Integration av islam

Herr talman! Ewa Björling har frågat mig dels vad jag gör för att motverka att islamistiska extrema krafter får fotfäste i Sverige, dels vilka insatser jag har för avsikt att göra för en ökad integration mellan olika religiösa grupper i Sverige och Europa, dels vad jag gör för att moderata muslimer ska kunna utöva sin religiösa tro i öppna moskéer, dels vad min inställning är till att svenska skattebetalares pengar används till bidrag för utövande av islamism och dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka dialogen mellan olika religiösa företrädare för kristna, judar och moderata muslimer. Jag vill börja med vad som är lika självklart som nödvändigt att understryka: I diskussioner om vad Ewa Björling kallar "extrem islamism" måste vi göra helt klart och fullständigt tydligt att vi gör en mycket klar och tydlig åtskillnad mellan å ena sidan det mycket begränsade antalet människor som är beredda att i islams namn begå olika slags våldshandlingar och å andra sidan den överväldigande majoritet av muslimer för vilka sådana handlingar med självklarhet är helt oacceptabla. Att verka mot våld som en liten grupp människor kan vara beredda att utföra i en religions namn är inte på något sätt att verka mot religionen eller dess övriga utövare. Det är att verka för alla människors gemensamma intresse att slippa utsättas för våld. Ewa Björlings första fråga är alltså vad jag gör för att motverka att islamistiska krafter får fotfäste i Sverige. Genom att verka för att alla människor ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, oavsett etnisk, kulturell och religiös bakgrund, motverkar integrationspolitiken sådana förhållanden som kan förstärka vissa personers extrema övertygelser. Regeringen driver nu ett intensivt och brett integrationspolitiskt reformarbete. I detta sammanhang vill jag också ta upp den viktiga roll imamer spelar i arbetet för integration. Från många håll - inte minst från muslimer själva - hörs önskemål om att det bör finnas möjligheter att i Sverige utbildas till imam. Ett eventuellt initiativ till en sådan utbildning måste dock komma från företrädare för de muslimska trossamfunden. Frågan om att förhindra att extrema krafter får fotfäste i Sverige har också en annan dimension, nämligen det polisiära arbetet för att förebygga och motverka terrorism. Kartläggningen av terrorister och nätverk som kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet är en central uppgift för Säkerhetspolisen. En viktig beståndsdel i Säkerhetspolisens förebyggande arbete är den kontaktverksamhet som myndigheten bedriver vid moskéer med muslimska organisationer i Sverige. Ewa Björling frågar vilka insatser jag har för avsikt att göra för en ökad integration mellan olika religiösa grupper i Sverige och i Europa. Som jag uppfattar denna fråga vill Ewa Björling peka på behovet av ett närmare förhållande och en ökad förståelse mellan olika religiösa grupper. I regeringens råd för kontakt med trossamfunden, som organisatoriskt är knutet till Utbildnings- och kulturdepartementet, ingår företrädare för såväl judar och muslimer som kristna. Ordförande är statsrådet Hallengren. Rådets uppgift är att vara ett forum för diskussion om frågor av övergripande gemensamt intresse för både staten och trossamfunden. Genom rådet förs en dialog inte bara mellan trossamfund och regeringen utan också mellan olika trossamfund. En grundläggande förutsättning för att ett samhälle ska kunna fungera är att det finns en respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande värderingar. Detta är också ett av de integrationspolitiska målen. Både i Sverige och i EU i övrigt arbetar vi intensivt för att nå detta mål. Men mer måste göras. Jag tror på möten mellan människor. Det finns givetvis otaliga sätt för människor att mötas - i bostadsområdet, i skolan, på fritiden och inte minst på arbetsplatsen. Ett sätt att få möten till stånd kan alltså vara att se till att människor får arbete. Många kommuner bör kunna göra en viktig insats genom att öka sina ansträngningar att skapa fler mötesplatser. Förutom sådana möten mellan människor som sker i det praktiska vardagslivet tror jag att det är viktigt i det här sammanhanget att människor möts också i mer strukturerade former, inte minst för en dialog över religionsgränserna. Och därigenom kommer jag över till Ewa Björlings fråga om åtgärder för att öka dialogen mellan religiösa företrädare. Jag delar hennes uppfattning om vikten av dessa dialoger. Det har fram till för några år sedan funnits en mera strukturerad dialog - "Dialoggruppen" - mellan företrädare för kristna, judar och muslimer. Regeringen skulle välkomna en förnyad sådan dialog. Men jag vill här också framhålla att samtal över religionsgränserna behövs inte bara på nationell nivå utan också lokalt. Många kommuner bör kunna spela en än större roll för att få sådana samtal till stånd. Ewa Björling frågar vidare vad jag gör för att moderata muslimer ska kunna utöva sin religiösa tro i öppna moskéer. Statens stöd till trossamfund ska bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Detta motiv anses vara särskilt viktigt för stödet till de trossamfund som huvudsakligen har invandrade trosbekännare, där stödet kan vara ett viktigt