gränser för rasism

Fru talman! Tobias Billström har frågat mig dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att medel som avsätts i statsbudgeten för att motverka rasism och främlingsfientlighet används bättre, dels om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av de uttalanden som Centrum mot rasism och Antidiskrimineringsbyrån i Malmö gjort avseende GB:s produkter. Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet och diskriminering sker, och måste ske, genom en rad olika insatser på alla nivåer och inom alla delar av samhället. I detta arbete är frivilligorganisationers insatser av stor betydelse. Staten lämnar därför ekonomiska bidrag till sådana organisationer. Särskilda villkor har uppställts för verksamheten för att bidrag ska kunna utgå. Det är en viktig och grundläggande princip att organisationerna själva ska avgöra hur arbetet ska bedrivas inom ramen för de krav som ställs för bidragsgivningen. Det är Integrationsverkets uppgift att pröva om organisationerna följer villkoren. Integrationsverket har på uppdrag av regeringen i oktober 2004 redovisat en uppföljning av Centrum mot rasism. Enligt rapporten uppfyller centrets stadgar och verksamhetsinriktning syftet med statsbidraget. Verket understryker vikten av att centret även fortsättningsvis står helt fristående från olika myndigheter. Detta är, framhåller verket, av särskild vikt med tanke på att syftet är att stärka och samordna det civila samhällets arbete mot rasism, diskriminering och alla former av intolerans. En fristående opinionsbildande uppgift kräver enligt verket en distans till beslutsfattande politiska organ. Regeringen har uppdragit åt Integrationsverket att utvärdera hur verksamheten vid centret har genomförts och vilka resultat som har uppnåtts. Redovisningen ska lämnas senast den 15 juli 2006. Mot denna bakgrund anser jag att det inte behövs ytterligare åtgärder i denna fråga.

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret och konstaterar att det lämnar en hel del i övrigt att önska. Under de senaste veckorna har en intensiv debatt rasat i medierna och bland allmänheten kring de uttalanden som representanter för Centrum mot rasism och Antidiskrimineringsbyrån i Malmö har gjort om glassbolaget GB:s glassar. Dessa organisationer har i tur och ordning förklarat att Nogger Black, en variant på den klassiska svenska nougatglassen Nogger, anses vara främlingsfientlig. Man hävdar uppriktigt och ärligt att denna glass förstärker den rasistiska kulturen. Några dagar efter det påståendet var det ytterligare en klassikers tur att drabbas av den offentligt finansierade bannstrålen. Svenska folket fick nu veta att glassen 88:an i själva verket är en hemlig kod för den åttonde bokstaven i alfabetet och i själva verket ska utläsas som Heil Hitler. Fru talman! Det obehagliga är inte att de människor som befolkar de här organisationerna är fast i sina egna vanföreställningar och att de tror på de här dumheterna. Det kan man möjligen beklaga, men yttrandefriheten är stark, och den ska värnas av den här kammaren. Däremot finns det ingenting som säger att man ska ha statliga skattepengar till sitt förfogande för att sprida sina budskap, eller som i det här fallet sina rövarhistorier. Det är en enorm skillnad mellan att ha åsikten att någonting är fel och att ha betalt för att tycka att någonting är fel. Det är varken en petitess eller en parentes att Centrum mot rasism uppbär ett statlig stöd på 5,5 miljoner årligen och att man enligt garantierna från Integrationsverket kommer att få ca 16,5 miljoner kronor fram till 2006. Det är varken småpotatis eller ointressant, i synnerhet inte när de utspel som gjorts under de senaste veckorna tycks vara organisationens enda påtagliga bidrag till den kamp mot främlingsfientlighet som man tydligen ska vara ett instrument för. Centrum mot rasism är vidare en organisation som haft stora interna problem med sexuella trakasserier i sin styrelse, något som bland annat Sveriges Televisions Rapport berättade om den 4 april. Inte mindre än tre kvinnliga ledamöter har lämnat organisationens styrelse efter att ha blivit trakasserade av en man som tydligen fortfarande sitter kvar i styrelsen. Det är en pikant detalj i sammanhanget att Jens Orback som ju ofta hörs måna om den kvinnliga representationen i landets bolagsstyrelser i det här fallet har varit knäpp tyst och inte sagt någonting över huvud taget. Ordspråket att sopa rent framför sin egen dörr känns ganska så passande. Detta för oss naturligt nog tillbaka till den ursprungliga frågan i den här interpellationen. Vad tycker statsrådet om hur de pengar som avsatts i statsbudgeten har använts? Tycker han att det bara är för regeringen att besluta om att pytsa ut pengarna till Integrationsverket och sedan sluta ögon och öron för vad som händer med dessa skattepengar?

