skulle resultatet inte visa på en minskning, kanske tvärtom. Vi kan nästan dagligen läsa och höra om sexuella trakasserier inom Försvarsmakten. Även om siffrorna 2002 visade på en marginell minskning var det fortfarande 47 % av de kvinnliga officerare som någon gång känt sig sexuellt trakasserade. Detta är skyhögt över hur det ser ut inom andra områden i samhället där motsvarande siffra är mellan 0 och 14. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ministern lutar sig mot en marginell minskning när det fortfarande finns flera hundra yrkesofficerare som varje dag går till arbetet och riskerar att utsättas för sexuella trakasserier. En sådan arbetsmiljö skulle inte tolereras inom någon annan yrkesverksamhet. Dessa problem får inte av en myndighetschef uppfattas som ett särintresse, vilket tyvärr sker i dag.
Leni Björklund (S)

Anf. 54 Leni Björklund (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tror att Heli Berg och jag är överens om att förekomsten av sexuella trakasserier inom Försvarsmakten är ett väldigt stort negativt förtecken för Försvarsmakten. Min uppgift är att förvissa mig om att den ledning som finns i Försvarsmakten och som har att hantera de här frågorna har samma uppfattning och tar lärdom och driver på i den takt man får kännedom om förhållandena. Jag har i mina dialoger med överbefälhavaren försäkrat mig om att så är fallet. Jag är ledsen om jag inte konkret kan svara på ett par av de frågor som Heli Berg ställer till mig. Det hänger ju samman med att det inte är jag som ska tala om hur man ska göra för att implementera en policy och hanteringsordning som är ganska bra. Att göra det jobbet är ett ansvar för den myndighet vi har. Vad jag kan göra är att begära rapporter om hur arbetet fortskrider. Jag accepterar inga kränkningar i Försvarsmakten. Målet är en nollvision, och Försvarsmaktens ledning har precis samma bild. Det är nollvision som gäller. Det betyder att det inte ska vara några sämre förhållanden i Försvarsmakten än på något annat område, för jag utgår från att svenska myndigheter överlag har nollvisionen som bild på det här området och att det även gäller arbete arbetsgivare på andra områden. Det finns alltså ingen frisedel för Försvarsmakten lika lite som det finns det för någon annan arbetsgivare. Då är frågan hur vi ska kontrollera att utvecklingen går framåt. Det är naturligtvis viktigt med de rapport som kommer, de redogörelser vi begär in. Den studie man genomför har man gjort om. Resultatet är under bearbetning. Vi får en rapport i höst. Då får vi se hur situationen har blivit. Så det är inte engångsföreteelser. Jag är inte nöjd med siffrorna även om de har gått ned. Däremot är det svårt, och det vill jag säga till Heli Berg, att dra slutsatser av hur det ser ut i Försvarsmakten och jämföra med studier som görs hos andra arbetsgivare. Det är ingen annan arbetsgivare som mäter vad som har hänt under en treårsperiod. De andra har ettårsjämförelser. Då är det ganska självklart att det förekommer mer trakasserier om man har tre år som man adderar ihop än om man bara frågar vad som har hänt under ett år. Men det innebär inte att vare sig Heli Berg, jag eller någon annan ska vara nöjd med de siffror som hittills har redovisats.
Heli Berg (Fp)