bidrag i integrationsprocessen. Som svar på Ewa Björlings fråga om användningen av skattebetalares pengar vill jag säga följande. Statens relation till folkbildningen bygger på ett långtgående förtroende för folkbildningen, dess organisationer och verksamhetsformer. Riksdagen har givit Folkbildningsrådet, FBR, i uppdrag att fördela statens bidrag till folkbildningen. I samband därmed har syftet med statens bidrag angivits. Ett av dessa syften är att folkbildningens verksamhet ska stärka och utveckla demokratin. Religionsfrihet är en grundlagsskyddad rättighet och en viktig del av vår demokrati. Verksamhet som är icke-demokratisk ska givetvis inte stödjas. Det ankommer på FBR att följa upp och granska den verksamhet som får del av statsbidraget i förhållande till de syften som anges för statsbidraget. Bidrag som utbetalats för verksamhet som visar sig uppenbarligen strida mot dessa syften ska givetvis återkrävas. Ewa Björlings frågor berör samhällets dubbla ansvar att å ena sidan tillförsäkra alla människor lika rättigheter och möjligheter, oavsett bakgrund eller trosuppfattning, å andra sidan med kraft ingripa mot sådana handlingar som står i motsättning till den grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde och respekt för mänskliga rättigheter. Det är min bedömning att de insatser jag ovan i all korthet redovisat ger goda förutsättningar för att vi ska lyckas i vårt arbete.

Herr talman! Jag tackar statsrådet Jens Orback för det uttömmande svaret. Det låter som flera goda tankar om hur vi integrerar islam. Det är bra, men de behöver prövas ute i verkligheten också. Jens Orback säger att regeringen bedriver ett intensivt integrationspolitiskt arbete. Även om så är behöver det synas mer. Jag håller med om att imamer spelar en viktig roll i arbetet, och några imamer försöker också uttala detta tydligt, hur vi ska kunna leva sida vid sida och acceptera varandra trots olika trostillhörighet. En del av dessa uttalanden är så starka i medierna att de sedan utsätts för allvarliga hot. Även här tycker jag att regeringen har ett stort ansvar. Varför syns inte några tydliga uttalanden från någon enda minister i de här frågorna när sådana här saker händer? Varför är det så tyst? Jag är fullt medveten om att det här är svåra frågor, både för att de är mångfasetterade och för att de väcker så enormt starka känslor. Men om regeringen inte säger ifrån, att ni inte accepterar det här, vem ska då våga ta avstånd från extremister? De imamer som nu går ut och talar för muslimer som vill integrera sig i det svenska samhället, det vill säga det stora flertalet muslimer, behöver stöd - mycket stöd. En statlig imamutbildning, som har diskuterats i medierna, ställer jag mig mer tveksam till. Det handlar om mycket mer än så. Det handlar om ett tydligt avståndstagande från extremism från alla i samhället. Just i dag har en av våra dagstidningar en artikel där alla kommunalråd i Stockholms län gått ut tillsammans, oavsett partifärg, och vädjat till våra medborgare att markera avsky mot extrema grupper och olika våldsdåd. Framför allt pekar den artikeln på en oerhört viktig fråga, och det är att vi är bara starka tillsammans och att problemen tillhör oss alla på alla nivåer: riksdag, regering, kommuner, landsting, föreningsliv och skolor. Listan kan göras hur lång som helst. Herr talman! Den senaste tiden har vi kunnat läsa och höra om hur extrema budskap sprids i en hel del moskéer i Sverige. Man säljer kassetter med antisemitiskt budskap, och det finns till och med en affär som gör det öppet. Man uttalar sig hatiskt om icke-muslimer i dessa predikningar, främst riktat mot "förhatliga judar", som man säger. Då undrar jag återigen: Varför hörs så ynkligt lite från regeringens sida om den här hetsen mot folkgrupp? Sverige är väldigt bra på att vara tydlig när det gäller hets mot andra grupper, men av någon anledning hörs det inte särskilt mycket när det gäller den judiska gruppen. Jag vill poängtera att det här är ett fullständigt oacceptabelt agerande från extrema muslimers sida. Det gagnar ingen, vare sig muslimer, judar eller kristna. Ser inte statsrådet vad som pågår? Det här gäller ju inte bara i Stockholm utan även i Malmö, där det finns källarmoskéer med slutna dörrar som över huvud taget inte tål dagsljus. Det har nyligen uppdagats att några av de källarmoskéer som finns i Sverige med så kallad wahhabitisk inriktning, som är en extrem form av islam, också verkar på just det här slutna sättet. Vanliga muslimer är inte ens välkomna. I området Rosengård i Malmö existerar i dag en muslimsk majoritet. Det är en majoritet som lever i en förort där man som vanlig muslim ibland är rädd för att vistas på en del platser inom området, även på dagtid. Hur illa känns inte det för alla muslimer som vill leva enligt samma normer som vi andra här i samhället, i vårt svenska samhälle? Förstår inte statsrådet att de också är rädda för de här extrema krafterna? Nästa fråga: Hur vidrigt känns det inte för alla i Sverige av judisk härkomst att ständigt bli trakasserade och utsatta för hot? Det är för alla dessa människors skull som det är hög tid att ta tydligt avstånd från extrem islamism och visa att vi inte tolererar den sortens uttalanden i ett demokratiskt land som Sverige.

