hivsmitta

Herr talman! Maud Ekendahl har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att fler asylsökande genomgår hälsokontroller samt huruvida jag gör bedömningen att det är rimligt att testa asylsökande för tuberkulos och hiv. Antalet anmälda fall av hivinfektion låg under 1990-talet på en relativt konstant nivå med omkring 250 fall årligen. Under de senaste tre åren har det emellertid skett en kraftig ökning av antalet nyupptäckta fall i Sverige. Under år 2003 rapporterades 379 fall av hivinfektion. Den största ökningen har skett bland nyanlända heterosexuella personer från högendemiska områden. Flertalet var smittade redan före ankomsten till Sverige. Den inhemska spridningen av hivinfektion har däremot inte ökat. Det finns dock en rad omständigheter som talar för att det finns en risk för spridning även i det svenska samhället, bland annat den kraftiga ökningen av antalet fall av sexuellt överförbara sjukdomar. Under åren 2000-2003 rapporterades omkring 420 nya tuberkulosfall per år varav ca 300 fall rapporterades i den utrikes födda befolkningen, främst bland personer från områden som även är drabbade av hög hivprevalens. I juni 2001 genomförde FN:s generalförsamling en särskild session med fokus på hiv/aids-situationen i världen. Vid sessionen beslutades även att en global hälsofond skulle skapas i syfte att förhindra den globala spridningen av hiv/aids, men även spridning av tuberkulos och malaria. För att följa upp den deklaration som antogs i FN tillsatte regeringen en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad översyn av samhällets insatser mot hiv/aids. Hiv/aids-utredningen överlämnade år 2004 sitt betänkande Samhällets insatser mot hiv/STI (SOU 2004:13). Betänkandet innehåller förslag till en samlad nationell strategi för hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Att uppmärksamma behov av smittskyddsåtgärder, till exempel att vid behov erbjuda provtagning för hiv och tbc, ingår för asylsökande i den hälsoundersökning som landstingen är skyldiga att erbjuda samtliga asylsökande enligt en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om hälso- och sjukvård för asylsökande. Alla nyanlända personer ska enligt överenskommelsen på frivillig basis erbjudas hälsoundersökningar eller hälsosamtal snarast efter det att de har fått bostad i landstinget eller registrerats av Migrationsverket. Hur stor andel som i praktiken genomgår hälsoundersökning varierar över landet och över tid. Andelen förefaller dock till stor del vara beroende av vilka rutiner och resurser som finns, främst inom landstingen. Enligt en uppföljning som Landstingsförbundet genomfört avseende hälsoundersökningar genomförda år 2002 var antalet på många håll lågt eller mycket lågt. Utvärderingen visade dock att de allra flesta av dem som erbjuds en hälsoundersökning också genomgår en sådan. Att inte samtliga asylsökande genomgår hälsoundersökningar är naturligtvis inte tillfredsställande vare sig för den enskilde eller för samhällets smittskydd. Det har emellertid tagits initiativ i syfte att förbättra rutinerna kring hälsoundersökningar för asylsökande. Till exempel höjdes ersättningen till landstingen för vård av asylsökande i samband med att överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet förnyades i november 2004. Utredningen om mottagandevillkor för asylsökande (UD 2002:05) har även haft i uppdrag att ta ställning till hur direktiv 2003/9/EG om miniminormer för mottagandevillkor för asylsökande i medlemsstaterna ska genomföras i Sverige. I utredningens uppdrag ingick bland annat att ta ställning till om en bestämmelse om obligatoriska hälsoundersökningar bör införas i svensk rätt. I sitt betänkande (SOU 2003:89) föreslog utredningen