Idrottande barn och unga från socioekonomiskt eftersatta stadsdelar

Fru talman! Serkan Köse har frågat mig hur jag och regeringen avser att adressera de ekonomiska hinder som familjer möter och som begränsar barns och ungdomars möjligheter att delta i idrottsaktiviteter.

Serkan Köse har också frågat mig om jag och regeringen avser att vidta några åtgärder för att stärka stödet till idrottsföreningar, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden, för att säkerställa att alla barn har tillgång till idrottsaktiviteter oavsett föräldrarnas ekonomiska bakgrund.

Mattias Vepsä har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen vidtar här och nu för att ge fler barn och unga en chans att delta i idrotten.

Jag instämmer i Serkan Köses och Mattias Vepsäs bild av vikten av att barn och unga ska ha goda möjligheter att delta i idrotts- och andra fritidsaktiviteter. Barns och ungas deltagande ska inte avgöras av storleken på familjens plånbok. Idrottens betydelse i sig samt för såväl folkhälsan som känslan av samhörighet är en grundbult i statens stöd till idrotten. Målet med regeringens idrottspolitik är bland annat att ge möjligheter för alla barn och unga att motionera och idrotta. Därför stöder regeringen idrottsrörelsen med ett årligt bidrag till Sveriges Riksidrottsförbund på cirka 2 miljarder kronor. Stödet kanaliseras till stor del vidare till förbund och de 19 000 idrottsföreningar runt om i landet som bedriver olika former av idrottsverksamhet, inte minst för barn och unga.

Vi vet att det ekonomiska läget för många familjer har försvårats. Regeringen tar denna situation på största allvar. I socialt utsatta områden är hushållens ekonomi ofta svagare än genomsnittet, och det kräver mer av idrottsrörelsen för att nå barn och unga. Regeringen beslutade 2023 därför om ett permanent bidrag på 100 miljoner kronor per år till Sveriges Riksidrottsförbund för att ytterligare utveckla idrottsverksamhet i socialt utsatta områden.

Regeringen har även en satsning på ett fritidskort som ska omfatta barn och unga i åldrarna 8-16 år. Fritidskortet ska bidra till att stärka barns och ungas möjligheter att delta i fritidsaktiviteter. Fritidskortet bör motsvara ett värde som kan användas som betalning för fritidsaktiviteter som anordnas av till exempel idrottsrörelsen, friluftsorganisationer och andra organisationer inom civilsamhället och kulturområdet. Beloppet kommer att ha en differentierad utformning för att särskilt stötta barn och unga i socioekonomiskt utsatta hushåll. Föräldrar ska inte behöva prioritera mellan matkassen och ett barns fritidsaktivitet. Fritidskortet kommer att kunna göra skillnad för barn och unga runt om i landet.

Regeringen gör betydande satsningar för barns och ungas idrottande så att fler får möjlighet till en meningsfull fritid.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi ser i dag hur den ekonomiska krisen och stigande levnadskostnader begränsar många familjers möjligheter att låta sina barn engagera sig i idrottsaktiviteter. Det är en bekymmersam utveckling som inte bara hotar barns fysiska aktivitet och sociala sammanhang utan även deras personliga utveckling och välbefinnande.

Vi ser också hur den ekonomiska krisen tvingar familjer att välja bort idrotten till förmån för grundläggande behov som mat. Det är i dag en hård verklighet som familjer i socioekonomiskt utsatta och eftersatta områden möter, en verklighet där idrottens tillgänglighet blir en klassfråga.

Fru talman! Idrott har länge varit en viktig arena för integration, social sammanhållning och främjande av hälsa. Därför är det inte okej att ekonomin hindrar barn från att delta. Det ställer grundläggande rättigheter, såsom rätten till lek, rörelse och deltagande i samhällslivet, på spel. Vi anser att alla barn förtjänar möjligheten till idrotts- och fritidsaktiviteter, oavsett socioekonomisk bakgrund och oavsett var man bor i vårt land.

