Illegal rovdjursjakt med snöskoter

Herr talman! Helena Leander har frågat Eskil Erlandsson om han avser att verka för en obligatorisk märkning av snöskotrars drivmattor. Såsom arbetsfördelningen ser ut i regeringen är det jag som ansvarar för frågor som rör snöskotrar. Jag delar Helena Leanders uppfattning att det är helt oacceptabelt att det bedrivs hetsjakt på djur, inte bara rovdjur, i Sverige. Jag är dock inte övertygad om att märkning av snöskotrars drivmattor får de effekter man önskar. Olovlig rovdjursjakt måste beivras på annat sätt. Frågan om obligatorisk märkning av snöskotrars drivmattor har tidigare behandlats genom bland annat ett regeringsuppdrag till Statens naturvårdsverk år 1982. År 1993 diskuterades frågan i Snöskoterutredningen. Frågan har även behandlats i miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2000/01:MJU3. Under år 2005 fick Vägverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för obligatorisk märkning av snöskotrars drivmattor. Samtliga utredningar har avstyrkt förslaget om att införa en obligatorisk märkning av snöskotrars drivmattor. Bland skälen för detta kan anges frågan om personlig integritet och tekniska problem. Det tillverkas så gott som inga snöskotrar i Sverige, utan dessa importeras främst från USA och Kanada. Handeln med snöskotrar omfattas av EU:s princip om varors fria rörlighet. Att Sverige skulle kräva obligatorisk märkning av importerade snöskotrars drivmattor skulle sannolikt bedömas som ett otillåtet handelshinder. Mot denna bakgrund avser jag inte att verka för att införa obligatorisk märkning av snöskotrars drivmattor.

Herr talman! Jag får börja med att tacka ministern för att hon svarade på frågan även om den var ställd till fel person. Jag tänkte att jaktfrågor hade med jordbruksministern att göra. Det är inte så lätt. Jag tycker att ministern är lite snabb med att avfärda förslaget. Till att börja med ifrågasätter ministern om det skulle ha någon effekt. Man måste ändå tänka att om de anonyma bödlar som i dag utan problem kan ha ihjäl rovdjur och andra djur från skoter plötsligt skulle veta att de kan identifieras och tvingas stå upp för sitt brott borde det ha någon form av avhållande effekt. Sedan tar ministern upp frågetecken kring integritet och risken att märkning kan utgöra ett handelshinder. Integritetsfrågan är förstås en knepig fråga. Miljöpartiet är inga vänner av att staten ska hålla koll på en vart man än går, men som alltid får man göra en avvägning. I normalfallet är det egentligen inte något problem för den som håller sig till skoterlederna, där olika spår blandas med varandra. Den som däremot avviker från skoterleden, vilket man kan göra av fullt legitima skäl men också för att det djur man jagar inte är väluppfostrat nog att hålla sig till skoterleden, kan identifieras. Det ingrepp som det innebär måste vägas mot vad det betyder att slippa stå handfallen när man hittar ett dött djur i snön som har blivit hetsat och sedan dödat, kanske överkört på det mest brutala sätt, genom att man då kan identifiera den som har gjort det. Det skulle dessutom vara till hjälp för identifieringen vid andra brott, till exempel stölder av snöskotrar, plus att det kan vara till hjälp för räddningstjänsten om man måste söka efter en försvunnen skoterförare. När det gäller frågan om handelshinder är det lyckligtvis inte så att man måste ha den här märkningen redan från början, utan det går att prägla in i efterhand. I Sverige finns en teknik för det patenterad sedan 1992, och den har även prövats i mindre skala av polisen med lyckat resultat. Dessutom förekommer märkning, om än inte obligatorisk, i såväl Kanada som Finland. Ministern tar upp olika instanser som ställer sig negativa till förslaget men säger ingenting om dem som ställer sig positiva. Ett flertal ideella organisationer, bland annat Svenska naturskyddsföreningen, Svenska rovdjursföreningen och Sveriges Veterinärförbund, har tillskrivit regeringen om att man vill ha en sådan här märkning. Även Rikspolisstyrelsen har ställt sig positiv till det i den översyn som de har gjort av skotertrafiken. Jag tycker därför fortfarande att det finns starka skäl att införa en obligatorisk märkning av snöskotrars drivmattor och undrar vad ministern annars tycker att vi ska göra för att motverka illegal rovdjursjakt med snöskoter.