Herr talman! Tack, Ewa Björling. Det är bra att Ewa Björling tar upp den här frågan. Jag kan inte kräva att Ewa Björling ska kolla alla pressklipp och titta på alla tv-program, men jag har i rätt många fall varit ute och tagit tydligt avstånd från den del som hänvisar till islam för sina extrema åsikter. Jag kan här i kammaren ta tillfället i akt att säga att den som anstiftar brott, den som uppviglar till brott, gör sig skyldig till brott. Jag kan till och med gå längre och vara tydlig och säga att den som inte är medborgare i vårt land och inte har fått uppehållstillstånd och uppviglar till allvarliga brott ska utvisas från vårt land. Där råder inget tvivel - det är en brottslig handling, och den ska bemötas precis som alla andra brottsliga handlingar. Jag vill i det sammanhanget ändå påpeka att det rör sig om en väldigt liten del av dem som säger sig vara muslimer och använder islam och Koranen som utgångspunkt för sin religiösa övertygelse. Men det står helt klart att den som begår ett brott ska behandlas precis som alla andra. Det kanske finns skäl för mig att skriva en artikel till eller vara med i något mer sammanhang där jag mycket klart tydliggör detta. Jag välkomnar också de kommunalråd som i Dagens Nyheter i dag skriver att vi måste vara vaksamma och ta avstånd från dessa extrema yttringar och från den diskriminering som finns i vårt samhälle. Ewa Björling säger att det här måste finnas på alla nivåer. Ett sätt för staten att engagera sig i detta på alla nivåer har varit den storstadssatsning som vi hade och som vi vill hålla i och följa upp. Då handlar det också om att ge stöd till olika dialoger. Vi har någonting som kallas brobyggare i många av våra kommuner. Jag har bland annat träffat Hussein Sadayo för en tid sedan, som jobbar i Malmö inom AUC, arbets- och utvecklingscenter. Han jobbar som brobyggare mellan olika religiösa grupper men också för att olika etniska grupper i större utsträckning ska bli en del av vårt samhälle. Andra sådana lokala projekt är det man nyligen hade i Alby kring demokrati och islam. I Alby har man också inom ramen för olika satsningar haft något som heter Religionsdialogen. Det pågår alltså verksamhet på många olika håll, men det finns också skäl för oss att ta ett nationellt ansvar för att se till att den här dialogen kan fortsätta. Avslutningsvis vill jag klargöra den tydliga distinktionen, att brott som begås i namn av islam ska behandlas med kraft. Vi ska inte dra alla muslimer över en kam. Men vi har lagstiftning när det gäller anstiftan, när det gäller uppvigling och när det gäller hets mot folkgrupp. Låt oss använda detta.