Fru talman! Det är uppenbart att vi kan sänka trösklarna för en meningsfull och social fritid. Investeringar i enklare utrustning som basketbollar, fotbollar och innebandyklubbor tillsammans med tillgång till lämpliga utrymmen kan göra stor skillnad för väldigt många. Men vi stöter på hinder som bristfälliga resurser, dålig belysning och undermåliga omklädningsrum, vilket är särskilt problematiskt, återigen, i socioekonomiskt eftersatta områden.

Regeringen har presenterat ett fritidskort som vi hittills inte har sett och inte är riktigt på plats. Det skulle vara intressant att få höra av statsrådet när det kommer att införas, för det är över 700 miljoner kronor som har fastnat på regeringens konto för innevarande år. Det är väldigt mycket pengar för barns och ungas fritid, och vi socialdemokrater menar att pengarna bör komma barn och unga till del. Vi tycker att pengarna ska användas där de kan göra nytta direkt för barn och unga. Det handlar om att satsa på att rusta upp idrottsplatser och att prioritera, återigen, boende i utsatta områden.

Fru talman! Föreningslivet och friluftsrörelsen väntar fortfarande på besked om hur de avsatta medlen för år 2024 kommer att användas. Det vore intressant om statsrådet kunde säga någonting om det. Behoven är stora och civilsamhället står redo, men många aktiviteter behöver planeras i god tid för att säkerställa lokaler, arenor, ledare, tillstånd och annat.

Som själv väldigt engagerad i fotbolls- och idrottsrörelsen ser jag faktiskt konsekvenserna av de ökade skillnaderna. Jag har själv en 15-åring som spelar fotboll. Jag vet vad det kostar, enormt mycket pengar. Nu får många föräldrar avgiften för innevarande år. Medlemsavgifterna har höjts. Till följd av de ökade kostnaderna i samhället behöver också klubbarna och föreningarna ta ut högre avgifter.

Jag träffar många föräldrar som har väldigt svårt att betala avgiften till klubbarna, och det påverkar ju barnen. Det är inte bara avgifterna till klubbarna utan också kostnaderna för fotbollsskor och utrustning som har ökat. Ska man betala hyra och mat, eller ska man betala avgiften till fotbollsklubben?

Återigen: Hur tänker statsrådet använda de 730 miljonerna som är avsatta för 2024 för att alla barn i vårt land ska kunna ha tillgång till idrott och andra typer av föreningsaktiviteter redan i år?

Fru talman! Tack för möjligheten till den här debatten! Den är oerhört angelägen att föra.

Vi lever i ett samhälle där vi ser hur klasskillnaderna påverkar och hur kostnadskrisen slår mot dem som har det allra tuffast just nu.

Jag har fått möjligheten att internt leda en arbetsgrupp som har tittat på ökad samhällsgemenskap genom kultur, idrott och fritid. Vi ser ett samhälle där vi lever i skilda världar när det gäller tillgången till idrottsarenor. Vi tittar också på kulturen och även på fritidsaktiviteter. Allt fler deltar men de som står utanför hamnar ännu längre utanför. Så här kan det inte se ut.

Precis som ministern säger i sitt svar är tillgången till idrotten och föreningarna i socioekonomiskt svaga områden lägre än i de socioekonomiskt starka områdena i våra städer.

Min fråga tar utgångspunkt i en allt tydligare verklighet. Vi hade för någon vecka sedan rundabordssamtal med stora delar av barnrättsorganisationerna och även med stora delar av civilsamhället. De träffade också Jakob Forssmed här för en tid sedan. Då låg fokus på att bryta kriminaliteten. Men under båda de möten som vi har haft har det slagit mig att man inte bara hör berättelser om hur konkret problemet är med avgifter för att kunna delta i idrotts- eller fritidsaktiviteter. Det handlar också om att ansvaret förskjuts till barnen själva. Allt fler vittnar om att barnen tar ansvar, för de vet att föräldrarna inte har råd.

Det är om något smärtsamt att höra berättelser från runt om i vårt land om barn som hittar på att de har ont i magen och står över träningen eller säger att de inte vill spela fotboll den här terminen för att intresset inte finns längre. I själva verket kan det handla om att föräldrarna faktiskt har en så tuff ekonomisk situation att man inte har råd. Man får välja mellan fotbollsskor eller avgift till föreningen.

