Funktionshindrade elevers ekonomiska möjligheter att studera

Herr talman! Helene Petersson i Stockaryd har frågat mig varför jag inte snabbt löser frågan om de ekonomiska villkoren för studerande med funktionshinder vid folkhögskola. Vidare har hon frågat mig hur jag avser att gå vidare med de kommande svaren på de myndighetsuppdrag som har lämnats till Centrala studiestödsnämnden (CSN) respektive Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus). Slutligen har hon frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka landstingens och kommunernas mer återhållsamma inställning till att bevilja stöd för personer med funktionshinder som vill studera på folkhögskola. Den 1 januari 2007 infördes, efter beslut av riksdagen våren 2006, en samordningsbestämmelse mellan studiemedelssystemet och sjuk- och aktivitetsersättningen. Bestämmelsen innebär att det inte är möjligt att under en och samma tidsperiod få både studiemedel och sjuk- eller aktivitetsersättning. Samordningsbestämmelser är principiellt viktiga för att samhällets trygghetssystem ska fungera väl. Dessa bestämmelser ska säkerställa att ersättningar från två olika trygghetssystem inte lämnas samtidigt för samma ändamål. Bestämmelserna är lika för alla och alltså inte riktade mot någon särskild grupp i samhället. Regeringen är angelägen om att de samhällsstöd som lämnas utgår för rätt ändamål. Studiemedel är avsett att lämnas för reguljära studier medan sjuk- och aktivitetsersättning lämnas för aktiviteter av rehabiliteringskaraktär. Sjuk- och aktivitetsersättning kan således inte lämnas för reguljära studier, med undantag av aktivitetsersättning som kan lämnas för förlängd skolgång inom grundskolan eller gymnasieskolan. Regeringen vidtog i slutet av maj 2007 vissa åtgärder med anledning av de uppmärksammade konsekvenser som samordningsbestämmelsen mellan studiemedelssystemet och sjuk- och aktivitetsersättningen har medfört. Regeringen har bland annat gett Sisus i uppdrag att se över hur de särskilda statsbidrag, avsedda för stöd till studerande med funktionshinder, som fördelas till folkhögskolor används. Vidare har CSN fått i uppdrag att se över vilka utbildningar vid folkhögskola som riktar sig till personer med funktionshinder som fortsättningsvis ska ge rätt till studiestöd. Uppdragen ska redovisas den 3 december 2007. Jag vill poängtera att uppdragen inte syftar till att myndigheterna ska komma in med förslag till nya finansieringslösningar för studerande med funktionshinder vid folkhögskola. Uppdraget till Sisus syftar till att ge regeringen en tydligare bild av hur de särskilda statsbidrag som fördelas till folkhögskolor för att täcka merkostnader för insatser för deltagare med funktionshinder används. Uppdraget till CSN syftar till att göra gränsdragningen tydlig mellan de reguljära utbildningarna vid folkhögskola som ger rätt till studiemedel respektive den verksamhet vid folkhögskola som i stället kan ge rätt till sjuk- eller aktivitetsersättning. I dag är denna gränsdragning otydlig. Personer som har sjuk- eller aktivitetsersättning har möjlighet att söka andra former av stöd, till exempel bostadstillägg och handikappersättning. Sjuk- och aktivitetsersättning i kombination med bostadstillägg är tänkt att täcka en persons levnadsomkostnader. Mitt svar på Helene Peterssons första fråga är att de ekonomiska stöd som i dag kan lämnas till studerande med funktionshinder på folkhögskola enligt min mening ger rimliga förutsättningar att bedriva studier. Svaret på den andra frågan är att jag i dag inte kan redogöra för den fortsatta beredningen av de redovisningar som ska komma in från CSN respektive Sisus i början av nästa månad. Som jag tidigare sagt är dock inte avsikten med uppdragen att myndigheterna ska komma in med förslag till hur studerande med funktionshinder ska finansiera sina studier. Vad gäller Helene Peterssons sista fråga vill jag poängtera att kommunerna och landstingen har ett långtgående ansvar för personer med funktionshinder och att detta ansvar inte förändras av det faktum att personen bedriver studier på folkhögskola. Det finns dock en problematik som gäller gränsdragningen mellan anpassningskurser som folkhögskolorna erbjuder och landstingens ansvar för den kursverksamhet som rör rehabilitering. Sisus har ansvar för att följa hur den frågan utvecklas och hålla regeringen informerad. Jag vill slutligen tillägga att regeringen har aviserat sin avsikt att tillsätta en studiesocial utredning med uppdrag att se över samspelet mellan trygghetssystemen och studiestödssystemet.