Anf. 55 Heli Berg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jo, jag kan hålla med ministern om att det är svårt att jämföra. Det mesta är svårt att jämföra när man har med folk att göra. Men jag får signalen när jag reser runt att det är många som mår dåligt. Det känns som att de inte mår bättre i dag än de gjorde för sådär tre år sedan, när jag kom till försvarsutskottet och började mitt resande till regementen. Trots vad ministern säger om sin dialog med överbefälhavaren är det så att han talar om särintressen, att de driver sina frågor. För mig är det horribelt att tala om jämställdhet som ett särintresse, för det är det inte. Till skillnad från ministern jag tror inte att målen och kraven upplevs som tydliga i verksamheten, inte på alla håll i alla fall. Utan kunskap och insikt kan inte problemet lösas, säger ministern i sitt svar. Det är bra, men vilka utbildningsinsatser och kurser tänker ministern på i detta sammanhang? Ingår det i ledarskapsutbildningen på Militärhögskolan? Det som hittills har funnits har ju inte givit önskat resultat. Det måste till något. När jag för två år sedan debatterade dessa frågor med ministern ansåg hon att det fulla ansvaret för sexuella trakasserier ligger hos förövaren. I dag säger ministern att hon har som utgångspunkt att det är den enskilde arbetsgivaren som måste ta ansvar för efterlevnaden av jämställdhetslagen. Men det är inte vilken arbetsgivare som helst vi talar om utan det är Sveriges största myndighet, vars verksamhet baseras på skattemedel, som med plikt kan tvinga medborgare till tjänstgöring och som dessutom har rätt att bruka våld. Min fråga är: Vem ska ta ansvaret nästa gång vi debatterar? Först var det förövaren sedan var det arbetsgivaren. Vem är det nästa gång?
Leni Björklund (S)

Anf. 56 Leni Björklund (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är klart att om det inte fanns en förövare fanns det inga trakasserier över huvud taget. Men om arbetsgivaren får kännedom om att det förekommer sexuella trakasserier är det arbetsgivaren som måste vidta åtgärder. Den saken är fullständigt klar. Det kan inte vara ett primärt ansvar att någon annan ska göra det än den som är arbetsgivarföreträdare. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har en sådan öppenhet i de här frågorna att det också kommer fram till ledningen att detta förekommer. Det är väl i så fall bra om öppenheten har ökat. Då kanske både Heli Berg och jag kan stå ut med att det under en övergångsperiod, som är nog så plågsam för Försvarsmakten i sin helhet, blir skriverier om trakasserier, alltså om det betyder att man ändå går till roten med detta. De som ska vidta åtgärderna är Försvarsmakten. De ska som arbetsgivare se till att det här rensas ut från arbetsplatsen och att både den som har förövat det hela och den som har blivit utsatt blir klar över att här har övergrepp skett. I den relationen är det ganska klart att den som har blivit utsatt för trakasserier inte har någon skuld i sig. Man ska kunna vara på sin arbetsplats utan att behöva bli utsatt för något sådant. Sedan är frågan: Vad gör man? Det är ju en integrerad del av all ledarskapsutbildning i Försvarsmakten. Försvarsmakten har också för mig redovisat en omfattande utbildningsplan som gäller jämställdhetsutbildning för all förbandsledning. Det är naturligtvis så att när kunskap kommer om både på vilket sätt det sker och var ökar också precisionen i utbildningen. Den bör alltså kunna bli effektivare och bättre. Men fortfarande är det så att de som ska genomföra det här är Försvarsmakten. Jag har ändå tagit del av JämO:s utlåtanden som säger att det finns mycket ambitiösa planer och att det också finns bra handlingsstrategier. Det är föredömligt, det som redovisas från Försvarsmakten. Det handlar naturligtvis om att implementera det och se till att det sätts i praktiskt arbete. Nu har Försvarsmakten varit starkt i fokus, och jag tycker att det är riktigt att de är det också när den här typen av missförhållanden blir kända. Däremot håller jag det inte för osannolikt att det också förekommer i det tysta på andra arbetsplatser. Om man nu har en arbetsgivare som visserligen har ett traditionellt manligt område men som har en jämställdhetsplanering och en åtgärdsplan som JämO tycker förtjänar högt betyg är det naturligtvis så att det finns på flera ställen. Men det kan också svikta i implementeringen. Jag ger mig inte förrän planen är omsatt i praktiken, och jag drar mig inte för att i likhet med, det förstår jag, Heli Berg och många andra ställa frågor. Färdigt blir det inte förrän det är noll trakasserier.
Heli Berg (Fp)