Detta är en verklighet som jag hade önskat att regeringen kunde ta på lite större allvar och kanske lägga i en högre växel för att lösa, för utrymmet finns. Vi socialdemokrater noterar, precis som föregående talare pekade på, att vi inte har sett fritidskortet på plats än. Vi får se om det kommer ett fritidskort. Men varför inte använda utrymmet och redan nu sänka avgifter, öka delaktigheten i idrotten, se till att barnen slipper ta ansvaret själva för sina föräldrars situation? Det går att vara kreativ i ett väldigt svårt läge.

Vi socialdemokrater har ju försökt att bidra. Vi har ett förslag som handlar om att stärka kommunernas möjlighet att öka öppettider och nå fler genom att använda de här pengarna. Men de skulle också kunna användas för att förstärka barnbidrag eller på annat sätt underlätta för de grupper som i dag behöver stöd allra mest.

Vi ska understryka vikten av att faktiskt nå dessa grupper. Vi ser också en oro. Man skulle kanske kunna komma in på det lite senare här. Min fråga handlar om vad man gör här och nu. Jag tror inte att det går att vänta.

Men när vi talar om fritidskortet vill jag ställa en fråga som ett komplement till Serkan Köses fråga om när det kommer. Tar man höjd för alla dolda avgifter? Det handlar om cupavgifter, utrustning och resor. En synpunkt som kommit fram i de rundabordssamtal och de möten som jag har varit med på är att allt färre har råd att ens ta sig till träningen, och vi vet att väldigt få regioner och kommuner stöttar med resor.

Fru talman! Den här regeringen ser hela familjens ekonomi, och vi ser hur de olika delarna hänger ihop. Familjer som belastas av hög skatt eller orimliga bensinpriser har självklart svårare att betala terminsavgiften för barnens aktiviteter, att köpa den dyra utrustningen eller att ens kunna köra sina barn till träningen. Därför sänker vi skatten för låg- och medinkomsttagare.

Alla har nog märkt att det har blivit några kronor billigare att tanka bilen sedan årsskiftet. Den här regeringen ser, liksom interpellanten, också att det finns en del grupper som står längre ifrån ett aktivt idrottsliv. Det ser regeringen också, och vi tycker också att det är ett problem. Det är ett problem för individen, och det är ett problem för samhället.

Vi vet att idrotten förbättrar vår hälsa. Idrottsföreningarna bidrar till ett socialt sammanhang, och deltagande i dem bidrar till en meningsfull fritid, något som vi önskar att alla våra barn och unga kan få del av. Därför gör regeringen en betydande satsning på fritidskortet, som redan har nämnts här, och vi längtar såklart efter att det ska komma på plats.

Utöver detta har vi också beslutat att det ska ges ett årligt stöd på 100 miljoner kronor för att stärka idrottsrörelsens närvaro i totalt 61 områden. Syftet är konkret att gå in med resurser för att nå just de barn som står allra längst bort och bjuda in dem till idrotten och i förlängningen också främja inkludering och öka tryggheten.

Idrottsklivet drivs i samverkan mellan Riksidrottsförbundet och elva av våra RF-Sisu-distrikt samt 14 specialidrottsförbund. Det är viktigt att vi hjälps åt, så att det ska bli så bra som möjligt.

Idrottsrörelsens gemensamma beslutade strategi innehåller ambitioner om en idrott för alla, och det ställer sig regeringen givetvis bakom. Vi vill vara ledande i det arbetet. Det ska vara möjligt att fler och i förlängningen alla ska kunna engagera sig i en förening oavsett adress eller familjens ekonomiska förutsättningar. Genom Idrottsklivet kan vi utmana idrottens traditionella normer och strukturer och rikta resurserna dit där de behövs som mest.

Jag är stolt över att ingå i en regering där vi ser helheten och förstår att hela plånboken påverkar hur familjerna kan prioritera också barnens idrottande. Det känns tryggt att vi har en idrottsminister som utöver sitt politiska engagemang också personligen förstår vikten av idrottande och prioriterar det i sin gärning.

