Fyra år med borgerlig arbetsmarknadspolitik

Herr talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att genomföra i syfte att pressa tillbaka massarbetslösheten och om jag avser att inbjuda till partssamråd för att diskutera dessa. Berit Högman har frågat mig när jag avser bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik som grundar sig på regeringens experters rekommendationer. Vidare har både Sven-Erik Österberg och Berit Högman frågat om jag avser att initiera kompetensutvecklingsinsatser för att underlätta för näringslivet att finna kompetent personal. Självklart har Sverige inte gått oberört genom den djupaste och mest utbredda lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Sedan den internationella finanskrisen slog till hösten 2008 har regeringen agerat för att överbrygga krisen samt mildra dess långsiktiga effekter. Inom arbetsmarknadspolitiken har regeringen gjort kraftfulla satsningar, bland annat på arbetspraktik, praktisk kompetensutveckling och jobbcoacher. Syftet med regeringens satsningar är att de personer som förlorat jobbet ska behålla kontakten med arbetslivet och stå bättre rustade när jobben kommer. Jobbcoacherna har en viktig funktion i att upprätthålla sökaktiviteten hos de arbetssökande, eftersom det är rimligt att anta att en hög sökaktivitet främjar en effektiv matchning mellan arbetsgivare och arbetssökande. Av Arbetsförmedlingens årsredovisning för 2009 framgår att sökaktiviteten varit fortsatt hög. Jag kan konstatera att läget på den svenska arbetsmarknaden i dag ser ljusare ut än de scenarier som målades upp för drygt ett år sedan. Regeringen har kontinuerlig kontakt med arbetsmarknadens parter i olika frågor, men jag kan inte se att det för tillfället är aktuellt att initiera något partssamråd gällande läget på arbetsmarknaden. Frågan om att säkra näringslivets behov av kompetens är av central betydelse för att långsiktigt säkra vår konkurrenskraft och därmed vår välfärd. Det är därför viktigt att människor kan förnya och fördjupa sina kunskaper så att de står bättre rustade på arbetsmarknaden när efterfrågan ökar på nytt. Därför har regeringen gjort stora satsningar inom det offentliga utbildningssystemet, bland annat genom utbyggnaden av den yrkesinriktade gymnasiala vuxenutbildningen och uppbyggnaden av den nya yrkeshögskolan. Dessutom har vi, som ett komplement till den utbildning som erbjuds inom jobbgarantin för ungdomar, satsat på kortare, studieförberedande utbildningar inom folkhögskolorna för arbetslösa ungdomar som saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan. Min förhoppning är att våra satsningar ska bidra till att säkra en långsiktigt god kompetensförsörjning. Avslutningsvis vill jag betona att jag följer utvecklingen på arbetsmarknaden mycket noga och är beredd att agera om eller när förutsättningarna förändras. Finanspolitiska rådets granskning är ett välkommet bidrag i den uppföljningen. Då Berit Högman, som framställt en av interpellationerna, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Sven-Erik Österberg fick ta emot båda interpellationssvaren.

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Anledningen till att jag har skrivit denna interpellation är naturligtvis att vi ser hur utvecklingen har varit på arbetsmarknaden. Jag har i tidigare debatter också sagt att regeringen har slagit sig tydligt för bröstet och sagt att Sverige med sitt goda hanterande av finanskrisen har klarat sig bättre än övriga Europa. När vi tittar på arbetsmarknadssituationen och utvecklingen när det gäller jobben är det inte på det sättet. Vi får i dag jämföra oss med länder som ligger betydligt längre söderut än de länder som vi tidigare har jämfört oss med när det gäller sysselsättningssiffror och arbetslöshetsstatistik. Tyskland och Belgien har en betydligt bättre situation än vad vi har. Då måste signalen vara att ändå säga: Har detta varit rakt igenom lyckat när vi i den rådande situationen i dag har drygt 9 procent som står utanför arbetsmarknaden? Till detta kommer den allvarliga signal som jag också har skrivit om. Svenskt Näringsliv deklarerar att en av fem rekryteringar inte fungerar på grund av att man inte får rätt matchning, och det i en situation där nästan en av tio står utanför arbetsmarknaden. Jag har kritiserat regeringen under denna mandatperiod och haft flera debatter med arbetsmarknadsministern under denna period då jag har pekat på att ni inledde med att drastiskt dra ned på utbildningsinsatserna. Två av tre utbildningsplatser drogs bort i början av mandatperioden därför att arbetsmarknadsministern sade att man nu inte skulle gå i skolan utan jobba. Det är detta som håller på att straffa sig. Man