Hantering av avsiktsförklaring och avtal om Citybanans finansiering

Fru talman! Pia Nilsson har frågat mig om hur jag och regeringen kommer att hantera denna avsiktsförklaring och avtalet om Citybanans finansiering så att staten fullföljer sina åtaganden inom avtalad tid. Bakgrunden till interpellationen är det framförhandlade avtalet om medfinansiering av Citybanan med 2 miljarder kronor som Mälardals- och Östergötlandsregionerna är beredda att bidra med. En särskild uppföljningsgrupp för avtalet har bildats av Näringsdepartementet och dessa regioner. Jag vill först säga att det är glädjande att regionerna är beredda att bidra finansiellt till genomförandet av Citybanan. Jag instämmer i att Citybanan genom Stockholm är en förutsättning för fungerande tågtrafik och därmed för tillväxt och utveckling, inte bara för Mälardalen och Östergötland, utan för hela landet. Citybanan är också en förutsättning för att framöver ytterligare utveckla tågtrafiken. Behovet av Citybanan framhålls av regeringen inte minst i proposition 2008/09:35 Framtidens resor och transporter - infrastruktur för hållbar tillväxt i vilken 417 miljarder kronor avsätts för infrastrukturåtgärder i hela landet under perioden 2010-2021. I infrastrukturpropositionen framhåller regeringen att väl fungerande infrastruktur och kommunikationer är en angelägenhet för såväl stat som kommuner, landsting, företag och resenärer. Regeringen ser därför positivt på ett ökat gemensamt ansvarstagande för åtgärder inom transportinfrastrukturen bland annat i form av medfinansiering. Förbättrade möjligheter till medfinansiering förändrar inte den grundläggande ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala aktörer för samhällets infrastruktur. Jag vill därmed också framhålla att medfinansiering är en frivillig uppgift för företag, kommuner och landsting som de fattar beslut om själva. Regeringens avsikt är att statens åtaganden i avtalet om medfinansiering av Citybanan ska uppfyllas genom flera olika beslut. Ett av besluten för att fullfölja avtalet som fattats av regeringen är infrastrukturpropositionen, i vilken också inriktningen för kommande beslut anges. För att möjliggöra och underlätta medfinansiering, till exempel av Citybanan, föreslår regeringen i propositionen Kommunala kompetensfrågor m.m. (prop. 2008/09:21) utökade befogenheter från den 1 mars 2009 för kommuner och landsting att lämna bidrag till byggande av vägar och järnvägar, även om projektet ligger utanför det egna området. Beträffande statens infrastrukturåtaganden i avtalet om medfinansiering av Citybanan, framhåller regeringen i infrastrukturpropositionen att dessa åtgärder, som bland annat gäller projekt på Mälarbanan, kommer att pekas ut för genomförande i uppdrag till Banverket inför den kommande åtgärdsplaneringen. Infrastrukturåtgärderna på kort sikt i avtalet är också en del av de pågående kraftsamlingsåtgärderna i järnvägssystemet i Mälardalen som bland annat Banverket genomför för att få bättre kapacitet, framkomlighet och punktlighet. Dessa kraftsamlingsåtgärder, tillsammans med övriga satsningar som kommer att ske genom regeringens infrastrukturproposition, är viktiga för att förbättra järnvägssystemet i Stockholm-Mälardalsregionen.