Fru talman! Tusen tack till Serkan Köse, Mattias Vepsä och Emma Ahlström Köster för debatten så här långt! Det är en viktig diskussion, vilket inte minst Mattias Vepsä underströk.

Låt mig börja med lite besked. Fritidskortet kommer att vara på plats under 2025. Det är en satsning som bygger på det som interpellanten och Mattias Vepsä pekar på, nämligen det faktum att barn i dag väljer bort sina fritidsaktiviteter när de förstår att de konkurrerar med mammas och pappas tuffa ekonomi. Det konkurrerar med elräkningen och matkassen.

Syftet är att skapa ett stöd som bara kan gå till detta, för att man inte ska behöva ställas inför den typen av val. Det är något helt nytt som vi försöker göra. Jag erkänner att det är svårt och komplicerat. Det kräver en omfattande behandling av personuppgifter. Det kräver lagstiftning. Det krävs att vi får med klubbarna och att administrationen för dem inte blir så betungande att detta inte funkar.

Det kräver en massa saker, men målet är helt klart: Fler barn och unga ska ha denna möjlighet. Vi ska freda deras rätt till idrott, till föreningsengagemang, till kulturskola och till friluftsliv från andra saker i samhället, så att också nya grupper får möjlighet att vara med, grupper som inte kan det i dag. Det är bakgrunden till detta, och jag är oerhört stolt över den här satsningen.

Jag uppfattar det som att Socialdemokraterna nu är med på detta och tycker att det är en bra idé. När vi först presenterade detta kallade Socialdemokraterna det för fattigvård. Man sa att det är fattigvård att försöka ge stöd och bidrag till enskildas deltagaravgifter eller träningsavgifter. Man har ändrat sig, uppfattar jag.

Det är bra att vi ser samma problem och att vi också ser att detta kan vara en del av lösningen. Kommer det att vara hela lösningen? Det tror jag inte. Låt mig peka på en del andra saker som också behöver fungera bättre. Det handlar om tillgång till lokaler och anläggningar. Detta behöver det jobbas mer med. Jag träffade kommunerna och Riksidrottsförbundet i veckan för att bland annat prata om detta. Hur kan vi jobba för att få fler och mer kostnadseffektiva anläggningar? Det är en viktig sak.

Mattias Vepsä nämnde flera andra dimensioner av detta. Klubbarna själva behöver också fundera på åtgärder som gör att man är inkluderande, erbjuder träningsmöjligheter för alla och motverkar onödig prylhets i unga år. Till exempel kan man se till att den app man ska använda inte enbart fungerar på de senaste Iphonemodellerna. Sådant kan man annars stöta på, och det handlar inte om att klubbarna inte vill väl utan om att de inte riktigt har tänkt efter kring detta. Sådant behöver de bli bättre på.

Vi behöver också jobba med andra dimensioner som gör att fler kan fortsätta. Det handlar om sådant som tidig toppning och den typen av problem. Men jag delar ju bilden att detta också är en konsekvens av ekonomiska förutsättningar, och nu försöker vi göra någonting åt det. Inte minst handlar det om de medel som har kommit ut till idrotten via Idrottsklivet för att stärka idrottsrörelsen i områden där man historiskt sett har varit lite svagare och det behövs mer föreningsliv. Nu får man en riktad satsning för detta.

Det är bra saker som nu sker. Kommer det att vara tillräckligt? Nej, det behöver göras mer, men det är viktiga saker som regeringen nu genomför.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret, och tack för beskedet att vi får fritidskortet på plats först nästa år! Det innebär alltså att regeringen i år inte tänker göra någonting som är riktat då mot de målgrupper som vi pratar om. Väldigt många väntar ju på besked från regeringen här och nu.

Vad avser man att göra när det gäller de medel som finns för innevarande år? Kommer man att kunna använda dem på något sätt i kommunerna för att rusta upp befintliga idrottsanläggningar eller utöka deras öppettider? Det är väl inte bara fokuserat på nybyggnation utan även på underhåll av de anläggningar som finns i dag? Där finns ju ett enormt behov.