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Det är snart tio månader sedan vi debatterade denna fråga senast. Då hade både ministern och jag blivit medvetna om vilka konsekvenser det beslut hade fått som en enig riksdag hade fattat utifrån en proposition från den socialdemokratiska regeringen. Det är en proposition som vi i grunden alla tycker är bra. Det är bra att det finns ett samordningssystem som gör att ersättningar inte kan utgå från två olika system samtidigt, men det får stora konsekvenser för en liten grupp funktionshindrade som studerar på folkhögskolor. Ministern lovade då att relativt snabbt gå igenom frågan. Det är oacceptabelt att omöjliggöra studier för denna grupp. Vi måste hitta en lösning som innebär att denna, förmodligen för både den förra och den nya regeringen, oönskade effekt av förslaget undanröjs. Detta är ministerns egna ord från debatten den 30 januari. Det lät hoppfullt, men tiden har gått. Eleverna har vid varje nytt ansökningstillfälle inför varje termin undrat: Blir det någon förändring? Inför höstterminen och nu inför ytterligare en vårtermin är svaret till dem fortfarande: Nej, tyvärr, det har inte kommit något förslag från regeringen än. Och nu börjar jag tvivla på att det någonsin kommer något. Allt är ju relativt, men med relativt snabbt menar jag nog något annat än vad ministern menade i debatten. I svaret i dag hör jag att regeringen i slutet av maj i år gav ett uppdrag till Sisus och CSN som ska redovisas den 3 december. Jag tycker att det är en ganska lång tid från det att problemet uppdagades till beslutet från regeringen om uppdraget och uppdragets utförande. Ett år har snart gått sedan problemet uppmärksammades. Och när jag sedan ser i ministerns svar att uppdraget inte alls går ut på att försöka hitta en finansieringslösning för funktionshindrades möjlighet att studera utan att dra gränser mellan utbildning och verksamhet och hur folkhögskolorna använder sina statsbidrag blir jag än mer fundersam. Det kanske är bättre att ministern säger rent ut att det inte blir någon ekonomisk förbättring för dessa elever. Jag kan inte tolka ministerns svar på annat sätt. Kanske kan till och med uppdraget leda till att färre får möjlighet att studera med aktivitetsersättning på folkhögskola. På en folkhögskola är alla kurser studier med olika program och med olika innehåll. Vissa elever behöver kanske till en början bara en struktur i tillvaron, tydliga regler och vuxna som finns tillgängliga hela tiden och som kan bekräfta. Men det ger en självkänsla för eleverna att läsa på folkhögskola. Det är just detta som folkhögskolorna är så bra på, att fånga eleverna just där de befinner sig. Och det måste få ta tid. Förlängd studietid med tre till fem år är inte ovanligt för personer med förvärvade hjärnskador eller andra funktionshinder. Inte nog med att jobben går de funktionshindrade förbi, får de inte möjlighet till studier försvåras möjligheterna ännu mer. Jag trodde faktiskt att ministern hade en högre ambition att försöka lösa detta, men nu tvivlar jag. Jag märker att det inte är så.

Herr talman! Helene Peterssons grundläggande åsikt på slutet är vi överens om. Den verksamhet som finns på folkhögskolor är i många fall väl anpassad till funktionshindrades behov. Det ger en livskvalitetshöjning och möjligheter för framtiden för de här individerna att få delta i den här utbildningen, så det bör vara möjligt. Helene Petersson säger att det inte låter som om statsrådet tänker lösa den här frågan. Då är det lite komplicerat, nämligen att det finns ett antal instanser i vårt samhälle som har givits i uppdrag att lösa bitar av denna problematik. Kommunerna har sitt ansvar enligt LSS. Det kan handla om personlig assistent, om transporter fram och tillbaka och transporter vid utflykter under studietiden. Landstingen har sina rehabiliteringskurser som jag nämner i svaret. Folkhögskolorna har särskilda pengar för den kostnadsökning som blir för de här kurserna. Folkhögskolorna hävdar att de har rätt att ta ut en särskild avgift. Det är ingen hemlighet att det i vårt uppdrag till Sisus låg en farhåga för att dessa avgifter ibland sattes väl högt. Vidare har vi socialförsäkringssystemet som ger det som numera kallas för sjuk- och aktivitetsersättning, och vi har studiemedelssystemet. Att få alla dessa pusselbitar att passa ihop så att en enskild handikappad ung människa får en meningsfull tillvaro visar sig i praktiken inte vara så lätt. Men jag tycker att Helene Petersson och jag som rikspolitiker har rätt att sätta en viss press på de här aktörerna: Ni har fått direktiv, ni har fått ekonomiska resurser. Detta bör också fungera i vardagen utan att det sker på det sätt som skedde tidigare, nämligen att en och samma individ får bidrag från två olika kassor, vilket aldrig var meningen egentligen. Jag vill och kan inte lösa detta problem genom en bidragshöjning. Denna grupp går inte att identifiera på det sättet. Man kan naturligtvis riva upp det beslut som den socialdemokratiska regeringen föreslog riksdagen våren 2006, men det tycker ingen av oss är en bra lösning. Jag tror ändå att vi, i huvudsak i alla fall, med befintliga medel kan lösa dessa ungdomars situation på ett bra sätt. Det finns uppenbarligen fortfarande friktioner i systemet, men jag hoppas ändå att efter att jag i maj skickade signalen till dessa myndigheter att aktörerna måste lösa detta så ska det ge effekt. Jag ser med stort intresse fram emot vad de ska återrapportera om några veckor.