kan se hur få det är som får en relevant utbildning eller en praktikplats för att komma ut på arbetsmarknaden genom dessa jobb- och utvecklingsgarantier. Man kan se hur många som är på väg att fastna i fas 3 i en tillvaro där de ska göra någonting till ersättningsnivåer som gör att de hamnar längst ned på samhällsstegen utan att de upplever att de har någon förmåga att kunna ta sig därifrån. De upplever en uppgivenhet. Jag får massor med mejl från dessa personer. Jag förmodar att sådana kommer till Arbetsmarknadsdepartementet också om arbetsmarknadsministern ägnar någon stund åt att titta på dessa mejl från förtvivlade människor. Detta kommer att vara nästa mandatperiods stora uppgift. Hur ser vi till att de som är parkerade längst ut i arbetslösheten kommer tillbaka in på arbetsmarknaden och får vara med och delta i samhällsutvecklingen på ett positivt sätt? Det är det som de vill. Tittar man på denna situation och ser vilken utbildningssituation som många av de arbetslösa har? Tittar man på var man tror att de nya jobben kommer någonstans? Högkonjunkturen kommer nu naturligtvis att underlätta en hel del på arbetsmarknaden. Det är det troliga scenariot framöver, om den inte kommer av sig av de problem som finns nere i Europa. Men hur får vi tillbaka dem som står längst ifrån in i arbetslivet igen? För mig - och vi ser att det är ganska samordnat i både forskningen och erfarenheten - är det bästa sättet att få människor att komma tillbaka till arbetsmarknaden att ge utbildning. Arbetsmarknadsministern berömmer sig själv för alla utbildningsinsatser. Ja, man grävde en jättestor grop när man tog bort en massa utbildningsinsatser. Sedan har man lagt tillbaka lite grann, och så kallar man det en jättesatsning. Titta bara på komvux! Det är 40 000 färre i dag än det var i brinnande högkonjunktur 2006. Det är Högskoleverket självt som pekar på dessa siffror. Regeringen lade tillbaka 10 000 platser och kallade det en jättesatsning. Så ser det ut hela vägen. Sedan fungerar inte synkroniseringen. Jag såg att Arbetsförmedlingen i slutet av 2009 lämnade tillbaka 2,7 miljarder kronor som man inte kunde göra av med - samtidigt som vi i de så kallade garantierna ser att det är några få procent som får utbildning för att kunna matcha den efterfrågan som kommer på arbetsmarknaden när det gäller arbetskraft. De där pengarna hade räckt till 27 000 personer som hade kunnat gå en ordentlig utbildning. Det tog man tillbaka, för det skulle arbetsmarknadsministern leverera in till Finansdepartementet i stället. Det har begåtts misstag på detta område som jag tror kommer att vara förödande och som jag tror kommer att hänga med även under nästa mandatperiod.

Herr talman! Jag kan ta det igen; jag tror att det blir fjärde gången. När det gäller utbildningsinsatser har vi varit väldigt tydliga med att dela upp det på så sätt att vi kan ha de korta och direkt yrkesförberedande utbildningsinsatserna inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. De syftar till att direkt förbereda för ett arbete. De längre utbildningarna bör däremot genomföras i det ordinarie utbildningssystemet därför att det finns en bättre pedagogisk kompetens där, därför att man som enskild får ett utbildningsbevis eller ett betyg och dessutom därför att kostnaden är hälften så hög. Garantierna har vi också diskuterat många gånger. Det finns ingen volym som hindrar att fler skulle kunna ta del av utbildningsinsatser inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin. Alltihop bygger på en individuell bedömning av arbetsförmedlaren och coachen tillsammans med den enskilda. Det finns alltså ingen volymbegränsning, utan är det så att fler bedöms ha nytta av det går det alldeles utmärkt också inom dagens regelverk. Det som däremot har hänt är att praktikplatser, praktisk kompetensutveckling, lyft och annat har ökat dramatiskt. I år har vi 100 000 fler platser i utbildningssystemet och i den aktiva arbetsmarknadspolitiken än vi hade förra året. När det gäller ökningstakten för arbetslösheten i krisens spår ligger vi i princip mitt i EU-statistiken så här långt. Det som händer nu är dock att sysselsättningen faktiskt har ökat i statistiken under de senaste tre fyra månaderna. Det har den gjort samtidigt som vi har OECD:s högsta tillväxttakt och EU:s lägsta budgetunderskott. Man ska komma ihåg att det bara är lite drygt ett halvår sedan vi hade prognoser på 11,4 procents arbetslöshet. Nu ser det ut att plana ut och börja sjunka från 9,5. Det är alltså två procentenheter bättre än de prognoser vi hade för bara ett drygt halvår sedan. Är jag nöjd med detta? Nej, det är klart att man inte kan vara. Det är klart att vår målsättning, liksom