Vi vet att idrottsanläggningar ofta hamnar långt ned på prioriteringslistan hos kommunerna, särskilt under ekonomiskt ansträngda perioder. Här har regeringen en unik möjlighet att använda dessa medel effektivt här och nu. Att investera i idrottsanläggningar och uppmärksamma socioekonomiskt eftersatta områden kan också förbättra situationen. Dessa pengar skulle kunna användas och distribueras till kommunerna redan i år.

Det är intressant att Moderaterna säger att man ser hela familjens ekonomi. Man kan se på en undersökning som nyligen gjorts av Rädda Barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman och Röda Korset som visar att tre av tio familjer har svårt att köpa näringsrik mat. Tre av tio har svårt att betala fritidsaktiviteter för barnen, och fyra av tio är oroliga över hur familjens ekonomiska situation påverkar barnens behov och mående.

Vi har en ökad barnfattigdom i vårt land, och vi har ekonomiska klyftor. Vi har också socioekonomiskt eftersatta områden. Idrotten är inte tillgänglig för alla barn. Den kostar pengar. Det kostar pengar att vara med. Det kostar pengar att delta.

I de socioekonomiskt eftersatta områdena gör många av civilsamhällets föreningar en fantastisk insats. Man vänder på varenda krona och gör allt vad man kan för att se till att alla barn som finns i dessa områden ska få möjlighet att idrotta. Man skjutsar barnen. Man hjälper till ekonomiskt när det gäller att betala avgiften. Man hjälper till med att köpa utrustning. Man delar kanske med sig av kläder, skor och annat. Det görs alltså en enorm insats av civilsamhällets föreningar och organisationer.

Men frågan är: Vad gör regeringen? Är svaret, som Moderaterna var inne på, att man sänker skatten? Eller är svaret att man ser till att fler människor får denna möjlighet? Görs det insatser här och nu för att stärka föreningar, civilsamhället och idrottsklubbarna, så att barn får möjlighet att fortsätta kicka boll?

Detta är den stora utmaningen. Barnfattigdomen är en konsekvens av att föräldrarna är fattiga. När föräldrarna är arbetslösa och när samhällen blir socioekonomiskt eftersatta är det klart att det påverkar barnen. Då behövs det andra typer av åtgärder och insatser än att sänka skatten.

Fru talman! Jag tackar för en spännande debatt eller diskussion så här på fredagen.

Man kan börja med Moderaternas ständiga fokus på skattesänkningar som den bästa lösningen på alla samhällsproblem. Då får man ändå konstatera att i andra änden har matpriserna ökat enormt. Vi har en inflation som påverkar kostnaderna. När man går och handlar ett par fotbollsskor, ett par badbyxor eller något annat ser man att saker och ting har blivit mycket dyrare. Vi har rekordökningar av hyror. Det är kostnader för att ta sig till och från träningen för den som inte åker bil - för den som till exempel åker tunnelbana, pendeltåg eller buss.

Sänkningen av skatten äts alltså upp i andra änden av andra kostnader. Jag tänker också på den välfärdskris som regeringens passivitet har drivit in landet i. Den debatten har vi fört tidigare, men detta slår stenhårt mot barn och ungas möjligheter att ha en aktiv fritid eller ett aktivt kulturliv. Det är ju också där som kommuner runt om i landet skär ned och sparar.

Vi är alltså inte riktigt överens om att skattesänkningen har varit det alexanderhugg som Moderaterna vill göra gällande i riksdagens kammare. Tvärtom står nu allt fler barnfamiljer i en situation, som vi har varit inne på i dag, där de inte har råd att delta för att det är för dyrt. Det är den verklighet som vi diskuterar här i dag, och det är när det gäller den verkligheten som vi skulle vilja ha ännu tydligare svar från regeringen.

Precis som Serkan Köse och ministern pekade på i det förra replikskiftet finns det en stor budgetpost i årets budget som nu inte verkar användas - det handlar om fritidskortet. Det är klart att de pengarna skulle kunna göra nytta här och nu.