Anf. 57 Heli Berg (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill återgå till det här med utbildningen. Jag är en gammal utbildnings- och skolpolitiker, så jag hakar mig fast vid det. Angående utbildning säger ministern att det är en del av ledarskapsutbildningen. Men vad är det som sker i Försvarsmakten i dag? Den 1 december 2004 inrättades inom Försvarsmakten en jämställdhets- och likabehandlingssektion med syfte att främst synliggöra jämställdhets- och likabehandlingsfrågor och att skapa en enhet med hög integritet som koncentrerat kunde arbeta med jämställdhet och likabehandling. Nu drar man ned på dessa resurser, som är avsedda att effektivt kunna hantera dessa frågor inom det svenska försvaret. Enligt organisationens egen konsekvensbeskrivning kommer inte riksdagens och regeringens inriktning och mål för jämställdhet att kunna uppfyllas. Det gör mig mycket orolig, men det föranleder ingen reaktion från departementet. Målen och kraven är tydliga, säger ministern. Vem ska i fortsättningen hjälpa till att utbilda de officerare som i sina förband har uppgiften att sköta dessa verksamheter och i sin tur utbilda värnpliktiga? Vart ska de vända sig? Samtidigt lyfter försvarsministern upp dessa frågor på bordet när hon träffar Europas försvarsministrar. Jag tänker nu på resolution 13:25. Det är ju utmärkt. Vi jublar alla över detta. Men ska man inte själv föregå med gott exempel? Vad händer i det svenska försvaret? Nej, herr talman, här har inte myndigheterna eller, som ministern fördrar att säga, "arbetsgivaren" tagit sitt ansvar för efterlevande av jämställdhetslagen. Nästan hälften av de kvinnliga anställda har någon gång känt sig trakasserade. Lönediskrimineringen utreds. Man drar ned på de resurser som skulle kunna ändra på rådande missförhållanden. När det exempelvis gäller budgetfrågor har vi sett hur regeringen har visat stort intresse för Försvarsmaktens måluppfyllelse. Tänk om regeringen visade lika stort intresse för det kapital som personalen representerar.
Leni Björklund (S)

Anf. 58 Leni Björklund (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag kan försäkra Heli Berg att det ställs mycket höga krav på Försvarsmakten att både redovisa vilka insatser som sker och vilket resultat man uppnår med sitt jämställdhetsarbete. En annan sak är hur överbefälhavaren väljer att organisera kansliet när det gäller att arbeta med dessa frågor. Det är på en sådan nivå att det inte är en uppgift för regering och riksdag att tala om att det ska vara på ett visst sätt. Om det inte finns några resurser för att bidra till fortsatt utbildning, då får överbefälhavaren i rödaste rappet plocka fram det i sin organisation därför att kravet kvarstår, nämligen att jämställda förhållanden ska gälla för arbetsgivaren Försvarsmakten och i det arbete som bedrivs. Jag kan samtidigt konstatera att man har utbildat 270 rådgivare som finns ute i organisationen. Och det är klart att de utbildare som finns ute på de olika enheterna också ska kunna åstadkomma någonting. I annat fall är det kanske inte utbildning som är rätt insats, och då får man väl komma fram till någonting annat i stället. Jag kan alltså inte stå och tala om precis vilka personer som ska göra jobbet. Jag kräver resultat och engagemang av Försvarsmaktens ledning. Hittills vet jag att det finns ett stort engagemang. Men jag tror att både överbefälhavaren och jag väntar på resultatet.

Dokument

den 20 april

Interpellation 2004/05:539

 av Heli Berg (fp) till försvarsminister Leni Björklund om jämställdheten och sexuella trakasserier inom försvaret

Sverige kan skryta med att ha uppnått jämställdhet på många områden, men inte inom försvaret. Försvaret är fortfarande i stor utsträckning en extremt manlig miljö. Fortfarande lever attityder och traditioner kvar som grundlades när försvaret uteslutande inbegrep män. I försvaret vidmakthålls gamla värderingar som är strukturellt grundade. Dessa tar sig inte sällan uttryck i trakasserier och diskriminerande behandling.