Sven-Erik Österbergs målsättning, vet jag, är full sysselsättning. Alla som vill och har möjlighet ska naturligtvis ha ett arbete att gå till, en lön att leva på, en arbetsgemenskap att känna trygghet i och en framtid att kunna påverka. Det är dock klart att ingen av oss kan verka i tomma intet, i ett vakuum, utan hänsyn tagen till vad som händer i vår omvärld. Ni tycker möjligen att jag tjatar om den ekonomiska krisen, men faktum är att nio av tio länder i världen var i ekonomisk tillbakagång förra året. Vår export sjönk med 13 procentenheter. I ett läge där Sverige är en liten, öppen ekonomi som är exportberoende och där många stora företag exporterar till marknader som viker är det klart att detta får effekt rakt in på vår arbetsmarknad. Poängen är att försöka se till att arbetslöshetstalen inte biter sig fast. De ska inte bli långvariga, vilket vi såg i spåren av 90-talskrisen där över en halv miljon människor först förlorade sina jobb och så småningom hamnade i förtidspensionsträsket. Det måste vi undvika, och därför blir det oerhört viktigt att se till att de som har blivit arbetslösa står så nära arbetsmarknaden som möjligt för att kunna ta sig tillbaka - både nu när konjunkturen så sakta börjar vända och när vi ser ett generationsskifte rycka allt närmare. Någonstans 2013-2014 är det fler som lämnar arbetsmarknaden än som kommer ut på den efter studier. Jag delar naturligtvis Sven-Erik Österbergs grundläggande tankegångar om att vi har ett utbildningssystem och en arbetsmarknadspolitik som siktar på att skapa förutsättningar för människor att få de jobb som faktiskt finns och kommer att finnas. Det är klart att det är en missmatchning Sven-Erik Österberg beskriver om det är så att en av fem rekryteringar inte blir av därför att människor inte har relevant utbildning, och det är vår naturliga utmaning att se till att fler väljer och får den typen av utbildning som leder till jobb i framtiden. Det är helt riktigt.

Herr talman! Håller prognoserna när det gäller den ekonomiska utvecklingen är jag den första att ställa mig i kön för att vara väldigt glad över det. Lågkonjunktur för nämligen mycket illa med sig, och kan vi komma ur detta och snabbt komma tillbaka med en tillväxt är det naturligtvis väldigt positivt. Det vore konstigt om inte detta också skulle bidra till en ökad sysselsättning och en högre aktivitet i samhället. Det är klart att det är så. Det jag också pekar på just nu vad gäller det som har hänt under mandatperioden är dock att vi ser att långtidsarbetslösheten har bitit sig kvar. Jag nämnde fas 3, där det är över 60 000 personer som befinner sig just nu. Där får man ingen utbildning. Man erbjuds ingen utbildning utan ska göra någon samhällsnyttig tjänst och så vidare. Det är där en stor förtvivlan finns. Sedan kan man diskutera att man inte ska förtidspensionera, och det kan jag hålla med arbetsmarknadsministern om. Det är ingen bra lösning, men nu parkeras man där ute utan någon framtidstro om hur man ska komma tillbaka. De som hamnar längst ut kommer att vara nästa mandatperiods stora problem. Vi ser att 125 000 personer deltar i garantierna. Enligt den senaste statistiken är 77 746 mer eller mindre passiva, med kartläggning och en och annan coachning ibland. Det är vad som händer. Det låter väldigt vackert när arbetsmarknadsministern beskriver hur det ser ut med utbildningar hit och utbildningar dit. Man kan tro att varenda en får nästan högskoleutbildning. Sanningen är att de flesta inte får någon utbildning. De får en liten coachning där man pratar med dem. Det finns hur många exempel som helst jag kan ta upp där arbetslösa berättar vad coachning har inneburit för dem. Därmed inte sagt att all coachning behöver vara dålig; det vore fel att påstå det. Det finns dock förfärligt många exempel på när detta är undermåligt. Det är 11 151 personer som inte har någon registrerad aktivitet över huvud taget. Det är regeringens egna siffror. Det är bara 4 104 personer, alltså knappt 3 procent, av dem som är i en garanti som har någon form av utbildning. 