Vi kan lämna debatten åt sidan. Vi kan ha lite politikutveckling tillsammans, för vi är konstruktiva. Det är så man ska vara i politiken. Låt oss då vara konstruktiva! På vilket sätt skulle vi kunna använda det utrymme som finns för att faktiskt göra så stor nytta vi bara kan?

Man skulle kunna verkställa vårt förslag om att dubbla pengarna till Idrottsklivet när det gäller de mest socioekonomiskt eftersatta områdena. Jag tänker på idrotten som redan finns på plats och som har byggt upp sin struktur. Det skulle kunna vara ett sätt.

Vi skulle kunna skicka dessa pengarna i ett förstärkt anslag till kommunerna för att de just ska göra det som vi föreslår. Det handlar då om att möjliggöra fler aktiviteter i befintliga idrottshallar eller att lägga grunden för fler spontanidrottsplatser eller anläggningar som skulle kunna byggas runt om i landet.

Man skulle också kunna följa det exempel som finns här i Region Stockholm. Det handlar om att se till att barn och unga under sommarlovet kan ta sig till och från aktiviteterna. Jag tycker att det är bra att vi testar nya metoder att göra det billigare för barn och unga att vara med i idrott, friluftsliv och kulturaktiviteter. Men det smärtar att sex av tio kommuner och regioner inte levererar kollektivtrafik. Vi vet att väldigt många av dem som saknar bil är beroende av alternativa ressätt.

När man är ute och träffar idrottsföreningar kommer detta ofta upp: Vi kan eventuellt träna, men vi kan inte spela en match, och vi kan inte ta oss till en aktivitet utefter nästa tunnelbanelinje. De hänvisas då till alternativ som inte är så bra. Pengarna skulle kunna göra nytta för att underlätta rörligheten, så att alla kan delta i dessa aktiviteter.

Fru talman! Det är härligt att vi oavsett partifärg engagerar oss och vill idrotten och våra svenska barn och unga väl. Sedan har vi lite olika vägar dit. Det är ingen hemlighet. Vi ser olika på hur vi löser detta.

Vi säger att hela plånboken spelar roll. Hela familjens kassa spelar roll och får ett resultat i fråga om huruvida man kan satsa på eller investera i sina barns aktiviteter eller inte.

Man kan raljera över det och tycka att det är tramsigt eller att det inte är sant. Men jag upplever att det är så, och de som jag pratar med vittnar om detta.

Frågan i interpellationen är: Vad gör regeringen?

Vi gör många saker. Vi har lyft fram dem i dag. Vi sänker skatten för låg- och medelinkomsttagare. Man kan raljera över det och säga: Ja, men det är fortfarande dyrt. Men det är ändå en satsning som har gjort det bättre och som har gjort det lättare.

Vi har sänkt bensinpriserna. Det kan man raljera över. Det är fortfarande inte billigt, men det är bättre.

Fritidskortet är på ingång. Man kan håna och skratta och säga att det inte är på plats än, eller så kan man vara imponerad över att vi har en helt unik satsning som är på ingång.

Det är en unik satsning på Idrottsklivet. Då säger Socialdemokraterna: Det är bra, men det borde ha varit ännu mer pengar. Så kan man tycka, men det är en unik satsning som är här redan nu.

Motsvarande satsningar hittar jag inte när jag kikar på vad tidigare regeringar under åtta år har gjort. Jag hittar inget av motsvarande skarphet rakt till den grupp som behöver det allra mest.

Ministern säger: Det här är inte allt, och det är helt sant. Detta kommer inte att lösa alla problem. Alla barn kommer kanske inte att kunna nås av det här. Men det är en bra början, och vi är redan på väg in i det.

Fru talman! Tack, ledamöterna, för denna viktiga debatt! Vi kommer alltså att använda de pengar som finns för fritidskortsändamålet under innevarande år. En del av de pengarna behöver förstås gå till att fortsätta utveckla systemet, så att vi får ett robust system som fungerar väl för den enskilde och för klubbarna och där vi säkerställer att pengar inte hamnar i fel fickor. Det är väldigt angeläget när man bygger en sådan här sak.