Fru talman! Det är intressant vilket engagemang som används i denna fråga. Ett av de starkaste minnen som jag själv har av rasismens brutalitet är från 70-talet, den 16 juni 1976. Jag var då 13 år. Det är en bild av en ung man med förvridet ansikte i en plågsam grimas. Av bilden kan man utläsa att han är skräckfylld, på grund av den fysiska last han bär men också på grund av den situation han levde i. Den unga studentens öde var att bära en skottskadad ung man som dog i hans armar. Mannen får förbli anonym. Den andra studenten som också sköts till döds får också förbli anonym. Men den unga mannen som dog i hans armar var en man vid namn Hector Pettersson vars död på påskaftonen 1976 i Soweto sparkade i gång världens protester mot den rasistiska regimen i Sydafrika. Fotografen Sam Nzima tog sex bilder. Dessa sex bilder håller minnet av ondskans ansikte vid liv. Det är en ögonblicksbild av rasismens brutalitet. Fru talman! Jag hade gärna kunnat ta en ögonblicksbild med andra bilder under apartheid, kolonialismen, slaveriet eller under nazismens tid, vars nederlag vi firade i går. Det sorgliga är att verkligheten i dag i Europa, i dagens Sverige och runtom i världen är mycket intolerant, att rasismen finns kvar och blomstrar lite varstans. När vi ser filmer och reportage från andra världskrigets fasansfulla judeutrotning ställer vi oss frågan hur något så fasansfullt kunde hända. Varför gjorde ingen någonting? Visste verkligen ingen utomstående om vad som hände? Frågorna är många, men tyvärr är svaren väldigt få. Att kämpa mot rasism, att kämpa mot antisemitism, att kämpa mot islamofobi och intolerans är den sortens kamp som aldrig tar slut. Det handlar om att försvara det mänskliga släktets integritet och mänskliga rättigheter. Dessa värderingar, alldeles oavsett hur grundläggande de är, är bräckliga och måste ständigt försvaras. Rasismen är inte begränsad till en viss världsdel, inte heller islamofobin. Också här i Sverige finns det rasism och rasister, också här har vi anledning att återberätta och kämpa mot rasismen, också här behövs ett centrum mot rasism, också här är det självklart att rasismen måste bekämpas på alla fronter. Jag undrar om ministern delar uppfattningen om behovet av en fast samlingspunkt för att förstärka och få kontinuitet i samarbetet mellan frivilligorganisationer i frågor som rör rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. Jag undrar också om regeringen i fortsättningen kommer att avsätta medel för att underlätta kampen mot rasism och diskriminering till verksamhet som är fristående från regeringens egen styrning. Jag hade hoppats att samma sorts engagemang som har visats den här senaste tiden hade kunnat användas vid bildandet av Centrum mot rasism.

Fru talman! Jag välkomnar Joe Frans i den här debatten. Vi tillhör båda ett parti som under ett århundrade har kämpat för olika klassers lika rätt i en klasskamp. Vi har fortsatt det arbetet i en kamp för jämställdhet. Vi ska nu fortsätta kampen för alla människors lika värde när det gäller etnisk bakgrund. Vi har också mycket att lära från andra länder när det gäller en medborgarrättsrörelse som ser till alla människors lika värde. Jag kan försäkra Joe Frans att regeringen kommer att fortsätta att ge sitt stöd till frivilligorganisationer eftersom de behövs. Jag riktar mig också till Tobias Billström när jag ska försvara det system vi har. Vi har ett system som kräver frivilliga organisationer. De är nödvändiga i det här arbetet. Regeringen ställer upp villkor och kriterier för vilka frivilligorganisationer som ska få stöd. Integrationsverket betalar ut pengar och kontrollerar att de enskilda organisationerna följer de villkor och kriterier som regeringen har ställt upp. Varje år görs en kontroll av huruvida man har uppfyllt villkoren och kriterierna. När det gäller nya verksamheter som Centrum mot rasism och antidiskrimineringsbyråerna vill regeringen ha en särskild utvärdering. Det kommer vi också att få under sommaren 2006. Hur gärna Tobias Billström än vill kommer jag inte att recensera enskilda uttalanden från enskilda organisationsföreträdare. Jag skulle också vilja påminna Tobias Billström om en debatt i kammaren så sent som i september 2004. Den initierades av Göran Lindblad, en partikamrat till Tobias Billström. Han frågade statsrådet Mona Sahlin vad hon kunde göra för att säkerställa antidiskrimineringsbyråernas oberoende gentemot stat, kommuner, landsting och privat sektor. Han var rädd för en alltför stark statlig styrning av frivilligorganisationernas verksamhet när det gällde rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Deras oberoende är viktigt. Så länge de följer de villkor och kriterier som regeringen ställer upp ska vi hälsa dem välkomna, och vi ska ge dem stort stöd.