3 procent har någon form av utbildning som går under garantierna - och de skulle vara något som garanterade att man kom tillbaka till arbetsmarknaden. Det är inte jag som säger att en av fem rekryteringar inte blir av, utan det är Svenskt Näringsliv utifrån sina medlemsförbund. Jag tror säkert att de öga mot öga med arbetsmarknadsministern eller åtminstone till regeringen i en eller annan form har fört fram att man upplever detta som ett stort problem. Det är också tillväxthämmande om man inte har rätt utbildad arbetskraft där vi ser att jobben nu växer fram inom nya branscher eller inom branscher som återhämtar sig när ekonomin återhämtar sig i samhället. Vi har också en märklig arbetsförmedling som liksom är nöjd. Jag skulle vara orolig som minister om jag fick dessa pressmeddelanden. Det är något slags hallelujastämning över pressmeddelandena från Arbetsförmedlingen. Man är jättelycklig och har någon liten positiv del i inledningen, och sedan kommer problemen längst ned. Det är inte adekvat information att ha det på det sättet. Man kan inte erbjuda utbildning, och samtidigt lämnar man tillbaka pengar trots att vi vet att det finns stora brister i samhället i sig. Skulle jag vara arbetsförmedlingschef skulle jag säga till regeringen att jag vill använda pengarna för att utbilda folk så att de får jobb. I stället lämnar man tillbaka dem och känner sig nöjd. Jag tycker att det finns ett kontaktproblem mellan regeringen och Arbetsförmedlingen i det här fallet, eller också ska man vara så oerhört välpolerad att man inte kritiserar regeringen utan löper med samtidigt som man ser att det finns brister i samhället. Det är ingen bra myndighet om det fungerar på det sättet. Jag tycker att det finns allvarliga tecken, som jag skulle vara orolig för om jag var arbetsmarknadsminister, på att man inte för fram vad problemen är. När man är ute i landet och besöker arbetsförmedlingar registrerar man nästan överallt att det finns just brist på resurser till insatser mot dem som behöver utbildning och så vidare. Lösningen har varit lotsar och coacher. Det kan vara en lösning, men det är inte allt.

Herr talman! Jag tror att jag avstår från att recensera Arbetsförmedlingens pressmeddelanden. Möjligen kan Sven-Erik Österbergs upprördhet bero på att Arbetsförmedlingen nu har den första generaldirektören som inte har varit aktiv socialdemokrat. Det är fortfarande ett faktum att vi har den lägsta långtidsarbetslösheten i hela EU. Det är vi naturligtvis väldigt glada över. Den bärande frågan är hur vi gör för att den inte ska bita sig fast. Det är klart att Sven-Erik Österberg är orolig över fas 3. Och jag kan förstå och dela den oron, därför att det här är personer som har varit borta mycket länge från arbetsmarknaden. Tanken med fas 3 är att man ska bli erbjuden någon typ av meningsfull sysselsättning för att behålla kontakten med arbetsmarknaden, samtidigt som man faktiskt ska fortsätta att söka arbete. Dessutom omprövas fas 3-platsen vartannat år. Utflödet går naturligen via en lång rad olika insatser: nystartsjobb, särskilt anställningsstöd, lönebidrag, Samhall, trygghetsanställningar och så vidare. Det måste nog finnas en bred palett att kunna välja från. Men jag delar Sven-Erik Österbergs oro för den här gruppen, för den är utsatt på arbetsmarknaden. Där behöver vi sannolikt fortsätta att arbeta ännu hårdare framöver. När det gäller garantierna är det så, återigen, att 90 procent har aktiviteter av olika slag. Exakt vilken aktivitet bestämmer inte jag, utan det avgörs av arbetsförmedlarna. Det är inte så att vi har satt ett volymmål eller ett volymtak, utan arbetsförmedlaren i kontakt med den enskilde avgör vilken typ av insats som snabbast leder till ett arbete. När det sedan gäller en av fem rekryteringar som inte blir av har Sven-Erik helt rätt. Det är naturligtvis en tillväxthämmande dimension, och ingen skulle vara gladare än jag om den siffran var noll. Men nu är det ju så att arbetsmarknadspolitiken inte kan lösa alla problem i världen. När skolan och andra delar av den offentliga sektorn inte fungerar blir arbetsmarknadspolitiken ett slags skyddsnät som ska fånga upp och se till att åtgärda problem när de väl har inträffat, och det ska vi naturligtvis försöka se till att den gör så bra och praktiskt som möjligt. Men ett sätt att undvika den här typen av problem är att få skolan att fungera bättre, att få universiteten att fungera bättre och så vidare. Där tycker jag väl kanske att man inte ska låta det goda bli det bästas fiende, eller vad det nu heter, det vill säga att man måste kunna göra allting på en gång, utan man ska försöka styra utbildningen i skolsystemet mot den typ av jobb som finns. När jag är ute och träffar ungdomar brukar jag ofta fråga om de någonsin har träffat det som åtminstone förr i världen hette syokonsulent, yrkesvägledare. De verkar tyvärr ha försvunnit mer eller mindre från skolan, och det tycker jag är synd. Jag tycker också att det är synd att de naturliga inslagen i skolan av prao, olika typer av praktik och vad det nu kan vara har blivit mindre med åren. Jag tror att det är ett väldigt bra sätt att öka kontaktytorna och att få ungarna att få en bättre förståelse för hur arbetslivet fungerar men också en känsla av vilken typ av jobb som finns och var man kan nischa in sig när man är ung.

