irakiska asylsökande

Herr talman! Jag vill ändå börja med den fråga som handlar om EU och de bedömningar som har gjorts av Migrationsverket. Så här säger Lars Påhlsson: Alla dessa omständigheter - och då hänvisar han till situationen i Irak - tillsammans med vår strävan att harmonisera flyktingpolitiken och prövningen av de asylsökande inom EU gör att Migrationsverket nu är berett att säga nej till irakiska asylsökande. Han hävdar alltså detta, och det är väldigt tydligt i den här artikeln. Han börjar med att säga: Flertalet europeiska länder har länge ansett situationen i norra Irak som tillräckligt stabil. Sedan säger han att situationen i Irak tillsammans med vår strävan att harmonisera politiken gör att Migrationsverket nu gör den här bedömningen. Då undrar jag: Vad hade man gjort om man inte hade haft en strävan att harmonisera? Nu säger migrationsministern att man ska ta självständiga beslut, men vilka har de politiska signalerna från regeringen varit till Migrationsverket? Jag har hört Migrationsministern tala mycket väl om hur bra det är med en harmoniserad politik på EU-nivå. Har det påverkat Migrationsverket i den här frågan? Ska det påverka Migrationsverket i den här frågan? Är en tung orsak till att man tar det här beslutet att man inte vill göra sig ovän med någon eller skapa problem när det gäller harmoniseringen av asylpolitiken i EU? Om det har varit ett skäl till att man har agerat så här är det väldigt anmärkningsvärt. Och det verkar ju så när man läser den här artikeln. Jag vill verkligen veta. Jag vill ha ett svar från migrationsministern: Tycker migrationsministern att Migrationsverket på något sätt ska ta hänsyn till flyktingpolitiken på EU-nivå när man gör den här bedömningen? Jag uppfattade migrationsministern som att man inte skulle göra det. Då måste Migrationsverket ha agerat felaktigt här. Sedan vill jag återgå till situationen i Irak. De allra flesta människor som jobbar i internationella organisationer, som kommer från länder i västvärlden, är inte i Irak. De har lämnat Irak. De återvänder inte just nu. Situationen i Irak blir inte stabilare. Den blir instabilare. Antalet terrordåd ökar. Antalet dödade ökar. Och det val som var tänkt att hållas nu i sommar kommer att skjutas på framtiden därför att FN:s sändebud Brahimi säger att man inte kan garantera säkerhet i dag. Det finns inget tillfredsställande rättsligt ramverk. Brahimi säger att det i dag helt saknas förutsättningar att genomföra ett val i demokratisk ordning. Migrationsverket gör nu bedömningen att folk kan återvända till detta Irak. Jag tycker att det är väldigt konstigt att man i en situation där läget faktiskt blir mer och mer instabilt kommer med den här vägledande bedömningen. Jag hoppas att man från regeringens sida tar hänsyn till exempel till det senaste terrordådet i Karbala och Bagdad där nästan 150 personer har dödats. Nu dödas det människor varje dag i terrordåd över Irak, och det blir bara fler och fler terrordåd. Det borde påverka situationen, och det borde vara på sin plats att göra en förnyad bedömning av läget i Irak. Kan regeringen agera där?

Herr talman! Nej, säger jag som svar på den frågan. Regeringen kan inte och ska inte heller agera när det gäller bedömningen i enskilda ärenden. Jag vill återigen betona att bedömningen av huruvida en person kan återvända till Irak eller inte är en individuell bedömning. De här besluten är visserligen vägledande när man ska fatta beslut i asylärenden, men det betyder inte att man någonsin får gå ifrån den individuella bedömningen. Man kan inte bedöma alla asylsökande från Irak i en enda klump och säga att alla har rätt att stanna här eller har skäl för att stanna här eller att alla inte har det. Det måste alltid vara en individuell bedömning i varje enskilt fall, och där är de svenska myndigheterna självständiga i förhållande till regeringen. Utifrån ett sådant kunskapsunderlag som man har måste man göra självständiga bedömningar i varje enskilt ärende. Sedan gäller det harmonisering av politiken i EU. Ja, jag har talat väldigt varmt för det. Jag anser att det är någonting som vi behöver. Vi behöver harmonisera flyktingpolitiken inom EU. Det handlar om att vi behöver få gemensamma regler inom EU när det gäller vem som ska bedömas vara flykting, när det gäller asylprocedurer, när det gäller flyktingmottagande och så vidare, så att vi får ett stort område i Europa där vi tillsammans, gemensamt, kan ta emot människor som söker asyl. Det är ju ingen vägledning i förhållande till myndigheternas bedömning i enskilda asylärenden, utan det är ett regelverk och en politik som man håller på att harmonisera. Jag tycker att det är oerhört viktigt att man också gör det, för flyktingars skull. Jag menar att det för flyktingarnas skull är bättre att vi har ett stort område där vi har gemensamma regler som baseras på FN:s flyktingkonvention än att varje land har sin egen politik som naturligtvis kan variera högst avsevärt. Det är mycket bättre för länderna men också för de asylsökande som då vet att de, när de kommer till EU:s gräns, får ungefär samma bedömning. Det är samma procedurer. De får ungefär samma mottagande. Vi är inte alls där. Det är väldigt långt kvar, men visionen om att vi ska ha en harmoniserad asylpolitik tror jag är bra.

