humanitärt visum

Herr talman! Kerstin-Maria Stalin har frågat mig om jag kommer att verka för att regeringen tar initia- tiv till hur ett humanitärt visum skulle kunna utformas samt om jag kommer att verka för att Sverige går i spetsen och driver frågan inom EU-samarbetet. Jag har tagit del av lektor Gregor Nolls rapport Safe Avenues to Asylum, där han beskriver en ordning för möjligheten att söka asyl vid en ambassad. Såväl Kerstin-Maria Stalin som jag, och andra med oss, är nog eniga om att det bakomliggande syftet med Nolls rapport är mycket gott. Ett av de främsta skälen Gregor Noll framhåller till stöd för sina tankar om asyl i närområdet är att förhindra människosmuggling. Jag stöder till fullo arbetet mot människosmuggling. Grovt sammanfattat är Nolls förslag till lösning på problemet med människosmuggling att personer i behov av skydd kan ansöka om asyl vid ambassader i ursprungslandet eller i närområdet. Tanken är att en asylansökan prövas i närområdet eller att en visering beviljas för att den asylsökande ska få sin ansökan prövad i mottagarlandet. Inom asylrätten gäller ett antal grundläggande principer. En av dessa, som Noll sätter i ett nytt ljus, är den så kallade första asyllandsprincipen. Denna princip bygger på tanken att en asylsökande ska söka asyl i det första land till vilket han eller hon anländer, och där han eller hon inte riskerar förföljelse, eller riskerar att sändas till ett land där han eller hon kom- mer att förföljas. Detta är en internationellt vederta- gen princip. Det är också viktigt att i sammanhanget poängtera att förutsättningarna för en person att söka skydd i närområdet måste finnas genom att den asylsökande, för det fall mottagarlandet inte gör något slags asyl- procedur tillgänglig, kan vända sig till FN:s flykting- kommissariat (UNHCR). Den ordning som gäller i Sverige för vidarebosättning av personer i behov av skydd, och som sker i samarbete med UNHCR, bör alltjämt utnyttjas. Från svensk sida välkomnar vi dessutom det faktum att fler länder nu möjliggör vidarebosättning. Bestämmelserna i utlänningslagen förutsätter, för en effektiv tillämpning av utlänningslagen, att den sökande befinner sig i Sverige. Det är inte våra ut- landsmyndigheter som ska pröva vem som är i behov av skydd. Denna uppgift åligger våra utlänningsmyn- digheter. I dagsläget är således mitt svar på Kerstin-Maria Stalins båda frågor nekande. Jag har för närvarande svårt att se hur ett system enligt Nolls förslag kan fungera. Det är i nuläget också svårt att fullt ut över- blicka vilka konsekvenser systemet skulle kunna få. Jag vill dock avsluta med att säga att alla förslag om att stoppa människosmuggling välkomnas och att jag ser positivt på att frågan debatteras. Det är först efter att vi mer ingående fått möjligheten att diskutera frågan, såväl på ett nationellt plan som inom EU, som vi kan ta ställning till hur ett system som på bästa sätt motverkar människosmuggling kan se ut.

Herr talman! Tack, Jan O Karlsson, för svaret och särskilt det sista stycket i svaret. Det ger lite hopp, tycker jag. Jag har ställt den här frågan förr till förra integra- tionsministern, som då var totalt oförstående. Nu finns det i alla fall lite grann förståelse. Jag hänvisade redan då till forskaren Gregor Noll i Lund, men det var då väldigt svårt att över huvud taget diskutera den här frågan. Det gick inte heller i utskottet. När jag försökte göra det fick jag bara höra: Humanitärt vi- sum finns inte, så det kan vi inte prata om. Jag hörde att ministern sade att vissa företeelser fick man inte tala om, och det kändes som att det här fick man inte tala om. För knappt ett år sedan var jag på en konferens med Röda korset som handlade om transportörsan- svar och människosmuggling. Där ställdes en fråga till mig om detta med att jag hade tagit upp frågan om humanitärt visum. Plötsligt, när alla partier blev tillfrågade om hur de ställde sig, var alla intresserade. Det var ju väldigt roligt. Sedan såg jag nu att EU-kommissionen disku- terar ett sådant här förslag. Då tänkte jag: Då måste jag ta chansen. Det som är lite synd är att man kallar det för asyl- visum numera. Det är inte det min fråga gäller. Min fråga gäller humanitärt visum, och det är inte riktigt samma sak. Jag menar med min fråga att man söker ett visum. Sedan får man komma till vårt land och där har man en fullständig asylprocess. Jag såg i alla fall chansen att stöta på en gång till och har fått, tycker jag, ett lite mer positivt svar. Fast fortfarande verkar det ju svårt. Statsrådet säger att det är svårigheter för ambassader att klara av det här. Hur ska de göra? Då vill jag påminna igen om att vad jag pratar om alltså är ett visum och inte fullständig asyl. Statsrådet säger också att vi har ju faktiskt UNHCR, som kan hjälpa till med de här sakerna. Det är bra att vi har det. UNHCR högaktar jag. Det är bara det att UNHCR drabbas av mer och mer ned- dragningar beroende på att länderna som ska betala till dem är för dåliga på att ge pengar. De måste dra in massor med kontor och hjälpverksamhet. Så vi kan inte bara hänga upp det på dem. Sedan säger också statsrådet att den här uppgiften åligger våra utlänningsmyndigheter. Ja, det är sant. Men å andra sidan kan jag kontra med att det är andra saker man ålägger icke-myndigheter. Till exempel ålägger man rederier och flygbolag att sortera ut människor. Då går det plötsligt. Så det stämmer inte riktigt, tycker jag.