Fru talman! Jag börjar med att tacka ministern för svaret. Citybanans byggande har debatterats många gånger i denna kammare. Men beslut är nu fattat, och banan ska förhoppningsvis träda i kraft år 2017. Citybanan är, för den som inte känner till det, en tvåspårig järnväg med två nya stationer i en sex kilometer lång tunnel mellan pendeltågsstationen Stockholms Södra och Tomteboda. Spårkapaciteten genom Stockholm kommer att fördubblas när Citybanan tas i bruk, och punktligheten kommer också förhoppningsvis att förbättras. I dag samsas all tågtrafik genom Stockholm på två spår. Det är pendeltåg, regionaltåg och godståg. När Citybanan öppnas kommer pendeltågen att köra på de nya spåren under jord, och övriga tåg kommer att köra på nuvarande spår via Stockholms central. Citybanan beräknas kosta totalt runt 17 miljarder. I januari i fjol utsåg regeringen en förhandlingsman, Carl Cederschiöld, som fick i uppdrag att hitta medfinansiärer till Citybanans byggande. En avsiktsförklaring togs fram där kommuner och landsting i Mälardalen och i Östergötland sade att de kunde tänka sig en medfinansiering på sammanlagt 2 miljarder kronor. Men de tänker inte betala med mindre än att staten åtar sig att förstärka övrig infrastruktur i de berörda regionerna. I avsiktsförklaringen står det att staten så snabbt som möjligt ska bygga två nya spår på sträckan Barkarby-Kallhäll och att spåren ska finnas på plats senast år 2015. Staten ska också bygga två spår på hela sträckan Tomteboda-Barkarby. Kapaciteten på Ostkustbanan ska förbättras genom att dubbelspår byggs genom Gamla Uppsala för att man ska kunna utnyttja den utökade tågtrafiken då Citybanan öppnas. Det står också att kapaciteten på Svealandsbanan ska förbättras. Kortsiktigt har staten enligt avsiktsförklaringen åtagit sig att förbättra punktligheten i Stockholm-Mälarregionen, bland annat genom att bygga mötesstationer och förbigångsspår. Nu undrar jag om statens åtaganden kommer att infrias. När det gäller punktligheten vet vi att det finns mycket kvar att göra. Vad gäller de övriga åtagandena finns det uppenbarligen inget svar att få i dag. Ministern påstår att inriktningen går att hitta i infrastrukturpropositionen. Jag kan då inte hitta ett ord om det. Däremot går det att läsa desto mer om kommunal medfinansiering, som nu tycks ha blivit regeringens nya mantra. Ministern talar om frivillighet. Men någon sådan är det då rakt inte fråga om. Vill man som kommun ha en väg eller en järnväg anlagd får man vackert vara med och betala. Kommuner och landsting kommer i det moderatstyrda Sverige att tvingas välja mellan vård och väg eller skola och spår. Staten smiter från sitt ansvar. Menar Åsa Torstensson att medfinansiering som princip är lika självklar nu som den var för ett par år sedan när landets ekonomi såg helt annorlunda ut? Vad händer om till exempel Västmanlands läns landsting nu gör bedömningen att man vill satsa de 278 miljonerna på sjukvård och högre sjuksköterskelöner i stället för på Citybanan? Vad gör staten då? Vad gör Åsa Torstensson då? Avsiktsförklaringen togs fram när ekonomin gick på högvarv. Men regeringen har dröjt med att lämna besked om de åtaganden som staten har tagit på sig. Vi får vänta och se vad som kommer med i åtgärdsplanen nästa år, säger Åsa Torstensson. Då kanske ekonomin har förvärrats ytterligare för staten, kommunerna och landstingen. Vad händer då? Kan ministern helt enkelt låta bli att verkställa de statliga åtaganden som de facto är villkoret för att kommuner och landsting ska vara med och finansiera Citybanan?