Fru talman! Centrum mot rasism är en organisation som har sin direkta upprinnelse i Regeringskansliet. Det är en av regeringen initierad och finansierad verksamhet. Det gör att man måste granska dess innehåll med skarpare ögon än vad som hade varit fallet med en renodlat ideell förening. Statsrådet hävdar i sitt svar till mig att han inte tänker lägga sig i hur Centrum mot rasisms verksamhet bedrivs. Han hänvisar till att det är väsentligt att organisationen är fristående från myndigheter och beslutsfattande politiska organ. Så kan man naturligtvis göra det enkelt för sig. Joe Frans exposé tidigare är intressant och viktig. Frågan är vad han tyckte om CMR:s arbete - det som är anledningen till att vi står här och debatterar i dag. Det fick vi inte riktigt klart för oss. Tror du att arbetet mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige har gynnats eller missgynnats av de glasskampanjer som dessa organisationer har sparkat i gång? Det åligger oss som politiska beslutsfattare att ta ansvar när projekt spårar ur. Om statsrådet inte tycker att man bör ha någon åsikt om CMR:s verksamhet när den uppenbarligen havererar kring glassar och numerologi undrar jag när man bör ha det. I sin verksamhet säger samma förening: För att lyckas med vår ambition krävs en tydlig varumärkesplattform och en konsekvent och genomarbetad kommunikationsstrategi. Jag låter dessa ord tala för sig själva. Instämmer statsrådet i bedömningen att CMR:s agerande ligger i linje med de mål som organisationen uppenbarligen angivit när man sökt skattepengar för sin verksamhet med utgångspunkt i verksamhetsberättelsen? Statsrådet ger inte heller något svar på frågan om de sexuella trakasserier som förekommit inom CMR:s ledning. Kommer de problem som uppenbarligen finns i organisationen att granskas av Integrationsverket eller inte? Det tycker jag också att vi har rätt att få svar på. Vore man konspiratoriskt lagd - det är något som är mig fullkomligt främmande - skulle man kunna anta att Centrum mot rasism initierat hela den cirkus som nu äger rum bara för att ta bort uppmärksamheten från sina egna interna problem. Men efter att ha läst diverse uttalanden från företrädare för organisationen tror jag att vi tryggt kan utesluta den möjligheten.

Fru talman! Låt mig tala om för Tobias Billström att jag redan 1986 på en konferens på Gotland, då jag var ordförande för Rör inte min kompis-rörelsen i Borås, tog initiativ till att vi skulle verka för bildandet av Centrum mot rasism. Det är inte på initiativ av regeringen utan det är något som olika organisationer har kämpat för i åratal och som regeringen så småningom har tyckt är ett bra initiativ att stödja. Fru talman! Om det fortsatta arbetet mot rasism, islamofobi och homofobi ska vara framgångsrikt måste det ständigt ses över och utvecklas. Det måste ske genom en rad olika insatser på olika nivåer och inom olika delar av samhället. Insatser från frivilligorganisationer är särskilt viktiga i det här arbetet. Menar Tobias Billström på fullt allvar att statsråden skulle stå här och gå igenom varje myndighet i Sverige och vilka problem de har i ledningen? Att vilja lägga ned en från regeringen fristående verksamhet, låt vara att den är delvis finansierad av regeringen, bara för att verksamheten inte gör precis som Tobias Billström vill är inte hållbart. Det hör en svunnen tid till. Jag ska inte anklaga den ärade ledamoten för att ha gått in i debatten mer av omsorg om sin egen agenda än av omsorg om kampen mot rasism. Däremot vill jag säga att det är förvånande att de flesta som har deltagit i den här debatten är just de som jag har saknat på barrikaderna när det har gällt. Det är de som inte har deltagit i debatten eller synts till när det har behövts. Det är egentligen inte för många människor som engagerar sig mot rasism i Sverige i dag. Det är snarare tvärtom. Du är välkommen.