Herr talman! Jag får inleda med den lilla över- raskning som Kerstin-Maria Stalin hade i beredskap åt mig i den här repliken. Det är ju alldeles riktigt att vi inte kan hänga oss fast vid arbetsfördelningen när vi själva står i begrepp att just samordna bötesbelop- pen för transportörsansvaret, något som ju innebär att något som kan uppfattas som en myndighetsuppgift läggs på företag. Så på den punkten får jag säga som jag sade förr i världen i Luxemburg: Touché! Argu- mentet är taget. Anledningen till mitt svar - jag är fullt på det kla- ra med att frågan specifikt gäller humanitärt visum - är att jag har försökt att sätta detta i samband med den som uppenbart har inspirerat det här, nämligen Gre- gor Noll. Han har alltså gjort den här utredningen åt kommissionen. Den kommer förr eller senare också upp till behandling av medlemsländerna i rådet för inrikesärenden och justitieärenden, det så kallade RIF-rådet. Men då skulle jag faktiskt vilja envisas med att fortsätta diskutera Kerstin-Maria Stalins tankegång i sammanhang med hela den diskussion som vi för. Då har vi till att börja med UNHCR:s roll. Det är nämli- gen så att i Gregor Nolls hela tanke ligger att man flyttar ut en del av processen ur ankomstlandet. Ur den synpunkten - missförstå mig inte nu - finns det ett släktskap mellan den studien och de förslag som vi har fått sett London när det gäller så kallade safe zones, det vill säga att inte alla människor som söker skydd ska ta sig till det land det gäller. Vi kan också se det som hela Europa. Om man tänker på vad som hände i Afghanistan till exempel så förstår man ungefär hur den här filoso- fin fungerar. Om fyra miljoner människor flyr från Afghanistan, två miljoner till Pakistan och två miljo- ner till Teheran, och vi tänker oss att de skulle söka humanitärt visum till ett europeiskt land för att få sin asyl prövad, då uppstår ett läger av två miljoner män- niskor runt Islamabad och två miljoner människor runt Teheran medan man väntar på att få komma in och söka det här visumet. Det är ungefär vad som har hänt. Under tiden har vi alltså, eftersom vi samtidigt laborerar med den här principen om första asylland, upprättat de här lägren med UNHCR:s hjälp. I vårt svenska arbete har ju legat att detta ska vara den första flyktingpolitiska försvarslinjen. När vi hade en diskussion med anledning av en interpella- tion av Ulla Hoffmann om Bangladesh för en tid sedan slog jag upp hur många flyktingar som fanns i Bangladesh. Det var flera hundratusen, i huvudsak religiösa och politiska flyktingar från Indien och Burma. Det fanns hundratusentals människor som hade flytt från Bangladesh. Det fanns till och med flyktingar från Västafrika i Bangladesh. Ska vi angripa det här problemet på ett sätt vars yttersta syfte jag ser som att finna ett sätt att undvika att de här människorna kastas i käftarna på människo- smugglarna så tror jag att vi måste försöka ta det samlade greppet. Det samlade greppet innebär både hur vi ska göra med principen om första asylland, som Gregor Noll vill överge, och hur vi ska göra med engelsmännens förslag, där jag tar avstånd från vissa element, nämligen att man skickar bort alla som söker asyl i England. Det tror jag inte på. Vi måste också studera det som Gregor Noll har satt fingret på, nämligen: Kan vi genom att på något sätt fånga upp människor i flyktögonblicket ta ifrån smugglarna en möjlighet att bedriva någonting som ju till sist blir ett slags slavhandel?