Jämställdhetsarbetet inom försvaret går trögt. Ambitionen finns, men det räcker inte. Allvarliga problem som diskriminering, till exempel genom löneskillnader, illustrerar det akuta behovet av att omsätta regeringens och Försvarsmaktens vackra ord om jämställdhet till konkret handling. Bland annat har Försvarsmakten fått i uppdrag av regeringen att upprätta strategier för att främja jämställdhet, öka mångfalden och för att skapa en miljö där alla individer, oavsett kön, ges samma möjligheter och goda bemötande. Trots goda föresatser ser verkligheten annorlunda ut.

Som en följd av försvarsbeslutet 2004 minskar också antalet kvinnor inom försvaret. Dessutom leder besparingarna till att resurserna för jämställdhetsarbetet inom Försvarsmakten blir betydligt mindre. Sammantaget betyder detta naturligtvis att arbetet för jämställdhet inom försvaret försvåras betydligt. Färre kvinnor inom försvaret betyder också att den gamla strukturen vidmakthålls.

Försvaret hotas dessutom av vite på 750 000 kr för att det inte lever upp till jämställdhetslagen. JämO menar att försvaret inte klarar lagens krav på lönekartläggning och analys av löneskillnader mellan kvinnor och män. Frågan hänger intimt samman med att försvaret fortfarande inte har presenterat en handlingsplan för jämställda löner, trots att man enligt JämO fått anstånd i hela två år.

Folkpartiet liberalerna menar att det är av stor vikt att Sverige har ett jämställt försvar. Ett av hindren på vägen är förekomsten av sexuella trakasserier. 2002 angav 47 % av de kvinnliga officerarna att de någon gång känt sig sexuellt trakasserade, alltså närmare hälften. Undersökningen visar också att kvinnors beslut att lämna Försvarsmakten ofta hänger ihop med att de blivit utsatta för trakasserier eller den allmänna förekomsten av trakasserier. Fall av sexuella trakasserier inom försvaret tycks alltid vara aktuella, senast fallen med de båda officerarna som anmälts för sextrakasserier på en kadettbal. Trots anmälan har en av officerarna endast fått ledigt, och inte avstängts från sin tjänst.

Sexuella trakasserier ska anmälas till förbandschefen som vid kännedom ska göra en utredning och sedan anmäla saken till Försvarets personalansvarsnämnd. Ofta görs emellertid ingen anmälan till nämnden. En orsak är ofta inställningen bland förbandscheferna om att saken bäst sköts internt, följden blir att många fall av sexuella trakasserier tystas ned.

En annan orsak är rädsla hos den som utsätts. Ett offentliggörande av problemet leder ofta till att situationen blir värre för den enskilde. Folkpartiet liberalerna menar därför att det organisatoriska stödet kring dem som drabbas måste förbättras, så att det finns en trygghet i att kunna anmäla sin förövare.

Trots att det är så många som känner sig utsatta, anmäls bara ett fåtal fall per år av sexuella trakasserier till Försvarets personalansvarsnämnd. Detta är naturligtvis ett uttryck för att organisationen inte fungerar och att Försvarsmakten uppenbarligen inte tar problemet med sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor på allvar.

Personalansvarsnämnden har endast skyldighet att polisanmäla sexuella trakasserier i de fall där de är ett resultat av tjänstefel i myndighetsutövning och då man bedömer att påföljden skulle bli fängelse. Folkpartiet liberalerna menar att det är av stor vikt att de fall som kommer till nämndens kännedom och som bedöms vara sexuella trakasserier ska polisanmälas, oavsett bedömd påföljd.

Mot bakgrund av det ovan sagda önskar jag ställa följande frågor till försvarsministern:

1.Avser försvarsministern att vidta några åtgärder för att motverka löneskillnader i försvaret mellan kvinnor och män, exempelvis arbeta för att Försvarsmakten ska upprätta en handlingsplan för jämställda löner?

2.Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att jämställdhetsarbetet i försvaret inte ska bli lidande till följd av besparingar i försvarsbeslutet 2004?

3.Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att förbättra det organisatoriska stödet kring den som utsätts för sexuella trakasserier?

4.Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att alla fall av sexuella trakasserier som kommer till personalansvarsnämndens kännedom ska polisanmälas?