Medel behöver förstås gå till detta så att vi får ett robust system på plats. Jag ser fram emot att detta ska leva under överskådlig tid och att det ska finnas på plats under decennier framåt. Då är det förstås viktigt att det blir bra och rätt från början.

Men det kommer också att finnas en del andra medel som vi naturligtvis kommer att använda för att stärka förutsättningarna för barn och ungas fritid på olika sätt.

Vi kommer att återkomma i närtid kring hur vi tänker använda dessa medel, men det kan till exempel handla om möjligheter för ledarutbildning och ledarrekrytering. Det kan handla om att se till att klubbarna och föreningarna är bättre förberedda på att ta emot ytterligare personer som kommer till idrotten när fritidskortet är på plats under 2025.

Ekonomin på totalen är förstås viktig. I tillägg till det som Emma Ahlström Köster har lyft fram som regeringen gör - skattelättnader och en del andra förändringar som underlättar för familjer - finns det ett höjt bostadsbidrag för barnfamiljer. Det är höjt med 40 procent mot bakgrund av den ekonomiska situationen med mycket kraftig inflation, höjda matpriser och annat. Jag vill nämna det i sammanhanget.

Jag uppskattar förstås politikutveckling. Det tycker jag är otroligt viktigt. Kan vi vara konstruktiva och diskutera med varandra är det något som jag verkligen välkomnar.

De här medlen som finns är avsatta för fritidskortet. Nu fördröjs det lite grann, och det är klart att då är de medlen tillfälliga. Det behöver man ta i beaktande när man gör dessa insatser.

Jag fortsätter gärna att politikutveckla både i riksdagens kammare och i andra sammanhang när det gäller hur vi ytterligare kan stärka förutsättningarna. Jag tycker att det pekas på en del viktiga dimensioner kring resor och transporter som även jag har stött på i mitt arbete när jag träffar klubbar.

Som jag sa behöver det vara ett gemensamt åtagande från staten, kommunerna, idrotten och föreningslivet att se till att så många som möjligt kan vara med. Det handlar också om att utforma verksamheten på ett sådant sätt att så många som möjligt får chansen.

Vi har en lång rad utmaningar. Vi har en ojämlik hälsa, där inte minst tillgången till idrott men också till den gemenskap som idrotten erbjuder skiljer sig åt. Jag tror att det var ledamoten Vepsä som pratade om samhällsgemenskap. Det är ett fantastiskt begrepp som i mitt tycke rymmer så mycket av det som vi vill se: en tillhörighet, att bli sedd, att få bidra, att få delta. Den möjligheten ska alla barn och unga ha.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det känns ju glädjande att höra statsrådet säga att pengarna också ska användas under innevarande år. Det ser jag fram emot, för det finns ett behov. Det är vi överens om. Jag delar också uppfattningen att pengarna inte ska hamna i fel fickor. Även det är vi överens om.

När det gäller hur pengarna ska användas har vi nämnt några förslag. Det behövs stöd till föreningar och inte minst till barnfamiljer som har stora utmaningar. Om man återigen ska se till att hela familjens kassa spelar roll är det viktigt också att barnfamiljerna får stöd.

Jag delar som sagt inte uppfattningen att sänkta skatter når de här grupperna. Den stora utmaningen som vi ser i dag är, som jag nämnde tidigare, en ökad barnfattigdom. Vi ser ökade socioekonomiska klyftor i vårt samhälle. Sänkta skatter hjälper inte dessa familjer. Röda Korset, Rädda barnen, Majblomman och Hyresgästföreningen signalerar i rapport efter rapport till politiken, till regeringen och till oss att vi måste agera. Vi måste göra någonting, säger de, och kommer med konkreta förslag om till exempel höjt barnbidrag och mer stöd till barnfamiljer som har det väldigt svårt just nu.

Vi måste kunna se helheten och inte bara fastna i att sänkta skatter kommer att lösa de här problemen, för det gör de inte. Det har de inte gjort hittills. Ska vi se till att skapa ett samhälle med en sammanhållning och minskade klyftor behöver politiken agera och se till hela familjens kassa och hur vi kan se till att alla barn i vårt land har jämlika förutsättningar till idrott, kultur och fritidsliv.