Fru talman! Den interpellation som vi debatterar nu och nästa interpellation går i varandra. Jag kommer förmodligen att svepa över båda interpellationerna. Jag delar statsrådets uppfattning att det är glädjande att man - kommuner, regioner och staten - i Mälardalen kunnat göra en gemensam satsning på Citybanan. Detta är inte, som Pia Nilsson säger, den nuvarande regeringens nya mantra i fråga om hur man ska finansiera infrastruktursatsningar. Detta sätt att arbeta har funnits redan tidigare. I Pia Nilssons hemlän Västmanland använde man detta på 1960- och 1970-talen när man fördjupade Mälarleden. Man använde det i början av 1990-talet när man investerade i Mälarbanan. Jag satt själv med i Mälarbanans intressenters styrelse i samband med att den här satsningen gjordes. Det är alltså ingenting nytt. Det är bra att denna kraftsamling på Citybanan görs. Det är tveklöst så att detta är ett intresse såväl nationellt som regionalt för att klara trafiken. Det är också bra att statsrådet säger att det är ett avtal. Det är ändå så att avtal ska hållas. Så var det inte på den gamla regeringens tid när Miab i det här fallet skrev avtal med staten. Tyvärr fullföljde staten inte avtalet fullt ut. Jag delar Pia Nilssons uppfattning att det är problem när det blir förseningar i tågtrafiken. Situationen för dem som pendlar från Arboga, Köping och Västerås till Stockholm och har en tid att passa är naturligtvis ohållbar om tågen inte kommer i tid och det är ständiga problem. Nu är detta också en del av hela problematiken. Om vi i början av 1990-talet hade haft en aning om den enorma ökning av tågtrafiken som skedde hade man naturligtvis byggt dubbelspår redan från början. Vi vet hur tidskrävande det är att få fram ett nytt spår vad gäller detaljplaner och liknande. Vi vet också hur lång tid det tar att få fram nytt vagnmaterial som ska trafikera spåren. Pia Nilsson skriver i sin interpellation att det har varit problem med den regionala trafiken och att den inte har förbättrats under senare tid - tvärtom. När man följer statistiken som förs av SJ och även TiM, Trafik i Mälardalen, kan man konstatera att det var en rätt bra träffsäkerhet i tågtiderna fram till september. Efter september har det varit problem. Det har varit problem med kraftöverföringar och en hel del andra saker. Sådant kan naturligtvis ske. Men detta måste man åtgärda. Det är där som kraftsamlingen mellan Banverket, SL och SJ kommer in. Man har sagt att man under en treårsperiod ska fullfölja 44 åtgärdspunkter. Detta pågår. Två år av denna treårsperiod har gått. Vi vet att det i framtiden kommer att vara problem med kraftförsörjningen. Spårsystemet i Mälardalen är i dag överutnyttjat. Det måste man göra någonting åt. Samtidigt kan vi konstatera att det arbete som ligger framför oss med ombyggnader, utbyggnader, kraftförsörjning och så vidare kommer att innebära ytterligare störningar i tågtrafiken, vilket givetvis inte är bra. Trots allt är vår förhoppning att den här satsningen är en framtidssatsning och att Mälardalen därmed ännu mer förenas med den gemensamma arbetsmarknadsregion som vi tveklöst är.

Fru talman! Lite grann skulle jag vilja gå tillbaka till den översyn av Citybanan som regeringen valde att göra. I samband därmed blev det en stark reaktion från en storregion - långt utanför själva Stockholmsregionen - inklusive Östergötland och Mälardalen. Mycket tydligt markerades vikten av byggandet av Citybanan, till gagn för en stor Stockholmsregion. Det har varit uppvaktningar med syftet att regeringen skulle fatta det slutgiltiga beslutet om Citybanan. Då blev det en naturlig diskussion - och även en relation till kommuner och regioner - om en medfinansiering. Naturligtvis har jag med mig det som Pia Nilsson här indirekt lyfter fram, nämligen vikten av att staten håller sina avtal. Pia Nilsson känner också till det avtal som den socialdemokratiska regeringen genomförde vad gäller Miab. Det avtalet förskräcker. Det var naturligtvis precis det som diskuterades under de samtal som Cederschiöld hade med anledning av att det gällde att hitta en finansiering och en medfinansiering. Jag är oerhört noga med att stärka statens roll som en trovärdig part. Det är avgörande för alla, för annars kommer vi aldrig att skapa ömsesidiga överenskommelser om prioriteringar beträffande väg-järnväg, prioriteringar för att skapa arbetsmarknadsregioner som fungerar och så vidare. Därför har vi en gemensam genomförandegrupp som just har att skapa förutsättningar för ett genomförande av avtalet i syfte att möta den kritik och den frustration som i dag finns på många ställen därför att man inte har en tilltro till staten som aktiv part. Som jag tidigare sagt kommer genomförandet av avtalet att ske i olika omgångar - i svaret till Pia Nilsson sade jag det - med början i det som fastställs i och med infrastrukturpropositionen och de ekonomiska ramarna där. Dessutom handlar det om tydliga direktiv och uppdrag till Banverket att inför den kommande åtgärdsplaneringen peka ut de projekt som ingår i avtalet.