Herr talman! Jag tror att illegal rovdjursjakt måste beivras på annat sätt. Det kan låta både svårt och enkelt, men jag tror fortfarande att mer information till allmänheten och ökad tillsyn är en bättre väg att gå för att få bukt med illegal rovdjursjakt. Från och med år 2000 krävs förarbevis för att få framföra snöskoter, och i förarbeviset ingår en utbildning med olika moment. Bland annat lär sig eleven att visa hänsyn både till människor och till djur och natur och att ha stor respekt för miljön. Det ingår som ett moment i förarbeviset. Jag tror inte att märkning av drivmattor löser alla problem. De som verkligen vill bedriva olaglig rovdjursjakt eller köra vilt i våra svenska fjäll kan fortsätta att göra det trots märkning av drivmattor. Det är kanske snarare det som är problemet. Bara genom att helt enkelt sätta en granruska eller ett liknande föremål efter skotern undanröjer man de spår som skulle identifiera föraren. Mot denna bakgrund anser jag inte att de positiva effekterna av att införa märkningskrav på alla snöskotrar i Sverige står i proportion till de effekter som vi skulle få ut av åtgärden. Detta har också diskuterats med anledning av Finlands intresse för märkning av snöskotrars drivmattor. Jag kollade den finska utredningen, och man hänvisar rent tekniskt till att en märkning av snöskotrars drivmattor är genomförbar men att den inte påverkar användningen av snöskotrar. Det största problemet med märkningen är att märkena har en ganska svag läsbarhet. För att drivmattorna ska kunna lämna avtryck krävs det optimal väderlek, och det kanske vi inte har så ofta i Sverige. De optimala förhållandena kräver att det är plus 2 grader, att det ligger 2 centimeter nysnö och att snöskotern körs i krypfart. Vi kan båda konstatera att det inte är så många tjuvjägare som kryper fram med snöskotern. De tillfällen då alla dessa villkor uppfylls är ganska få, och den som medvetet är ute på den här typen av rovdjursjakt undviker naturligtvis att lämna spår efter sig. Finland valde att inte gå vidare med märkning av skotermattorna av den anledningen att det var så dåliga resultat för märkenas läsbarhet. Man valde även där, precis som jag sade inledningsvis, att gå vidare med betydligt bättre information, utbildning och vägledande tillsyn.

Herr talman! Visst finns det alltid människor som på olika sätt försöker kringgå lagar. Men det har inte inneburit att vi har avskaffat alla lagar utan snarare att vi försöker hålla jämna steg. Den som sätter en granruska därbak kan naturligtvis sopa igen spåren efter sig, men om man då åker runt med en granruska bakpå skotern blir det en väldigt tydlig signal om att man är ute på olagligheter. Visst kan det vara så att de optimala förhållandena för spårning inte alltid förekommer när tjuvjägarna är ute och åker. Men det kanske inte alltid är nödvändigt med optimala förhållanden för att man ska kunna se åtminstone något. Ofta äger ju jakten rum över väldigt långa sträckor, och någonstans på den sträckan kanske det ändå kan vara bra förhållanden, så att man kan hitta spår. Trots allt, även om vi kanske inte kommer att kunna lösa hela problemet, ser jag att detta skulle kunna vara en pusselbit som skulle kunna göra det betydligt svårare att bedriva tjuvjakt från skoter som man gör nu. Sedan är det klart att vi ska fortsätta med information och tillsyn och sådant, men det har uppenbarligen inte räckt hittills. Varför inte pröva den här metoden?

Herr talman! Jag vill bara bekräfta att jag har precis samma uppfattning som interpellanten Helena Leander om att det inte är acceptabelt med hetsjakt på djur på det sätt som interpellanten beskriver. Men att vidta åtgärder som inte når den effekt som interpellanten är ute efter leder ingenstans när det gäller att minska hetsjakten med snöskoter. Förutom i de tidigare utredningar som jag hänvisade till har frågan diskuterats med Naturvårdsverket, och Naturvårdsverket tycker inte heller att det finns någon anledning att göra egna tester i Sverige för att se om man skulle kunna nå något annat resultat än man gjorde i Finland. Man hänvisar till att det finska resultatet uppfyller kraven på underlag i den här frågan på ett riktigt sätt. Jag hänvisar återigen till utredningarna, som egentligen avstyrker att man går vidare med den här typen av märkning. Man ska ytterligare lägga fokus på information till allmänheten, hålla alla ögon och öron öppna och öka tillsynen så att vi på det sättet kan få bukt med den illegala rovdjursjakten.

Herr talman! Polisen har redan prövat detta och har ett tjugotal skotrar som är märkta på det här sättet. Egentligen krävs ingen ny och omfattande teknikutprovning, utan den är i princip redan gjord. Det underlättar ju hanteringen av frågan. Och även om det inte kommer att lösa hela problemet har jag svårt att tro att det inte skulle vara en försvårande omständighet för dem som ger sig ut på illegal jakt att de måste leta upp dåliga snöförhållanden och ha en granruska därbak. Det är klart att det försvårar den illegala jakten om det inte bara är att åka ut och skjuta som man gör nu. Visst behöver vi information och tillsyn. Man kan arbeta med det parallellt. Men jag skulle vilja veta: Vad kan vi se fram emot för åtgärder på det området, när det som vi diskuterar nu inte är aktuellt att pröva?

Herr talman! Tekniken är naturligtvis möjlig, men jag tycker inte att det är rimligt att införa en åtgärd som bara identifierar människor som sköter sig i sin snöskoterkörning och fullständigt missar de kriminella som Helena Leander är ute efter. Då skjuter vi över målet och missar det goda med förslaget om märkning av snöskotrarnas drivmattor. Det är därför jag återigen hänvisar till de tidigare utredningarna, som har visat att vi inte löser detta och kanske inte ens kommer att kunna identifiera de kriminella på det här sättet eftersom det är så lätt att avidentifiera de märken som blir kvar i snön. Därför kommer jag inte att verka för att införa obligatorisk märkning. Men när vi nu har uppmärksammat detta oacceptabla är det en viktig del att vi också lär de personer som ska ta förarbevis för snöskoter att visa hänsyn till djur, människor och natur och att man har stor respekt för miljön där man far fram. I dagsläget är detta den tydligaste och viktigaste åtgärden.