Gränsdragningskommissionen

Fru talman! Anders Sjölund har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att komplettera Gräns- dragningskommissionens uppdrag så att det även inbegriper vad som avses med begreppet utmark. Gränsdragningskommissionens uppgift är att ut- reda omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger. I uppdraget ingår att fastställa i vilken omfattning som samerna traditionellt innehar mark respektive nyttjar mark tillsammans med andra med den definition detta har enligt ILO:s konvention nr 169. Kommissionen ska i sitt arbete främst gå igenom det material som finns hos olika myndigheter. Renskötselområdet är indelat i åretruntmarkerna, som är geografiskt bestämda i rennäringslagen (1971:437), och vinterbetesmarkerna, vilkas omfatt- ning baserar sig på var renskötsel av ålder bedrivits vissa tider av året. Begreppet utmark saknar betydelse i fråga om renskötselområdets omfattning. Däremot har begreppet utmark betydelse när det gäller vissa andra befogenheter som ingår i renskötselrätten. Medlem i sameby har nämligen enligt 25 § rennäring- slagen rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Också när det gäller uppförande av renvaktarstuga och andra byggnader finns i lagens 16 § en begränsning till att sådan byggnad endast får uppföras på utmark inom betesområdet. Rennäringspolitiska kommittén anför i sitt betän- kande En ny rennäringspolitik (SOU 2001:101) att det ibland ansetts oklart vad som avses med begrep- pet utmark. Innebörden av utmarksbegreppet diskute- rades bl.a. av Rennäringssakkunniga (SOU 1968:16). Där ansåg man att utmark var mark som inte var inäga, dvs. all mark som inte är åker och äng eller trädgård. Någon annan uppfattning av innebörden framgår enligt Rennäringspolitiska kommittén inte heller av övriga förarbeten till den nu gällande rennä- ringslagen. I Rennäringspolitiska kommitténs förslag till lag- text behålls begreppet utmark. I vad mån det är lämp- ligt att bibehålla uttrycket även i en reviderad rennä- ringslagstiftning, bör enligt min mening avgöras först sedan remissbehandlingen av det aktuella betänkan- det är avklarad. Huvuduppgiften för Gränsdragnings- kommissionen bör därför även i fortsättningen vara att bestämma det geografiska område där renskötsel får bedrivas. Jag är därför inte beredd att ge Gräns- dragningskommissionen något uppdrag av den art som Anders Sjölund avser.

Fru talman! Tack för svaret, jordbruksministern, och tack för att en gränsdragningskommission äntli- gen är tillsatt. Det är många som under lång tid har väntat på den. Vi tycker alla att det är naturligt att så att säga först utse kartbilden - innan verkligheten får genomslag där. Det är också många som minsann väntar sig stordåd av utredaren. Förväntningarna är högt ställda från både markägare och rennäringen om att båda sidor får sin rätt klarlagd. När det gäller hur det blir med den saken får vi naturligtvis avvakta till dess att kommissionen är klar med sitt arbete. Det blir en spännande läsning när utredningen är klar. Det är, som sagt, bra att kommissionen är tillsatt, men enligt min mening borde uppdraget ha utvidgats till att gälla även mark som det fortfarande råder osäkerhet kring. Det är detta som min interpellation handlar om. Det hela började långt tillbaka i tiden i och med den s.k. avvittringsprocessen i början av 1800-talet som fortfarande inte är slutförd vad gäller vissa delar av Norrland. Det här togs upp år 1990. Riksdagen sade då att man borde undersöka problemet med ströängar t.ex. och att man borde titta närmare på konsekvenserna. Men ingenting hände under de följande åren. År 2000 konstaterade departementet ånyo i ett svar som jag tidigare fått från jordbruksministern i den här frågan att förekomsten av ströängar och den problematiken bara medförde, som det står, begränsade problem. Fru talman! Ja, det är minsann begränsade pro- blem för staten. Men den enskilde markägaren som har sin mark insynad och inritad på kartan upplever att det är ett bekymmer när den egna marken - om det nu är egen mark; i varje fall uppfattas marken som egen mark - inte får utnyttjas i den utsträckning som man själv vill, dvs. för jakt och fiske som ju är en viktig inkomstkälla i Norrland. Från den enskildes synpunkt är alltså detta definitivt ett problem. Det är viktigt att notera att jag inte talar om att förändra villkoren för rennäringen eller om att för- sämra för eller på något sätt påverka den, men väl om att tydliggöra markägarens rättigheter vad gäller de egna ströängarna eller utmarken. Fru talman! Jag menar att det är hög tid för jord- bruksministern att trots svaret arbeta för att slutligt reglera den markfråga som är aktuell runtom i våra bygder - en fråga som man kan säga har hamnat mellan stolarna; den är ju inte utredd. Till de små, men dock människor, som finns där uppe i norr och som upplever detta som ett problem borde man kunna ge svaret: Jo, vi kommer att titta på detta framgent.