Herr talman! Ministern säger: Jag vill inte lösa det genom bidrag. Men jag betvivlar att ministern verkligen har ambitionen att lösa det över huvud taget. Det är många aktörer. Vi diskuterade det förra gången också. Hur kan vi sätta press på detta? Det gäller att ändå se en samordning för det. I de kontakter som jag har haft med ganska många folkhögskolor får jag signalerna att eleverna lever på marginalen. Ministern säger att folkhögskolorna tar ut för mycket pengar. Jag tror inte det. Jag är rätt medveten om att de inte gör det. Detta är en verksamhet som kostar ganska mycket. För en liten grupp elever ska det kanske få kosta. Det bör få kosta dessa pengar. Faktum är att ansökningarna har minskat. Många elever har avbrutit sina kurser på grund av att de inte har fått ekonomin att gå ihop. Många av eleverna har heller inte föräldrar som kan stötta ekonomiskt. Men på en skola har föräldrarna till 70 procent av de elever som går en specialkurs för funktionshindrade lovat att gå in med ekonomiskt stöd till sina vuxna barn för att de ska kunna fullfölja sina vuxenstudier. Övriga 30 procent lever hela tiden i oro för om de kan fortsätta eller inte. De lever på hoppet att en lösning ska komma, herr minister. Både skolans personal och elevernas gode män letar för fullt efter stipendier för att kunna fortsätta. Är det meningen att föräldrarna ska stå för kostnaden för vuxna elever bara för att de har ett funktionshinder? Vi hade diskussionen förut om hur andra vuxna elever kan dryga ut sina inkomster från studiestödet genom att arbeta. Detta är en grupp, herr minister, som inte kan ta extra arbete på McDonalds på kvällarna eller vad som helst. Är det meningen att personal och gode män ska använda sin tid till att söka stipendier åt en vuxenutbildning som borde vara en rättighet för alla och att eleverna inte ska kunna tillgodogöra sig sina studier på grund av den oro de känner? Jag tycker inte det. Jag vet hur vuxenutbildningen i övrigt har behandlats av alliansregeringen, men jag trodde att ministern och regeringen hade lite större ambitioner för denna grupp som har så svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vad gäller kommunernas och landstingens betalningsansvar svarar ministern att de har ett långtgående ansvar. Det är rätt. Men folkhögskolorna har märkt att det finns en minskad betalningsvilja både när det behandlingsinstanser i anslutning till studierna, personlig assistans och stöd till korttidsvistelse och rekreation. Den senare delen drivs som ett komplement till studierna på folkhögskolorna. De är speciellt anpassade till att ta emot funktionshindrade elever. Eleverna känner en trygghet i att komma tillbaka till eller vara kvar på den plats de är. Det är självklart att en stor del av skolans inkomster kommer från denna del. Men det kanske är just det som får skolan att gå runt. Minskar inkomsterna också på detta plan är frågan om de klarar av att hålla i de specialutbildningar som de i dag har.