Fru talman! Jag måste säga att jag inte är speciellt mycket klokare nu efter att ha lyssnat på Åsa Torstenssons utläggningar eller, för den delen, på Jörgen Johanssons utläggningar. Jag tycker att det svajar betänkligt i svaret. Åsa Torstensson försöker nämna lite grann om historiken och det som föranledde uppdraget till Carl Cederschiöld. Det är väl gott nog. Men sedan när det gäller att verkligen sätta ned foten och bestämt säga att staten kommer att infria givna löften tycker jag inte att du, Åsa Torstensson, har svarat. Du hänvisar till nästa års åtgärdsplanering. Men vet vi hur ekonomin då kommer att se ut? Vi vet att de ekonomiska förutsättningarna radikalt har försämrats under de senaste månaderna, för att inte tala om och jämföra med hur det var två år tillbaka i tiden när detta med medfinansiering började aktualiseras. Då hade kommuner och landsting helt andra förutsättningar för att gå in och bejaka 2 miljarder kronor till denna satsning, under förutsättning att staten infriade de löften om övrig infrastruktur som jag i mitt första inlägg nämnde. Bland annat gäller det då de två nya spår på sträckan Barkarby-Kallhäll som skulle tas i drift år 2015. Jag har inte fått något svar från Åsa Torstensson om huruvida det löftet kommer att hinna infrias. Staten skulle ju också bygga ytterligare två spår på hela sträckan Tomteboda-Barkarby och dubbelspår genom Gamla Uppsala. Kommer det här att bli verklighet? Jag har inte fått något svar om det. Riktigt oroande är det som Åsa Torstensson i sitt svar mest uppehåller sig vid, nämligen den kommunala medfinansieringen som ju ministern höjer till skyarna som någonting helt fantastiskt. Jag undrar om man nu är lika entusiastisk i kommuner och landsting runt om i Mälardalen och i Östergötland inför den medfinansiering som man för ett par år sedan bejakade. I dag har kommuner och landsting fullt upp med skolan, vården och omsorgen. Dessutom ska de finansiera statliga infrastrukturåtaganden. Det är inte lätt när skatteintäkterna månad efter månad minskar. Vad händer, Åsa Torstensson, om det beträffande de 2 miljarderna i medfinansiering går i stå? Hur juridiskt bindande är egentligen den här avsiktsförklaringen? Har ministern möjligtvis något ess att trolla fram ur rockärmen? Vad händer om det nu skulle bli så att kommuner och landsting gör bedömningen att de på frivillighetens basis inte vill betala vare sig för Citybanan eller för annan infrastruktur?

Fru talman! Jag får uppenbarligen upprepa vad jag sade i mitt inledande inlägg. Vad gäller medfinansieringen, Pia Nilsson, är det faktiskt så att det här skedde i Västmanland i slutet av 1960-talet och i början av 1990-talet, då under en socialdemokratisk regering och med socialdemokratisk regim i Västmanland och socialdemokratisk regim också i de kommuner som spåren gick genom. Samtliga de kommunerna och samtliga de politikerna var alltså s-märkta. Därför förstår jag inte varför man i det här skedet ska kritisera någonting som man redan tidigare satt i sjön. I stället ser jag det som en direkt nedvärdering av de kommunala företrädarna. De har ju själva ställt upp och accepterat avtalet. Inför den diskussion som vi haft med departementet har det i Mälardalen varit en enorm kraftsamling mellan kommunala företrädare och regionföreträdare. Det är inte så att man i hemkommunen har hävdat att man vill ha en vägsnutt byggd i Skinnskatteberg eller i Sala, utan kommuner och landsting i Mälardalen har med en röst talat med departementet och sagt: Vi vill göra satsningen på Citybanan. Vi ställer upp på en medfinansiering. Ställtiden för tågsatsningar när det gäller spår och vagnmateriel är enormt lång. Ofta handlar det om ett tioårsperspektiv. Nu ser vi regeringens insatser under drygt två år i regeringsställning. Man har genomfört ett kraftsamlingsprogram med 44 punkter på schemat som ska genomföras på tre år. Vi har tagit ett enormt stort steg, så tala om handlingskraft och jämför med hur det var på 1990-talet, Pia Nilsson! Det är enorm skillnad.