Herr talman! Touché själv, ministern! Det är bra att jag har varit med och fäktats en gång i världen så jag vet vad touché betyder. Det jag gillade bäst i ministerns andra anförande var det här sista: Hur ska vi nu hjälpa dem vid grän- sen - redan då? Jag tror inte att vi bara kan säga att vi inte kan göra någonting. Det kommer så oerhört många att det här blir alldeles för besvärligt. Vi måste på alla sätt som går försöka göra något åt smuggling- en och försöka hindra den, precis som ministern sä- ger. Sedan är vi inte alldeles ense om vikten av detta med första asylland. Jag gillar inte alldeles Dublin- konventionen eftersom det många gånger är så väl- digt hårt att man absolut måste sändas tillbaka till det land där man satte sin fot första gången. Man kan ju faktiskt enligt Genèvekonventionen söka asyl i det andra landet. Man får det. Men då finns det ju över- enskommelser, praxis och så. Man gör därför inte det. Jag tycker att vi ska hålla isär de här sakerna. Det är inte fullständig asylansökan jag menar med det här med visum utan det är en chans att få komma in i landet för att söka asyl. Jag tyckte de skrev bra i Da- gens Nyheter när jag noterade att EU-kommissionen håller på att arbeta med det här. De skrev att då kan asylsökande människor få tydlig information om vilka regler som gäller för att få uppehållstillstånd så att ingen luras att satsa allt de äger och har. Det är alltså mycket i just det där visumet som kan vara väldigt värdefullt och som, som sagt, för- hindrar smuggling.

Herr talman! Jag har full förståelse för att man kan diskutera varje princip i det här sammanhanget eftersom det som vi talar om är så oerhört allvarligt och svårt. Man får betänka att det faktiskt handlar om, förra året, 12 miljoner människor som alldeles fastställt är på flykt. Räknar vi också med dem som sedan länge befinner sig i flyktingläger kommer vi upp i 20 miljoner. Räknar vi med dem som inte ens kan lämna sitt land men som är på flykt i landet, alltså displaced persons, är det 30 miljoner till. Det är klart: Överger man då en sådan princip som den om första asylland kan man, om man inte aktar sig, skapa ett värre problem som kan utnyttjas av de kriminella. Det är ju det som är problemet. Vi måste så att säga utgå ifrån och angripa de här problemen sådana vi faktiskt ser dem. Om det är någonting jag vore tacksam om vi kunde göra i kammaren när vi i fortsättningen diskuterar vår svenska flyktingpolitik så är det att sätta den i samband med vad det är för antal människor som råkar illa ut över huvud taget. I min flyktingpolitik och i regeringens flyktingpolitik ingår alla de människor som är flyende och frågan om hur vi ska sätta in insatser för dem. Det är därför som vi som enda land i världen också har kopplat samman flyktingfrågorna med biståndet, vilket inte alltid är så populärt vare sig hos våra migrationstjänstemän eller våra biståndstjänstemän. Men politiskt, och även när det gäller det praktiska handlandet, innehåller det oerhörda fördelar. Jag ska om några dagar åka till Balkan tillsam- mans med utrikesministern. Vi täcker faktiskt samtli- ga republiker i Exjugoslavien utom Slovenien. Där ska vi också gå igenom kopplingarna mellan flyk- tingpolitiken och biståndet i Bosnien. Det är oerhört viktigt. Låt oss se vilka praktiska konsekvenser det kan få innan vi ger upp förstaasyllandsprincipen. Gregor Noll tar upp dialogen med de flyende. Jag har personligen talat med honom om det. Det är na- turligtvis oerhört viktigt. Det är just det som vi måste förbättra därför att den bristande information är na- turligtvis det första som en flyktingsmugglare utnytt- jar. Vi kan ta de här latinamerikanerna som har kom- mit hit på förfalskade uppehållstillstånd som exempel eller salvadoranerna som kommer hit därför att en falsk resebyrå har lockat hit dem. De offrar samtliga sina besparingar. Vi måste bekämpa det vid källan. När de redan har kommit hit är det en fruktansvärd tragedi som redan har skapats. Detta måste vi uppsö- ka. När det gäller hela den här diskussionen slog det mig en sak. Jag var i London i tisdags och talade med David Blunkett och Lord Filkin om den nya brittiska politiken. Den går ut på att försöka gripa sig an att väldigt många människor som inte har några asylskäl är på väg till England samtidigt som vi står på randen till ett krig då det kommer hundratusentals flyktingar utöver dessa där asylskälen är givna från början där- för att det pågår ett krig. Det slår mig plötsligt att om hela den konstruktion som de brittisk initiativen innebär vinner burskap i unionen innebär det en totalt ny situation för flyk- tingkommissarien. Kerstin-Maria Stalin var orolig för att de har för dåliga resurser, och jag delar hennes oro. Plötsligt vänds det på en femöring. Hela det safe zone-resonemang som engelsmännen för innebär ju en enorm satsning på flyktingkommissariens verk- samhet. Jag har slagits ensam i flyktingministerrådet för att öka anslagen Ruud Lubbers. Då öppnas ju en dörr på vid gavel. Men vi ska vara varsamma om de principer som vi bygger upp det här arbetet på.