Herr talman! När det gäller att förhindra extrema krafter finns det mycket kvar att göra. Det är alltid väldigt lätt att glida in på området terrorism och hur vi skyddar våra medborgare mot terror genom polisiära krafter. Men jag vill också påpeka att det jag efterlyste i min interpellation var hur vi arbetar för att inte skapa grogrund för terrorism, alltså hur vi kapar dess rötter. Jag tänkte bara väldigt kort nämna någonting om polisiära krafter, eftersom det fanns i svaret. Det har pågått flera utredningar, och flera utredningar har presenterats, efter terrordåden den 11 september. Vi ser i dag att vi har en krisberedningsmyndighet som ska ha en stödjande funktion. Då vill jag ifrågasätta: Hur agerar den när den inte ens får fatta beslut? Enligt min mening har inte den typen av myndigheter något riktigt existensberättigande. Nu har Göran Persson presenterat en krisberedskapsenhet, men den har fortfarande ingen operativ förmåga. Den ska i första hand hålla regeringen med statsministern i spetsen informerad. Här efterlyser jag tydligare ansvar från regeringens sida. Herr talman! Den politik som nu bedrivs är på ett sätt diskriminerande för både muslimer och judar. Vi kan vara överens om att det är oerhört viktigt att göra skillnad på extrem islamism som uttalas av ett ytterst fåtal muslimer och annan islam som praktiseras generellt i samhället. Men det gäller också att sätta tydliga gränser. Det som skiljer islamismen från många andra religiösa extremer är att ambitionerna inte bara är begränsade till den muslimska världen. Det är globala ambitioner. Vi ska också komma ihåg att det inte är Koranen som är grundproblemet, utan det är sociala, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer tillsammans med maktstrukturer. Jag skulle vilja hävda att många gånger är vårt svenska bidragssystem väldigt passiviserande. Vi uppmuntrar många gånger segregationen genom vår iver att vara så tillåtande mot alla olika åsikter att vi ibland inte ens ser när demokratins gräns är passerad. Många gånger skapar vi då i stället fördomar när vi inte vågar ställa krav på regler för hur vi uppför oss mot varandra i ett demokratiskt samhälle. Det här tillsammans med arbetslöshet och avsaknad av krav på hur vi beter oss inom ramen för demokratiska värderingar förvärrar ytterligare och skapar ännu större risk för radikaler. Jag tycker att vi behöver vara mycket mer observanta på hur utanförskapet och missnöjet med normaliserad religion, som av extremister anses vara en vek form av islam, skapar konflikter i samhället. Vi kan vara fullständigt övertygade om att terroristnätverken kommer att hitta fler rekryter så länge som det här utanförskapet existerar. Mer öppen debatt behöver skapas - det är vi överens om - för att bryta den här onda cirkeln. Det är en debatt som måste föras både från väst och från öst, framför allt Mellanöstern. Alla parter ska delta. Det är viktigare än någonsin att både politiker, opinionsbildare och integreringsvilliga muslimer öppet tar ställning mot extrem islamism. Vi behöver också tillsammans som jag sade med tydliga krav och regler för hur vi beter oss i demokrati visa ödmjukhet mellan olika kulturer. Vi behöver lära av varandra. Det handlar inte alltid om att jämka samman mellan muslimer, kristna och judar. Det handlar snarare om att acceptera varandras olikheter och lära oss att leva tillsammans i alla fall. Vi måste försvara upplysningens uppdelning mellan tro och vetenskap, världsligt och religiöst samtidigt som vi ska kunna leva i ett samhälle som består av alla de delarna. Det handlar helt enkelt om hur vi anpassar religionen till individen, mänskliga rättigheter och det liv vi lever i dag.

Herr talman! Jag trodde att jag svarade på Ewa Björlings fråga tidigare. Om du vill fördjupa samtalet till integrationspolitiken gör jag gärna det, men i mycket av din första fråga var det frågor kring extremism och fundamentalism. Sedan kom du tillbaka, tycker jag, till åsikter blandat med bidrag. Jag hängde inte med riktigt, men jag ska göra mitt bästa för att ändå gå över till det som jag tror är det viktiga, nämligen det förebyggande arbetet. Det förebyggande arbetet startar, tror jag, i en bra etableringspolitik. När människor kommer hit från andra länder ska de snabbt få ett stöd för att komma in i vårt samhälle. Det handlar om ett stöd från arbetsmarknadspolitiken, från skola, om utbildning för att komma in i det svenska samhället. Det handlar också om stöd som i det exempel jag tog upp, en storstadssatsning. Jag tror att integrationspolitiken mycket mer än poliser handlar om skola och förskola. Det är klart att också trygghetsfrågorna och polisens närvaro ska diskuteras. Jag kan ändå tycka att det är lite pikant att Ewa Björling tar upp de förebyggande frågorna. I min värld handlar det just om satsningar på ekonomiska och sociala förhållanden, alltså om att satsa där behoven är störst. Det är klart att behoven är stora i en skola när man kommer dit i sjunde eller åttonde klass. Därför tycker jag att det är lite märkligt, om Ewa Björling uttalar sig för alla moderater, att man inte har varit med på storstadssatsningarna, omfördelningarna inom kommunerna. Ett sätt att komma i väg från den segregation som leder till stigmatisering och marginalisering är att fler kommuner tar ett större ansvar, att vi får möten mellan människor som har bott länge i Sverige, människor från olika områden och traditioner. Det skulle vi kunna få till stånd om några fler borgerliga kommuner öppnade för att bygga hyreslägenheter och såg till att ha avtal med Integrationsverket så att människor också kan komma till de områden som är väldigt starkt segregerade. Jag tror, precis som Ewa Björling ger uttryck för, på möten, men då måste vi också öppna hela Sverige för de mötena. Jag är intresserad av hur Ewa Björling ser på den frågan. En annan fråga som måste uppmärksammas i samtalet kring förebyggande åtgärder är diskrimineringen. Den har ett väldigt stort ansvar som har makt att diskriminera. Det handlar om makten, om politiken, om företagande, om fackföreningar, där man har makten att inte ta in någon i helheten. Där har man också en stor skyldighet att inte diskriminera. Det tror jag är ett väldigt stort problem och ett väldigt stort ansvar för majoritetssamhället.