Fru talman! Ibland är det lite svårt att följa Pia Nilssons argumentering. Först handlade det om att slå mot att jag inte svarat på den fråga som ställts. Fastän jag tydligt har svarat på Pia Nilssons fråga frångår hon detta med statens roll och går över till att argumentera om att de andra avtalsparterna inte har möjlighet att fullfölja sina avtal på grund av den ekonomiska situationen. Inte desto mindre tänker jag återkomma till det som var frågan eftersom jag kanske inte riktigt tror att Pia Nilsson har i uppgift att här i dag tala om att kommuner, regioner och landsting som valt att gå in i avtalet inte har förmåga att fullfölja det. Jag har svarat på Pia Nilssons fråga. Huvuddelen av statens infrastrukturåtaganden i avtalet om medfinansiering av Citybanan till och med 2021 ingår i planeringsramen på 417 miljarder kronor. Det är den ram som regeringen föreslår i infrastrukturpropositionen. Jag sade också i mitt första svar till Pia Nilsson att vi i direktiven till Banverket om åtgärdsplaneringen kommer att precisera hur de konkreta åtgärderna i avtalet ska genomföras. Den tredje delen i det ansvar som direkt rör infrastrukturinvesteringar handlar om Kraftsamling Stockholm Mälardalen. Medel finns redan anslagna fram till 2010. För att detta ska fungera i ett avtalsförhållande har vi en genomförandegrupp som har tillsatts på Näringsdepartementets initiativ just för att vi tillsammans ska genomföra det avtal som Cederschiöld förhandlade fram i dialogen i Stockholmsregionen. Det är oerhört viktigt att vi arbetar tillsammans nära varandra så att vi känner tilltro till och förstår hur de olika måtten och stegen i avtalet ska genomföras.

Fru talman! Jag vill säga till Åsa Torstensson, Sveriges infrastrukturminister, att vi alla har ett ansvar för kommuners och landstings ekonomier. Det gäller i synnerhet nu och särskilt när kommuner och landsting ska behöva betala för statens infrastrukturåtaganden. Åsa Torstensson må ursäkta, men jag känner ett stort ansvar för att föra kommuners och landstings talan. Jag talar om vad som händer om kommuner och landsting gör en helt annan ekonomisk bedömning än den som gjordes innan man gick in i avsiktsförklaringen. Ekonomin för landsting, kommuner och staten såg annorlunda ut då. Det kan vi inte bortse från, och det tror jag inte heller Åsa Torstensson kan blunda inför. Jag ställer mig fortfarande frågan om kommunerna kommer att vara lika entusiastiska till att medfinansiera Citybanan. Vi kan hoppas att Genomförandegruppen är något slags garanti. Vi får verkligen hoppas att det går vägen, men jag är inte så säker på det. Jag måste faktiskt få uttrycka det. Infrastrukturministern talar om att åtagandena ska inrymmas i 417 miljarder. Det är den ram som regeringen lägger fram och som riksdagen snart ska besluta om. Men jag vet att Näringsdepartementet krasst räknar med att få in ytterligare drygt 30 miljarder genom just medfinansieringen. Det här är, fru infrastrukturminister, en sanning med viss modifikation. Det tycker jag att vi ska klargöra även här. Ni räknar med att få in 417 miljarder och ytterligare 30 miljarder i intäkter. Jag är orolig å kommuners, landstings och resenärers vägnar. Vi får vänta till nästa år och se vad åtgärdsplanen ger vid handen. Det ska bli mycket spännande. Vad jag förstår sitter inte Åsa Torstensson med något ess i rockärmen.

Fru talman! Det är mycket riktigt, Pia Nilsson, att den ekonomiska situationen har förändrats drastiskt under kort tid. Naturligtvis ska var och en utifrån den nivå man sitter på ta ansvar för sin budget. Så är det också för regeringen i fråga om vilka åtaganden som man ska ta sig an med offentliga medel. Senast i dag har vi förstått att Pia Nilssons parti och partiledare har ambitionen att statens offentliga medel och skattepengar ska användas till mycket annat än infrastruktur. Det är mycket riktigt att det finns ytterligare 30 miljarder för medfinansiering utöver de 417 miljarderna i infrastrukturpropositionen. Det är viktigt att se att stora delar av dessa 30 miljarder är brukaravgifter som var och en av oss får betala när vi passerar en bro eller en tunnel. Det är en del av en logisk kostnadsfördelning utifrån hur man vill använda väginfrastrukturen. Jag vill inte sjabbla bort eller slarva bort en viktig interpellation, som faktiskt handlar om en långsiktig, tuff och svår investering. Vi får kanske se effekten om tio år. Då får vi bättre infrastruktur i Mälardalen, i Stockholm och i alla delar av landet. Det är svårt i de största städerna, och det får inte vara så att Stockholm blir en stoppkloss. Därför är avsiktsförklaringen och avtalet oerhört viktiga. De måste få ha sina mått och steg. Allt fastställs inte i infrastrukturpropositionen utan vi återkommer i åtgärdsplanen. Direktiven kommer att ange inriktningen.