Herr talman! Det låter alldeles fruktansvärt farligt och hemskt: Först 12 miljoner människor, så 20 mil- joner människor, så 30 miljoner människor och snart överväldigas ambassaderna av alla dessa miljoner, och snart miljarder, människor. Det kan man inte hantera. Jag menar inte riktigt så. Man kan ju i alla fall hjälpa några som har väldigt svårt att komma in. Det här finns. Gregor Noll säger att man har detta i Öster- rike, Danmark, även om jag inte hyllar Danmark i det här sammanhanget, och Schweiz tror jag också. Det är värt att studera. Jag är väldigt glad att EU- kommissionen har tagit till sig detta och grundligt ska undersöka frågan och titta på konsekvenserna. Jag sade inte att det gällde alla människor och vi helt ska strunta i Dublinkonventionen, utan jag mena- de att man i vissa fall kan använda sig av Genève- konventionen i stället för Dublinkonventionen och söka asyl i det land där man befinner sig. Jag vill skicka med ministern att hålla fast vid de sista meningar i svaret som jag tyckte vara bra om att alla försök att stoppa människosmuggling välkomnas och att ministern ser positivt på att frågan debatteras. Då måste vi alltså fortsätta att debattera den och med hjälp av EU undersöka hur det har gått i de länder där man har detta. Vilka blir konsekvenserna? Vad kan man göra? Jag vill också påminna om att rapporter och in- formation till flyktingar är oerhört viktigt så att de inte bara tror att de ska ge sig i väg till ett paradis, och det inte är det. Jag tackar för debatten. Jag lovar att jag återkom- mer om den stannar upp.

Herr talman! Jag tror att jag kan försäkra Kerstin- Maria Stalin om att uppmärksamheten kring de här frågorna inte kommer att stanna upp. Jag tror att vi kommer att ställas inför många fruktansvärt svåra val under den allra närmaste framtiden som har med detta att göra. Österrike och Danmark har avskaffat det huma- nitära visum som de tidigare har haft. Schweiz har det kvar. Det finns anledning att i den fortsatta diskussio- nen studera de schweiziska erfarenheterna. Schweiz är ju ett land som har en mycket intressant flykting- och asylpolitik i många sammanhang. Vi kan säkert lära oss av den. Jag ska vara uppmärksam på den frågan. Det finns en sak som jag vill ta upp avslutnings- vis, och jag har inga polemiska avsikter. Det gäller detta med miljonerna. När jag hade debatten med anledning av Ulla Hoffmanns interpellation slog det mig just hur ofta vi uppehåller oss vid ett antal indi- vider. Jag är fullt på det klara med att alla individer är okränkbara och heliga i alla humanitetsprinciper. Men bakom detta visar det sig finnas hundratusentals människor. Jag ska om en liten stund diskutera de statslösa palestinierna i Sverige. Vi måste också ha på näthinnan de miljoner människor som levt hela sitt liv i flyktingläger. Om vi ska diskutera en flyktingpolitik som utgår ifrån en humanitetsprincip, ett moraliskt imperativ, kan vi inte efter behag dra gränsen vid dem som vi ser eller dem som kommer just till oss. I denna grundläggande humana princip ingår att alla de som ryckts upp och förföljs och som söker skydd ska ha det bästa stöd vi någonsin förmår ge dem.