bland annat att landstingens skyldighet att erbjuda hälsoundersökningar ska regleras i lag. Enligt överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet är landstingen skyldiga att erbjuda samtliga asylsökande en hälsoundersökning, och denna ska inkludera relevanta smittskyddsåtgärder. Jag instämmer till fullo i överenskommelsens intentioner. Det är viktigt, inte minst för de asylsökandes egen skull, att hälsoläget klarläggs, också med avseende på hivinfektion och tuberkulosinfektion. Om någon tackar nej till undersökning och misstanke finns att den enskilde bär på allmänfarlig sjukdom, bör man i enlighet med smittskyddslagens grundtanke om frivillighet först föra en dialog om skälen till detta. Uppnår man genom dialogen inte att personen i fråga accepterar att testa sig kan smittskyddslagens bestämmelser om tvångsundersökning komma i fråga. Sammantaget pågår för närvarande såväl en bred översyn av samhällets insatser mot hiv/aids som en diskussion om att på frivillig väg få till stånd hälsoundersökningar för samtliga asylsökande som så önskar. Dessa förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka folkhälsominister Morgan Johansson för svaret. Det var ett innehållsrikt svar, men för den skull finns det en del frågor om de här problemen som man kanske behöver diskutera. Anledningen till den här interpellationen i dag är att det tillfälliga, sammansatta utrikes- och socialutskottet för närvarande arbetar på ett betänkande rörande globala smittor med inriktning på hiv/aids och fågelinfluensa. Karaktären på det betänkandet är mer globalt, och tillhör man då socialutskottet, som jag gör, dyker det upp nationella frågor kring de här hivinfektionerna. Man ska ändå komma ihåg att även om vi har ett globaliserat samhälle påverkas ju Sverige av detta förhållande. Även om antalet hivsmittade har hållits på en relativt låg nivå, har det, precis som ministern framhöll i sitt inledningsanförande, skett en ökning av antalet nyupptäckta fall i Sverige under de senaste tre åren. Det finns skäl till att öka beredskapen och medvetenheten totalt kring hivinfektioner på olika plan. Ett annat konstaterande man kan göra är att den här ökningen av antalet smittade personer många gånger gäller sådana personer som är smittade före ankomsten till Sverige. Då kommer jag in på den fråga jag hade om hälsokontroller för asylsökande. Det är det ena. Det andra gäller anknytningsfallen. De är faktiskt är ett ännu större problem, men det tänkte jag ta upp i mitt nästa inlägg. Herr talman! Folkhälsominister Morgan Johansson och jag är överens om att det erbjuds hälsokontroller till asylsökande och att man i samband med dessa, om så erfordras, utför hiv- och tuberkulintest. Tuberkulintest sker före 18 års ålder, och på dem som är över 18 år gör man en lungröntgen. När man väl får tag på de människor som ska komma på hälsokontrollerna kommer en del. Ibland kan man uppnå riktigt bra statistik, kanske upp till 75 %. Men sedan är det precis tvärtom, och det blir väldigt stora problem här. Jag tror att ett stort problem ligger hos Migrationsverket och hos dem som ska kalla. Det kanske inte alltid fungerar däremellan. Ett annat problem är att asylsökande rör väldigt mycket på sig. Man flyttar runt till varandra och meddelar inte vart man flyttar. Man flyttar hit och dit. Det är väldigt rörligt på det området. Jag vill därför ta upp frågan om man ändå inte skulle göra de här hälsokontrollerna obligatoriska. Jag vill inte som kollegan socialdemokraten Jan Emanuel Johansson ha obligatoriska hivtest, men jag undrar varför man inte kan sätta ned foten och ha obligatoriska hälsokontroller. Därigenom kan man ta upp med vederbörande vilka test som är lämpliga för just den personen.

