hyresgästerna och energipolitiken
Protokoll från debatten
Anföranden: 4
Anf. 32 Leif Pagrotsky (S)
Anf. 33 Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 34 Leif Pagrotsky (S)
Anf. 35 Carl B Hamilton (Fp)
den 16 april
Interpellation 2003/04:436
av Carl B Hamilton (fp) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om hyresgästerna och energipolitikenMiljöminister Lena Sommestad medger i EU-nämnden att kostnaderna för energipolitiken kommer att ligga på hyresgästerna i form av högre hyror. Statsminister Göran Persson har principiellt och med kraft bekräftat den linjen vid EU:s senaste toppmöte.
Sverige driver i EU en linje om minskad energianvändning genom ökat sparande. Det svenska målet är att EU:s "energikonsumtion i relation till BNP skall minska med minst en procent per år som ett långsiktigt genomsnitt" (Spring European Council 2004 @ Swedish priorites). Statsministern var mycket nöjd efter toppmötet i mars 2004: "Ett mål för högre energieffektivitet slås fast på svenskt initiativ" (riksdagsanförande nr 114, den 1 april 2004).
Sakligt är dock detta en halvsanning: Visserligen sägs i toppmötets rådsslutsatser att "det är väsentligt att energieffektiviteten förbättras", men tonvikten i rådsslutsatserna är inte inriktade på att spara energi i allmänhet, eller ens totalt @ som statsministern och regeringen vill ge sken av @ utan tonvikten ligger på att styra energianvändningen i en mer miljövänlig riktning, i synnerhet lägre CO2-utsläpp. Sålunda skriver man i rådsslutsatserna att "det vägledande energieffektivitetsmålet för hela EU, vilket stöds av rådet, är viktigt när det gäller att koncentrera insatserna", och för att identifiera "mer hållbara konsumtions- och produktionsmönster [som bryter] sambandet mellan tillväxt och negativ miljöpåverkan". Alltså: Även om Sveriges regering tveklöst har som mål för dess politik att spara energi och synen att det skulle kunna ha ett egenvärde med minskad energikonsumtion/BNP-enhet, är detta inte innebörden av toppmötets beslut. Där anges i stället kvoten energikonsumtion/BNP-enhet som ett sätt att "koncentrera insatserna", vilket, satt i sitt sammanhang i rådsslutsatserna, i stället är en anvisning om bästa sätt för EU-länderna att minska sina CO2-utsläpp.
Regeringen driver i olika sammanhang linjen att en hållbar tillväxt i världen och Sverige är omöjlig med mindre än att totala enegikonsumtionen i världen och Sverige minskar. I andra sammanhang är tanken att klimatmålet beträffande CO2 skulle implicera minskad total energikonsumtion (alla energislag), och dessutom lägre energikonsumtion per BNP-enhet. Självklart kan CO2-utsläppen minska genom ökad användning av kärnkraft i elproduktionen i stället för regeringens energistrategi baserad på allmänt sparande och ökad eldning med fossila bränslen (kol, olja, gas; vind och sol är och förblir marginella bidragsgivare) i svenska och utländska anläggningar.
Ett ökat sparande av energi trollas inte fram. Det kan åstadkommas bara genom smärtfyllda ekonomiska och politiska åtgärder för att med tvång och höjda priser, hyror, skatter och avgifter driva ned människor och företags användning av energi. Om dessa metoder för ökat energisparande talar regeringen normalt tyst.
Dock vid EU-nämndens sammanträde den 19 mars 2004 flaggade miljöminister Sommestad för att regeringen ser över möjligheterna att höja hyrorna: "[Vi] kan ta hem kostnader när det gäller energieffektivitet i fastighetsbeståndet. Problemet är hur incitamenten [för detta] ser ut. Det är vi själva ansvariga för, och det ser vi över i regeringen. . Det skall vara lönsamt att investera i mera energieffektiva fastigheter, även om kostnaden ligger på hyresgästerna".
Fråga:
Vilka, och hur stora, hyreshöjningar bedömer statsrådet att hyresgästerna kommer att få som resultat av regeringens pågående översyn av ökat energisparande och höjd energieffektivitet i det svenska fastighetsbeståndet?