Herr talman! Nu blev jag faktiskt ännu mer förvirrad. Nu verkar det som att det var positivt att Migrationsverket tog hänsyn till vad andra EU-länder tyckte när man skulle göra bedömningen om vi ska ha ett vägledande beslut där vi säger att irakiska asylsökande inte generellt ska ha rätt att stanna på grund av krigssituationen i Irak. Jag anser att det är fel att man från Migrationsverkets sida har tagit hänsyn till det i sin bedömning. Jag skulle verkligen vilja att migrationsministern kunde utveckla vad regeringen anser: Ska Migrationsverket ta hänsyn till andra EU-länder när man gör en bedömning av om man kan skicka tillbaka folk till ett land eller inte? Jag hävdar att situationen i Irak är en krigsliknande situation och att man inte kan skicka tillbaka folk till Irak. Många av dem som finns i Sverige i dag har varit här ganska länge. Jag tänker på den rädsla de har för att åka tillbaka till ett land där det kan förekomma terrordåd var som helst. Det är ungefär som att åka tillbaka till ett land där man när som helst kan bli bombad från luften. Terrordåd och flygattacker har samma effekt när det gäller antalet dödade människor. Det handlar om den rädsla som man känner för att bli tvingad att åka tillbaka till detta land. Jag vet att regeringen skulle kunna säga att man anser att situationen i Irak är krigsliknande. Skulle ministern eller utrikesministern säga det skulle Migrationsverket vara tvunget att ändra sitt vägledande beslut. Det hade varit det enda moraliskt rätta i den här situationen. Men jag är ändå oroad över den här utvecklingen, att det som händer i andra EU-länder ska påverka de beslut som tas av Migrationsverket här i Sverige. Jag skulle vilja att ministern utvecklar det.

Herr talman! Migrationsverket ska - återigen - fatta självständiga beslut utifrån det underlag man har i enskilda ärenden. Det ska vara självständigt i förhållande till regeringen. Det ska också vara självständigt i förhållande till andra EU-länder. Däremot måste man naturligtvis, för att få ett underlag för besluten, inhämta information från organisationer, från FN och också från andra EU-länder i fråga om vilken bedömning man gör när det gäller situationen till exempel i Irak. Självklart är det myndigheten själv som ansvarar för sina beslut, och de ska vara självständiga. Det måste vara individuella beslut. De vägledande besluten - det är ju flera som Migrationsverket har fattat när det gäller Irak - har sett olika ut. Det är det som asylrätt handlar om. För en person som kommer från ett ställe någonstans i Irak är situationen inte hotande på något sätt. För en annan person som kommer från ett annat område är den det. Det är där skillnaderna finns. Det måste vara individuella bedömningar i varje enskilt ärende.

Herr talman! Gustav Fridolin har frågat mig bland annat vilket mitt ansvar är för att regeringen dröjt så länge med att fatta beslut beträffande asylsökande från Tjetjenien samt om förhållandet mellan detta dröjsmål och regeringens trovärdighet i dess inställning till långa handläggnings- och väntetider i asylärenden. Gustav Fridolin vill också ha ett klargörande beträffande ärendeförteckningar inför regeringssammanträden. Regeringen fattade beslut i de aktuella ärendena den 19 februari 2004. Det är beklagligt att beredningen av ärendena tagit så lång tid. Korta handläggningstider i asylärenden är av mycket stor vikt. I ärenden som överlämnas till regeringen kräver rättssäkerheten att beredningen sker med en långt driven noggrannhet. Detta kan leda till att ett avgörande tar tid. Ett beslut kan inte fattas omedelbart efter överlämnandet. För att kunna avgöra ärendena krävdes bland annat en noggrann information om förhållandena i Tjetjenien och om situationen för tjetjener i övriga delar av Ryska federationen från UNHCR, ambassaden i Moskva och andra källor, till exempel MR-organisationer. I de beslut som fattades den 19 februari fann regeringen bestämmelsen tillämplig och skydd beviljades med stöd av denna för en tid av två år i normalfallen. De aktuella ärendena har funnits med på listan över regeringsärenden vid två tidigare tillfällen. Det är inte ovanligt att regeringen vill fortsätta beredningen av en viss fråga även om man först bedömde att ärendet var färdigberett.