Herr talman! Jag tycker att det är en bra fråga Maud Ekendahl har ställt. Jag tycker också att det finns en hel del skäl till oro. Utgångspunkten är att vi nu har ett ganska lågt antal nyupptäckta fall av smitta i Sverige generellt sett. Det rör sig om kanske 300-400 per år, vilket internationellt sett är väldigt lågt. Samtidigt vet vi att spridningen av andra sexuellt överförbara sjukdomar, exempelvis klamydia, går väldigt snabbt. Vi slår nästan rekord månad för månad i antal nyupptäckta klamydiafall. Det talar för att riskbenägenheten, kanske framför allt bland ungdomar, när det gäller sex helt enkelt har ökat och att detta med att man ska skydda sig vid tillfälliga sexuella förbindelser inte längre finns i medvetandet. Om hiv väl kommer in i den gruppen talar detta för att risken finns att vi får en väldigt snabb spridning av hiv i ungdomsgruppen. Detta är en av utgångspunkterna i beredningen av den hivproposition vi nu håller på att ta fram. Om man granskar siffrorna kan man se att precis som Maud Ekendahl säger ligger ökningen av antalet nyregistrerade fall huvudsakligen på dem som smittats utomlands och kommit till Sverige, alltså i huvudsak asylsökande. Där finns ökningen. Utöver detta finns förmodligen också ett stort mörkertal när det gäller anhöriginvandringen, alltså de som inte går igenom asylprocessen på samma sätt, vilket också Maud Ekendahl var inne på. Jag tror att man måste gå på detta på ett par sätt. För det första tror jag att man ska slå fast att asylsökande måste få en hälsoundersökning. I dag finns det en överenskommelse mellan Landstingsförbundet och staten som säger att detta ska erbjudas, men siffrorna ligger ned emot och under 40 % för att det här erbjudandet verkligen ges - jag tror att det var 37 % när man tittade på det 2002 - vilket är helt oacceptabelt. Avtalet säger att alla faktiskt ska erbjudas en hälsoundersökning, och om man väl genomför det, det vill säga att alla erbjuds, visar det sig också att de allra flesta antar erbjudandet och blir undersökta. Jag tror att det är uppemot 95 % av dem som får erbjudandet som också säger: Javisst, det är klart. Ett av bekymren är alltså just att denna överenskommelse inte verkar fungera. Nu finns ett förslag om att överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet ska lagfästas, och det tycker jag är ett väldigt bra förslag. Det bereds också inom Utrikesdepartementet, som har hand om den här frågan. Detta är viktigt. Naturligtvis är det viktigt för den enskildes skull att han eller hon får en hälsoundersökning, men det är också viktigt för andras skull som löper risk att smittas. Det är naturligtvis också viktigt att man får tillgång till medicin och behandling. Om vi nu lyckas genomföra att alla blir erbjudna hälsoundersökning är frågan för det andra vad man ska göra med dem som säger nej, som inte vill. Det är delvis en akademisk fråga - som sagt ställer 95 % upp. Men då har vi faktiskt en möjlighet i gällande smittskyddslag. Om det finns misstanke om att någon bär på en allmänfarlig sjukdom kan man använda sig av tvångsundersökning. Då gäller samma lag i det här fallet som alltid gällt tidigare. Den utgången tycker jag redan finns underliggande. Jag tror alltså att får vi väl detta på plats, det vill säga en bättre ordning när det gäller att alla som kommer hit och söker asyl också erbjuds hälsoundersökning, kommer en stor del av det mörkertal som vi misstänker finns att kunna minska så att vi kommer till rätta med det.

Herr talman! Jag instämmer i att får man väl tag på människor säger de flesta: Ja tack, jag kommer. Men det finns ändå grupper som kommer till Sverige, unga friska killar till exempel - vi har stora sådana grupper i Malmötrakten just nu - som inte har ett dugg intresse av att komma till hälsokontroller. Det finns säkert andra också. Det kanske är just de grupperna man vill komma åt, som man tror går och bär på olika smittsamma sjukdomar. Hälsoministern tog upp klamydia. Det är ju det första man tänker på när man vet hur det vevas runt i samhället med de smittsamma sjukdomar som finns runtomkring. Det är därför jag är inne på detta med att hälsokontrollen ska vara obligatorisk men inte själva testet. Det ska framkomma senare. Det andra problemet är de anhöriga och anknytningsfallen. De - vuxna personer - är i dag hänvisade till vårdcentralerna, och jag måste nog säga att jag inte tror att vårdcentralerna är så intresserade av att utföra de här hälsokontrollerna. Det är också få som kommer dit. Kanhända vore det bättre att de redan etablerade flyktinghälsorna även fick ta hand om de personer som kommer som anknytningsfall. De får ju redan ta hand om barnen, och då är