Fru talman! Jag ska upprepa för Tobias Billström att Integrationsverket gör en årlig översyn. Så sent som i november 2004 hade man en avrapportering där verksamheten i stort sett följde de riktlinjer som regeringen hade satt upp. Jag kanske ska påminna om vad det är för riktlinjer som Centrum mot rasism har fått. Det ska vara en bred sammanslutning av olika organisationer. Det är också där som Centrum mot rasism får sin legitimitet via stöd från sina medlemmar. Verksamheten ska omfatta åtgärder mot rasism, främlingsfientlighet, inklusive antisemitism, islamofobi, antiziganism samt homofobi och diskriminering. Verksamheten ska syfta till att stärka sambanden mellan frivilligorganisationer och inriktas mot kunskapsuppbyggnad, informationsspridning och opinionsbildning. Höga krav ställs på redovisningen och uppföljningen av verksamhetens resultat. En förutsättning för en bra uppföljning är att verksamheten löpande dokumenteras, vilket också ska ske och vilket ska kompletteras med en särskild utvärdering eftersom det rör sig om nya föreningar som får regeringens stöd. Tobias Billström frågar mig också om mitt förhållningssätt till anklagelser om sexuella trakasserier. Det är alltid synnerligen allvarligt. Jag förutsätter att Centrum mot rasism går till botten med de frågorna. Jag förutsätter också att Integrationsverket i sin rapport och i sin dialog med Centrum mot rasism tar upp de frågorna. Min hållning är att det alltid är synnerligen allvarliga frågor. Jag vill komma tillbaka till det som också Joe Frans tar upp, nämligen att det vore egendomligt för mig att recensera enskilda uttalanden. Jag skulle vilja förtydliga det ytterligare genom att säga att var och en har rätt till sin egen uppfattning. Kanske ska vi också tänka oss in i hur det är för den som har den upplevelse som Centrum mot rasism har gett uttryck för. Jag tänker ändå inte recensera det, men jag tror att det är bra att vi tänker oss in i den situation som de som har den här upplevelsen befinner sig i. Det tror jag är viktigt för vårt fortsatta arbete. I övrigt har jag inte mycket att tillägga.

Fru talman! Jag ska först vända mig till Joe Frans. Jag konstaterar att det var som jag sade. Det var en departementsskrivelse från 2003 som gav upphov till den här organisationen. Den är initierad av regeringen. När det gäller frågan om huruvida centrumets agerande har gynnat eller missgynnat kampen mot främlingsfientlighet och rasism, som vi från moderat sida tycker är väldigt viktig, fick jag inte heller något svar. Nu har du inga fler repliker så vi får ta det i ett annat sammanhang. Fru talman! Jag har studerat CMR:s verksamhetsberättelse. Den är inte mycket att imponeras av. Faktum är att större delen av de årligen 5,5 miljoner, och nu snart totalt 16,5 miljoner, som centrumet erhåller ur statsbudgeten nästan uteslutande handlar om intern verksamhet och personalkostnader och att ta fram promotionsprodukter såsom Centrum mot rasism-pennor, Centrum mot rasism-suddgummin och Centrum mot rasism-nyckelringar. För mig som representerar Malmö stad i denna kammare, en stad med många människor med utländsk bakgrund, är frågan om främlingsfientlighet och diskriminering mycket viktig. Diskriminering är, oavsett var den förekommer, en förkastlig handling. Diskriminering innebär att människor kränks, blir nedvärderade, ibland förkastade, kort sagt illa behandlade utan orsak. Grunden och skälen för diskrimineringen kan variera, men att diskriminering förekommer dagligen och stundligen i vårt samhälle är uppenbart. Lika uppenbart är att de miljoner som i dag disponeras av Centrum mot rasism skulle kunna användas betydligt mycket mer effektivt i denna kamp än vad man hittills har lyckats göra. Att vara motståndare till diskriminering är i grunden en fråga om att ha ett seriöst förhållningssätt till problemen. Jag tycker tyvärr att denna debatt har visat att Jens Orback och regeringen, som inte avser att ingripa mot CMR och Antidiskrimineringsbyrån i Malmö, genom sin passiva hållning legitimerar dessa organisationers skadliga inverkan på debatten. Jag är mycket glad att här i dag tillhöra ett parti som har rakt motsatt uppfattning i just den frågan.

Fru talman! Jag skulle först bara vilja göra en rättelse. Tobias Billström säger att detta initierats av regeringen. Nej, detta initierades av frivilligorganisationerna. Det togs upp och lyftes fram till regeringen och vi tyckte att det var ett bra förslag, men det växte fram underifrån. Jag skulle också vilja gå tillbaka till Göran Lindblad, en partikamrat till Billström, som snarare talar om hur vi ska kunna stärka frivilligorganisationernas egna hållning så att vi inte får en ministerstyrning och inte får dem beroende av vad staten säger i varje ögonblick. Det handlar just om detta. Vi kan ha enskilda synpunkter på vad en enskild ledamot säger, men vi har ett system där man ska följa riktlinjerna och där riktlinjerna ska utvärderas. Följs de inte kommer man i en annan situation, men vi har årliga uppföljningar och ska också ha en särskild uppföljning. Detta är organisationer som har påbörjat sin verksamhet, och i dagsläget ger regeringen sitt fulla stöd till Centrum mot rasism och till antidiskrimineringsbyråerna.