Herr talman! Till att börja med vill jag berätta för Jens Orback att det finns flera borgerliga kommuner som har bra integrationsavtal i dag. Min egen kommun är en sådan. Moderaterna satsar i sitt budgetförslag betydligt mer på kommunerna, så den frågan tycker jag är lite platt. Det var inte där jag ville landa i dag. Jag ville faktiskt lyfta det här lite högre än så. Det är oerhört viktigt att fastslå att människor som kommer till Sverige ska ha samma rättigheter men också samma skyldigheter som alla vi andra. Det innebär att man måste ha rätt att ställa krav på människor som ska leva i ett demokratiskt Sverige, att vi inte har rätt att uttrycka oss hatiskt mot olika grupper, att vi inte har rätt att hetsa mot folkgrupp och att vi inte har rätt att utföra våldsdåd. Det gäller alla i Sverige. Det måste påpekas med mycket större tydlighet än i dag. Vi måste också vara extremt tydliga när det gäller gränsdragningen mellan muslimer och islamistiska extremister. Det är väldigt lätt att det här går fel. Det är också det som är det stora problemet för många muslimer i dag. De känner sig helt enkelt diskriminerade för att man för en felaktig debatt, där man någonstans drar alla muslimer över en kam. Det är inte riktigt. Jag tycker att vi måste tala mer om frågan. Så länge vi är tysta eller inte hörs tillräckligt mycket - om det nu är så att jag inte har hört Jens Orback tillräckligt - bidrar det till att hatet får breda ut sig. Jag vill inte se att Socialdemokraterna bjuder in fler extremister som talar vid svenska seminarier. Jag vill inte att våra skattepengar ska kunna gå till den typen av verksamhet. Jag garanterar att vi inte tolererar det från moderat sida, varken nu eller i framtiden.

Herr talman! Jag tycker att jag har försökt dansa med i debatten så gott det går och tala mycket om det som är det viktigaste för mig, det förebyggande arbetet, att vi inte ska ha klyftor i vårt samhälle. Jag tror att det är skäl och grogrund för extremism. Det handlar om klyftor. Därför vill jag satsa helhjärtat på jämlika villkor. Trots den ambitionen som har funnits i min rörelse när det gäller klasskamp och jämställdhet och som nu också är en del av integrationspolitiken finns det alltid konflikter. Jag vill åter en gång säga att det inte finns något utrymme för att ha några silkeshandskar mot den som begår brott, den som uppviglar till ett brott eller den som anstiftar till ett brott. Där ska vi vara tydliga, och där kan jag vara tydligare. Det har jag inga problem med. I slutändan handlar det dock, som sagt, om en välfärdspolitik som inkluderar alla. Jag tror att den person som står utanför en gemenskap eller utanför en helhet också kan se den gemenskapen eller den helheten som en fiende. Så går man från att vara medborgare till att vara motborgare. Därför måste vi med all kraft satsa på sociala reformer, inte minst i de områden som har den största utsattheten. Detta ska gå hand i hand med en trygghetspolitik så att man också i de områdena kan känna sig trygg. Där är jag förväntansfull. Jag tror att det gäller för mitt parti, inte minst, att hålla i den storstadssatsning som gjorts och öka den och fortsätta det arbete som görs för jämlika villkor.