Herr talman! Jag ska inte recensera Arbetsförmedlingens generaldirektör på något sätt, men jag hoppas att arbetsmarknadsministern inte väljer generaldirektörer bara därför att de inte är socialdemokrater utan för att de ska göra ett bra jobb. Det förutsätter jag. Jag ser att det finns uppenbara problem när man lämnar tillbaka 2,7 miljarder samtidigt som 3 procent av dem som går i garantier får utbildning. Då måste jag ställa mig frågan: Är bedömningen att där går utbildningstaket för dem som är i garantier, att fler inte är motiverade eller inte ska utbildas? Vi vet att forskningen och av erfarenhet att utbildning är den bästa vägen till att komma tillbaka till arbetsmarknaden, samtidigt som Svenskt Näringsliv säger att en av fem rekryteringar inte blir av därför att personalen inte har rätt kompetens och utbildning. Då måste jag fråga: Är det rätt bedömt? Sedan struntar jag i partitillhörigheten. Den kan vi lämna åt sidan. Jag tycker att det är lite taffligt att diskutera den. Men vi måste ha myndigheter som fungerar på ett effektivt sätt när vi ser hur problemen ser ut i samhället. Det är varje regering betjänt av. När det gäller yrkesvägledning är det jätteintressant att Sven Otto Littorin tar upp det här i sista debatten alldeles i slutet av mandatperioden. Det här hade man kunnat åtgärda under den här mandatperioden. Jag delar nämligen hans uppfattning, och vi har yrkesvägledningen med i vårt åtgärdsförslag. Jag har sagt under väldigt lång tid att yrkesvägledningen behöver bli bättre och ha en mer målmedveten inriktning på inte minst på ungdomar, så att de väljer en utbildning där de ser att det finns hyggligt goda framtidsutsikter. Ingen ungdom är betjänt av att få fel råd när man väljer utbildning när man går i nian eller går ut gymnasiet, så att man utbildar sig till något som det finns en svag efterfrågan på. Jag tror att en väldigt viktig nyckel kan vara att försöka styra utbildningen, inte diktera utbildningen men styra och råda i en riktning som ger ett bra resultat. Här tror jag faktiskt att vi kan finna varandra lite grann. Men mer utbildning för arbetslösa tror jag är en framgångsväg för att se till att inte alltför många fastnar utanför arbetsmarknaden under nästa mandatperiod på grund av att man har för dålig kompetens.

Herr talman! Vad är det det står i psalmen - Herre, signe du och råde? Jag kände lite av de vibbarna hos Sven-Erik Österberg. Vi är nämligen överens om detta med yrkesvägledning. Och jag ser fram emot att vi efter valet i höst ska kunna komma överens om något vettigt i den delen. Jag hoppas att det är så, därför att precis som Sven-Erik Österberg säger stöter man på ungdomar som kanske aldrig har haft någon kontakt med arbetsmarknaden, som inte har haft förmånen att ha ett sommarjobb - just vilsenheten hur man ska söka sig vidare, var det finns jobb och vad det är som är kul. Vissa gånger har det till och med varit så att i brist på den typen av rådgivning har man i stället sökt sig mot den typen av jobb som uppfattas som sexiga, spännande, coola eller något i den stilen. Det förefaller ibland som att alla vill bli tv-stjärnor och dokusåpastjärnor. Man kan naturligtvis ha den typen av dröm, och det är möjligt att man ska följa den också. Men en bättre grundad kunskap så att man fattar sina beslut som påverkar framtiden med bättre grund i det faktiska läget kan faktiskt ingen vara emot. Signe du och råde, Sven-Erik, så ska det nog bli bra med det.