Herr talman! Det kommer att vara något lättare för mig att föra detta samtal om tre veckor när jag har fått underlaget från Sisus och CSN. Det är naturligtvis så att om en individ får två bidrag och det ena dras in så blir det en försämring. Det måste den socialdemokratiska regeringen som föreslog detta ha insett. I någon mening måste det ha varit själva avsikten: Vi har tänkt ut nivåer som vi menar att människor ska kunna leva på, och de bidragen beviljas, men om individer får två bidrag samtidigt är det inte rätt. Att detta leder till att man får minst en tusenlapp mindre per månad är ju en försämring. Det måste ha varit avsikten. Vi är överens om att det inte bör få den effekten att handikappade människor i åldern 15-20 år inte får en meningsfull sysselsättning. Mitt svar är att vi i vårt samhälle byggt upp ett antal system för att det inte ska behöva bli fallet. Vi har Sisus och ett särskilt statsbidrag till folkhögskolor just för att ordna undervisning för handikappade elever. Vi har kommunernas ansvar för sina handikappade invånare. Sveriges kommuner går för närvarande mycket bra ekonomiskt. De har ekonomiska möjligheter att ställa upp för sina mest behövande invånare. Därför varken kan eller vill jag utlova ett nytt statligt bidragssystem. Det var just det som den socialdemokratiska regeringen ville komma bort från, att en och samma individ får två bidrag samtidigt. Detta måste gå att lösa inom de ramar vi har satt upp. Dock ska jag inte föregripa rapporterna som jag ska få. Det är möjligt att de har identifierat att det finns behov som för närvarande inte kan täckas och att vi då behöver ta något nytt initiativ. Jag kan inte förutsäga det. För dagen kan jag inte göra annat än att påminna om andra parters ansvar. Vi känner ett medansvar för detta, och vi vill lösa det. Om det krävs ett regeringsinitiativ för att lösa detta så ska vi naturligtvis ta det. Underlag till ett sådant eventuellt initiativ får vi när de berörda ämbetsverken kommer in med sina rapporter i början av nästa månad.

Herr talman! Jag började med att säga att det är en bra proposition. Det är bra att man inte kan plocka ut från olika system. Men vi var medvetna om detta när det trädde i kraft, och vi såg konsekvenserna. Både ministern, vi från Socialdemokraterna och många ute i landet fick förfrågan: Hur löser vi detta? Saker är till för att lösas. Jag anser att detta är en sak som man faktiskt borde kunna ta tag i ganska snabbt. Det rör en liten grupp. Därmed är det inte sagt att man ska riva upp hela propositionen och hela systemet och börja om från början. Jag tror att detta går att lösa oerhört enkelt. Det går att definiera gruppen, det går att definiera den grupp som har aktivitetsersättning i dag. Får man aktivitetsersättning och har inlett studier får man det som en extra ersättning, som en stimulans, som en morot. Man kan lösa det genom att titta på folkhögskolornas ekonomi och tillskjuta mer pengar. Men jag har inte sett att det finns några ambitioner åt det hållet heller från ministerns sida. Vilka påtryckningar kan man göra på kommunerna så att de verkligen fullföljer sitt uppdrag med assistans, behandlingsinsatser och möjlighet till korttidsvistelse, rehabilitering och rekreation? Men det är ministerns ansvar. Det är alliansregeringen som sitter i den ansvariga positionen i dag. Hade vi haft möjligheten hade vi tagit tag i frågan. Ministern tar tag i den genom att skicka ut ett par uppdrag som kommer tillbaka den 3 december. Frågan är: Ska vi ha en ny interpellationsdebatt eller kan ministern redovisa detta för riksdagen på något annat sätt? Frågan måste lösas, herr talman. Det är en liten grupp som far väldigt illa.

Herr talman! Det vi båda fick klart för oss för ungefär ett år sedan var att det tidigare har fungerat så att en liten grupp människor fick både förtidspension och studiemedel. De här dubbla bidragen användes till att betala relativt höga avgifter för utbildning. När det ena bidraget föll bort minskade möjligheterna att efterfråga den här utbildningen. Om jag skulle föregripa det som kommer om ett par veckor är det min tro att lösningen inte ligger i att öka bidragen till de här individerna. Den svenska modellen är ju snarare att se till att utbildning är kostnadsfri, att se till att utbildning inte kostar mer än att man kan efterfråga den med den, som man sade förr, förtidspension som man har rätt till. Jag för gärna den här dialogen vidare, antingen på mitt initiativ eller på Helene Peterssons initiativ, men min gissning är att lösningen i första hand bör vara att de aktörer i dagens samhälle som har ansvaret ser till att detta löses på ett sådant sätt att dessa utsatta människor får ett bra liv. Och om det visar sig att denna utbildning medför sådana kostnader att man med dagens system inte kan finansiera den är det snarare den situationen man får analysera. Jag tror inte på att vi ska återinföra dubbla bidrag eller höjda bidrag till individerna. Det är snarare kostnaderna som kan sänkas i så fall.