Herr talman! Jag är inte säker på om jag ska följa kutymen och tacka ministern för det mycket knapphändiga svaret. Det klargör inte varför ärendet har varit uppe på flera ärende- och beredningslistor inför regeringssammanträden och sedan beslut inte fattats, som jag efterfrågade i min interpellation. Mot bakgrund av att interpellationsinstrumentet är en del av riksdagens mycket viktiga kontrollmakt gentemot regeringen är det viktigt att vi får svar på de frågor vi ställer. Vi går till frågan som det handlar om. Det pratas väldigt mycket om den långa handläggningstiden i asylärenden. I debatten har det ibland låtit som om regeringens linje är att detta till viss del beror på flyktingarna själva, inte minst när man har diskuterat det faktum att flera inte har fullgoda identitetshandlingar när de kommer till Sverige. Men när man tittade på ett antal asylärenden som hamnat hos regeringen för beslut, till exempel vägledande beslut om tjetjener, så upptäckte man att flera av dessa legat länge på regeringens bord, nästan upp till ett år. När diskussionen kom i gång och dagen efter att en KU-anmälan lämnats in av representanter från sex av riksdagens sju partier valde regeringen äntligen att fatta beslut, tack och lov. Men de beslut man fattade var tillfälliga beslut. Låt oss backa och se vad det handlar om för människor. Det handlar om människor som kommit från en krigssituation, vilket konstaterats av regeringen eller av Utlänningsnämnden i den inlaga vid överlämnandebeslutet som jag citerar i min interpellation och som torde räcka för en beredning av ärendet, som svar på en del av ministerns svar. Det är människor som har upplevt krig, som kommer från fruktansvärda situationer, mår väldigt dåligt och sedan har trasats sönder i Sverige av en utdragen väntan, i de värsta fallen upp till fyra år. Det är dessa människor vi talar om. Det är dessa man bestämmer sig för att ge tillfälliga tillstånd, i praktiken ytterligare ett datum att vänta ut, snarare än att man tar sitt ansvar för de långa handläggningstiderna och säger att de får permanenta tillstånd och kan börja sina liv och se till att laga de traumatiska stressymtom och andra problem som de har fått av situationen i Tjetjenien och den utdragna tiden i Sverige. Jag vill fråga ministern två saker. På vilken grund valde man att ge tillfälliga uppehållstillstånd till de asylsökande tjetjenerna i stället för permanenta sådana? Ser man någon ljusning bakom krönet i Tjetjenien? I så fall är man tämligen ensam om den bedömningen. Om det är bakgrunden till att man bara gav tillfälliga tillstånd får man gärna redovisa det. Den andra frågan är: Vad skilde normalfallen, som man gav tillfälliga tillstånd i två år, från de fall där man gav tillfälliga tillstånd i enbart ett halvår? Vad skilde dessa fall åt? Avslutningsvis finner jag svaret knapphändigt. Jag ser problem med att man inte klargör varför ärendet har varit uppe på ärendelistan inför regeringssammanträdet ett flertal gånger utan att beslut har fattats. Ministern konstaterar bara att så har varit fallet, men svarar inte på frågan varför. Detta kommer dock att granskas av konstitutionsutskottet. Det kommer att bli intressant att se vad vi kommer fram till i den granskningen. Jag finner det märkligt att man fattar tillfälliga beslut och ser att de här människorna kommer att må ännu sämre av att få ytterligare ett datum att vänta ut snarare än att få ett avstamp med ett beslut att de får stanna. Jag vill fråga ministern: Varför tillfälliga beslut i stället för permanenta? Vad skilde normalfallen som man nämner i interpellationssvaret från de fall där man gav sex månaders uppehållstillstånd?

Herr talman! Jag uppfattade det som att det var tre frågor. Först kan jag svara en gång till varför det har stått på listan. Det är, som sagt, inte särskilt ovanligt att det vid ett regeringssammanträde ställs frågor från andra medlemmar i regeringen som man måste gå tillbaka för att få svar på. Det var precis vad som hände. Det ställdes frågor, och vi måste gå igenom och bereda ytterligare. Det är oerhört viktigt att den här typen av ärenden är väl förberedda och välberedda. När det gäller tidsåtgången kan man säga att ett år är för lång tid om det hade varit ett ärende hos myndigheterna. Det är självklart så. Det är också för lång tid för att ha varit ett ärende hos regeringen. Men samtidigt måste man komma ihåg att de ärenden som lämnas över till regeringen av naturliga skäl är mycket komplicerade. Det är speciella ärenden som myndigheterna vill ha vägledande beslut på. Det gör att de ärendena normalt sett tar längre tid. Varför tillfälliga tillstånd? Det är ganska naturligt att man åtminstone vid en första bedömning inte betraktar en pågående konflikt som någonting som ska vara för evigt och permanent när man ger uppehållstillstånd just på grund av skyddsbehov vid en väpnad konflikt. Samtidigt måste man ha en realistisk syn på läget i Tjetjenien i dag. Därför gavs uppehållstillstånd under relativt lång tid, det vill säga två år. Nästa fråga var vad som skilde normalfallet med uppehållstillstånd på två år från de andra som fick uppehållstillstånd på sex månader? Det är helt enkelt vandel. När man fattar beslut om uppehållstillstånd i Sverige väger man också in vandelsanmärkningar. De personer som fick sex månaders uppehållstillstånd hade begått brott i Sverige, och det vägdes in när man fattade beslut om längden av det tillfälliga uppehållstillståndet.