Tack, statsrådet, för debatten!

Fru talman! Det blir ofta en skattepolitisk debatt när man har möjlighet att diskutera politik med moderater här i kammaren.

Jag skulle vilja komplettera bilden av vad ledamoten Serkan Köse framför så att det blir tydligt för alla att vi hade en del alternativ i höstens budget, till exempel i form av en rättvis skattesänkning för vanligt folk med en avtrappning för höginkomsttagare. Vi föreslog en bankskatt som skulle ha gett stora inkomster till statskassan och fått ned räntorna. Vi avvisade förstärkningen av lyx-rot och lyx-rut, som ger framför allt höginkomsttagare i den absolut starkaste delen av vårt samhälle stora skattelättnader för att städa sina hem eller fortsätta att renovera kök i hundratusentalskronorsklassen.

Detta avfärdade vi samtidigt som vi i stället ville satsa pengarna på välfärden och se till att kommunerna runt om i landet fick hjälp och stöd genom kostnadskrisen. Det handlar inte om att håna någon, att skoja eller att göra sig lustig, utan det är att ute i verkligheten se att den prioritering som den moderatledda regeringen och Sverigedemokraterna gjorde har försatt stora delar av vårt land i en kostnadskris där man nu sparar på barn och unga. Vid sidan av den utvecklingen ser vi att allt fler ringer till Bris och hör av sig till gåvogivar- och insamlingsorganisationerna och de sociala rörelserna för att be om stöd. Det är vad den här debatten handlar om.

Vi vill återigen poängtera att det är jättebra att fritidskortet eventuellt kommer på plats och fylls med ett innehåll, men vi hoppas också att man tar de signaler vi får på allvar och även satsar pengarna på att minska avgifter och se till så att fler kan delta i idrotten.

Fru talman! Tack till interpellanterna Mattias Vepsä och Serkan Köse för debatten!

Det är en viktig diskussion. Vi ska inte ha hela budgetdiskussionen i den här interpellationsdebatten, men det är klart att vi kan ha olika uppfattningar exempelvis om regeringens åtgärder för byggsektorn. Vi ser vikten av att människor där kan behålla sina jobb i en tuff tid med stigande inflation och höga räntor som har satt en oerhörd press på investeringarna i byggsektorn. Det är viktigt att man gör någonting åt det. Sedan kan vi diskutera vilka åtgärder som är de bästa, men det är det som regeringen framför allt försöker göra med en del av de åtgärder som Mattias Vepsä pekar på.

När det gäller skattesänkningar har regeringen i sin budget tydligt prioriterat breda skattesänkningar för vanligt folk i den tuffa ekonomiska tid som hushållen möter, samtidigt som vi också har höjt och förstärkt det bostadsbidrag som går till de ekonomiskt mest utsatta barnfamiljerna.

Låt oss lämna detta därhän och konstatera att vi är överens om att vi har bekymmer kring att alldeles för få barn får chansen till idrott och till ett föreningsliv. För få får chansen att möta en vuxen ledare eller en ungdomsledare i dörren som välkomnar en till en träning och ser, bekräftar och ger möjlighet till aktivitet och rörelse. Jag är fast besluten om att vi ska ändra detta. Det ska inte vara så att man har en topp när man är elva år och sedan bara avtar det, utan fler ska få chanser och möjligheter.

Jag välkomnar den här diskussionen liksom kommande diskussioner kring detta. Vi behöver politikutveckling på det här området, tillsammans med kommuner, regioner, föreningsliv och organisationer.

Mattias Vepsä nämner Bris i sitt inlägg. Jag träffade dem i morse och tog emot deras årsrapport, och en sak som de pekar på är att allt fler unga brottas med hopplöshet. Är det någonting som skapar hopp är det gemenskap med andra, där man får möjlighet att uttrycka sig och komma till sin rätt liksom en chans till aktivitet tillsammans med andra människor. Därför är detta väldigt viktigt.

Stort tack för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.