det mycket bättre att man samlar upp de här människorna på ett enda ställe dit andra människor är vana att komma. Det finns också sådana önskemål. Jag har ringt runt lite till hälsor, bland annat Malmö där man säger öppet att detta är ett sätt att lägga över det, såsom jag nyss har sagt, förutom att göra det obligatoriskt. Anledningen till att jag är så bekymrad, om vi går ifrån hiv, är tuberkulosen. Tuberkulos är ett problem; vi får inte förneka det. Det finns slutna och öppna tuberkuloser, men det kan inte vara trevligt att känna en oro inom sig över att sitta på en buss, vara ute i en affär eller liknande och inte veta om man blir smittad av en person som har kommit hit och inte underkastat sig något test. Vi har utrotat den här sjukdomen i Sverige för länge sedan, och då tycker jag att vi politiker måste våga sätta ned foten och säga: Vi kräver vissa saker av er för att vi ska ha ett samhälle som inte får tillbaka sjukdomar. Detta är faktiskt en utrotad gammal fattigdomssjukdom i Sverige. Vi pratar här om 420 nya fall om året, varav 300 är sådana som redan är smittade när de kommer till Sverige. Men eftersom vi inte får tag på alla - jag tänker nu på anknytningsfallen - ställer jag mig frågan: Hur många går och är smittbärare som vi inte har en aning om? Det här hoppas jag att hälsominister Morgan Johansson tar till sig och tar in i utredningen och förslaget. Min fråga är naturligtvis också: När kan man tänka sig att de här förslagen läggs på riksdagens bord?

Herr talman! Vi planerar i Regeringskansliet att propositionen ska komma till riksdagen under hösten. Vi har precis börjat med beredningen och faktiskt haft ett möte i dag på eftermiddagen med en referensgrupp av frivilligorganisationer. Så är tanken att vi ska göra. Sedan är det några olika pusselbitar. Först och främst ska vi klara av att erbjuda alla asylsökande hälsoundersökning i första steget, men inte ens dit orkar vi i systemet i dag utan bara fyra av tio. Men om vi kan börja med att göra det får vi i alla fall bort en stor del av det man tror kan vara ett mörkertal. Det är som sagt var viktigt för den enskilde men också för samhället i övrigt. Ett sådant förslag finns från en utredning under Utrikesdepartementet där man vill skärpa och lagfästa den överenskommelse som finns mellan staten och Landstingsförbundet. Sedan har vi de rent praktiska svårigheterna. Migrationsverket har svårt att hitta de människor det faktiskt rör sig om. Det är ju ett bekymmer i sig och egentligen ett bekymmer som uppstod från det att riksdagen för över tio år sedan bestämde att man skulle inrätta ett eget-boende-bidrag så att asylsökande kunde flytta ut till exempel till släktingar under väntetiden. Det visade sig att det var ett bekymmer i sig. Vi har lyckligtvis precis tagit bort eget-boende-bidraget, för det bidrog till segregeringen på ett mycket tråkigt sätt. Men det bidrog faktiskt också till att det blev väldigt svårt att hitta individerna när man skulle genomföra de här hälsoundersökningarna. Också på den punkten tror jag att Migrationsverket måste se till att skärpa sig. Det är klart att om vi skärper kraven på att hälsoundersökning ska erbjudas måste vi också se till att man hittar de människor som till exempel bor i ett sådant här eget boende. Den andra delen är anhöriginvandringen. Där ska Integrationsverket faktiskt ansvara för att anhöriginvandrarna får tillgång till hälsoundersökning inom två år från det att den person som de har anknytning till fått uppehållstillstånd. Det finns en bestämmelse om det. Jag är inte helt säker på att den heller följs och att det fungerar riktigt. Det här är sådana frågor som vi tittar på i beredningen av den proposition som jag kommer att lägga fram. Jag tycker inte att vi ska rygga för detta heller. Tvärtom, det är viktigt att klara ut hälsotillståndet, framför allt kanske för den enskildes egen skull. Det handlar om medicinering. Bara att som hivsmittad få tillgång till bromsmediciner är enormt viktigt, både för att man inte ska utveckla aids och dö av sin sjukdom och för att smittbarheten minskar i förhållande till andra. Så blir det ju när virushalten reduceras i blodet. Vi lever också i en värld som kommer alltmer samman. Jag vet inte om jag missförstod Maud Ekendahl när hon pratade om dem som kom till Malmö, om det var asylsökande, anhöriginvandrare eller bara folk som var på besök. Så kan man ju inte göra. Man kan inte hälsotesta folk som kommer till Sverige som turister eller bara kommer på besök. Det vore alldeles absurt och absolut ingenting som man ens ska tänka på. I så fall ska man ju hälsotesta folk vid gränsen. Ett sådant samhälle vill i alla fall inte jag leva i.