Fru talman! Javisst kan jag i dag ge svaret att vi framöver kommer att titta på detta. Det är många interpellationer i dag som rör rennäringen m.m. Det visar att det finns ett intresse för de här frågorna och att det hela är mycket kontroversiellt. Jag tycker att det är rimligt att man bedömer de här frågorna i ett sammanhang och att det görs när Rennäringspolitiska kommitténs betänkande har remissbehandlats. Betän- kandet är nu ute på remiss. Så småningom kommer remissvaren in. Därefter får vi ta ett större grepp om detta. Då kan det också bli aktuellt att göra övervä- ganden här. Precis som Anders Sjölund sade uttalade riksda- gen redan år 1990 de problem som sammanhänger med ströängar och sade att detta borde undersökas närmare. På departementet har vi tittat på detta och redovisat denna översyn i en departementspromemo- ria. I budgetpropositionen år 2000 uttalade vi att de ströängar som finns i praktiken medför endast be- gränsade problem. Därför menade vi att ett omedel- bart behov av åtgärder inte förelåg. Vi visste ju också att utredningarna - både ILO-kommitténs utredning och det betänkandet och Rennäringspolitiska utred- ningen - fanns och så småningom skulle komma för ställningstagande. Jag tycker att det är viktigt att man tar ställning till allt sammantaget. Sedan vill jag gärna korrigera Anders Sjölund på en punkt där han sade fel. Det är nämligen så att de som är innehavare av ströängar har rätt att jaga och fiska.

Fru talman! Vad gäller det senare vill jag säga nå- got om dem som har mark ovanför odlingsgränsen. Enligt de markägare som jag har talat med är det väldigt oklart hur det förhåller sig. De upplever att de inte har nämnda rätt. Just när det gäller jakt och fiske har de fått den här rätten beskuren av länsstyrelsen. Vad jordbruksministern säger i det avseendet stäm- mer alltså inte riktigt, så även den frågan måste nog belysas på ett annat sätt. Trots allt tolkar jag ministerns svar så att även frågan om utmarksbegreppet och ströängarna, gläd- jande nog, kommer att ingå i den framtida utredning- en. Jag tycker inte att det har stått särskilt tydligt om det tidigare, utan man har skjutit detta på en obestämd framtid. Men det är glädjande om detta får ingå i hela paketet. Frågan är vad jag svarar mina kamrater uppe i Västerbotten. När kan vi alltså se den här delen bli utredd? Talar vi om ett tioårsperspektiv? Problemet har ju funnits i snart 200 år, så det är kanske dags att ordentligt sätta ned foten här. Kan jag alltså få ett svar på frågan om när vi får se en lösning på proble- met, eller i varje fall ett försök att lösa problemet? Jag upprepar att för den lille markägaren är detta ett stort problem och också en källa till irritation mellan samerna och markägarna, så ta ett initiativ, jordbruksministern, och rätta till det här problemet!

Fru talman! Remisstiden för Rennäringspolitiska kommittén går ut i november. Sedan behövs det lite arbete, så man kan väl räkna med att vi någon gång under nästa vår kommer att kunna presentera en pro- position i de här frågorna. Så ser alltså tidsperspekti- vet ut. Återigen vill jag beträffande den här rätten säga att Högsta domstolen i flera omgångar har slagit fast att ströängsinnehavare har rätt att både jaga och fiska och också att uppföra smärre byggnader att förvara sina redskap i. Således är det nog tämligen oomstritt att så är fallet.