Herr talman! Jag kan börja med det sista. Vad jag menade var att jag har blivit informerad om att det gäller asylsökande som över huvud taget inte är motiverade att komma. Man får inte tag i vissa grupper. Jag behöver inte peka ut gruppen här kanske. Känner man sig ung och frisk och tror sig vara frisk kan man kanske ändå vara bärare av andra könssjukdomar som också kan föranleda ytterligare smittor, som hiv, som man inte vet om. Det är ju alltid så. Det är så i vårt svenska samhälle också. De som behöver komma till barnavårdscentralen kommer inte, och de som behöver komma till något annat och få hjälp kommer inte. Det är precis samma mönster här. Men här är det så uppenbart smittsamma sjukdomar vi pratar om. Det är det vi måste komma åt, eftersom Sverige hade utrotat till exempel tuberkulosen. Det är tråkigt att känna att vi har så många fall per år. När det gäller bromsmedicinerna är det viktiga ju att man ska kunna behandla dem som är sjuka. Då tycker jag att anhöriginvandrarna ska erbjudas hälsokontroller. Vad som har sagts mig är att landstingen inte gör det något vidare. De som är anhöriga kommer inte dit. Hälsoundersökningen ska göras inom två år. Det är ju också väldigt olyckligt att sätta upp den tvåårsgränsen. Är man smittbärare hinner det hända rätt mycket. Man hinner vara ute i samhället rätt mycket och sprida olika smittor. Därför kanske tidpunkten också är viktig. Man ska göra hälsoundersökningen så snabbt som möjligt när man har fått tillståndet för anhöriganknytning. Jag vill till sist tacka folkhälsominister Morgan Johansson för den här debatten. Jag tror att det var viktigt att få lyfta fram det här eftersom ärendet bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! Först och främst är vårt grundläggande problem att vi erbjuder hälsoundersökning till alldeles för få. Av de asylsökande är det som sagt inte ens 40 % som får det här erbjudandet. Vi vet samtidigt att när man väl får erbjudandet är nästan alla med. Det vi vill försöka se till att göra är att skärpa detta så att alla verkligen blir erbjudna. Då kommer man en god bit på väg. Sedan får vi konstatera att det också finns ett bekymmer som vi kan se när vi tittar ut över våra grannländer. Vi har ganska snabb ökning av problemen på vissa håll, vilket innebär att vi också den vägen, bara genom våra grannländer, kan riskera att hamna i en ännu större problematisk situation än i dag. Jag var i S:t Petersburg för några veckor sedan och öppnade en utställning. Då fick jag mig till livs att man bara i S:t Petersburgsområdet har ungefär 30 000 hivsmittade på en befolkning på fyra och en halv miljon. Vi har nio miljoner här och ungefär tre och ett halvt tusen som är hivsmittade. Det talar lite om proportionerna. S:t Petersburg är bara om hörnet. Då tror jag att det gäller för oss att se till att de som kommer hit som anhöriginvandrare eller asylsökande får tillgång till hälsoundersökning. Det är det första, så att de får mediciner och behandling. Det andra är att vi jobbar väldigt aktivt med det som vi är väldigt bra på, nämligen det förebyggande arbetet när det gäller sexuellt överförbara sjukdomar. Jag tror att vi har mycket att göra. Det visar inte minst utvecklingen när det gäller exempelvis klamydia. Vi återkommer till detta när vi ska landa i förslagen i hivpropositionen.